Det damp ner ett brev i brevlådan. Det är inte ofta det händer, utom till jul och födelsedagar förstås. I alla fall brev som inte är ”affärsbrev”, de som man ser utanpå att det är ifrån någon myndighet eller liknande. Senaste gången jag fick ett mer personligt brev var för några veckor sedan då Bosse Lidén  sände mig en lott, som jag vann på också, hade ju haft tur att vinna en tävling hos honom.

Men nu, helt oväntat ett brev, spännande, tänkte jag och skyndade mig att öppna det.

Jaha, nehej, det var inget roligt alls. Ett brev ifrån min tandläkare som ville jag skulle komma dit i mitten av oktober, nästa vecka alltså.  Vågar jag det?

Jag har här på bloggen berättat om att min tandläkare som jag har haft i över 35 år, helt plötsligt försvann för några år sedan.  Nu visste jag inte var jag skulle gå då en tand gick av. Jag klarade mig så jag lät det bero tills en annan tand gick sönder. Det var gamla lagningar sedan min tonårstid. En bekant tipsade om en tandläkarmottagning som hon tyckte var bra så jag vände mig dit och han skulle fixa allt, för 22.000:- Det låter ju inte klokt, så dyrt. Men allt behövdes inte ordnas till nu, men mina gamla lagningar skulle förr eller senare rasa, menade han. Så jag nappade på erbjudandet och började min behandling. Tandläkarskräcken låste jag in tillfälligt, så gott det nu gick.

Efter fyra behandlingar bröt Corona epidemin ut och mottagningen stängdes. Efter ett tag hörde jag att de hade öppnat igen, men att de inte behandlade personer i riskgrupp och jag betalade då in 10.200:- vilket var det som jag dittills var skyldig. Nu har det gått ett halvår och brevet dök upp, med en inbokad tid till mig.

Känns olustigt på grund av att smittan har satt fart igen. Har några dagar till att fundera på.

Vad gör jag?  Ska jag ta den inbokade tiden?

Läraren till eleven:

”Kila nu iväg till tandläkaren, Stina. Du ska inte vara rädd.

Bit ihop tänderna ordentligt, så ska det nog gå bra”.

Redan oktober månad, då borde det vara höst, men jag känner inte som om den är här. Härliga sensommar dagar känns det däremot som.

Vi skulle ta en promenad och gick ner Tulegatan och förbi Dimslöjan, häromdagen.

”Det skulle vara trevligt att kunna gå ner till Råstasjön”,  sa jag till Mysingen. Väl medveten om att det är länge sedan som jag gjorde det senast, gick så pass långt, alltså. Men, försöka duger.

Sagt och gjort, vi kom förbi bangolfen.

Mitt emot så finns det bangolfs äventyr.

Höstdimman låg rätt så tät på sina håll.

Så kom vi då ner till Råstasjön.

Det är ett naturreservat. Men någon har kluddat på tavlan så det gick inte  att läsa allt det som stod där.

Om vi blickade rakt över sjön så såg vi konturerna av de rätt så nya höghusen i Solna. Inte så långt ifrån Friends Arena.

Medan vi stod där och vilade passade solen på att försöka titta fram lite.

En svan såg vi också, fast för långt bort för att det skulle bli någon njutbar bild. Men ett minne.

Vi gick inte så långt utmed sjön utan vände och gick tillbaka mot Sundbyberg igen. Vi lovade oss själva att vi skulle göra ett nytt försök och då gå runt hela sjön. Undrar hur länge det skulle ta mig nu? Men tid har vi ju, bara orken som fattas, men rätt som det är så kanske det kommer en dag då allt stämmer.

Då vi närmade oss Lötsjön så såg vi detta spindelnät.

Även ett insektsbo fångade min blick. Undrar vilka insekter som har sitt boende här?  Kanske fjärilar?

Vi passerade Gröna Stugan, en restaurant som i vanliga fall är välbesökt och har varit så även i sommar. Det finns många uteplatser att sitta på, där avstånd till andra besökare kan hållas.

Nu närmar vi oss hemmet. Först en liten besvärlig backe, inte långt ifrån Fotbollsplanen. Dimman har lättat, himlen är blå och solen lyser.

En kanelbulle skulle vara gott, men det får vänta till söndag. Då är det kanelbullens dag.

En lärare frågar sin klass:

"Kan någon ge ett exempel på synd"?

Pelle svarar snabbt: "Det är synd att sitta inne när det är så fint ute som i dag".

I dessa pandemi tider är det många kyrkor som inte har kunnat haft öppet för söndags gudstjänster i sommar. Det gäller även den kyrka som jag tillhör.

Centrumkyrkan på Prästgårdsgatan.

Men nu har det satt igång igen. Eftersom det är så många som besöker vår kyrka så har de nu sagt att det ska vara 2 gudstjänster. En klockan 10.00 och en klockan 11.30.  Suveränt. Då kan besökarna sprida ut sig i kyrkan och behöver inte sitta nära varandra. Det är också ett maxtal, högst 50 personer. Sedan har de poängterat att är man minsta förkyld eller i riskgrupp så ska man tänka sig för och vara försiktig. Stanna hemma om det behövs.

Jag har inte varit där så att jag vet hur många det är som har kommit. Men, jag hoppas att de kan fortsätta att hålla öppet. Många behöver den gemenskap det innebär att träffa likasinnade och få träffas och fira gudstjänst ihop.

En del av huskören i Centrumkyrkan, där min Mysing syns till vänster längst bak, andra från vänster.

Alla vi människor har olika temperament, gåvor och livserfarenheter. Något som är ett litet steg för dig, kan vara ett stort steg för en annan person. Det är viktigt att tänka på. Man måste akta sig för att försöka imponera på andra genom att bete sig som om sina egna stora steg bara är  små steg.  Döm inte andra som tvekar i fruktan för något som du tycker skulle vara lätt för dig. Fokusera på den väg som ligger framför dig,  och,  på den som aldrig lämnar din sida.

Glöm inte bort att änglarna finns,

att de är här för att se hur du har det.

Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns.

Som ni vet så älskar jag barnhistorier, så jag bjuder på en i dag också.

En liten pojke sa till sin kompis:
”Du skryter ju så att man storknar. Snart påstår du väl att dina föräldrar var med i Noaks ark, också”.

”Nää, mina föräldrar hade minsann en egen båt”.

Jag har funderat på en sak. Ja, många saker, men just den jag tänker på nu handlar om mig och Mysingen.

Hur kan det komma sig, att vi som är så olika, i allt, kan komma så bra överens i allt och skratta så mycket ihop?

Är vi så olika då? Ja, det är vi, även utseendemässigt. En del par sägs ha äktenskapstycke. Det kan man inte säga om oss två.

Men nu tänkte jag mest på ”insidan”, våra karaktärer, värderingar och läggningar.

Mysingen kan prata för sig, inte rädd för att säga vad han tycker, rättar gärna folk om de gör fel.  I morse till exempel.  Många går ju på fel sida på våra trottoarer och det händer nästan jämt på banor som är till för både cyklister och gångtrafikanter. Nu blev det för mycket, hade varit alltför många, nu på morgonen,  så Mysingen tröttnade och muttrade till: ”Du går på fel sida, gubbe”.

Jag är precis tvärtom. Går åt sidan, drar Mysingen med mig och säger inget.

Jag har svårt för att äta allt. Mysingen äter allt. Kanske Bruna Bönor då, som inte är någon höjdare, enligt honom,  men dom älskat jag.

Mysingen tycker om att vara i centrum, hålla tal, sjunga för en mängd människor. Ja, rätt och slätt att synas. Han har självförtroende, vilket jag helt saknar. Jag vill helst, i större sammanhang, sätta mig i ett hörn och vara tyst, inte synas allt för mycket. Höras? Glöm det.

Mysingen är intelligent, inte jag.  Han är beläst, inte jag. Han slår många i de frågesporter som går på TV, inte jag. Han har bra minne. Kommer ihåg det som har hänt, som vi tillsammans har varit med om men som jag inte tänker på längre. Minns inte. Kanske.

Som i morse, denna fläck i gångbanan. ”Det var här som de hade tänt på en moped som brann”, sa han. Visst, då han nämnde det så dök det upp i mitt huvud också, något svagt. Ni kanske ser lite grann av att det har brunnit, det var för flera år sedan. Märkena i asfalten finns kvar än.

Mysingen är duktig på datorer, tekniska saker, inte jag. Mysingen är lite småslarvig, inte jag. Mysingen kan tappa bort saker och inte hitta dem, inte jag, som rätt lätt finner det han har lagt på "fel ställe".

Så där skulle jag kunna hålla på och räkna upp skillnaderna emellan oss två, men det räcker så här. Dit jag ville komma var, att tack vare vår barnslighet och att vi tar mycket med humor gör att vi ändå kan trivas ihop.

Detta har blivit mycket synligt dessa månader då varken han eller jag har kommit någon annanstans än här hemma, där vi är tillsammans bara vi två.  Plus promenader förstås. Har läst om att det är många äktenskap som kraschar i dessa pandemi tider. Jag tror att de saknar detta att kunna se livet, tillvaron, sig själv och sin partner, med humorns ögon. Att ha barnasinnet i behåll känns bra.

Vi är olika som natt och dag, som Mysingen säger. Men både natt och dag behövs.

Läraren undrar:
"Vilka sinnen upplever vi omvärlden med”?

”Synen, hörseln, lukten…" svarar Anna.

 Läraren: ”Och ett till”?

 ”Barnasinnet”, säger Anna-

Jag är så glad då jag kan komma ut på en lite längre promenad. Nja, längre och längre, men inte bara runt kvarteret.

Som nu igår, vi kunde ta en promenad till Lötsjön.

Eftersom det var söndag, så fanns det inte många som var ute i den tidiga ottan, som vi var.

Vi gick ner Tulegatan och slängde lite plast och annat skräp vid återvinningsstationen vid Ängskolan. Det var, skräpigt där, men våra sopor fick plats. Vissa orkar nämligen inte plocka in i respektive container, utan det ligger påsar fyllda här och var runt där. Oskick.

Vi kom ner till Dimslöjan där det håller på att färdigställas nya lägenheter.

Så här såg det ut för flera månader sedan.

Ännu längre tillbaka såg det ut så här. Så de har rivit garaget, bilverkstaden och så vidare. Det höga och långa fastighetshuset står kvar, men är numera rätt så inklämd. De nedre våningarna i det huset har inte längre någon utsikt.

 Vid Golfängarna låg dimman så fint över gräsmattorna.

Även på Lötsjön. Änderna såg ut att trivas i alla fall.

Det har ju blåst rätt så hårt här hos oss och det såg vi verkan av. Bland annat detta träd, uppdragen med roten och ramlat i vattnet.

Dom här har rötterna ”spridda” ovan jord. Tror att det beror på att sjöfåglarna äter upp allt gräs så rötterna på trädet kommer fram.

Rådjuren stod som vanligt. Väntar kanske på att det ska bli mörkt så de får lysa upp så vackert som de brukar.

Dessa två gräsänder höll på med sina morgonrutiner.

Han är nog klar.

Morgonsolen började att komma upp och lyste så fint över vattnet och fontänen.

Rondellen vid Tulegatan har fortfarande en mängd blommor.

Nu ska vi iväg på en liten biltur.

Var rädda om er och varandra.

I september månad varje år i drygt 10 år, har vi haft vår höstupptakt i SPF:s sånggrupp. Jag saknar det nu då vi är tvungna att ställa in. Alla i vår grupp är över 70 år och det finns till och med en som är över 90 år, dessutom så har en del av oss underliggande sjukdomar som gör att vi är i ”dubbel” riskgrupp.

Jag har läst att sjunga i grupp är bland det sämsta man kan göra i dessa corona tider. Salivdroppar sprids med större kraft då man sjunger, så vi får låta bli. Men, jag vill lova att det känns märkligt.

Nedanstående visa har vi på vår repertoar, bland många andra.

Melodi: Idas sommarvisa.

Du ska inte tro du är gammal, fast silver du fått i ditt hår.

Om blott du kan trivas med livet och glädjas åt dagar som går.

Ibland kan det vara besvärligt, med oro och sorger och ont.

Ibland är det guldkant och härligt, för alla är livet mest sånt.

Om blott du är ung i ditt sinne, betyder ej rynkorna nå´t.

Så gläds åt den dag som är inne och sörj ej de dagar som gått.

Gå inte och tänk på bekymmer, att leva är ändå rätt skönt.

Om hjärtat ditt livsglädje rymmer, att då finnas till känns väl lönt?

Det är inte åren som räknas, fastmer vad du fyller dem med.

Försök dela med dig av glädje och vänlighet ska du få se,

att du får så mycket tillbaka av det du av hjärtat sått ut.

Att ge – det är ej att försaka, nej kärlek från början till slut.

Vi får gå ut och vandra istället, i mån av ork.

Lite småroligt och trevligt kan vi ha i alla fall.

Det gäller att se upp, för oss.

Var rädda om er och varandra

och tänk på att

största glädjen är

att glädja andra.

Det kom

…är det Mysingen eller jag?

Vi har, i vår lilla stad, haft en bokhandel så länge som jag har bott här, alltså minst i 35 år. Först en stor bokhandel, fanns massor med böcker att köpa och sedan för några år sedan var de tvungna att slå igen och då dök det upp en annan liten pappershandel som sålde lite av varje, men inte böcker precis. Jo, de sålde almanackor, bland annat 5 och 10 års almanackor, som jag har som en liten mindre dagbok.

Min första 10-års almanacka fick jag 2006. 2016 då den tog slut hittade jag ingen på 10 år utan köpte en som räcker i 5 år. Nu i december är den full, dags att skaffa en ny.

Men pappershandeln här har stängt och jag vill gärna inte in till Stockholm och trängas. Då sände Mysingen efter en 10-årsdagbok på nätet och i går kom den. Jag funderade inte ens över om jag kanske skulle köpa en 5-årsbok. Jag är ju trots allt optimist.

Det följde med ett papper, runt boken där det stod.

”Idag är första dagen på resten av ditt liv”.

Att skriva dagbok för hand ger dig en liten stund för personlig eftertanke. Med tiden samlas många minnen och din anteckning idag blir en källa till välkomna återblickar under åren framöver. Varje bok är omsorgsfullt inbunden och behaglig att använda. Materialet som vi använder är dokumenterat bra miljöval. Det exklusiva svenska kvalitetspapperet med den silkeslena ytan är syrafritt och åldersbeständigt. Pärmarna är klädda med hållbart och anpassat omslagsmaterial. Papperet som vi använder till boken är certifierat enligt regelverk för FSC.

”Nästa gång får du nog köpa en 5-års dagbok”, sa Mysingen. Jag håller inte med, en 10-års bok måste det bli så att den räcker till min 100-årsdag. Den som lever få se.

Det kom ett brev i brevlådan och det händer ju inte varje dag så jag var ivrig att se vem brevet var ifrån.

Tittade till på avsändaren och en hand knöt sig om mitt hjärta, nej, men hjärtat hajade till. Avsändaren var nämligen den bank som jag har och som jag hade en, ska vi kalla det, intensiv kontakt med häromdagen. Ni som läste mitt förra inlägg vet vilket dilemma som jag kom i och vad jag skämde ut mig.

”Nej”, sa jag till Mysingen, ”jag undrar om jag törs öppna brevet, har jag gjort något fel i alla fall”?

”Äsch” sa Mysingen och öppnade raskt brevet. Han läste intensivt och jag frågade:

”Men vad står det, är jag totalportad”?

Så farligt var det inte utan det stod bara att banken hade noterat mitt nya mobilnummer och ville att jag skulle kolla så att det var helt rätt.

Vilken lättnad. Nu glömmer jag det hela och låter det bli en nyttig lärdom. Eller som kungen sa: ”Vi vänder blad och går vidare".

Några sjöfåglar har funnit något att stå på i Lötsjön. Vattnet ser skräpigt ut, men det är bara näckrosblad.

Här, några dagar senare har kommunen rensat hela sjön och lagt upp bladen på stranden. Här syns två stora högar.

Täcker nästan hela gångbanan.

Här har det växt ut blad direkt på stammen. Tror att det är ek.

Önskar er som läser min blogg, en trevlig helg och var rädda om varandra.

Min gåva är lika oändlig som havet

och min kärlek lika djup.

Ju mer kärlek jag ger, desto mer får jag

eftersom båda är oändliga.