Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - 5 november 2018 09:36


Berättade i förra inlägget om mötet med den fina katten på kyrkogården.


Det fick mig att tänka på den första katten som jag fick. Jag var då i början av tonåren och hade tjatat länge på min mamma om att få skaffa katt. Men, hon tyckte inte om katter och var rädd för hundar, hade blivit illa biten av en hund som liten, så den delen förstod jag eftersom jag också hade blivit biten av en schäfer som  elvaåring.


Men katter, hur kan man vara rädd för dom, tyckte jag. "Dom springer bara runt benen på en", sa min mamma, "och är ivägen".  Det var bara att finna sig i det. Tills en dag, lyckan slog ner och jag fick en katt.


Kommer ni ihåg att jag skrev om en liten tidning som vi som tonåringar skrev. Vi var cirka 10 ungdomar i åldern från 13 år till 19 som bodde i vår lilla by och höll ihop. Av mina syskon var det jag och min 3 år äldre bror som var med i gänget. Vi träffades, lekte, spelade och tävlade med allt möjligt, plus att vi gav ut en egen tidning. Vi sålde den till våra grannar för några ören och försökte vara seriösa. Inte alla skrev i den utan "redaktören" intervjuvade oss och beskrev sedan i bladet hur våra ungdomsliv förflöt. Nu har den skaffat ett jobb, eller nu håller han på att ta körkort, hon har sökt jobb i Örnsköldsvik och så vidare.


Men i alla fall, i den tidningen hittade jag i höstas då jag var uppe i Ångermanland i mitt föräldrahem, denna dikt som jag hade skrivit i tidningen. Jag var i början av tonåren, kanske 13 eller snart 14. Detta på tal om katter.



 


Jag kommer inte ihåg att jag har skrivit detta, men det var mitt namn under och senariot stämmer.




 

Här är jag som 14-åring, med min första katt, Sessis. En mycket klok och fin kattfröken.



ANNONS
Av wiolettan - 4 november 2018 08:53


I morse gjorde jag och mysingen ett storverk. Eller kanske bara jag. Nej mysingen också som orkar gå i den "saktamak" takten som jag gör, kan inte vara det lättaste.


Vad vi gjorde? Jo, gick upp tidigt, medan det ännu var mörkt, vandrade till kyrkogården och tillbaka. Det som annars tar cirka en timma, tog 1.40 Men det gick bra, skön luft ute, lugnt och stilla. Fick ta en nitroglycerinspray bara.


 

Så vackert det var vid gravarna och i minneslunden, med alla tända ljus.


 

Det är en rätt så stor minneslund i Sundbyberg.


 

Många hade där också lämnat blommor.


 

Framför huset till minneslunden.


 

Vi fortsatte vår vandring för att ta oss igenom hela Sundbybergs kyrkogård för att komma till Duvbos kyrkogård. Hörde ett jamande. Vet ni vem det var? Jo, den stora katten som jag trodde var en staty då den satt på en sten, helt blickstilla. "Hej på er, det var länge sedan". Det verkade precis som om den kände igen oss. Men det är ju omöjligt för det var ju flera år sedan. "Jo, visst kommer jag ihåg er", jamade katten på. Nästan lika pratsam som förra gången.


    

Vi fortsatte att gå och katten följde med oss.


 

Då jag stannade för att vila, stannade katten också och satte sig en stund.


 

Det hjälpte inte att säga att den skulle gå hem. Den väntade en tag bara och sedan kom den efter oss igen. Följde med oss hela vägen ända till mysingens föräldrars grav. Strax därefter kom det en matte med sin hund och då blev katten lite avvaktande och vi kunde vandra vidare hemåt.



 

Solen började att gå upp  och det hade börjat att ljusna. Då var det skönt att komma hem och äta en god frukost och värma våra frusna händer.


Trevlig söndag önskar jag er som läser min blogg.



ANNONS
Av wiolettan - 2 november 2018 06:31


November och plus åtta grader ute, känns lite märkligt för en Ångermanlänning. Förr i tiden var det vinter denna tid på året och snö, där jag är uppvuxen.


Doktorsbesöket igår gick bra och jag ska fortsätta med den nya tabletten fast den ger en otäck huvudvärk. Flera saker glömde jag att fråga om, som vanligt. Undrar var orden försvinner någonstans varje gång som jag är hos en läkare? Jag är inte så pratsjuk i vanliga fall men hos en läkare blir det nästan stumt. Då orden verkligen skulle behövas.


På tal om ord.


 


Det här har jag kopierat ifrån en "tidning" som vi ungdomar gav ut hemma i vår by i Trehörningsjö då jag var i början av tonåren. Fick se den nu i augusti då jag var där. Hade inte sett den på över 60 år. Jag blev riktigt nostalgisk. Vi var cirka 10 st barn och ungdomar i åldern 12-18 år ungefär som bodde i vår lilla by. Jag kommer inte ihåg vem av oss som skrev dessa rader. Vi medverkade alla mer eller mindre för att få ut denna lilla tidning.



Av wiolettan - 30 oktober 2018 08:45


Det var så länge sedan som jag var här inne på bloggen och skrev så jag hade lite svårt att komma in. Minnet är bra men kort. Det heter korttidsminne, har jag hört.


Inget vidare väder idag heller. Har ju inte varit ut, men jag ser att det regnar och blåser väldigt mycket. I går kom det snöbyar i olika omgångar, så nu är hösten här. Mysingens sämsta årstid, han gillar inte mörker och kalla dagar. Men idag måste han iväg. Först ner till föreningslokalen och vara telefonvakt några timmar och sedan i eftermiddag ska han hålla i ett musikcafé. Eller i alla fall spela skivor och visa bilder. Det blir berättelsen om sångaren Harry Brandelius, i tal, sång och bilder. Mysingen har haft en hel del jobb med att ställa iordning detta program.


Hur går det för er med vintertiden, eller normaltiden som det heter? Jag avskyr detta ändrande på klockorna, kommer urlag på något sätt. Är trött både på morgonen och kvällen, hungrig på "fel tider" somnar i soffan och så vidare.


Mysingen gick runt i lägenheten i söndags och ställde om alla våra klockor, vi har många tillsammans, skulle kunna ge bort hälften om någon ville ha. Fast en del är ju minnen och minnen de lever jag på.


 

Denna en fin julklapp någon gång på 1980-talet, tror jag.


 

Den första klockan som jag och min förra man köpte efter vårt giftemål.



 

Den här klockan kommer jag speciellt ihåg beroende på den glädje som lyste ur min svärmors ögon då hon fick den av oss. "Tänk, en klocka med stora siffror som syns så bra". Hon såg lite sämre på äldre da´r.



 

En annorlunda klocka som jag fick då Scania fyllde 100 år 1991. Jag blev bjuden på stor baluns på Globen.


 

En klocka som jag fick av min förra man då han fick reda på att jag älskade katter och samlade på dom. Kunde tyvärr inte ha den på, gående, för varje timme jamade katterna så förskräckligt. Tavlan under har en väninna till min yngsta syster ritat. Bra gjort, tycker jag. Den fick jag då jag fyllde 70 år.


 

Sist men inte minst av några av mina klockminnen. Denna en kär minnesklocka som jag fick av min mysing på en av våra första resor utomlands.


Hoppas att ni mina bloggvänner har en bra dag. Tack för alla tankar och snälla kommentarer under denna tid och tack för vykort och e-mail, med undran hur jag mår. Nu på torsdag, en ny koll hos läkaren, förhoppningsvis vet jag mer då.





Av wiolettan - 6 oktober 2018 09:28


Nu var det många dagar sedan jag var här inne och skrev. Vet ej, men orken och lusten är inte som förr, kanske den återkommer.


I morse kändes det i alla fall mycket bra att gå en runda. Beror kanske på de två nya "sprayarna"  som jag har fått, eller så mådde jag bra av någon annan anledning. Jag forskar inte i varför, gläder mig bara. Gläder mig över att kunna gå ut, att få leva och finnas till.


Tänker på min barndomskamrat som dog endast femton år. Hon skulle ha fyllt 77 år i går om hon hade fått leva. Vet ej, men jag har ju haft många kamrater och väninnor som har fått lämna detta jordeliv, alldeles för unga, men min kamrat i unga år, det traumat sitter djupt.



 

77 år ja, jag fyllde ju det i somras och fick detta kuvert av min mysing till man. Han är så påhittig om han sätter den sidan till. Han ritade till och med ett hjärta och lackade igen försändelsen.


 

Inuti fanns det en kärleksdikt.


Jag är glad och tacksam att vi hittade varandra.




Tvärs över ingången till mitt hjärta hade jag skrivit:

"Tillträde förbjudet", men kärleken kom skrattande och sa:

"Jag tar mig in var som helst".


Det är blott kärleken som är evig

Det är blott kärleken som inte dör.





Av wiolettan - 28 september 2018 08:13

...väntar aldrig för länge.


Fredag, känns bra att helgen snart är här. Idag inget speciellt på "jobbsidan", om vi inte får något ryck, vilket jag tvivlar på, vi ska bara handla lite, till apoteket och hämta ut ännu en ny sorts medicin till mig. Undrar om jag är försökskanin?


Vi talar om något trevligare.


I augusti då vi var till Ångermanland så passade vi på att gå och kolla in loppis. Tänk, att jag tycker det är så roligt. Annars gillar jag inte gå i affärer, varken mataffär, klädbutik eller någon annan. Men, se loppis, det är annat det. Vet inte vad det beror på men jag tycker för det första att idén är bra. Folk som inte längre har användning av sina prylar ger bort dom, så kommer de andra till nytta och glädje för en mycket ringa penning. För det andra så går det att göra riktigt små fina fynd och det gläder hjärtat.


Vi köpte denna gång en del småprylar, bra att ha i vårt kök på landet.


Plus att jag fick tag i något som jag gått och längtat efter i 5-6 år. Då hade vi en sommar, en syskonträff hemma i vårt föräldrahem. Syskon med respektive, barn och barnbarn, även barnbarnsbarn, så vi var väldigt många. Vi var då 9 syskon kvar i livet så det blev en hel del folk.


Eftersom vi är ett "lekfullt" släkte, så hade vi många spel, lekar, frågetävlingar och tipsrundor på schemat. Tro det eller ej, men på en tipsrunda kom jag och mysingen och min ena syster på delad 1:a plats. Vi hade ett stort bord där det låg en mängd olika saker som vi hade skänkt som priser, till de olika tävlingarna. Min bok som jag har skrivit, gick som först i en tävling, vid ett sådant tillfälle.


Men, då min syster och jag kom på delad plats så fick min syster välja först, eftersom hon var äldst och hon valde då Postkod miljonären, en "liten kopia" av tävlingen som går på TV med Rickard Sjöberg som programledare.


Jag hade innan gått och tittat på prisbordet och önskat att jag skulle ha turen med mig och få spelet. Men nej.


Sedan dess har en annan av mina systrar som jobbar idellt, hon är också pensionär, på en andra hands affär, haft ögonen öppna för att hitta spelet som jag önskade. Jag har också kollat vid varje tillfälle jag har varit på loppis eller liknande, men icke.


Nu då jag gick där i affären kom jag till en massa pussel och jag tänkte. "Jag älskar pussel, tänk om jag skulle köpa ett". Men slog snabbt bort tanken, jag har ju pussel hemma och de bara ligger där för det mesta. Men jag drogs emot hyllan och började att rota och döm om min förvåning då jag hittade Postkod miljonären där.



 

Detta är ett frågespel med 2500 frågor i olika svårighetsgrad. Det går att spela själv, eller med en partner. Jag tycker att det är så roligt och spännande för ibland får jag rätt.






Av wiolettan - 25 september 2018 08:18


Tisdag, bra, då är läkarbesöket igår över. Det känns skillnad då jag vaknar vissa morgnar. "Vad finns på agendan idag"?

"Visst, jag måste dit, vill inte". Men dagen går och det löser sig på ena eller andra sättet. Andra morgnar då jag vaknar. "Vad är det för dag, något som måste tas itu med"?  "Nej ledig". Är det inte underbart så säg.


Läkarbesöket igår gick, det blir ett nytt besök på torsdag. Fjärde sjukvårdsbesöket på en vecka. Jag är nog riktigt frisk, snart, eller hur?  Något gott måste det väl föra med sig. Som jag sa till läkaren igår, "Man har aldrig roligare än vad man gör sig". Han tyckte nog att jag var en knäpp gammal kärring. Men han skrattade gott.


På tal om ordspråk så hörde jag ett annat på tunnelbanan i går. Jag sitter inte och läser, löser korsord, kollar på mobilen, eller annat kreativt då jag åker kommunalt. Nej, nästan alltid sitter jag och tittar på folk och lyssnar på deras prat och utläggningar i "de små nallarna".


I går var inget undantag. Var och varannan har ju mobilen i handen, vissa pratar i dom och andra läser och kollar. Det kom in en tuffing, välklädd ut i fingerspetsarna med telefonen vid örat och pratade och pratade, högljutt och självsäkert. En så´n man som jag aldrig skulle tänka mig att vara gift med. Förresten, han var ju för ung också, cirka 35 år kanske.


Rätt som det är säger han, efter ett konstlat skratt:

"Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar så har jag andra".


Oj, tänkte jag, påhittigt uttalande, han har humor. Men jag kollade hemma sedan, han hade inte hittat på det själv, det är ett ordspråk.



 

Någon hade satt upp en liten lapp för att glädja oss andra, tänkte jag då jag såg denna. Det blev till och med ögon, näsa och mun.



 

Det jag också blir glad över är dessa små näpna djur. Min systerdotters kattunge, så söt och snäll.



Av wiolettan - 23 september 2018 09:19


Jag visste inte att rådjuren kan läsa, men vissa kan tydligen det.


Det stod 2 stora papperspåsar vid vägen invid en villatomt och påsarna var fyllda med äpplen. Bredvid stod en skylt: ”Var så god och ät”. Det var precis vad rådjuren gjorde, två stycken, en vid varsin kasse och käkade för glatta livet.


Min mysing har berättat att för länge sedan hade någon ställt ut flera säckar fulla med äpplen vid sin tomt, i Duvbo här i Sundbyberg, för att det skulle komma någon behövande till godo. På ett plakat bredvid stod det "var så god och ta".


På natten hade någon hällt ut alla äpplena och tagit säckarna. Det var vid en brant gata så äpplena hade rullat iväg och blivit mer eller mindre till äppelmos under sin färd, eftersom det var bilar som körde där.


Dessa två sanna berättelser ur livet, tänker jag på då jag ser de dignande äppelträden. Många har fått äpplen i överflöd och musterierna hinner knappt med.



   

I morse vid vår kort runda, såg vi inte så mycket med äpplen i villaträdgårdarna. Det beror nog på att hösten mer och mer gör sitt intåg. Bilderna som jag har tagit är ifrån Ångermanland.


   

Med hösten har det också kommit mer åtagande för min man, han är ofta uppbokad. Men jag är så tacksam att han tar sig tid att följa med mig då jag måste iväg någonstans.  Denna vecka har jag varit på 4 olika besök eller uppdrag, mest sjukvården. Nu i morgon ska jag iväg igen, till centrala Stockholm för ett läkarbesök. Hoppas att det går bra.



   


 



 



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 78 åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se