Jag har funderat på en sak. Ja, många saker, men just den jag tänker på nu handlar om mig och Mysingen.

Hur kan det komma sig, att vi som är så olika, i allt, kan komma så bra överens i allt och skratta så mycket ihop?

Är vi så olika då? Ja, det är vi, även utseendemässigt. En del par sägs ha äktenskapstycke. Det kan man inte säga om oss två.

Men nu tänkte jag mest på ”insidan”, våra karaktärer, värderingar och läggningar.

Mysingen kan prata för sig, inte rädd för att säga vad han tycker, rättar gärna folk om de gör fel.  I morse till exempel.  Många går ju på fel sida på våra trottoarer och det händer nästan jämt på banor som är till för både cyklister och gångtrafikanter. Nu blev det för mycket, hade varit alltför många, nu på morgonen,  så Mysingen tröttnade och muttrade till: ”Du går på fel sida, gubbe”.

Jag är precis tvärtom. Går åt sidan, drar Mysingen med mig och säger inget.

Jag har svårt för att äta allt. Mysingen äter allt. Kanske Bruna Bönor då, som inte är någon höjdare, enligt honom,  men dom älskat jag.

Mysingen tycker om att vara i centrum, hålla tal, sjunga för en mängd människor. Ja, rätt och slätt att synas. Han har självförtroende, vilket jag helt saknar. Jag vill helst, i större sammanhang, sätta mig i ett hörn och vara tyst, inte synas allt för mycket. Höras? Glöm det.

Mysingen är intelligent, inte jag.  Han är beläst, inte jag. Han slår många i de frågesporter som går på TV, inte jag. Han har bra minne. Kommer ihåg det som har hänt, som vi tillsammans har varit med om men som jag inte tänker på längre. Minns inte. Kanske.

Som i morse, denna fläck i gångbanan. ”Det var här som de hade tänt på en moped som brann”, sa han. Visst, då han nämnde det så dök det upp i mitt huvud också, något svagt. Ni kanske ser lite grann av att det har brunnit, det var för flera år sedan. Märkena i asfalten finns kvar än.

Mysingen är duktig på datorer, tekniska saker, inte jag. Mysingen är lite småslarvig, inte jag. Mysingen kan tappa bort saker och inte hitta dem, inte jag, som rätt lätt finner det han har lagt på "fel ställe".

Så där skulle jag kunna hålla på och räkna upp skillnaderna emellan oss två, men det räcker så här. Dit jag ville komma var, att tack vare vår barnslighet och att vi tar mycket med humor gör att vi ändå kan trivas ihop.

Detta har blivit mycket synligt dessa månader då varken han eller jag har kommit någon annanstans än här hemma, där vi är tillsammans bara vi två.  Plus promenader förstås. Har läst om att det är många äktenskap som kraschar i dessa pandemi tider. Jag tror att de saknar detta att kunna se livet, tillvaron, sig själv och sin partner, med humorns ögon. Att ha barnasinnet i behåll känns bra.

Vi är olika som natt och dag, som Mysingen säger. Men både natt och dag behövs.

Läraren undrar:
"Vilka sinnen upplever vi omvärlden med”?

”Synen, hörseln, lukten…" svarar Anna.

 Läraren: ”Och ett till”?

 ”Barnasinnet”, säger Anna-