Första hälften av mars fick jag ett brev ifrån 1177 vårdguiden om att det var dags för mig att boka en tid för vaccination mot covid-19. Jag tillhör 80-plussarna.

Jag ringde vårdcentralen men det gick inte att komma fram.  Försökte boka en tid via Internet som jag har kunnat göra förut till min läkare, men nu gick det inte. Det stod att jag skulle logga in mig med mitt Bank-ID. Det gick inte heller, utan det stod bara att jag måste ha ett mobilt Bank-ID. Det har inte jag, bara ett så att jag kan betala mina räkningar.

Sedan kom det upp följande meddelande:

Tidsbokningen via telefonsupport och bokningssystemet för vaccination mot covid-19 är fortfarande stängd. Du som är aktuell i fas 2 och tillhör de äldsta blir kontaktad personligen för att få din vaccinations tid. OBS! Det går inte att boka vaccination genom att ringa 1177 på telefon, telefonsupport eller regionens växel.

Efter några dagar ringde jag upp min vårdcentral och nu kom jag fram.

”Vill du boka tid för covid-19 vaccin, tryck 4”, vilket jag gjorde och en automatisk röst sa att de hade mottagit mitt samtal och skulle kontakta mig per telefon eller via brev.

Dagarna gick och ingen hörde av sig. Då det hade gått över en vecka så ringde en trevlig dam ifrån vårdcentralen och frågade om jag hade blivit vaccinerad ännu. Nej, det hade jag inte och hon sa då att jag hade knappat in mitt personnummer som jag skulle, men utan de fyra sista siffrorna. Så oerhört klantigt av mig.  Kunde inte skylla på något utan bad om ursäkt.

Hon frågade om jag kunde komma dagen efter och visst kunde jag det. Eftersom jag inte kan klara mig själv så bra så ville jag ha Mysingen med och frågade då om han inte kunde få sin spruta samtidigt som mig, fastän han inte var berättigade till det ännu, han är för ung.

Vi fick komma båda två och har nu fått vår första spruta. Ingen av oss har fått några biverkningar och vi hoppas att det förblir så. Inte behövde vi vänta i väntrummet så länge heller.

”Jag hoppas Jönsson inte behövt vänta för länge”?  sa läkaren frågande.
”Nä, inte alls”, sa Jönsson surt. ”Jag satt just och beundrade de 3.798 blommorna på tapeterna”.

En liten historia som kommer ifrån ”mitt” landskap  Ångermanland, där Backe ligger.

I Backe har dom fått en ny doktor som enligt ryktet var en styv älgskytt.

Två äldre ortsbor träffades i väntrummet och diskuterade förstås den nye doktorn.

”Han ä duktiger må du tro”, sa den ene. ”han lär ha fått ijäl två unner älgjakta”.

”Må dä? Kände du dom”?

Ja, jag säger då det.

På hela slänten vid Tulegatan har det kommit upp vårblommor.

Var rädda om er och varandra.

...det är frågan?

Nu har våren kommit på allvar. Det är vad jag tror då jag ser vårblomster på slänten ner till Sturegatan och då jag hör fåglarna kvittra och ser att termometern står på plus 12 grader, på eftermiddagen. Denna bild tog jag i går morse, strax före  klockan sju.

Här ser man de vackra gula och blå blommorna bättre, på närmare håll.

Men, vårt land är avlångt. På vissa ställen ligger snön fortfarande kvar på marken och på träden.

Dessa bilder fick jag av min bror för en vecka sedan och där uppe i Ångermanland ser det vintrigt ut fortfarande. Men, så vackert.

Denna bild är trolsk, ett snötroll ute på vandring.

Jag pratade med min bror igår, och då sa han att det var cirka 75 cm snö och att han kan åka på skaren.

Skare, detta fenomen älskar jag. Kommer ihåg att jag älskade att åka på skare då jag var ung. Vintrarna var långa på den tiden och att då få åka spark på snön, nerför backar och lägdor där man annars inte kunde gå, då snön täckte landskapet, ja det var en speciell känsla.

Lägda, det är ett gammalsvenskt ord som vi använder i Ångermanland. Lägda betyder en åker där man odlar hö, eller om man har havre där så kallas det havrelägda.

Men i alla fall. Skaren, eller skarsnö, den kommer på våren då snön smälter på ytan då solen lyser eller att det kommer varm luft och sedan fryser det på igen. Eller att hård vind packar ihop snön. Då blir snön så hård att man kan ta sparken och bara åka iväg över vidderna. En härlig känsla kommer jag ihåg att det var.

Jag fick också några foton som min bror hade tagit av renar som kommer fram och vill ha mat. Min bror lägger ut mat till fåglar och rådjur på vintrarna, för det är inte så lätt för dom att skaffa något att äta då snön ligger djup, men nu vill renarna också ha en del av kakan. De kan ligga precis nära boningshuset och vila, efter middagen. Sex stycken brukar de vara. Undrar varifrån de kommer? Någon måste väl äga dom? Eller kanske är det vildrenar?

Denna fina vita ren. Jag har aldrig förr sett en vit ren. Ingen märkning på dom, så kanske är det vildrenar?

Tack Gud att Du gav mig livets skänk,

av skönhet gudomlig ett livets stänk.

För platsen du gav ute fjällens hägn.

För jordmån, för solsken för regn.

Mitt i veckan, onsdag, lillördag eller piglördag som dagen kallades förr beroende på att det oftast var den dagen som pigor, eller tjänstefolk var lediga.

För oss är onsdag ingen speciell dag, kanske idag då eftersom Mysingen ska till en läkare. Det är ju lite ovanligt och speciellt, det brukar ju vara jag som besöker doktorer i den här familjen.

Idag annars, en mulen och grå dag och vi kunde ta en liten kort runda, känns bra. Igår tog vi en längre runda och det kändes ännu bättre. Vi gick faktiskt runt Lötsjön. Vad säger ni om det? Nja, ni vet ju inte hur långt eller kort den sträckan är men om jag säger att stegmätaren, efter den rundan, visade på cirka 5.500 steg och det tog 1 timma och 20 minuter ungefär. Då förstår ni hur sakta jag går, men jag går, utom då jag står och vilar mig. Passade också på att ta några bilder om ni vill följa med.

Svanen vände ryggen till. Det blev nästan 2 svanar. Skuggan i vattnet blev nummer två.

Här syns den bättre.

På vissa ställen börjar det bli riktigt isfritt på sjön. Det syns där i bakgrunden.

Här är det fortfarande mycket med is, men doppingarna har  hittat öppet vatten.

Här är det bara is och två mystiska skuggfigurer. Ser nästan ut som om det är snö, men det är sjön med is på.

Canadagässen vandrar på isen, kanske söker de sig till vatten.

En skylt som det står Bonusfamiljen på. Skulle tro att det ska bli inspelning här vad det lider. Jag har inte läst om det men annars skulle det väl inte sättas ut någon hänvisning.

Gröna stugan. De har öppet och man kan sitta ute under tak och fika. Eller grilla som ni kan se här, på eldstaden.

Nu har vi kommit till Ursviksvägen och detta är ett kapell som Mysingens farfar har byggt, eller, han var byggmästare och var så att säga "bas för bygget". Mysingens farfar har byggt många hus här i Sundbyberg. Mest då flerfamiljshus.

Ifrån Ursviksvägen kommer vi upp till Tulegatan och då har vi gått runt. Här är en  bild med den kyrkan i bakgrunden, eller toppen på den, där Mysingen och jag gifte oss för 11 år sedan. Oj så fort tiden går. Tyvärr kan vi inte fira på sedvanligt sätt, men vi får se nästa vecka om vi kan göra något speciellt.

Lord Byron har sagt:

Kärlek är som mässling, ju senare

i livet den kommer, dess värre.

En sak som jag tror att Mysingen har lärt sig under dessa år är:

Att träta med en kvinna är som att

försöka läsa en tidning i storm.

Det finns ett Mexikanskt ordspråk som lyder:

Först i äktenskapet visar det sig, om en

kvinna är en orkidé eller en kaktus.

Var rädda om er och varandra.

Häromdagen då Mysingen och jag satt och åt frukost hörde jag att det smällde till och Mysingen tog sig för munnen. Något hade hänt, något hade gått sönder. Han kunde inte utröna vad, så han ringde tandläkaren och fick en tid samma dag.

Det som hade hänt var att roten under en framtand hade spruckit. Så i förrgår var han dit igen och fick dra ut tanden. Nu är reperationsarbetet på gång, blir en brygga av något slag. Men det värsta är gjort och det gjorde inte ont, tack vare bedövningen.

Skönt att det finns bedövning då vi ska laga tänderna, eller dra ut någon tand. Det fanns det inte ”på den gamla goda tiden”.

Xylocain, är ett bedövningsmedel som Bengt Lundqvist och Nils Löfgren tog fram på tidigt 1940-tal och som används fortfarande. 1943 sålde de rättigheterna till Astra som på den tiden fanns i Södertälje.

Det sägs att de båda killarna, som gick på Stockholms högskola, en dag tog tåget från Stockholm till Södertälje och Astra för att försöka sälja produkten. De hade testat den som gelé, gick bra att bedöva utvärtes ytor vid borttagning av vårtor och dylikt.

Då de satt där på tåget och pratade kom de på att, ”skulle inte detta kunna användas till att bedöva vid tandutdragning?  Vi borde testa det”.

Sagt och gjort. De letade fram en spruta och Bengt Lundqvist gick in på toaletten, fyllde sprutan och stack sig själv i munnen. Inte det lättaste vid den skakiga tågfärden.

Sned, svullen och bedövad i munnen kom Bengt och hans kompis till Astra som direkt köpte medlet. De båda killarna hade förut kollat hos både Läkemedelsföretagen Leo och Pharmacia, som båda hade avböjt. Under 1950-60 talen utgjordes försäljningen av Xylocain en mycket stor del av Astras vinst som gjorde att de kunde fortsätta att forska och fick på så sätt fram, två andra stora läkemedel, Seloken för hjärtat och Losec för magen på 1970-talet respektive i slutet på 1980. Båda av dessa mediciner har jag haft stor nytta av och är glad och lycklig över att de har kunnat hjälpa mig.

Ernest Hemingway har sagt:

Lycka! Å, det är mycket enkelt.

Det är bara god hälsa och dåligt minne.

Hoppas att ni har det bra. I dessa pandemitider blir det ibland lite jobbigt men hoppet att allt ska återgå till det normala finns kvar.

Vi längtar hem till Ångermanland. Här är en bild av oss två för fem år sedan, då vi var där. I fjol kunde vi inte åka. Vi får se hur det blir detta år. Det går ju ingen nöd på oss i alla fall.

Vi tog en promenad på morgonen, före frukost, för att få lite ny syre i lungorna, eller kanske mest för att försöka få lite ”spring i benen”. Ja jag vet, spring i benen betyder att man inte vill sitta still utan röra på sig, nästan hela tiden. Nu gäller det ju sannerligen inte mig, men jag vill gå ut och gå för att inte säcka ihop, lite spring i benen skulle allt behövas i den här kroppen.

Ja, jag vet det också, det är inte alla dagar som är bra dagar, så att säga, men en del dagar är lite bättre än de dagar som inte är så bra, om jag säger så. Och, då ser ni, då är det bäst att passa på. För, vi lever en sekund i taget och den sekunden är nu, var det en poet som sa.

Det blir inte så mycket skrivande här på bloggen, men jag hoppas att jag ska känna mig bättre snart och framför allt, må bättre. Inte många stunder i taget som jag kan skriva här.

Men, tillbaka till promenaden. Vintergäcken lyser så fint. Vill gäcka vintern, enligt namnet.

Även krokusen vill visa sig nu då det börjar att bli lite varmare i luften.

Snödropparna, utan snö.

Vi gick förbi vår kyrka, Centrumkyrkan. De har inga gudstjänster där nu, på grund av pandemin. Sänder över nätet.

Bygget som ni ser längre bak i bilden, där ligger vår vårdcentral som jag ska gå till för att få vaccin mot Corona. Jag har fått ett brev om att det är dags och ska beställa tid hos min vårdcentral, men dit ska jag inte ringa då det gäller Corona och på nätet kan jag inte beställa tid, står det. Jaja, jag får avvakta, fast det känns som om det brådskar.

Stadskyrkan ligger inte långt därifrån. Stor fin och pampig.

Så kom vi till denna gata. Inget märkvärdigt men den, kan tyckas, men jag tog en närbild på de båda övergångsmärken som står där.

Denna, inget speciellt. En man som vanligt går över.

Men titta, har ni sett? En kvinna på varningsmärket. Det är första gången som jag ser ett sådant. Det tyckte jag var riktigt trevligt.

Annan sak som var trevligt att se var denna vattenpump, tyckte jag, ända tills det att jag skulle försöka få lite vatten, det gick inte,

 Så strax innan vi var hemma så såg vi detta hjärta i ett skyltfönster. Ett hjärta i ett hjärta.

Det känns som om världen runt omkring mig snurrar fortare och fortare, tills det ibland känns som ett kaos.

Det finns så många frågor, det finns så mycken längtan och behov, behov av lugn, ro och trygghet. Så kan jag känna det ibland i alla fall. Det är så mycket som händer runt oss och vi kan inte påverka så att det snurrar i den riktning som vi önskar. Bara göra det bästa och det som på oss ankommer, för att denna jord ska blir dräglig att leva på.

Det är det yttre.

Men, inom mig kan jag ibland, trots allt omkring, känna ett lugn. Det är till det lugnet som jag oftare vill komma, för det är därifrån jag kan hämta ny kraft och fyllas av glädje, kärlek och frid. Få ork att gå vidare och inte dras ner i något som är svårt att komma ur.

Jag tänker ibland på min mamma som var ”sjuk i nerverna” som man sa på den tiden, Kanske hon blev lugnare efter elchocksbehandlingen, men hon hade oron inom sig och den var svår att styra. Nu som vuxen kan jag lättare förstå henne och vad hon hade att kämpa med och mot.  Jag var bara 32 år då hon avled och kände mig ännu mindre vuxen då än nu.

Nu ska vi gå vidare i livet och ta vara på de dagar vi får. Hoppas att de dagarna blir till år.

Kan bli lite fundersam för min Mysing börjar nästan dagligen tala om att han är gammal och ”undrar hur länge man får leva”. Det måste ju vara att han ser mig och funderar, för han är ju så frisk och stark för sin ålder. Han har också flera gånger senaste tiden frågat mig ”var ska  du ligga då, vilken kyrkogård, när det blir dags"? Men, han har ju alltid varit bra på att planera.

Det kan också vara så att han hör om alla som blir sjuka och många som han och vi känner, har avlidit

Nej, nu ska jag sluta att prata med er för denna gång.

 Var rädda om er och varandra.

Det finns ett indiskt ordspråk som lyder:

Avundas aldrig någon det sken av lycka han har.

Du känner inte hans hemliga sorger.

Mars månad har redan börjat och det känns helt otroligt. Vart tog vintern vägen? Mars är ju en vårmånad och än om det inte känns så ute i naturen så är det ändå vår nu.

Vi gick förbi Lötsjön häromdagen och såg att isen låg fortfarande, trots vårmånaden.

Denna månad finns det många märkesdagar för mig, eller för de som står mig nära, eller har stått mig nära.

Häromdagen fyllde en fin tjej som jag har känt i cirka 20 år, 50 år, rena ungdomen är hon. En tjej som hjälpte mig mycket då min förra man avled. Han skulle ha fyllt 92 år den 11 mars. Hans sonhustru fyller den 20 mars. En av mina väninnor fyller år i morgon och jag och Mysingen har i slutet på mars varit gifta i 11 år.

Vi kan också fira en av mina namnsdagar och Internationella kvinnodagen nu i början av mars.

Sist men inte minst.

  Bananens dag är det denna dag.

Denna frukt, eller det är ett bär, är för mig en delikatess. Jag äter mycket frukt, olika sorters, inte vindruvor dom tål jag inte, men annars, frukt är gott och nyttigt.

Bananen är en av dom mest såldra frukterna i Sverige, före både äpplen och apelsiner. Den är ju också mycket nyttig och det är nästan så det känns då man äter den att nyttigheterna kryllar i magen.

Den kommer ifrån Sydostasien, kom sedan till Afrika, Amerika. Först på 1900-talet började bananen importeras till Sverige mera regelbundet. Nu äter vi cirka 16 kg bananer per person ocn år. I Uganda, där jag har en vänninna som kommer ifrån, äts det 250 kg per person och år.

Jag tycker om bananer, mycket för att det är ett bra mellanmål, mättar lite, samtidigt som det är gott och nyttigt.

Bananen både mättar och innehåller en rad olika vitaminer och mineraler, som till exempel vitamin B6, mangan, vitamin C, kalium, magnesium, riboflavin, niacin, vitamin A och järn samt kostfibrer.
Bananer kan motverka järnbrist eftersom de innehåller mycket järn. Den innehåller inget fett, kolesterol eller salt – ämnen du inte bör överdosera!
Bananer gör att du somnar lättare! En banan en kvart före sängdags – det kan hjälpa dig att somna, eftersom aminosyran tryptofan i bananen ombildas till melatonin i kroppen som gör att man blir lugn.

I morse kändes det som om våren är på gång och enligt vad de sa på radion så är den metrologiska våren här denna dag.  Det var endast 3 plusgrader men solen började att stiga upp och värma.

Snödropparna har kommit. Denna bild tog jag i morse.

Även krokusen börjar så smått att vakna, efter vintersömnen.

Bilen fick komma ut igår. Den behövde luft i ena bakdäcket och sedan är det ju bra att den får åka lite också, för batteriets skull. Vi använder så sällan bilen på vintern. Men nu fick den komma ut och motorn spann som en nöjd katt.

Vi bilade till Norra Begravningsplatsen i Solna också, för att se om det hade gjorts något åt gravstenarna som var kullslagna. Mysingens morföräldrars gravsten var en bland många som slogs omkull.

Nu såg vi att deras gravsten hade rests upp och det såg snyggt ut där, men av gravlyktan fanns inte ett spår. Kanske krossades den vid tillslaget och gick sönder. Vi såg minst 50 st gravstenar som fortfarande låg på marken och på dom var det satt en gul lapp om att stenarna skulle åtgärdas. Tydligen måste det något mera till på just dessa.

Då vi kom hem och stod och väntade på hissen så kom det en ung dam gående nerför trapporna. Jag kände inte igen henne, men då hon såg oss så utbrister hon:

”Ni är så söta ihop, jag har sett er ofta och ni går alltid och håller varandra i handen, det är så fint. Så vill jag ha det också”.

Vi blev glada och uppspelta som ett par tonåringar. Men, så kom vi in i hissen och där finns det en stor spegel.

”Oj, är vi en visa på byn, det gamla paret som håller varandra i handen, kanske senila och tror att de är unga igen”. Ja, man kan ju undra.  Har svårt att tro att vi skulle ”se ut och vara så ovanliga”, men jag börjar nästan tro det eftersom det nu har hänt ett flertal gånger att helt främmande personer har stoppat oss för att tala om det.

Kanske är det att vi många gånger då vi är ute och går, småpratar och skrattar och är nyfiken på livet omkring oss, och har trevligt, om jag inte har ont förstås.

En smula nyfikenhet håller oss unga.

Framtidstro ger livsglädje.

Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart.

Några ord ur min optimistlåda. Jag tycker om mina optimistkort. Jag kommer inte ihåg om jag har köpt den och var, eller om jag har fått den. "Swärds Optimister" heter den.