Det var trevligt att vara några veckor ”hemma” i Ångermanland.

Jag är född i en liten by som heter Inre. En by som då jag var barn hade cirka 15 hushåll och nu är det bara 5 kvar, tror jag. Det har förändrats en hel del sedan min pappa köpte torpet 1927. Då jag var barn var vi cirka 25, kanske flera, skolbarn i vår by, nu är det 4 st. tror jag.

Vi har ungefär 6 kilometer till samhället, och till närmsta affär. Mig veterligt finns det bara en mataffär, bensinstation med kiosk och en Loppis där nu.

Då jag var ung fanns det 3 matbutiker, skoaffär, hattaffär, järnhandlare, färghandlare, möbelhandlare, bank, post och järnvägsstation och många andra serviceinrättningar. Det fanns mejeri, läkarmottagning och tandläkarmottagning, åkeri, brandstation och polis, växelstation, frisör och konditori. Kanske har jag glömt några men i stort sett så fanns allt. Nu som sagt, nästan inget kvar.

Förstår att de som bor där runtom är glada och tacksamma så länge de får ha affären kvar.

Samhället såg öde ut.

Nästan framme, står en rolig liten gubbe, eller ett barn kanske det är, och viftar med armarna. Modernt varningsmärke för lekande barn, kantänka.

Men vägen hem ifrån oss till samhället är omgivet av vacker natur.

Kyrkan finns kvar.  Den började byggas 1836. 1882 stod den helt klar. Jag tycker att det är en fin kyrka med en kristallkrona ifrån 1700-talet. Min mamma har sjungit solo i den kyrkan. Själv har jag inte varit där så ofta, jag tillhörde en frikyrka som låg 3 kilometer ifrån mitt hem.

Senast jag var i denna kyrka var då min äldsta syster begravdes.

Det är många tankar som kommer och går då jag är hemma i mitt barndomshem. Mycket som jag upplevde då och mycket som har hänt senare i livet. Minnen att tänka på och många gånger må bra av. De tråkiga sakerna får vi lämna därhän och försöka låta bli att ta ut några bekymmer i förskott.

Det står i Bibeln Psaltaren 55 i vers 23: Lämna dina bekymmer åt Herren, Han skall bära dem.

Winston Churchill lär ha sagt:

När jag ser tillbaka på alla dessa bekymmer,

kommer jag att tänka på historien om den

gamle mannen som på sin dödsbädd sade

att han bekymrat sig för en massa saker,

vilka de flesta aldrig inträffat.

Nu sitter jag här igen, efter ett långt, långt blogguppehåll. Delvis frivilligt, men även att jag inte kunnat skriva något.

Livet går vidare och det är jag glad och tacksam över. En hel del har hänt sedan senast och det är inte så mycket jag ska orda om här i bloggen. Men, jag vill be er alla. Var tacksam över livet och så länge ni får vara friska och med kropp och huvud i behåll, njut av det och gör det bästa av varje dag, för dig själv och dina medmänniskor.

Jag vill tro att det finns en mening med allt som sker och jag tror verkligen inte att det är ”ödet” som styr och ställer till det för oss.

Om Gud är en lögn så finns det nog ingen mening med livet. Nej, då är allt bara ren fåfänglighet. Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit, att det finns ett evigt överjordiskt rike.

Hösten kom igår, verkade det som. Det känns faktiskt bra, för min del. Sommaren är, så att säga, inte min årstid. Mysingen tycker precis tvärtom.  Han gruvar sig över hösten, vintern och det mörker som då kommer. För att inte tala om kylan. Vad jag har förstått så är det många som känner det så.

Men ännu så länge så är solen uppe och värmer och dagstemperaturen är rätt så normal för september. Vi tar en dag i taget och njuter av det vi kan.

Vi har varit uppe i Ångermanland och njutit av lugnet och den rena luften. Visserligen har det varit en hel del regn, men det har behövts.

Jag har till och med fått se regnbågen, men den ville inte fotas, blev ingen bra bild. Den syntes, i verkligheten, från den ena sidan till den andra, men här går det bara att skymta den till vänster på bilden.

Rätt som det var så skingrades molnen och den blåa himlen kom fram, i form av ett hjärta. Lite naggat i kanten och skamfilat, men, dock ett hjärta. Med ett öppet hjärta och sinne och med stor fantasi kan vi se hjärtan lite varstans.

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.

…jag tycker inte att jag hinner med någonting. Kanske är jag för trött för att orka med. Nu har det varit lite väl tungt ett tag, men vi får se framåt, fram emot bättre tider.

Tänkte att jag i alla fall skulle visa några fler bilder ifrån vår miniresa till Malmköping. Sedan ska ni få slippa den, tror jag.

Vi passade på att åka på en spårvagnsresa, i nostalgins tecken, kan man säga.

Svenska Spårvägssällskapet, som är en ideell förening, har fyra platser i Sverige där de kör museispårvagnar. I Stockholm, Norrköping, Malmö och så i Malmköping, där finns det också ett museum med bevarade spårvagnar och bussar ifrån många Svenska städer. Från 1900- till 1950-talen.

Denna bild visar hur spårvagnar gick i Stockholm med omnejd 1946. Ni ser, linje 15 till Sundbyberg.

Det går fortfarande bussar den sträckan Odenplan - Sundbyberg.

Det var som att förflytta sig till mitten av 1900-talet i Stockholm. Visserligen har jag åkt med linjen till Djurgården, som började köra igen 1991, på sträckan T-centralen-Djurgården, men detta kändes mycket speciellt och nostalgiskt.

Spårvagnsföraren, konduktören och plingandet, allt var som då.

Detta var vår konduktör som vid en hållplats lämnade över tågstickan, en stav, till mötande spårvagnförare. Ingen får åka ut på enkelspåret utan att ha den med sig. Så var det förr i tiden, helt krocksäkert.

En gammal trävagn ifrån Lidingöbanan.

Hållplats av traditionell typ.

En annan hållplats, med väntsal, kiosk och telefonhytt.

Ändhållplatsen i Malmköping.

Träperronger, som förr i tiden.

Vi tog också en titt i vagnhallen, där det fanns många föredettingar.

Mysingen på väg upp i en, men jag avstod, eller klarade inte av det, rättare sagt.

En Volvosugga, så kallades denna Taxibil på 1950-talet. Den är åttasitsig och rymmer en hel del bagage.

Renoveringsobjekt.

En goding ifrån den gamla goda tiden. Jubileumsbuss, passade mig mycket bra att fira min 80-års dag med.

Att leva är så häpnadsväckande

att det lämnar mycket litet

utrymme för andra sysselsättningar.

...att ta våra morgonpromenader i nya omgivningar på vår resa.

Det fanns fina promenadvägar runt hotellet där vi bodde. Denna var raderad ifrån alla kartor. Troligen av före detta militära skäl.

För min del lite för mycket uppför, men jag stretade på och gav inte upp, så upp kom vi.

Plakat var uppsatta med tankeväckande läsning.

Här var det dags att slappna av lite, tydligen. Men, vi gick vidare.

Någon har tänkt på dessa små djur också. Till och med ett hjärta har den personen ritat på skylten.

Är det någon som kan se vad dessa fina giraffer är gjorda av? Ett riktigt konstverk tycker jag. Vilket stort jobb som är nerlagt på detta.

Det var en lugn och stillsam ort, eller så var vi, som vanligt inte ute då andra var ute.

Torget var öde och tyst. Sådana här gånger kan jag mer än annars längta efter att bo på en mindre ort. Ni kanske förstår varför min man planerar resor som inte går till storstäder eller badstränder.

Men tydligen var det annorlunda förr. Som vanligt på den gamla goda tiden.

Vi besökte också ett strykjärnsmuseum. Det var något i särklass, nyttigt och intressant att följa historien på detta sätt.

Det var verkligen ett museum. Jag har aldrig sett så många strykjärn på en och samma gång. Det är ett privat museum och det var ägaren själv som visade oss runt och berättade om många av de rariteter som han hade. Vi kunde inte gå igenom alla 3.500 strykjärn, men det minsta, det största, det äldsta, det nyaste, resestrykjärn och barnstrykjärn och så vidare. De är ifrån 1600-talet och fram till våra dagar.

Museet startades i början av 1960-talet då Lars Ivarsson fick dom första strykjärnen av sin mormors mor. Sedan har han samlat, köpt och fått. De kommer ifrån 24 olika länder. Många av de äldre strykjärnen var så vackert utsmyckade. Som Lars sa: ”de utgör en fröjd för ögat. Det är en himmelsvid skillnad, förr kunde de verkligen designa”. Jag är beredd att hålla med honom.  Och så tunga en del var, jag skulle aldrig kunna stryka några kläder, eller kanske inte ens lyfta en del av dom som var tyngst. Han räckte mig ett så jag skulle testa, men som tur var så höll han i för jag "dök" ju direkt.

Efter denna privata visning så fick vi se hans stora fina trädgård, bakom huset. Där var det verkligen mycket att beskåda, så jag glömde helt bort att ta bilder.  Han visade oss sitt växthus, sina blommor, äppelträd med 4 olika sorters äpplen och päronträd med 4 olika sorters päron, alltså på samma träd, vinrankor och diverse olika bärbuskar, med mera.

Lilla Malma Kyrka heter den här kyrkan i Malmköping och är troligen ifrån början av 1200 talet, i alla fall byggnadens äldsta delar.  I slutet av 1300-talet förlängdes kyrkan. Under 1700-talet byggdes kyrkan till ännu en gång. 1872, då byggdes en ny sakristia. Under 1890-talet var det dags igen, då vidgades bland annat fönstren. År 1957 förlängdes kyrkan 5 meter. Så det har hänt en hel del under årens lopp.

Dopfunten är rätt ny, den skänktes 1931 och är av kalksten. Predikstolen är ifrån 1648.

Vi besökte en gudstjänst där, på söndagen och det var ordnat fint med corona anpassade mellanrum mellan platserna.

Vi pratade lite med prästen före gudstjänsten och hon frågade varifrån vi kom, anledningen till vårt besök i just Malmköping och vi berättade, vilket hon tydligen tyckte var roligt, för hon neg och grattade. 

Hon höll en fin predikan om vikten av att vi som kristna lever ett kristet liv. För oss själva och för våra medmänniskor. Det är så lätt att låta det vardagliga, det materiella, ta överhanden. Vi har så mycket omkring oss vi människor och tiden går.

Det var så trevligt att komma ut och se något annat, än hemmavid. Är så tacksam att jag orkade denna resa och att det gick bra.

Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också

ungdomen fylld med besvär.

…och det var härligt att åka genom ett Svenskt vackert landskap. Vi undvek motorvägar och därför blev det ibland lite trevliga omvägar. Men bättre med omvägar än motorvägar, tycker jag.

Vi kom till Gnesta, en trevlig liten stad med 11.000 invånare.

Mysiga småvägar, genom Sörmländska skogar.

Visserligen stod det i den fina dikten som jag fick av min man att vi skulle åka i 80 knutar men det gick inte alltid på de härliga vägar vi färdades på. Men ibland så stämde dikten in, även på det området.

Vi blev sugna på kaffe och tog det tillsammans med en budapestbakelse. Det var så länge sedan som jag unnade mig en bakelse så jag njöt tillfullo. Fast det tog tid att få i mig den, men gott var det.

Fikat intog vi i Nykvarn på Café Änglagott och det gjorde verkligen skäl för namnet.

Cafet drivs av kyrkan som ligger precis bredvid.

Det var ljust och fint där inne i kyrksalen, corona avstånd mellan sittplatserna.

Vi åkte vidare och ibland fick min man stanna bilen så att jag kunde få vila min kropp, eller sagt sagt höften och ryggen.

Här hade vi det fint en stund. Någon hade till och med satt blommor på bordet. Jag satt och inbillade mig att dom var speciellt till min födelsedag.

Den ena rondellen efter den andra bilade vi igenom. Jag tycker ibland att det kan vara onödigt med rondeller på, ja nästan landsbygden, men det kan vara intressant att se hur de har försökt att göra det fint och annorlunda.

Vi åkte vidare på smala krokiga vägar. Det gällde att ha ögonen på vägen och vara beredd på alla kurvor. Jag brukar sitta bredvid föraren och köra. Han kan ibland tycka, ”inte behöver du bromsa så hårt”.

Så kom vi då till Malmköping där vi hade bokat rum på detta hotell. Det låg på en höjd och med vacker natur runt om, med fina promenadvägar. Lugnt och lite avskilt, precis som vi ville ha det.

Det såg bra ut i receptionen och personalen var trevlig och tillmötesgående

Sköna platser att ta igen sig på i lobbyn.

'

Avkopplande att sitta ner och bara njuta av utsikten. Kuddarna var mjuka fast det syns som om det är vedträn.

Mysig dubbelsäng.

Det var ett ovanligt stort rum. Jag var inte van vid att ha så stor yta att röra mig på i rummet, då jag är på semesterresor.

Vi hade som allt i ett,  sovrum, ett vardagsrum och ett TV-rum, fast lite i miniatyr.

Utsikten var harmonisk. Det andades avkoppling, semester och återhämtning.

Vi besökte också museum, som till exempel detta. Museet Malmahed. Det är ett militärmuseum och det ligger i ett gammlt logement. Museet visar hur det kunde vara  på 1774-1921 då Södermanlands regemente hade sin övningsplats här.

Malmköpingsknekten fyllde 50 år i fjol. Den står i givakt och sägs vakta Malmköping. Den som har skapat den 1970, är slöjdläraren Göran Håkansson och hans fru målade den. Den är ortens egen souvenir. Knekten finns i fyra storlekar och säljs på olika platser i Malmköping. En femte storlek är tre och en halv meter hög. Den står i en rondell i infarten till köpingen.

Du som tycker att dagarna går

och livet flyr.

Ta dig samman och

gör någonting onyttigt.

Tack så mycket till er alla som har tänkt på mig lite extra och sänt ett Grattis till min 80-årsdag, via blogg, mail, telefon och annat. Tack vare det och min man, så fick jag en finfin dag.

Nu är jag tillbaka, hemma och i bloggvärlden. Ja, hemma har jag varit ett bra tag, men inte arbetat vid datorn. Det har, vilket är allmänt bekant, varit mycket varmt här i Stockholms området och på många andra platser i vårt land. Eftersom jag har en stationär dator och den står i ett rum som är mycket varmt då det är varmt ute, så har jag inte kunnat sitta här så mycket och än mindre orkat skriva något.

Men nu tänkte jag att jag skulle försöka. Bara detta att sortera alla bilder som jag har tagit på vår resa, tar tid. Jag kan inte begripa varför jag tar så många foton? Min man tar inga bilder, bara om jag har glömt min kamera och ber honom ta ett kort via sin telefon. Förr i tiden, då jag var tvungen att lämna in bilderna hos en fotohandlare som framkallade dom och gav mig bilder och kopior, då tog jag inte så många kort, men nu tänker jag, det är ju bara att kassera om jag inte är nöjd med dom, eller jag kan i varje fall välja ut den bästa bilden och slänga resten. Det kostar inte mer för det, som förr i tiden.

Var har vi varit då? Ni minns kanske att jag fick ett brev av min man och det öppnade jag inte förrän på kvällen före avresan och fick se att vi skulle till Malmköping. Inte någon lång resa, vilket är bra, samma hotell flera nätter, vilket är bra. Så sammantaget så blev det en lugn och trevlig semester, med mycket med vila, promenader, besök på museum och i kyrkor och resten bara koppla av och slappa. Inte några plikter eller måsten vilket kändes mycket skönt.

Så var vi på väg. Undrar om någon känner igen denna bro? Jag gör det inte.

     Brännkyrka kyrka. Stilren och vacker.

En mindre kopia av kyrkan, på lekplatsen.

Brännkyrka kyrka i Älvsjö var den första kyrkan på resan som vi stannade till vid och även tittade in i. Den ligger nära Stockholm men jag hade inte besökt den tidigare. Den byggdes troligast i slutet av 1100-talet, så den är rätt gammal, men den har brunnit 4 gånger, därav namnet, Brännkyrka. Vid en brand i början av 1700-talet brann hela inredningen. År 1975  restaurerades och tillbyggdes kyrkan. Altare, predikstol, bänkar och dopfunt, kom till kyrkan då, 1975. 2004 gjordes ännu en ändring, bland annat flyttades altaret fram. Kyrkan är öppen varje dag mellan 9-18.

Ljust och öppet. Det ser riktigt modert ut därinne.

Altartavlan, ett konstverk i glas och trä av Bertil Vallien mottogs 2011 och heter Livsresan.

Vid Salems Kyrka stannade vi också till. Den var också öppen, men vi gick inte in för begravning pågick.

Utanför, vid grinden stod ett minnesmärke av Helgonet Sankt Botvid som levde på 1100-talet och som levde ett märkligt och intressant liv, med många mirakel och under. Han har till och med en källa uppkallad efter sig. En källa där vattnet kommer upp av eget tryck. Det kommer 5-10 liter vatten per sekund.

Vi sökte efter den källan, men hittade den inte. Den ska ligga vid sydöstra spetsen av Bornsjön i Salems kommun.

Här, någonstans i skogen, skulle den finnas.

Vi lämnade bilen vid vägkanten och gick ner mot en stig som vi hittade, men det verkade vara så svårt och brant, längre ner, så vi vände och fick ge upp hoppet om att finna källan, denna gång.

Vi vände istället bilnosen mot nästa plats, för 11-kaffet. Fortsättning följer.

Det gäller att ha mod

att vara den man är.

Och inte tappa modet

för att man är den man är.

På vår morgonrunda häromdagen mötte vi en av dom som vi såg nästan dagligen ”förr i tiden”, på den tiden då vi gick runt Råstasjön och Lötsjön nästan varje dag. Jag blev lättad över att se honom igen. Vi hade pratat och undrat varför vi inte hade sett till honom på ett tag. Men som tur var så gick det ingen nöd på honom, frisk och pigg som vanligt.

Näckrosor vid Lötsjön.

Vackra blommor.

Herr och fru Svan ligger och vilar.

Dessa sjöfåglar står och vilar.

Kanadagässen gör sig morgonfina.

Det känns ovanligt, ja nästan märkligt att vandra ut nu på morgonen.  Vi är så vana vid att folk stressar iväg till sina jobb och det är rörelse och liv, om det inte är en lördag eller söndag, för då är det nästan öde.

Men nu, inte många gående, cyklister eller bilister. Bilar, ja det är så stor skillnad. Det brukar vara många i rörelse, för att inte tala om parkeringsplatserna. Ibland kan vi gå länge utan att se en enda ledig bilplats. Juli månad och industrisemester är väl en av anledningarna att det är så mycket lugnare nu.

Det påminner mig om en sann händelse som Mysingen berättade för mig en morgon.

Mysingens farföräldrar bodde här i Sundbyberg och på den tiden, på 1920-talet, var det inte lika vanligt att ha bil, som det är nu. Bara de som hade det lite bättre ställt kunde unna sig den lyxen. Mysingens farfar var byggmästare och hade det inte så pjåkigt. Han gillade nymodigheter.

En kväll tog de bilen in till Stockholm för att gå på Operan. De ställde sin bil precis utanför entrén till Operan och gick in och såg föreställningen. Då de kom ut stod det en polis framför bilen och gav dom en parkeringsbot.

”Men oj”, sa Mysingens farmor, ”får vi inte ställa bilen här? Konstapeln förstår vi är ifrån landet och visste inte det”. Polisen såg på bilnumret att det var bokstaven B och det betydde Stockholms län.

”Det får vara för denna gång då, men nu vet ni det, så gör inte om det”.

Tacksamma och glada åkte dom iväg, hem till Sundbyberg. Så kunde det gå till på den gamla goda tiden.

Fick detta av min Mysing. Har inte öppnat brevet ännu, men tydligen åker vi iväg ett tag. Var och hur länge, ja det är frågan.

Sköt om er och varandra.

Några visdomsord som jag hörde för första gången igår.

Jag hör inte vad du säger,

för ditt handlande pratar

högre än dina ord.

”Om det inte vore för kroppen, så skulle jag vara mycket ung”, sa jag till Mysingen igår morse vid frukosten och då jag hade sagt det, så hörde jag själv hur konstigt det lät. Så jag förstår att han brast ut i skratt. Ett gott skratt förlänger, som bekant livet, så det unnar jag honom verkligen.

Vi hade just kommit hem ifrån en liten morgonrunda och då blir jag trött och det värker lite överallt, men inuti är jag fortfarande pigg och alert och även i drömmarnas värld. Undrar varför jag inte känner, eller är gammal, då jag drömmer? Jag springer fortfarande i full fart för att hinna med tåget eller tunnelbanan.

Jag tror att vi människor har fått drömmar och fantasi för att vi ska klara av en del besvärliga saker som kommer i vår väg.

Albert Einstein sa:

Fantasi är viktigare än kunskap.

Dessa gula rosor lyser verkligen upp vid Tulegatan.

Även dessa röda, utmed husväggen.

Svanfrun ligger och vilar.

Hon har bra utsikt över Lötsjön.  Då jag går där vid Lötsjön så åker mina tankar ofta tillbaka till då jag var ung och jag kunde vistas ute mycket i skog och mark, till lugnet uppe i skogsbackarna. Det var bara fåglars kvitter som hördes i tystnaden.

Jag minnas vill min barndoms sköna stunder, dess muntra lekar och dess fröjd och frid.

Då solen lyste över hoppets lunder och världen log liksom en majdag blid.

Jag minnas vill de glada vänskapsringar, som skingrats sen som frön med stormens vingar.

En hälsning varm till varje barndomsvän. Jag minns dom än.

Jag minnas vill mitt barndomshem det kära. Min mor, min far och mina syskon små.

Där gavs mig kärlek, och där fick jag lära, att till min Gud som till en fader gå.

Vart hjärta som i omsorg för mig vakat, allt ljuvt, allt skönt, allt innerligt jag smakat.

Var lycklig dag, som hört mitt hjärta till. Jag minnas vill.

Var rädda om er och varandra.