I dag är det Alla Pojkvänners Dag, såg jag. Visste inte att det fanns en sådan dag, men det är bara att fira på. För visst har vi pojkvänner och inte bara flickvänner? Förstod väl det. Fast, nu heter det kompisar, tror jag, manliga kompisar. Eller om det i detta fall menas en pojkvän, strax innan han blir en fästman. Vi firar i vilket fall som helst.

Såg en färggrann rulltrappa häromdagen då vi åkte in till storsta´n.

Vi skulle till Kungsgatan för att inhandla lite hjälpmedel till min äldsta bror som har fått en rullator.  Den är han så glad och tacksam över men han ville ha en korg på den som han kunde ha matvaror och annat som han handlat, i. Min bror bor i Farsta och det var där vi såg rulltrappan.

Jag blev faktiskt mycket frustrerad vid denna resa, av flera olika orsaker.

För det första så kände jag att min ork avtar och allt tar längre tid nu. Det märks mera då man är ute i stadsvimlet än hemma hos sig själv.

För det andra. Det var länge sedan som jag åkte tunnelbana, rulltrappor och trängdes med folk som ilade som om elden var efter dom. Varför har dom så bråttom, tänkte jag, varför halvspringer de nerför trapporna, det kommer väl flera tåg?

Men, så stannade jag till, mentalt, i mina tankar och tänkte efter.

Gjorde jag inte likadant förr? Då jag var så att jag kunde springa och stressa fram? Aldrig stod jag väl stilla i en rulltrappa och hur många gånger sprang jag inte i trapporna, för att eventuellt komma med ett tidigare tåg?

För en 8-9 år sedan då min ena syster var och hälsade på mig och vi åkte in till stan till något museum så rusade jag själv på och hon frågade.

”Men varför springer du? Vi har ingen brådska.”

”Jo, men”, svarade jag, ”tunnelbanetåget kommer om några minuter så då hinner vi med det”.

”Kommer det inga flera tåg sedan då”? frågade hon.

Det var inte länge sedan som hon i telefonen skrattande påminde mig om detta.  Själv hade jag förträngt händelsen.

Det är av vikt och värde att kunna

värdera det som är viktigt.