Häromdagen då Mysingen och jag satt och åt frukost hörde jag att det smällde till och Mysingen tog sig för munnen. Något hade hänt, något hade gått sönder. Han kunde inte utröna vad, så han ringde tandläkaren och fick en tid samma dag.

Det som hade hänt var att roten under en framtand hade spruckit. Så i förrgår var han dit igen och fick dra ut tanden. Nu är reperationsarbetet på gång, blir en brygga av något slag. Men det värsta är gjort och det gjorde inte ont, tack vare bedövningen.

Skönt att det finns bedövning då vi ska laga tänderna, eller dra ut någon tand. Det fanns det inte ”på den gamla goda tiden”.

Xylocain, är ett bedövningsmedel som Bengt Lundqvist och Nils Löfgren tog fram på tidigt 1940-tal och som används fortfarande. 1943 sålde de rättigheterna till Astra som på den tiden fanns i Södertälje.

Det sägs att de båda killarna, som gick på Stockholms högskola, en dag tog tåget från Stockholm till Södertälje och Astra för att försöka sälja produkten. De hade testat den som gelé, gick bra att bedöva utvärtes ytor vid borttagning av vårtor och dylikt.

Då de satt där på tåget och pratade kom de på att, ”skulle inte detta kunna användas till att bedöva vid tandutdragning?  Vi borde testa det”.

Sagt och gjort. De letade fram en spruta och Bengt Lundqvist gick in på toaletten, fyllde sprutan och stack sig själv i munnen. Inte det lättaste vid den skakiga tågfärden.

Sned, svullen och bedövad i munnen kom Bengt och hans kompis till Astra som direkt köpte medlet. De båda killarna hade förut kollat hos både Läkemedelsföretagen Leo och Pharmacia, som båda hade avböjt. Under 1950-60 talen utgjordes försäljningen av Xylocain en mycket stor del av Astras vinst som gjorde att de kunde fortsätta att forska och fick på så sätt fram, två andra stora läkemedel, Seloken för hjärtat och Losec för magen på 1970-talet respektive i slutet på 1980. Båda av dessa mediciner har jag haft stor nytta av och är glad och lycklig över att de har kunnat hjälpa mig.

Ernest Hemingway har sagt:

Lycka! Å, det är mycket enkelt.

Det är bara god hälsa och dåligt minne.

Hoppas att ni har det bra. I dessa pandemitider blir det ibland lite jobbigt men hoppet att allt ska återgå till det normala finns kvar.

Vi längtar hem till Ångermanland. Här är en bild av oss två för fem år sedan, då vi var där. I fjol kunde vi inte åka. Vi får se hur det blir detta år. Det går ju ingen nöd på oss i alla fall.