Tänkte att jag skulle visa lite flera bilder ifrån Arboga, denna gamla fina stad. Det har funnits bebyggelse i Arboga sedan 900-talet. Den blev en stad på 1200-talet.

Här var det troligen någon inspelning på gång. Den som filmade går sist, som ni kan se. De andra är klädda som förr i tiden.

Arbogaån.

Den gamla bron över Arbogaån.

Mycket järn exporterades ifrån Arboga.

Vid en pizzeria, tror jag det var, satt en katt. Jag pratade lite med den, ni ser, öronen bakåt och den lyssnar.

Men, så steg den upp och kom emot mig, då slutade jag prata med den, vis av erfarenhet. Vill inte att katten skulle följa med oss, den verkar ha det så bra där den var.

Heliga Trefaldighets Kyrkan var öppen så vi gick in och möttes av en mycket välkomnande man som visade och förklarade allt vi ville veta om kyrkan. Den blev färdig under 1300-talets början. Sedan har den byggs på och om under tider som gått.

På grund av Coronan så hade kyrkan inte kunnat ha vanlig konfirmationsavslut. Men de hade löst det på det sättet att en konfirmand i taget fick komma in i kyrkan och för sina familjemedlemmar visa och berätta vad de under terminen hade lärt sig. Det tog en hel söndag, men blev helt Coronasäkert.

Här ser ni hur plakat och ritningar var uppsatta utefter bänkraderna. Jag vill lova att det var mycket intressant och lärorikt.

Ljuskronorna som ni ser två stycken, är gåvor till kyrkan. De är av mässing och är de största i Nordeuropa.

Utanför kyrkan står Engelbrekt staty. Han gästade  bland annat Arboga och höll möte där. Dit kom många berömda personer ifrån hela landet för att smida planer mot den dåvarande kungen. Detta möte ses som Sveriges första riksdag och kallas för Arboga mötet. Statyn av Carl Eld, sattes upp 1935, vid riksdagens 500-årsjubileum.

Utanför kyrkan finns också en minnessten över Lasse-Maja.

Den rikskände stortjuven Lars Larsson Molin begravdes här 1847. Han blev känd som Lasse-Maja, eftersom han utförde många av sina kupper klädd som kvinna.

I  lobbyn på hotellet, fanns en spegel, där det syns att vi har varit i Arboga.

Idag har vi lite svalare väder och det känns bra. Värmen som har varit är lite för mycket för mig. Vi har tänkt att åka "hem" till Ångermanland till min 80-årsdag, men det verkar som om värmen sätter stopp för dessa planer. Vi får ser.

Var rädda om er och varandra.

…att det har blivit ett så långt uppehåll på bloggen, för mig igen. Men, nu känner jag mig bättre och kan skymta ljuset i tunneln. ”Skam den som ger sig”, som jag brukar säga till Mysingen. Nej, nu ska jag inte skoja bort det. Det var mycket jobbigt, men idag, en ny dag.

Mår bättre och hoppas att datorn också mår bra. Den är som jag, gammal och trög. Det är inte någon idé att försöka hjälpa till med något här hemma, det händer bara en massa besvärligheter.

I förrgår råkade jag slå ner en tavla med glasram, och glaset gick i många bitar och även ramen gick sönder.

I går slog jag ner Mysingens mus vid datorn så den gick i två delar.

Skulle igår, hjälpa till att göra en ost –och skinkpaj, ställde inte in pajskalet i ugnen först, utan innanmätet. Har aldrig hänt förut. Men, det är bara att gå vidare. Förstår att Mysingen mer och mer vill ha, så att säga uppsikt över mig. Beror nog på min klantighet och vinglighet. I dag får vi se hur pajen blev, har inte smakat den ännu.

Ska pö om pö titta in till er, men jag tar det lilla lugna.

Tack för er omtanke och alla snälla och fina kommentarer.

Vill önska er mina bloggvänner, en riktig Trevlig Midsommarhelg.

Skönt att veta att det finns Någon som ser till oss och som vi får be till och tro på.

Äntligen verkar det häftiga regnvädret ha dragit undan. Det har kommit stora mängder de senaste dagarna, med en del översvämningar som följd. Men, vid vår morgonrunda i morse var det mulet, grått men uppehåll.

På vår ”några dagars resa” hade vi, i vårt tycke, otrolig tur med vädret. Det var inte blåsigt, regnade inte och det var inte över 15 grader varmt, lagom temperatur och solen tittade fram då och då.

Varför tog jag denna bild?  Älskar ju att kolla in bilar och denna såg lite annorlunda ut. Carl Wilhelm Scheele var den man som upptäckte syret.

Han avled i slutet på 1700-talet i Köping.  Han kom från Tyskland som invandrare och lärde sig aldrig riktigt tala svenska, sägs det. Det var i sitt lilla laboratorium i apoteket som han, långt in på nätterna, gjorde sina experiment och forskningar. Då han dog var han fattig och efterlämnade, som exempel, bara 14 böcker efter sig. Han hade inga studier eller examina, men han hade vetenskaplig fantasi och intelligens. Läste kemi på lediga stunder och avlade gesällprov, så att han kunde arbeta som apotekare.  Han upptäckte inte bara syret, utan också cyanvätet och kloret och metallen mangan, bland mycket annat.

Så kom vi till den lilla staden Arboga.

Köpcentrum eller affärer besökte vi inte, och restauranger precis vid lunch och middagstid undvek vi så gott det gick. Äta måste vi ju men det gick bra och folk höll avstånd och vi med. Visserligen har vi fått båda våra vaccin sprutor, men tydligen gäller det att vara försiktig ändå. Märkte då vi vandrade utomhus att medvandrare gärna höll avstånd och väjde för oss.

  
Här var det vaccination på gång.

Övernattade i Arboga på Stadshotellet, det tyckte vi lät lagomt pampigt och vi blev väl

omhändertagna och det var rent och fint.

Då vi gick ut på vår sedvanliga morgonpromenad var det tomt på gatorna, nästan.

Arboga är en liten stad och vi tyckte att det var intressant att utforska den. Här ett gammalt medeltida hus, som en gång fungerade som härbärge för resande och pilgrimer.

S:t Karins kapell och Stekaren byggdes från början av 1500-talet. I de två husen fanns det ett kloster och ett härbärge. Kapellet har troligen fått sitt namn till minne av Heliga Birgitta och hennes dotter Katarina, som även kallades Karin.

 Helgonbilden, som suttit här, kunde man be om lycka på färden.

Gamla hus och gränder.

Vi besökte också Sankta Karins Örtagård.

Rosorna blommade inte ännu, men det var ändå en pampig ingång.

Träden blommade i örtagården.

Det fanns massor med bänkar att sitta och ta igen sig på, vid den konstgjorda dammen.

Statyn i trädgården utanför teatern föreställer en liten flicka.

Denna moderna staty vid köpcentret,  lär föreställa "den lyckliga Arbogafilosofen".

Bara en enda ros på ett

evigt klänge,

så är livet

trist varar länge,

men underbart är kort,

alldeles för kort.

Sjunger Povel Ramel.

Vi har, för första gången på över 1½ år varit ute på en bilresa. Det var trevligt, intressant, men jobbigt. Min Mysing har verkligen längtat efter att komma ut, åka iväg och se något annat, så han hade planerat en liten miniresa för oss.

Åkte, som vi brukade, de gamla vägarna. Vi få se så mycket mera än om vi bara åker på Europavägarna och har också bättre möjligheter att bara stanna till om det är något som verkar intressant.

Kom till Kolbäck, där en av mina bröder har bott med sin familj.

Besökte bland annat Munktorps Kyrka. Jag tycker om att besöka kyrkor och det finns ju en hel del, men inte många är öppna på vardagarna.

Det var rofyllt att gå där runt kyrkan och en del gångar var täckta av fina "rosenblad", kunde vi fantisera om, i alla fall. Ni ser ju själva på gruset.

Här kan ni se Davidskyrkan, den lilla delen till höger på bilden. Det är en helgonkyrka ifrån 1000-talet.  Munktorpskyrka består av två kyrkor, kan man säga. Ursprungliga kyrkan var Davidskyrkan, namn efter Västmanlands apostel. Stora kyrkan är byggd i etapper från 1200-talet till 1500-talet.  Den är 70 meter och har 3 skepp och är därmed en av Sveriges största landsortskyrkor.

Tyvärr var kyrkan inte öppen så vi kom inte in. Denna bukett med blommor hade legat där i fyra dagar och var säkert tänkt till någon begravning. Märkligt, något missförstånd hade tydligen uppstått.

Ovanligt med en Lanternin, på toppen av kyrkan. Kanske för att folk ska hitta hit.

Köping besökte vi också med sitt bil- och teknikmuseum. Jag som har jobbat i 36 år i ett företag som sålde bilar gillar mycket att titta på bilar, äldre bilar har en speciell dragningskraft.

Det var många fina exemplar, var och en med sin egen historia. Där fanns Bentley, Bugatti, Panhard-Levassor, Peugeot, Cadillack och Mercedes, bland många andra.

Vi bilade vidare och kom till ett av Köpings mest älskade landmärken.

Ströbohög gravfält, ligger invid Köping, på den gamla Köpingsåsen. Troligen är det en kungshög från yngre Järnåldern 500-600 talen efter Kristus. Det finns olika skrönor eller sägner, om hur Ströbohög kom till.

En berättar om en jätte som gick genom 12-milaskogen, från Dalarna mot Mälaren. Han ville täcka över Köpings kyrka så att kyrkklockorna skulle tystna. På vägen rann grus och sand ur ett hål på säcken han bar på ryggen. På så sätt kom Köpingsåsen till. Vid Strö stannade jätten en stund. Resultatet av den rasten blev Ströbohög.

Vi åkte vidare på vår lilla miniresa. Det finns mycket att se och nu i vårens tid så är det ju särskilt vackert i skog och mark.

Att leva är så häpnadsväckande

att det lämnar mycket litet utrymme

för andra sysselsättningar.

...har vi kunnat göra, det kändes så bra. Det tar sin långa tid, men det är det värt. Att få komma ut och gå, bara det är en ynnest, en gåva som jag inte nog kan värdesätta. Kanske för att jag har varit i den sitsen att inte orka gå ut så tänker jag mer på vilken förmån det är, de dagar jag kan. Jag får lita på orden som står i denna psalm, som ringer i mitt huvud.

 

    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...kan betyda att det är vänner som man har haft länge. Eller, kan det betyda att det är vänner som är till åldern kommen? Då det gäller mina vänner kan det vara både ock.

Jag hörde på radion i morse att det var Gamla Vänners Dag idag. Jag visste inte ens att det fanns en sådan dag.

Vänner betyder så mycket. Undrar hur jag skulle ha klarat mig utan vänner. Först har jag ju alla mina syskon, dom är till mig inte bara syskon utan också vänner. Flera av dom har funnits så länge som jag har funnits till, plus att en har funnits i mitt liv i snart 78 år och två i 73 år.

Av en av dessa syskon fick jag häromdagen två originella och unika foton som han hade tagit i helgen, tror jag.

En Rödhage som sitter så fint. Snön dalar ner runt den, mysig bild.

Detta är en Tornfalk och en Skata. Här kan fantasin få fritt spelrum, i alla fall hos mig som inte är så hemma i fåglarnas liv och värld. Tänk, en Tornfalk och en Skata på samma bild, det skulle inte jag fixa. Det kan utspela sig mycket då denna bild togs, mycket som vi inte har en aning om.

Tornfalken hälsar på Skatan och Skatan i sin tur bugar underdånigast. Kanske Skatan talar om var det finns mat att hämta. Eller så kanske den narras och får Tornfalken att flyga åt ett helt motsatt håll. De kanske bråkar om vem som är störst, snabbast eller vackrast. Eller, Skatan vill få bort Tornfalken, en sådan rovfågel vill den inte ha på sitt revir. "Maten är min, bara min"!

Vad de nu än pratar om så är det ett fantastiskt fint taget foto. Ögonblicksbild.

Några tankar ifrån Rasmus 7 år.

Universum slutar aldrig. Eller så slutar det där

Guds hus börjar, precis vid Hans staket.

Hoppas att ni är rädda om er och varandra, alla mina bloggvänner. Har lite att dona med så jag får återkomma till er under kvällen eller i morgon.

Ny dag och ny vecka och förhoppningsvis ett nytt och varmare väder. Fast just nu så regnar det för fullt.

Idag är det utdelning av vår tidning på SPF. Många har e-mail och vi får tidningen den vägen, medan andra fortfarande får en papperstidning. För min del så tycker jag att det är trevligare, en tidning att prassa och bläddra med, det slår det moderna sättet flera gånger om. tycker jag. Kanske är jag rätt ensam om att tycka det.

Mysingen ska snart vandra iväg, han får dela ut tidningen själv denna dag.

Jag är glad och tacksam de dagar som vi kan gå ut tillsammans, som häromdagen till exempel.

Vi gick förbi Centrumkyrkan. Vi har inga gudstjänster där nu i dessa Coronatider, de sänds digitalt.

Vid backen ner till Tornparken kom det en katt vandrande, gick så fint vid sidan, så cyklisten och vi kom fram.

Sedan vandrade den iväg till en buske vid sidan om trottoaren.

Ett rätt så nybyggt höghus med en målning på kortsidan. Lite ovanligt kan jag tycka. En annan ovanlig sak är, att det var en del balkonger som var inbyggda och andra hängde utanpå huset. Ger kanske en mindre stelare bild.

Har det varit fest, eller? I vilket fall som helst, ett oskick att slänga skräp och glasflaskor på gatan.

Även vid återvinningsstationen var det skräpigt.

"Ej vinterunderhåll". Nej det behövs nog inte nu, det blommar så fint.

Här bygger de och bygger. Det är ingången till vår vårdcentral och den ingången kan flytta sig gång efter annan. Två adresser har den också. De får samsas om denna entré, de båda adresserna.

Efter rundan, tillbaka till Tornparken och nästan hemma.

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.

Två dagar som jag inte har gått utanför dörren, känns konstigt men inte mycket att göra åt det. Idag tog vi en liten runda, men så kyligt. Har det blivit höst, eller? Det blåste och det fanns en viss nederbörd i luften.

En till som tycker som jag, tydligen. Vår, inte än.

Kanske får vi sitta inomhus och titta på någon rolig film. Mysingen gillar Helan och Halvan. Dom såg jag i ett skyltfönster vid Sturegatan, glada och uppåt.

Annars går livet som vanligt, sin lugna rutt och det känns bra. Vi har inte börjat att träffa så många fler än vi brukar, för alla är ännu inte vaccinerade och smittspridningen håller på fortfarande.

Mysingen har planerat färdigt sin resa och den verkar bli av om några veckor. Jag kan inte säga att jag ser fram emot den, men lite spännande ska det bli. Kommer jag att orka eller ej? Vi bor på andra våningen och nu tänkte jag gå uppför trappen då vi hade varit ute på morgonpromenad. Jag kom en våning upp, sedan var jag tvungen att ta hissen.

En bön av Victor Hugo:

Vissa tankar är böner.

Det finns tillfällen

oavsett kroppens ställning,

då själen har gått ner på knä.

Nu har jag lite att ordna med. Tittar in till er i kväll eller i morgon. Sköt om er och var rädda om varandra.