Precis en vecka kvar till julafton är 2020.

Detta märkliga år går mot sitt slut och jag hoppas att vi alla hjälps åt, på det sätt vi kan, för att skona oss och varandra ifrån Corona viruset.

Vi hör många i vår närhet, som får och har fått sjukdomen.  En del lindrigt och andra klarar sig inte.

Det jag skulle vilja vore, att de unga inte tror att de inte kan smittas, eller inte kan bli svårt sjuka. Min hjärtläkare, en man i sina bästa år, vältränad på alla sätt, fick sjukdomen och blev oerhört dålig. Det värsta som han hade varit med om, sa han. Fick inte luft och trodde ett tag att han inte skulle klara sig. Fortfarande känner han ingen lukt eller smak, dom sinnena är borta.

Jag tänker på alla som är dåliga, sjuka, kanske har ont. Denna julhelg kan inte bli som andra kanske, men vi får vara med, och därför ska vi tänka ett steg till då det gäller de råd vi har fått. Vara försiktiga. Vi kan inte fira julen som vanligt, med alla nära och kära som vi skulle vilja, men vi får avstå, allt för att i möjligaste mån få bort denna pandemi.

Några hjärtan som jag fotat idag och igår. Låt våra hjärtan slå för våra medmänniskor.

Ett hjärta som Mysingen gav mig igår. Det blev nästan ett hjärta till då jag la ner det för att fota. Längst uppe där bandet slutar.

Detta hjärta har jag också fått av Mysingen. Ett blinkande hjärta som jag kan ha på mig så att jag syns i mörkret ute på våra promenader.

Samma hjärta som Mysingen försökte fotografera. Rolig bild, han har nästan fått till ett hjärta till.

Det glittrade framför mina fötter i morse.

Nästan ett hjärta, som också det låg på marken.

Åkte ut med bilen en dag och fick då syn på hjärtat på Folksam huset. Har åkt förbi denna skyskrapa flera gånger men aldrig sett hjärtat, troligen ny uppsatt, eller nytänt.

Då vi kom hem såg vi en skymt av att solen fortfarande finns bakom molnen. Har inte sett solen på hela december månad.

Min ena bror ligger på sjukhus och jag ber och hoppas att han snart ska bli bra och komma hem.

En bön av biskopen och filosofen Augustinus:

Överlåt det förflutna

åt Guds barmhärtighet,

nuet åt Guds kärlek

och framtiden åt Guds beskydd.

Solen lyser med sin frånvaro och Mysingen blir mer och mer ”uschlig”. 

Ja, inte på det sättet som ni tror, utan han går omkring och säger usch, usch, usch, med jämna mellanrum. En morgon då vi var ute på vår morgonrunda så tror jag att han sa ordet ”usch” minst tjugo gånger. Och, jag min dumbom bara skrattar.

”Det är väl ingenting att skratta åt”, fnyser han. Jo, vad ska man göra då? Deppa ihop för att det är lite grått, mulet och ingen sommar för tillfället? Ett alternativ som inte faller mig i smaken.

Gud gav oss minnen, så att vi kan njuta av

junirosor när det är december i våra liv.

Kanske är det synd om Mysingen. Han lider av mörkret, tycker inte om höst och vinter och blir mycket påverkad av olika väderlekar.

Jag gillar andra lekar. De som Bosse Lidén har roat oss med i november, till exempel. Hade turen att vinna också, så vi har skrapat lotter och en vinst fick vi, inte stor, men dock en vinst. Mysingen och jag hade det riktigt trevligt då vi satt och skrapade lotterna. Det tycker han om, men inte att tävla. Av någon konstig anledning så var han glad då månad november var över. Jag ägnade tydligen för mycket tid åt en annan man.

Vi har köpt två Adventskalendrar. En med Triss skrapluckor. Som ni förstår är det jag som vill ha dom, ja, Mysingen tycker också om att skrapa luckorna.

Ute och rastat bilen har vi också varit. Åkte bland annat till Drottningholm. Roligt att se lite annat och batteriet på bilen behöver laddas ibland.

Många människor springer efter lyckan

likt en tankspridd man som nervöst letar

efter sin hatt, medan han hela tiden

har den på huvudet eller i handen.

Vi tar en dag i taget, är tacksamma för de dagar vi får och hoppas att vi får vara friska. Som jag tröstar Mysingen med. "Snart är det vår igen och vi har i alla fall varandra".

I morse gick vi ut vid strax efter halvsju för att besöka en matvaruaffär som har öppet för riskgrupper, mellan 7-8 på lördagsmorgnar och onsdagsmorgnar. Det är enda affären, i princip, som jag går till under denna pandemi. Håller mig i stillhet. Har ju inte bara åldern emot mig utan också hjärtat, som inte alltid vill som jag vill.

Detta hjärta såg jag lysande, på marken i morse. Tyvärr  blev inte bilden lika bra som verkligheten.

På tal om hjärtan.

Denna dag för tre år sedan var jag till Karolinska sjukhuset och gjorde en hjärtmuskel cintigrafi  med en gammakamera. För att få en bild av hjärtat och kunna bedöma blodförsörjningen i hjärtmuskeln och dess förmåga att pumpa.

Undersökningen gjordes egentligen under två dagar, första dagen fick jag cykla innan och den andra dagen gjordes undersökningen helt i vila. Cyklingen fick avbrytas för att jag fick hjärtflimmer så de kunde inte utläsa något för den sakens skull, plus att dom sa att jag inte skulle anstränga mig.

Jag fick en radioaktiv lösning injicerad i en ven, innan den andra undersökningen.  Det är därför som jag inte kommer att glömma denna undersökning, för sköterskan sa att lösningen ”fastnade” i armen. Hon tryckte och höll på och frågade hela tiden om det gjorde ont. Sedan då jag låg under gammakameran så satte dom dit en tung grej över armen som skulle hjälpa, på något sätt. Begriper än i dag inte vad som hände. Men läkare kom in och det blev lite bökigt. Men, det som gladde mig var att dom tydligen inte hittade något speciellt. I alla fall har jag inte fått reda på det.

Ett helt, fint, rött hjärta.

Jag saknar denna trafiksignal med sitt röda hjärta. Denna bild tog jag vid gränsen mellan Solna och Sundbyberg för några år sedan.

Låt Din nåd mig överskygga, fostra, leda år för år.

Över djupen slå en brygga, där jag trygg och säker går.

Herre kär, Du vet, mitt hjärta, lätt från vägen vika kan.

Därför tag i fröjd och smärta med Din kärlek själv mig an.

Var rädda om er och varandra.

… är en titel på en bok som Tomas Sjödin har skrivit. Bland många, många andra böcker som han är författare till.

Jag tycker mycket om den boken, den berör på ett djupare plan. Tomas Sjödin, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, har gått igenom en hel del tragiska saker på det personliga planet. Bland annat har han mist två av sina söner i samma sjukdom. Men Tomas andas ändå en lugn tillförsikt och en tro på en bättre tid. Om inte förr, så i himlen.

Har haft tillfälle att många gånger lyssna på Tomas. Han är Ångermanlänning som jag, han är född i Kramfors, cirka 14 mil ifrån där jag kommer.

Nedanstående rader, står i hans bok ”Lita på att det ljusnar”. En passande titel i dessa tider.

Jag tror att man har mycket att vinna på att börja dagen, om så bara under några flyende tysta minuter, med att lyssna mer på sitt hjärta än till nyheterna,  eller kolla mailen.

Så sant så. Om vi stillade oss lite ibland och inte bara stressar på, så skulle både kroppen och knoppen må bättre. Det kan inte vara fel att gå ner i varv och gärna rikta tacksamhetens tankar till vår Skapare, att vi, trots olika omständigheter, har det så bra som vi har det.

Var rädda om er och varandra.

Höstens sista ros? Vet ej, men jag fotade den vid morgonrundan.

Höstens fallande löv har bildat ett hjärta. Lite trasigt, men ändå ett hjärta.

Häromdagen kom det lite pudersnö och vips hade några förälskade personer skrivet några bokstäver på vår bils motorhuv, plus ett hjärta. Det går nästan att urskilja ett hjärta till på bilden. Ser ni det? Ett vitt, ovanför vindrutetorkarna, till vänster på bilden.

Söker efter ett ord, men det kommer inte hur jag än tänker och funderar. Det är så frustrerande. Ser till exempel en bild på en person i tidningen, känner väl igen personen i fråga, men namnet, helt borta.

Skulle tro att det låter lite skojigt om någon står och lyssnar på Mysingen och mig då vi samtalar, om nämnda bild.

Du vet han, vad heter han nu igen, han var ju gift med, ja du vet henne som var med i den filmen, du vet, den såg vi för några månader sedan och hon spelade huvudrollen tillsammans med honom, ja du vet, vi såg ju honom på museet som vi besökte i fjol, innan Coronan,  museet, vilket, jo det som ligger i stan, vid den där gatan, ja den där gatan som korsar stora stråket, ja vad heter den nu igen, vi brukar ju gå där ofta, det kommer du väl ihåg i alla fall? Förresten, han är ju pappa till henne, ja, men det kan du väl inte ha glömt, hon var ju med i samma sånggrupp i kyrkan?

Lite överdrivet, som ni kanske förstår. Eller så inte?

Vissa dagar går det alldeles utmärkt att komma på saker och ibland är det som om det vore en stoppkloss någonstans, ett vakuum.

Min hjärna inte bara vandrar iväg ibland, ibland lämnar den mig totalt.

Det lyste så vackert på himlen härom kvällen.

Solen höll på att gå ner.

Julträdet som brukar lysa upp Torget denna årstid var på plats, såg vi i morse då vi var ute på vår morgonrunda.

Trevlig 1:a Advent helg önskar jag er mina bloggvänner.

Tisdag, redan? Jag hinner inte med, så fort går dagarna, fast jag inte gör någonting alls, nu för tiden. Tittade i min 5-års almanacka vad jag gjorde för några år sedan. Då var det alltid något, inte mycket kanske eftersom jag inte är i jobbåldern, men något var det.

Träffade vänner, ut och åkte på lite längre resor, eller bara endagars bussresor, åkte färjan över till Åland, var in till stan och gick i affärer, hade SPF:s umgänge, till exempel med kören och olika träffar, bilade till mitt föräldrahem i Ångermanland, två eller tre gånger per år. Men nu, inget av allt detta och ändå springer tiden iväg. Klart, min kropp är ju nu också så mycket svagare.

Såg något annat i min dagbok. Jag har gått ner 2 kilo på 2 år. Ja, jag säger då det, inte är det något att tala om. Men, jag skulle vilja gå ner till normalvikt, till det fattas flera kilon.

Ju äldre du blir, desto svårare är det att minska i vikt,

därför då har din kropp och ditt fett blivit verkligt goda vänner.

Konstigt, du hänger in någonting i din garderob för ett tag,

sedan krymper det två storlekar.

Vi bilade till Farsta till min bror som behövde lite saker. Som tur är, så går han inte i affärer och handlar, känns bra.

Som synes, bilar finns det gott om.

Tunnlar tycker jag inte om att åka genom, men det är ett måste då vi bilar till Farsta.

Då jag åkte här så tänkte jag på de morgonsändningar som vi hör på radion ibland, att det är stopp i Söderledstunneln, eller att den är avstängd. Så mycket med biltrafik kan det vara här, tidiga vardagsmorgnar.

Bilar och åter rader med bilar fast klockan var vid 10-tiden en vardagsmorgon.

På hemväg. Fortfarande mycket med biltrafik.

Skönt att slippa åka bil varje dag. Det är jag så glad och tacksam över.

Några visdomsord av Platon:

Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också ungdomen

fylld med besvär.

… som jag känner.

Att det känns så bra beror på min rädsla eller försiktighet att träffa andra människor i dessa pandemi tider, och nu har jag varit tvungen till detta ett antal gånger. Det har ju då varit svårt skydda sig. Men, nu är det avklarat.

Det brukar ju heta ”dubbel glädje”, men detta är fyrdubbel.

För det första.

Jag är klar hos tandläkaren och har klarat av alla besöken. Inga svimningsanfall och inga panikattacker. Det är betalt och klart och endast ett återbesök i december är inplanerat för att kolla upp att allt är Ok och om det inte är det, så ska det åtgärdas och gå på samma ”räkning”. Det har inte varit några i väntrummet, de få minuter som jag har varit där.

För det andra.

Vi har tagit influensasprutan. Där var det ju många personer,  men inkubationstiden är över och allt har gått bra. Jag har i ett annat inlägg berättat om, som jag uppfattade det, kaoset.

För det tredje.

Har varit på kontroll hos min hjärtläkare på Sveavägen i Stockholm. Vi funderade hur vi skulle åka dit och kom till den slutsatsen att buss till Odenplan och gå därifrån var det bästa, för att undvika så många personer som möjligt. På bussen tog vi på oss munskydd, för säkerhetsskull. Dit gick det bra, på hemvägen var det fullt i bussen. På tunnelbanan har det säkert varit ännu flera. Hoppas att vi inte har blivit smittade.

För det fjärde.

Så har jag varit och tagit en mängd prover. 4 rör tog dom så nu ska det väl visa om jag är friskare än frisk. I väntrummet, som var stort, satt det endast 2 personer och jag fick komma in snabbt.

Alltså, jag har varit ute i vimlet, så illa tvungen. I dessa tider kan jag mer än vanligt längta till att bo på landet. Men, nu bor jag här och försöker göra det bästa av situationen. Vara ute i friska luften, inte träffa andra personer och undvika närkontakter.

Strax frukost och sedan måste vi iväg. Var rädda om er och varandra.

En aktuell bön.

Här framsidan av skylten, där katten hänger. En del av min stora kattsamlingen syns till vänster.

Är så tacksam över mycket i mitt liv. Framför allt för att jag får vara så pass frisk, fast jag har så många olika fel på mitt hjärta.

Är också tacksam över att jag inte har någon avog inställning till hösten, mörkret och vintern. Det har mysingen så det räcker och blir över. Tänk att en vuxen man i sina bästa år, från vår sida sett, kan bli så nere i skorna för lite mörker, dimma och höst. Visserligen är det grått ute nu, men vad då, det kommer ju ljusare tider, det måste väl även han tro på, eller hur?  Vi hoppas och tror att vi ska klara även denna vinter. Vi har ju varandra.

I går tog vi vår runda till affären, vid Landsvägen, som har öppet för oss priviligerade, mellan 7-8 på morgonen.  Då fick Mysingen vatten på sin kvarn, småblött ute, dimmigt, mörkt och grått var det, då vi vandrade ut strax efter halv sju.

Vi gick Tulegatan neråt, ingen trafik inga människor alls.

Kom ner till Järnvägsgatan, där kommunen har grävt upp en stor del av gatan. Avstängd för biltrafik.

Vidare till Vasagatan, även den rivs upp.

Ingen person syntes till här heller. Men cyklar finns det. Och, i bakgrunden på bilden, uppgrävd och avstängd fil, på gatan.

Vi närmar oss Landsvägen. Fortfarande har vi inte mött en enda person. Sett någon på avstånd bara.

Det börjar ljusna lite i horisonten.

Nu är vi vid Sundbybergs torg. Här brukar det på dagarna vara full rulle. Många affärer och restauranger. T-banan, pendeltågstation, hållplats för Tvärbanan och bussar till många olika destinationer, även till Bromma flygplats och Arlanda, gör att det är mycket folk i rörelse.

Nu har det ljusnat betydligt. Vi har handlat färdigt och är på väg hemåt.

Tåget får passera först. Ni ser, avstängda gator. Ofta får vi gångtrafikanter kryssa oss fram.

Även snabbtåget vill fram.

Nu har vi kommit över järnvägsövergången och vandrar på Esplanaden. Där som nästan överallt i centrum, håller de på med gatuarbeten. En del av orsakerna är att järnvägen ska täckas över.

Även en del hus, får en översyn.

Nu är vi på Fredsgatan. Hål i gatan, inget nytt.

Men sedan kommer ni närmare hemmet och där på Tulegatan, inget vägarbete.

Nu är vi "på våran gata hemma i sta´n", som Stina i Saltkråkan säger. Ni känner väl igen Vattentornet som ofta syns på mina bilder ifrån vår balkong?

Trevlig söndag önskar jag er som tittar in här. Var rädda om varandra.