...hörde jag en pojke glatt utropa då vi gick förbi honom i morse.

"Vad då" , tänkte jag, "vad betyder detta ord, baller"?

Men så såg jag vart pojken och hans pappa tittade. Det var ett hus som hade fått nya fina balkonger. Varken jag eller Mysingen hade sett dessa förut, fast vi ofta har gått på den gatan.

Jag blev lite smittad av pojkens glädje, fast jag har fortfarande mycket svårt för att tåla alla dessa förkortningar av ord. Folk säger Mello istället för Melodifestivalen till exempel. Går det fortare? Är det lättare? Tidens stress? Eller slarv? Nej jag vet inte och egentligen får de säga hur de vill, men jag uppmärksammar det.

Första gången som jag reagerade på detta var då jag var 28 år och min dåvarande kille skulle för första gången ta mej med hem till sin mamma och syster. Hans pappa fanns inte längre.

Fillan, Kaggen  och Drakis, sa de. Istället för Filadelfia, Kaggeholm och Drakudden. Jag förstod inte utan fick fråga min kille sedan då vi gick därifrån.

Vårlökar som har kommit upp.

Med lite fantasi. Ett hjärta, där i mitten.

Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka,

i världens mäktigt stora sorgebrus.

Och minnas, vad den ringe nu bör skänka,

är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

En fin dikt av Erik Axel Karlfeldt.