...att ta våra morgonpromenader i nya omgivningar på vår resa.

Det fanns fina promenadvägar runt hotellet där vi bodde. Denna var raderad ifrån alla kartor. Troligen av före detta militära skäl.

För min del lite för mycket uppför, men jag stretade på och gav inte upp, så upp kom vi.

Plakat var uppsatta med tankeväckande läsning.

Här var det dags att slappna av lite, tydligen. Men, vi gick vidare.

Någon har tänkt på dessa små djur också. Till och med ett hjärta har den personen ritat på skylten.

Är det någon som kan se vad dessa fina giraffer är gjorda av? Ett riktigt konstverk tycker jag. Vilket stort jobb som är nerlagt på detta.

Det var en lugn och stillsam ort, eller så var vi, som vanligt inte ute då andra var ute.

Torget var öde och tyst. Sådana här gånger kan jag mer än annars längta efter att bo på en mindre ort. Ni kanske förstår varför min man planerar resor som inte går till storstäder eller badstränder.

Men tydligen var det annorlunda förr. Som vanligt på den gamla goda tiden.

Vi besökte också ett strykjärnsmuseum. Det var något i särklass, nyttigt och intressant att följa historien på detta sätt.

Det var verkligen ett museum. Jag har aldrig sett så många strykjärn på en och samma gång. Det är ett privat museum och det var ägaren själv som visade oss runt och berättade om många av de rariteter som han hade. Vi kunde inte gå igenom alla 3.500 strykjärn, men det minsta, det största, det äldsta, det nyaste, resestrykjärn och barnstrykjärn och så vidare. De är ifrån 1600-talet och fram till våra dagar.

Museet startades i början av 1960-talet då Lars Ivarsson fick dom första strykjärnen av sin mormors mor. Sedan har han samlat, köpt och fått. De kommer ifrån 24 olika länder. Många av de äldre strykjärnen var så vackert utsmyckade. Som Lars sa: ”de utgör en fröjd för ögat. Det är en himmelsvid skillnad, förr kunde de verkligen designa”. Jag är beredd att hålla med honom.  Och så tunga en del var, jag skulle aldrig kunna stryka några kläder, eller kanske inte ens lyfta en del av dom som var tyngst. Han räckte mig ett så jag skulle testa, men som tur var så höll han i för jag "dök" ju direkt.

Efter denna privata visning så fick vi se hans stora fina trädgård, bakom huset. Där var det verkligen mycket att beskåda, så jag glömde helt bort att ta bilder.  Han visade oss sitt växthus, sina blommor, äppelträd med 4 olika sorters äpplen och päronträd med 4 olika sorters päron, alltså på samma träd, vinrankor och diverse olika bärbuskar, med mera.

Lilla Malma Kyrka heter den här kyrkan i Malmköping och är troligen ifrån början av 1200 talet, i alla fall byggnadens äldsta delar.  I slutet av 1300-talet förlängdes kyrkan. Under 1700-talet byggdes kyrkan till ännu en gång. 1872, då byggdes en ny sakristia. Under 1890-talet var det dags igen, då vidgades bland annat fönstren. År 1957 förlängdes kyrkan 5 meter. Så det har hänt en hel del under årens lopp.

Dopfunten är rätt ny, den skänktes 1931 och är av kalksten. Predikstolen är ifrån 1648.

Vi besökte en gudstjänst där, på söndagen och det var ordnat fint med corona anpassade mellanrum mellan platserna.

Vi pratade lite med prästen före gudstjänsten och hon frågade varifrån vi kom, anledningen till vårt besök i just Malmköping och vi berättade, vilket hon tydligen tyckte var roligt, för hon neg och grattade. 

Hon höll en fin predikan om vikten av att vi som kristna lever ett kristet liv. För oss själva och för våra medmänniskor. Det är så lätt att låta det vardagliga, det materiella, ta överhanden. Vi har så mycket omkring oss vi människor och tiden går.

Det var så trevligt att komma ut och se något annat, än hemmavid. Är så tacksam att jag orkade denna resa och att det gick bra.

Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också

ungdomen fylld med besvär.