Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - 7 oktober 2021 08:44


…hände oss något som, mig veterligen aldrig har hänt förut.


Vi satt och åt frukost i godan ro och pratade om ditt och datt, om vad vi skulle göra på dagen, om promenaden som vi nyss hade gått, ja vardagliga saker.


Då hände det märkliga. Mysingen kom åt sin kaffekopp så att den välte. Vi fick oss ett hjärtligt skratt. Inte för att han råkade välta sin kopp, för det är minsann inte första gången, men, för att den var tom. Vilken lycka!


Ni har säkert råkat ut för detta många gånger, koppen eller glaset välter och innehållet rinner ut och som det rinner sen. Det som i koppen kanske inte är så mycket, blir enorma mängder då det landar på golvet eller bordet. Att torka upp kaffe ifrån bordet, bland koppar, tallrikar, duk, servetter och ost, bröd och grönsaker, det är ett jobb som egentligen inte borde behöva göras. Man brukar retas över sin egen klumpighet och förundras över hur ”lite kan bli så mycket”.


Det var skönt ute i morse. Tio plusgrader och nästan vindstilla, det kändes bra, vädermässigt.




 

Det är vackert ute nu, på många ställen.


 

En vacker bil också, såg vi. eller tjusig kanske. Den fanns i ett skyltfönster.


 

Där fanns även dessa prydnadsdjur.


 

Ett hjärta i asfalten. Kanske rester av gårdagens regn.


 



Var rädda om er och varandra.



Av wiolettan - 4 oktober 2021 07:01


 …så hette en adventskalender som gick på TV 1969. Jag har mig veterligen aldrig sett den, bara hört talas om den. Tror ej att jag hade skaffat mig någon TV då. Det var Tage Danielsson som hade skrivit texten och han själv spelade också med. Denne mångsidige man, kreativ och duktig.


Men varför skriver jag detta? Vilka associationer fick jag? Varför tänkte jag på Herkules storverk. Löjligt, men jag tänkte på dom orden då jag nästan var hemma efter en morgonpromenad i går morse. Men, nu var det ”Wiolettans storverk”.  Det berodde på att jag kände mig så stolt att jag hade gått en lång runda, över 3 kilometer och det är mycket för mig nu. Vi vandrade ner till Lötjsön och runt den. Det har vi inte gjort sedan i våras någon gång.



  

Det var en trevlig  promenad. Hösten har kommit. Lustigt hur blåsten har virvlat till löven. Det har blåst otroligt mycket de senaste dagarna och även igår blåste det hårt.



   

Nästan nere vid Lötsjön fick vi se något nytt. Ett konstverk.


 

Alla luckor gick att öppna och inuti fanns det foton över närområden och sevärdheter vid Golfängarna.


 

Det blåste mycket, som sagt och sjön fick så lustiga små vågor. Längst bort på bilden syns sjöfåglar.


 

Lötsjön, med några gräsänder och doppingar i förgrunden.


 

Fortfarande är fontänen i gång och den var upplyst.


 

Vid Gröna Stugan lyste det också så vackert.



 

Huset på ön stod kvar.


 

Det börjar bli vackert på träden, även hos oss, fast det känns som om hösten inte har kommit igång riktigt ännu.


 

Här är vi nästan hemma igen.


 

Idag är det kanelbullens dag. Får se om jag tar någon till eftermiddagen.


August Strindberg har sagt:


Genom att försöka med det omöjliga

når man högsta graden av det möjliga.



Av wiolettan - 30 september 2021 09:24


Igår lämnade vi in bilen på verkstaden och de skulle ringa då den var klar. Vid lunchtid började vi med att laga till Lasagne och då den var färdig satte vi in den i ugnen. Vem ringde då, om inte verkstadskillen.


”Bilen är klar nu och kan hämtas”.


Jag stannade hemma och passade Lasagnen och Mysingen gick ner till verkstaden för att hämta bilen. Skulle inte ta lång tid. Då Lasagnen var nästan klar ringer Mysingen och säger att det kommer att dröja en stund för killarna har dragit ner fönsterrutan.


Varför det skulle vara något fel? Jo, det ska jag tala om.


I våras då Mysingen tryckte på den elektriska knappen för att veva ner fönstret, gick det bra men sedan då han skulle veva upp fönstret igen så gick det inte. Fönstret gick inte in i sina skåror. Dessa moderna, elektriska saker, varför inte veva för hand som förr i tiden? Hur han än försökte så gick det inte. Men, efter mycket trixande och fixande fick han upp fönsterrutan, manuellt. För att inte glömma bort sig och försöka att öppna fönstret, så har han satt en vit lapp på den aktuella knappen, som påminnelse. Laga fönstret? Jo visst, men vad kostar inte det?


Nu har det gått bra, vi har ju åkt en del, upp till Ångermanland och lite småresor och till och med till besiktningen och det har gått bra.


Men vad gör verkstadskillarna? Trycker på den vita tapen. ”Vad är detta för knapp, under tapen?”


Sedan stod dom där, fick förstås inte heller upp rutan. Mysingen fick sitta och dricka kaffe och lösa korsord i cirka en halvtimme innan dom var klara. Inte talade dom om vem som hade gjort det heller, men det var ju oviktigt i sammanhanget. Jag tyckte nästan synd om den som var skyldig, för han hade inte behövt öppna fönstret för att åtgärda det som var fel på bilen och blev säkert helt förskräckt då fönstret rasade ner i bildörren.



 Kalaset kostade totalt 2.414:-, inkluderande ombesiktning. Inte farligt alls.


I fjol blev det billigare efter besiktningen. Mysingen lagade då felet själv. Ett spännband runt batteriet som satt lite löst.



 

Detta är inget spännband, utan ett bananskal. Såg bilden häromdagen på en annonspelare.



 

Det känns som om hösten är på ingång och med den lite mörkare tider. Då är det härligt med tända ljus.



Några tänkvärda ord av Tage Danielsson:


Säll är den som har till rättesnöre,

att man bör tänka efter före.



Av wiolettan - 27 september 2021 09:34


Mysingen och jag brukar ju försöka att vandra ut varje morgon, i tidiga ottan för det mesta. Det är den bästa tiden, för mig i alla fall och Mysingen har börjat att uppskatta det också sedan han flyttade hit.


Förr om åren då vi gick ner mot Lötsjön och Råstasjön, mötte vi ofta människor som vi kände igen och vi hälsade på varandra. Några tog vi någon liten pratstund med också. Det var trevliga och fina avbrott i promenaderna. Nu händer det mer sällan att vi ser någon som vi känner igen eller som vi hälsar på. Utom grannarna förstås. Men så är ju detta en stad som det bor drygt 53.000 innevånare i, så det inte konstigt att vi inte känner igen folk.


Därför blev vi otroligt förvånade då vi kom och gick på Prästgårdsgatan och mötte ett äldre par som stannade oss och sa:

”Hej, vi undrar om det är ni som brukar gå ut tidigt varje morgon?"


Ja, vad svarar man på en sådan fråga? Visst, vi går ut nästan varje morgon, men det är det väl fler som gör, eller? Jag såg att de, innan de stannade, att de tittade på oss och pratade sinsemellan. Så jag förstod i efterhand att de kanske hade undrat om de skulle våga fråga oss eller inte. Mig veterligen har jag aldrig sett dom förut.


Häromdagen då vi gick vid Tulegatan kom det en bil, saktade in lite, det satt tre yngre män i framsätet och vinkade och log mot oss och chauffören tutade. Det var en lite större bil som hantverkare använder och männen hade arbetar overaller på sig. Antingen kände de oss, vilket låter helt otroligt, eller så "kände de till oss".


Så nu undrar jag i mitt stilla sinne. Har vi blivit en visa på sta´n. ”Titta, där kommer dom där gamlingarna igen”.


 




   

En morgon såg vi denna lilla ekorre, skyndsamt springa iväg. Svårt att få någon bra bild.


 

En katt kom också gående, alldeles bredvid. Den hade inte lika bråttom som ekorren. Så tydligen hade den inte sett ekorren, fast de var inte långt ifrån varandra. Eller så hade den gjort det.


  

Ett hjärta i asfalten kom också i vår väg.


Ser att bilderna blev suddiga, kanske var jag lite mer darrhänt än vanligt, häromdagen.



På tal om promenader. Sara 7 år funderar.


Jag tror att EU är det största landet utanför Sverige. En del tycker nog att Sverige är ett litet land, men jag tycker att det är tillräckligt stort. Det tar mig en halvtimma att gå till skolan.




Av wiolettan - 23 september 2021 09:04


Vi hade inte så mycket med bensin i tanken och jag frågade Mysingen häromdagen om vi inte skulle tanka.

”Nej” sa han, ”jag tycker att vi väntar till efter besiktningen för att se om bilen går igenom”. Han kanske menade att om bilen fick körförbud, så behövde den ingen bensin.


Det kallar jag en äkta pessimist.


Men, vi väntade och igår besiktigade vi bilen och den gick inte igenom. Inte att bli så förvånad över, bilen är i alla fall över 21 år.  Visserligen var det inte något stort fel, men den måste i vilket fall som helst, in på verkstad.  Det var fel på en styrled. Mysingen har fixat detta själv, förr om åren, men nu tyckte han att någon annan kunde laga felet. Jag är benägen att hålla med honom om det.


Mysingen och jag har för det mesta gått tillsammans till affärer då vi skulle inhandla mat. Det har fungerat bra för oss båda, har jag tyckt.


Men, nu följer jag sällan med. Till affären går det bra, men tillbaka så måste ju Mysingen bära kassar och kan inte hålla mig i handen. Jag har lite lätt för att vingla till.  I förrgår innan han gick iväg till Willys så frågade jag honom:

”Tycker du att det är tråkigt att gå ensam, att inte jag följer med så ofta numera”?


Han stannade upp, tänkte till ett tag och sa:

”Nja, nu får jag grumsa som jag vill utan att någon säger till”.


Jag kunde inte låta bli att skratta. För det stämmer säkert.



Tala hjärtligt, hjärtats ord,

likna lärkorna i nord.

De har sommar under vingen,

sprider fröjd på jorderingen.

 

Tala ljuvligt, lugnt och ömt,

snart sitt timglas tiden tömt.

Tala milt, det kommer åter.

som ett eko, hör det låter.



   

Tornparken på morgonen.



 

Rönnbär, utanför vårt fönster. Mycket rönnbär, kall vinter. Ja, vi får se.


 

Tack Gud för marken, skogarnas grönska.

Varje ny morgon, ny är Din nåd.


Var rädda om er och varandra.




Av wiolettan - 17 september 2021 08:42


Vi hör dagligen om våld i vårt samhälle och hur svårt det verkar vara för polisen att hitta förövarna för att kunna åtala dom.


Läste häromdagen om att nu vill polisen få tillstånd att sätta upp fler övervakningskameror. Men, det verkar att stöta på motstånd. De finns de som tycker att det inkräktar för mycket på vår integritet. Det är något som jag inte kan förstå.  Är det bättre att dessa bovar får gå lösa och fortsätta sina vansinnesdåd?


De som inte vill ha flera kameror, vad är de rädda för? Har de något att dölja, är de själva ute på avvägar, eller vad handlar det om?


Övervakningssamhälle? Ja, men det är väl bättre det än att inte kunna känna sig trygg ute på gator och torg. Och, vad spelar det för roll om vi oskyldiga kommer med på bild? Det kan ju vara bra också. Det fick Mysingen och jag uppleva i somras då vi var på semester.


Vi skulle träffa tre av mina syskon och äta tillsammans på en restaurang några mil hemifrån oss. Då vi skulle åka hittade Mysingen inte sin plånbok. Hur vi än letade så var den borta.

Dagen innan hade vi varit i samhället och handlat och förskräckta tänkte vi på att då hade han glömt plånboken där vid kassan. Antingen hade kassörskan hittat den eller någon kund och vi hoppades bara på att det i så fall var en ärlig kund.


Vi bilade sex kilometer till affären och frågade om någon plånbok var upphittad, men nej, den fanns inte. Tankarna rusade runt. Spärra bensinkort, kontokort, körkortet fanns där, mer än 3.000 kronor och Mysingens lilla kalender som han skriver in allt som han ska göra. Den var det som bekymrade honom mest. Alla anteckningar om möten, telefonnummer, adresser och koder.  Allt var borta. Affärsföreståndaren såg hur stressade vi blev så hon sa att hon kunde kolla på övervakningskameran om Mysingen hade stoppat ner sin plånbok. Jag visste inte ens att det fanns en sådan kamera där. Då hon hittade oss på bandet fick vi komma och titta. Jodå, Mysingen betalade sina varor, stoppade ner plånboken i innerfickan på jackan och vi såg också att han kände efter om den låg där efteråt, som han brukar göra.


Nu kände jag mig lugn. Då hade ingen tjuv tagit den. Vi åkte iväg milen till matstället och umgicks med mina syskon på restaurangen. Jag hade pengar så jag kunde betala och körkort hade jag också. Nu gällde det bara att riva runt i stugan på plånboksjakt. Men nu kändes det bättre. Leta efter borttappade saker har jag stor vana på. Mysingen var inte så säker för han hade sökt på alla ställen.


Men se det hade han inte. Plånboken hade ramlat ur jackfickan, ner på golvet i garderoben och kilat ner bakom en planka, som var någon bit lägre än själva golvet. Det var svart och plånboken svart, så jag förstår att det var svårt. Ni må tro Mysingen blev glad då jag fann plånboken.  Tur att vi fick se övervakningsfilmen så vi kunde vara säkra på att ingen hade stulit alla viktiga saker.



Jag är så nöjd, jag är så glad och trygg i Jesu händer.

Med frid och fröjd jag drar åstad, dit Herrens vink mig sänder.

Väl anar jag att kanske något står, där ute tyst och väntar.

Men bortom molnen himlens vår, i hoppets portar gläntar.




 

En skylt vid vägkanten, en omtänksam hälsning.



 

Min Mysing på väg ut på promenad.



 

Jag var också med. Långa vägar att gå.


Var rädda om er och varandra.


Av wiolettan - 15 september 2021 08:31


Det är ett fint septemberväder, solen skiner och det är inte blåsigt, drygt 10 grader varmt, precis lagom.


Vi tog en morgonrunda och det kändes skönt. Vi korsade Tulegatan och gick till Tulemarken där det inte är någon trafik. Då jag var ute tänkte jag på alla de olika svamparna som vi såg då vi var i Ångermanland.



    

Violett fingersvamp, heter denna. Det lärde jag mig av min bror. Mig veterligen har jag aldrig sett den förut.



   

Också en fingersvamp.


   

Kanske känns denna svamp igen?


 

Dessa fanns det många av.



Jag kommer inte ihåg att min mamma plockade svamp då jag var barn, utom murklor. Dom plockade hon och tillredde. Det fanns mycket av den varan hemma i skogarna då jag var ung. Jag kommer ihåg att hon var mycket noga med att koka och förvälla murklorna. De är ju giftiga, i alla fall en del av dom. Bland annat stenmurklan.



Jag har inte varit uppe i min brors skog på många år men tänkte att i år ska jag försöka. Om jag tar stavarna med så borde det gå bra. Lite jobbigt, men det gick förvånandsvärt bra att gå.


   

Min bror har gjort en promenadväg upp till skogen.



 

Det är lugnande att gå i skog och mark. Vi tog det också mycket lugnt, stannade ibland och åt av de goda blåbären som det fanns mängder av. Min bror plockade 5 liter av dessa bär som jag tog med mig hem. Jag fick också burkar med sylt. Blåbärssylt, hallonsylt, hjortonsylt och lingonsylt. Så nu är vi väl försedda.


 

Ibland var skogen lite tätare och stigen smalare.


 

Här kan ni se så långt upp vi är och så brant det var. Stugan skymtar lite mellan träden.



 

Tillbaka i bebyggda platser. Detta fina lärkträd har funnits hemma i mitt barndomshem så länge som jag kommer ihåg. Stort, högre än alla andra träd runt om.


 

En vacker gran. Jämn och fin, skulle passa på vilket torg som helst men nu pryder den sin plats på min brors tomt.


Nu ska jag gå och förtidsrösta i kyrkovalet.


Ha en bra dag och var rädda om varandra.


Charm är att få andra att

känna sig väl til mods.



Av wiolettan - 12 september 2021 08:11


De veckorna som vi är i vårt lilla krypin på landet, brukar vi alltid försöka att vandra ut varje morgon. En tidig morgonrunda, som vi gör här hemma. Då brukar jag alltid hoppas på att få se några vilda djur. Tidiga mornar, deras tid tänker jag.


Jag vet att de finns där i skogarna för min bror brukar få påhälsning på vintrarna då han lägger ut mat till fåglarna. Han har haft både ren och björn utanför husknuten, plus många andra fyrbenta djur.


Men jag fick inte se så många vilda djur, utom fåglar, insekter, småkryp och alla vackra fjärilar. Jo jag såg en ekorre också. För att inte nämna trollsländor. En kväll såg jag 15-20 stycken utanför vårt fönster, på samma gång. De flög fram och tillbaka.


Fåglar finns det många av och det är roligt då min bror är med på våra morgonpromenader för han är suverän då det gäller att känna igen fåglar.


  

Ser ni pricken där uppe till höger på bilden? Det är en rovfågel. Min bror pekade och sa: ”Ser ni rovfågeln där”? 

Han sa ju namnet på rovfågeln, men det har jag glömt bort. För mig var det mest bara en prick. Han kan både känna igen fåglarna på deras läten och hur de flyger.


   

Denna sjöfågel, vad är det? Kanske Kanadagås. Märkligt bara att den var ensam.



     

Den här lilla fågeln var också ensam, vad jag såg.



    

Men här var det många, ett långt streck av Kanadagäss.


 

Svanpar, som fanns i vår sjö i byn.



 

Är den inte vacker?



 

En vilande humla. Den här är rätt så stor. Ett annat år kommer jag ihåg att humlorna var ovanligt små.



  

Fjärilar fick jag inga bilder på, fast här sitter en på en sten. Det fanns väldigt mycket med fjärilar.

  

En huggorm såg jag också. Jag och mysingen var ute och gick och jag skulle visa honom en slipsten som vi hade bakom farmors stuga. Och, fortfarande har.


  

Då kommer det en huggorm slingrande förbi mina fötter. Kändes bra att jag hade stövlar på just då. Det är andra gången i mitt liv som jag har sett en huggorm i frihet. Fast denna var lite för nära.


Slipstenen tycker jag om att besöka och titta på nu för tiden, annat var det då jag var ung.


Jag kommer ihåg att då man hade varit ute på åkrarna och räfsat hö, och kom hem till lunch, så kändes det så bra att få en stunds vila. Sätta sig ner och bara vara, en härlig skön avkopplande känsla infann sig, tills man hörde pappa ropa: ”kom och dra slipsten, jag ska slipa några liar”.


Jo visst, det gick så bra de första minuterna, men, efter ett tag så värkte armar och rygg och det blev otroligt jobbigt. Jag kommer ihåg att jag då alltid försökte att tänka på något roligt för att slippa känna av värken. Ofta var jag en firad stjärna som stod på scen och mottog applåder efter att jag hade framfört ett sångnummer. Något som jag aldrig skulle kunna klara av i det verkliga livet. Men, i fantasins värld är allt möjligt.


   

Denna bild är tagen en regnig dag ifrån fönstret i stugan. Det verkar bli en kall vinter, av rönnbären att döma.


 

Lingon utanför husknuten.


 

Han som bär för mig en Faders hjärta,

Han ju ger åt varje nyfödd dag,

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda, vila och behag.


Trevlig dag önskar jag er mina bloggvänner. Var rädda om er och varandra.



Presentation


Välkomna till min blogg. En 81 årig tjej som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Gifte mig 2010 med min nya man.

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards