Jag är mycket bättre nu,

än vad jag var, när jag var

sämre, än vad jag är nu.

Varje dag är en gåva och jag gläds över livet och det jag orkar göra.

Idag till exempel, har jag följt med Mysingen ner till Landsvägen och handlat lite matvaror, i en affär som mellan sju och åtta har öppet endast för 70-plussare och de i riskgrupper.

Det tycker jag är toppen, att de tänker på oss. Ja visst, så kan man också tänka, som affärsidkarna möjligtvis tänker:  ”Har vi öppet speciellt för de i riskgrupperna som då kan komma och handla i tidiga ottan, så tjänar vi kanske mera”.

Nej, jag tror alla om gott, nästan. Hörde att det på ICA på Landsvägen var det personer som kom in och skulle handla, utan att vara i de berörda grupperna.

Svaren personalen brukar få då de påpekar olämpligheten i detta är: ”Ja, men jag skulle bara ha detta, lilla, det kan ju inte göra något”.

Många egotrippade unga flickor, trippar fram på gatan, med blicken ner i mobilen, ser varken till höger eller vänster.

Måste i alla fall poängtera att det finns otroligt många människor som är oerhört medvetna och hjälpter till att hålla avstånden. De viker av, går åt sidan, eller ibland, till och med går ner på bilbanan för att inte gå för nära oss, två gråa åldersstigna gamlingar. Många ler och ser så glada ut. Förstår egentligen inte varför. Men, Mysingen kommenterade det igår också: "de ler och ser så glatt på oss".

Ett hjärta fanns framför oss, ritat i asfalten.

Var rädda om er.