…att jag ringde och beställde en tid för vaccination mot influensa.

Ringde vårdcentralen och fick en tid för mig och Mysingen klockan 13.00 Vi gick dit i lagom tid för att slippa stå och vänta och kanske beblanda oss med andra som var ute i samma ärende. Kom till Helsa Vårdcentral tre minuter i ett.
Då uppstod första irritationen.

En lastbil stod framför ingången så vi fick gå in via en annan dörr. Tog hissen upp och där kom den andra irritationen. Dörren in till mottagningen var låst.

Där stod en lapp: "Vaccination? Vi hämtar er på beställd tid".  Vi väntade, liksom flera, i den trånga hisshallen. Efter en stund kom en sköterska som skulle ut och vi kunde smita in till en korridor där det stod många personer och där fortsatte vi att vänta.

En annan sköterska kom och frågade om vi alla skulle ta influensasprutan. Joo, tack det skulle vi ju vilja.” Följ med mig här då” sa hon och vi följde troget med henne i en lång korridor till ett väntrum där hon bad oss sitta ner och vänta.

Sitta ner och vänta? Klockan var ju vid den tiden bra mycket över 13.00 Men inget att göra. Vi väntade. Alla försökte hålla avstånd, alla var ju i riskgrupp och van att försöka skydda sig.

Efter ett bra tag kom en sköterska in och sa att hon skulle ropa upp oss efter turordning, den turordningen som hon hade på en lapp. Gick sin väg igen och kom tillbaka med en lapp och började att ropa upp en mängd namn. Kanske 5-6 stycken. Ingen av dom hon ropade upp fanns där. "Jaha, var har dom tagit vägen då", undrade hon.

”Vilka har fått en tid klockan 13.00” frågade hon sedan och många svarade: ”jag”.

”Jaha, tydligen har jag fel lista men då får ni komma in en efter en”. Den som stod närmast henne kom med in och vi andra väntade troget, fast man kände hur spänningen steg och frustrationen.

Efter kanske 10 minuter kommer hon ut igen och såg, eller kände spänningen i luften så hon sa: ”ja, vi är flera sköterskor som vaccinerar, så det går fort”. Vi hade bara sett en sköterska som hämtat in folk, de andra sprang bara omkring ut och in genom dörrar.

Går fort? En snigel skulle gå snabbare, var min tanke.

Så kommer då äntligen en annan sköterska och Mysingen och jag kunde gå in och få vår spruta.  Den första sköterskan hade då avverkat 2 patienter.  Hon hade inget munskydd, inget visir och det hade inte vår sköterska heller.

Vi fick som vanligt skriva på ett formulär om eventuella allergier och sjukdomar. Jag kryssade i om hjärtat och blodförtunnande medicin.

”Äter du Waran”, frågade hon. ”Nej”, sa jag, ”Eliquis, tar jag”.

”Jaha, då får du ta sprutan i magen”.

”Det har jag aldrig varit med om fast jag har tagit blodförtunnande medicin i cirka 8 år. Är det något nytt”?

”Vi fick dom förordningarna i fjol”, svarade sjuksköterskan.

Jaha, hon stack mig i magen och sedan sa hon att jag måste sitta och vänta i 10 minuter innan jag kunde gå hem.

Okej. Jag kan förstå om de är försiktiga, i fall jag skulle få en blödning. Men vaddå försiktig? Att inte ha någon ordning på alla de som kom och skulle ta vaccinationen. Alla i samma rum, stå eller sitta och vänta, länge, använda samma pennor och trängas vid in och utgångar. Förflyttas från ena väntrummet till det andra, i en smal korridor, med risk för krockar. Sköterskor som springer hit och dit, nära inpå oss, eftersom det var många där.

Förlåt mig. Men det är länge sedan som jag kände mig så irriterad och bekymrad över hur det sköts. Vi har ju att göra med en pandemi, en farlig sjukdom som kan förstöra våra liv, om vi överlever. Jag förvångar mig inte ett dugg över att smittan sprids, då de som ska veta bättre och skydda oss, handlar så oövertänkt.

Ingen struktur, ingen ordning. Förlåt, men detta skulle jag kunna organisera upp hur lätt som helst, tror jag. Hoppas ingen av oss blev smittade.

Om människor än visar upp hundra goda egenskaper,

bedöms de ändå alltid efter sina dåliga sidor.

Kommer ni ihåg att jag hade problem med två tänder som hade gått sönder och att jag var till tandläkaren i mitten av februari. Tandläkaren gjorde en bedömning och kom fram till följande. Han sa att jag skulle behöva borra upp gamla lagningar, för flera av dom är sedan jag var tonåring och håller på att gå sönder.

Om jag skulle kunna tugga ordenligt framöver, så bedömde han att det behövdes en mängd åtgärder och sammantaget skulle det kosta mig över 22.000:-  Resterande skulle vara tandvårdsbidrag.

Jag accepterade och behandlingen påbörjades. Efter 3 behandlingar bröt Corona epidemin ut och tandläkaren stängde sin praktik.

I början av oktober fick jag ett brev ifrån tandläkaren om att jag hade en tid där. Efter en del funderingar hit och dit, så kom jag till den slutsatsen att de skulle väl inte kalla in mig om dom inte hade Corona säkrat mottagningen.

Jag gick dit, men döm om min förvåning då det var tandhygienisten som ropade in mig. Det tyckte inte jag var så nödvändigt, men nu var jag i alla fall där. Frågade då samtidigt hur det skulle bli med mina fortsatta behandlingar.

Fick till svar att tandläkaren skulle ringa mig, vilket han också gjorde.

Kontentan av det hela blev att han skulle fortsätta arbetet. För att man ska få ersättning så måste ju ett påbörjat arbete avslutas inom ett år.

Han sa samtidigt att om det var folk i väntrummet så skulle jag gå ut igen och vänta ute på gatan, så skulle de ringa då det blev min tur.

Han skulle bara veta. Om jag går till mottagningen och sedan ut igen, så skulle det förvåna mig mycket om jag med min tandläkarskräck skulle gå tillbaka in. Ute, fritt fram att gå hem igen, skulle jag nog tänka.

Nu har jag varit på tre behandlingar. Jobbigt, men det har gått. Bedövningarna har tagit, alla tre gångerna, fyra sprutor varje gång. Bara den senaste gången gjorde det ont med bedövningssprutan, annars har jag inte känt av dom. Dom har borrat bort amalgamet och under var det karies, så det var ju bra att jag tog itu med detta.

Pandemin har ju tagit ny fart nu i många delar av vårt land, bland annat här i Stockholms området. Så det känns lite olustigt, men om inget oförutsett inträffar så går jag till mottagningen nästa vecka igen.

Tandläkarskräcken får arbeta för högtryck. Men, det är bara att stålsätta sig.

 Några tänkvärda ord ur min optimistlåda.

På vår almanacka i köket står det för november månad.

Glöm aldrig vilken skatt en vanlig dag är!

Så är det ju. Så länge jag får vakna varje morgon, kan stiga upp och även kanske ta en morgonpromenad, så är jag glad och tacksam. Tackar Gud varje morgon för den nya dagen.

Var rädda om er mina bloggvänner.

I morse var det svårt att vandra ut. Vinden tog i och det kändes tungt att gå. Småduggade gjorde det också.

Tacka vet jag igår. Då var det ett underbart vandrautemorgonpromenadväder.  Vi gick ut i tidiga ottan och då var det mörkt.

Tulegatan ner. Endast gatubelysningen var uppe och så vi då.

Här går vi Ursvksvägen fram.

Fläckvis är det mycket med löv på trottoarerna. Kan vara halt och slirigt, har vi blivit varse

Till och med på vissa bilar har det kommit löv.

Efter ett bra tag kom vi då till Sundbybergs begravningsplats och minneslunden.

Det var otroligt många ljus utsatta. Men det var också många som hade blåst ut.

Här har det bildats ett hjärta. Kan ni se det? Till höger kan man urskilja ett hjärta till.

Vi gick också till Mysingens föräldrars och farföräldras grav.  Samt hans farmors syster.  Sammantaget har vi pyntat på fyra gravar. Men, det gjorde vi flera dagar innan allhelgonahelgen för att slippa trängsel och köer.

Här är vi på väg hem, förbi Lötsjön. I verkligheten var det så vackert.

Mörkret fanns fortfarande, men det började att ljusna.

Här är vi på vår gata och då var det ljust och gatubelysningen var släckt. Solen har ännu inte kommit fram, men bakom alla moln finns den.

Jag tror på Gud, på samma sätt

som jag tror på den uppåtgående solen.

Inte för att jag ser den,

utan för att jag genom den kan se allt annat.

Det finns två dagar i veckan som vi aldrig behöver oroa oss för. Två dagar fri från bekymmer och rädsla.

Den ena av dessa dagar är Gårdagen. Gårdagen med sina åtaganden, smärtor och misstag har nu passerat och står inte längre under min kontroll. Gårdagen var min, nu är den Guds.

Den andra dagen är Morgondagen. Morgondagen, med alla sina möjligheter och löften, sina bördor och orosmoln är lika långt bortom min kontroll som sin syster Gårdagen.

Morgondagen är Guds dag som ska bli min.

Det blir bara en dag kvar till mig i veckan. Det är Idag. Att uthärda det som väntar mig Idag är inte oöverstigligt. Varje kvinna kan bära dagens bördor, varje man kan motstå dagens frestelser. Det är bara när vi frivilligt lägger på bördorna från Gårdagen och Morgondagen som vi går sönder. Sådana evighetsbördor kan bara Gud bära.

Det är inte upplevelserna Idag som knäcker oss. Det är ångesten över vad som hände under Gårdagen och oron inför vad som ska hända under Morgondagen. Men, dessa är Guds dagar, så lämna dom till Honom.

Ovanstående läste jag i morse och det berörde mig mycket.

Vi människor har så lätt för att ångra det vi gjorde i går, eller inte gjorde. Eller att gruva oss och ängslas för i morgon, kanske helt i onödan, vem vet. Jag är en typisk sådan person.

Varför gjorde jag så, varför sa jag detta, varför var jag inte mer överseende? Gårdagens ånger.

Eller hur ska det gå i morgon? Tänk om jag inte klarar detta? Vågar jag verkligen ta i tu med det jag måste? Morgondagens bekymmer.

Så här såg det ut i går morse ifrån vår balkong, dimmigt. Vattentornet syns nästan inte.

Så här såg det ut i morse. Mycket bättre, dimman har lättat. Höstfärgerna kommer fram på ett annat sätt.

Vid promenaden i morse var det som vanligt lite småkallt. Vi gick Tulegatan framåt.

Helt plötsligt ingen trottoar längre. Här i kommunen river de upp fortare än man hinner vara med.

Livet är inte ett problem som skall lösas,

utan en verklighet som skall upplevas.

Min mysing kom förra veckan,  glad och strålande in till köket där jag var och ropade:

”Nu, nästa vecka på tisdag, ska vi ha sammanträde med utskottet i logehuset. Vi är inte så många och restaurangen har öppnat igen så vi får äta där, efter mötet. Det ska bli så roligt att träffa gubbarna igen”.

Jag blev tyst. Tänkte i mitt stilla sinne. ”På mötet och i restaurangen går det ju bra att hålla avstånd, men på tunnelbanan, den blåa linjen in till Kungsträdgården mitt i värsta rusningen. Hur ska det gå, med all trängsel”?

Mysingen avbröt mina tankegångar.

”Du har väl ingenting emot det, att jag går, jag ska vara försiktig, tar bussen till Odenplan och går därifrån så slipper jag trängas på tunnelbanan i rusningstid”.

Jag måste ju säga vad jag tyckte, för vi har alltid varit ärliga emot varandra.

”Visst” sa jag, ”du ska gå om du känner att du vill eller måste, men du får vara beredd på att inte få någon kram eller puss av mig, innan karenstiden har gått ut”.

Mysingen har tänkt och tänkt, tror jag och idag är det tisdag och ikväll klockan 18.00 är mötet. Han är dessutom sekreterare.

Förstår att han vill gå och har behov av både gemenskapen det ger och att vara till nytta. Men eftersom jag är i riskgrupp flera gånger om så känns det inte bra att riskera något. Han får gå om han vill, det är upp till honom, men jag måste i så fall gardera mig så gott jag kan.

Ni vill förstås veta om jag får någon puss av honom den närmaste tiden.

Jo, men visst.  De andra i gruppen träffas, går på mötet och Mysingen deltar virtuellt över nätet. Så har han ordnat det, så att han inte måste missa någon av våra sköna kramar.

Kanske var jag för hård?

I dag är det regn och åter regn hos oss.  Men, vi hann nästan hem ifrån besöket i affären, innan det började. Blev bara lite våta. Det var bara 3 plusgrader ute så det blev en varmare jacka på denna morgon.

Vi har haft en lugn vecka, som vanligt nu i dessa dagar. Försökt att gå ut, i alla fall en gång om dagen.

Fortfarande inte varit och klippt mig. Så här långt hår har jag inte haft på många år. Som barn hade jag långt hår, kunde nästan sitta på det. Det var tungt och tjockt så jag klippte av mig det, själv, då jag var cirka 15 år till min mammas förfäran.

"Vänta bara tills pappa kommer hem, han blir inte glad". Men min pappa brydde sig inte utan sa bara: "det växer ju snart ut igen".

Sedan dess har jag haft kort hår. Kanske det passar bättre på en 79-årig gammal kärring. Nu bir inte min mysing glad då jag skriver "gammal kärring". För honom är jag fortfarande ung och sprallig.

Dessa rådjur var upplysta en tidig morgon, vid Lötsjön.

En skylt som vi såg vid en morgonrunda. Men, vi har inte skickat in någon bild ännu.

En humla som bara satt, helt stilla jättelänge på vår balkong. Kanske vill den gå i ide.

Även en nyckelpiga besökte vår balkong. Den första nyckelpigan som jag har sett i år. Bilden är tyvärr suddig, men kanske ni kan se prickarna?

I dag fyller en av mina yngre systrar år. Ett stort GRATTIS Gun-Marie.

Detta kort fick jag på en födelsedag av henne.  Instämmer till fullo med dessa ord. Jag är så glad att hon finns och vi kan prata om allt möjligt. Hon är den av mina syskon som är närmast mig i ålder också.

Trevlig helg och var rädda om er och varandra.

Det går undan fort nu, dagarna. Undrar vad det beror på att man som äldre tycker att dagarna går så fort, fortare än då man var yngre?

Kommer ihåg då min farmor var i 80-årsåldern och tyckte att den ena dagen efter den andra bara försvann så fort. Nu är jag själv i samma ålder och jag kan bara hålla med henne. Inte hinner jag med något heller, men det kanske hör ihop. Tiden går så fort därför att det tar så mycket längre tid om man ska göra något.

Vi var igår till min äldsta bror i Farsta. Det blir inte att vi kan träffas så mycket nu. Han är 93 år och har inte så mycket med ork och han är väl medveten om pandemin så han håller sig för sig själv. Tyckte igår att han var tröttare och orkeslösare än han brukar vara.  Då jag ser det så känns det lite oroligt.  Förstår att både han och jag inte har så mycket tid på oss här på jorden, kvar.

Sista juli i somras avled min näst äldsta syster. Så nu är vi 7 syskon kvar av 10. Hon var en humoristisk solstråle. Sista gången jag träffade henne var då hon fyllde 90 år. Coronan ställde till det så ingen av oss syskon kunde åka ner till Västergötland då hon fyllde 91 år. Inte på begravningen. Saknar att kunna prata med henne.

Visar några bilder ifrån morgonpromenad. Denna bild blev suddig, men det var i tidiga ottan. Det är lite ovanligt detta att det ligger ljus i marken som lyser upp. Har bara sett detta på två ställen, vad jag kommer ihåg.

Vid en busshållplats har en dam haft sitt natthärbärge. Vissa morgnar har hon funnits vid Tuletorget. Hon verkar ha hela sitt bohag med sig.

Detta är en annan dams cykel. Den är alltid så fint klädd med blommor både bak och fram.

Nästan vid Råstasjön har kommunen på gräsmattan satt upp denna skylt. Bra!

Vid  Lötsjön fanns det två vita gäss, en är låghalt, men de följs alltid åt.

Detta par vill tydligen också vara tillsammans, i alla fall vid frukosten.

Detta är en sällsynt fågel, i alla fall för mig, här vid sjön. Kanske är det en rall.

Här har den fått sällskap av två duvor.

Och, här är vi, långa och ståtliga. Under vår promenad hann solen komma upp.  Jag har hört att solens strålar inte är farliga då det blir långa skuggor.

Den högsta lyckan i livet är

förvissningen om att vara älskad

för sin egen skull, eller rättare

sagt: att vara älskad trots en själv.

Hoppet har två vackra döttrar i världen. Förnuftet och Modet.

Förnuft så att det som inte bör ske, inte sker,

och mod så att det som bör ske också sker.

Det citatet av Augustinus, en kyrkofader från 400-talet, hörde jag på en gudstjänst i söndags.

Jag gillar skarpt detta citat.  Två vackra döttrar.  Så fint och poetiskt.

För det första förnuftet.

Jag kan bara gå till mig själv. Hur förnuftig är jag egentligen? Inte alls, om jag känner mig rätt. Ibland handlar jag först och tänker sedan och det blir då därefter. Att vara förnuftig, stå med båda fötterna på jorden, jo men visst, det kanske jag gör, om inte något stör mig så att jag tänker med hjärtat bara. Hjärnan bortkopplad.

Men, ska jag vara ärlig så är jag inte så förnuftig utan låter mera känslorna råda. Och bestämma, som till exempel med mitt häftiga humör.

Mod, samma sak där. Jag har inte mod till något för fem öre. Låter rädslan, oron och ängslan komma först.

Är osäker på mig själv och då är jag inte modig.

Ofta tänker jag som så:  ”Hördudu, du tror på en Gud som bryr sig om dig och vill ditt bästa och som vill hjälpa i alla situationer, varför är du då så feg och rädd”?

En sak är då säker. Jag skulle inte ha klarat mig om jag inte hade min Gud att förlita mig på, i alla situationer.  Tänker ibland på mig själv då jag som 19-årig blyg Ångermanländska kom till Stockholm, fick ett jobb, fanns dåligt med försörjningstillfälle uppe i norr, sökte lägenhet och skulle klara mig själv. Ensam i en främmande stad, blyg, försagd och med endast 7-årig skolgång bakom mig. Att jag klarade mig. Ja, helt otroligt. Jag är ju inte precis en person som ”tar för mig” så att säga. Utan mer den som sitter i bakgrunden och inte vill synas.

Försök inte att förstå så att du kan tro,

utan tro så att du kan förstå.

Dessa ord säger så mycket.

Denna bild tog jag igår. Inga rönnbär på rönnbärsträden i år.

I fjol, samma träd. Massor med röda bär. Enligt den gamla Bondepraktikan så blir det en snörik vinter om det är mycket med rönnbär. Dålig vinter om det är lite rönnbär.

Ett upphängt fint hjärta såg vi på vår morgonpromenad.

Ett tappat hjärta på marken.

Var rädda om er och varandra.