Det var ett bra tag sedan som jag fyllde år, men sommarbarn är jag och det blev en annorlunda dag detta år. Vi ville inte ta emot några gäster, på grund av rådande pandemi, utan firade för oss själva och jag kände mig nöjd över dagen.

Konstigt det känns att jag fyller 80 år nästa gång. Nästa gång, ja det är ju något som man inte vet. Om morgondagen vet man inget. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren.

För två år sedan blev jag mycket förvånad den dag jag fyllde år. Mysingen och jag satt och åt frukost, samtidigt som vi lyssnade på Radio Viking. Då hörde jag plötsligt låten:

Hör min sång Violettan, hör min sång som till dig flyr.

Följ mig hän till ett sagoland, dit gondolen tyst oss styr.

Hör du ej musik i natten, som flyr ut i vida vatten?

O kom till mig, till mig hit ner, ömt den ber.

O kom Violetta, o kom Violetta, ack hör min bön, jag älskar dig, bara dig.

Hör min sång du min älskade, kom och dröm i natt hos mig.

"Har du önskat den sången till mig", frågade jag mysingen. Men han svarade inte, bara log.

Men, det var inte nog med det. Efteråt spelades låten "Ellinor".

Ellinor har namnsdag den dag jag har födelsedag och det är också det namn som jag skulle vilja ha.

Då jag var barn och det var så svårt att förklara för folk vad jag hette, hur det stavades, hur man uttalade det, så blev jag så trött till slut på mitt namn så jag frågade mamma om jag inte fick heta Ellinor istället.

Jag fick inte det.

Här en färsk bild av mysingen och mig, en spegelbild, så vi är spegelvända. Kyrkogårdsförvaltningens hus i Duvbo är rätt så nytt, stått där några år bara. En stor grön byggnad med en speglande vägg. Vi står hand i hand och båda fotar vi oss själva. Lite småbarnsligt, men sådana är vi.

Ännu ett bevis på att vi inte är som andra vuxna. Här åker mysingen linbana på lekplatsen.

Ett färgrikt hjärta till oss.

Att älska en människa innebär att gå med

på att åldras tillsammans med henne.