… på inlägg där många som skriver bloggar samlas under samma innehåll och visar skyltar och bilder som de har funnit sevärda, eller kanske annorlunda.

Ett intressant och trevligt ämne, men som jag inte har tyckt mig kunna vara med på eftersom jag inte vet när jag kan skriva ett inlägg. Jag tror att det är ett fåtal söndagar som jag har varit inne här. Men hälsan kan jag inte påverka och hjärtat har sina egna små egenheter för sig ibland. Därför har jag avstått detta men nu tänkte jag för ovanlighetens skull ha min egen lilla ”skyltsöndag”. Fast på en torsdag.

 Lite dålig reklam på denna skylt, kan jag tycka.  Borde vara rättstavat.  Märkligt, kan jag säga och endast märkligt.

När sattes denna skylt upp? Har det gått några dagar?

Här står det i alla fall tider när affären ska öppna och stänga. Eller, gör det? Denna skylt är det ett bra tag sedan jag fotade.

Ojdå. Här var det inte bara ett fel, utan flera.

Om ni undrar hur våra semlor smakade som vi köpte häromdagen på Droppens konditori, så kanske ni får svaret här.

Ja, vi tyckte att det var mycket gott, stora och mättande så vi delade på en och tog nästa dagen därpå-

I morse snöade det då vi tog vår morgonpromenad. Men ni kanske kan se att det fortfarande skyltas om semlor.

Här står det: Äntligen vår favoritsäsong.

Lite klarare skyltning om sådant som är sött, gott och kalorimättat. Vi köpte ingen. Men skyltsöndag för mig utan att något hjärta är med, är svårt.

Vi får sjunga som Sonya Hedenbratt:

Att låt hjärtat va med,
glöm för all del inte det.
Är du fattig eller rik som ett troll
i dur som i moll, glöm inte det,

Låt ditt hjärta va med.
Låt hjärtat va med,

allt du gör beror på det.

Vaknade i morse till en blåsig, snöig och kall vinterdag. Vi gick till Solna gränsen till Droppens konditori för att köpa några semlor, de första för i år. Men, oj vad det blåste, kändes som det var minus 12 grader fast det var bara två. Droppens konditori har fått högsta poäng många år för sina goda semlor. Det brukar vara en lång kö där utanför varje Fettisdag. Så vi passade på i morse, en dag innan.

Veckan som var blev det inte många dagar som jag gick ut, endast tre av dagarna. Lördag skulle vi ha kunnat ta en morgonpromenad, men det blev inte så, men däremot i går.

Det var minus 2 grader och jag klädde mig därefter, men det skulle jag inte ha gjort. I vindbyarna och motvinden kändes det som minus 8 grader.

Vi gick ner mot Tuletorget och såg då att solen började att komma fram. Längst upp på ena ”pizzahuset”  speglade den sig ifrån huset mittemot.

Vi gick vidare och tänkte gå runt Lötsjön. Inte en människa såg vi där.

 Upptäckte att det blåste hårt och vi började att frysa så vi tog bara ena sidan av sjön.

Fick se att det fortfarande var is på sjön och mycket med avbrutna grenar låg vid sjökanten. Såg skräpigt ut, kanske den hårda vinden var orsaken.

Det var länge sedan vi gick här, men svanen med sina ungar var kvar därute i vattnet, med is omkring sig.

De bygger vid Lötsjön

Förstår inte vad detta ska vara bra för.

Får hoppas att det blir bra, men jag tycker att det är bra som det är med de fina gångvägarna runt sjön.

På hemvägen vid Tulegatan såg vi dessa långa, mörka längder. Vad i alls sin dar är det?

Aha, det är bara våra skuggor som har växt till sig och vill sträcka sig emot solen.

 Då vi äntligen kom hem och skulle gå in genom porten så såg vi detta hjärta. Vet ej om det kanske är städarna som har lyckats, eller misslyckats. Men, ett hjärta fick jag på morgonkvisten. Bra så.

Promenaden tog sin tid och det var kallt men jag får tänka på det kinesiska ordspråket.

Var inte rädd för det långsamma

framåtskridandet.

Var bara rädd för

stillaståendet.

Alla Hjärtans dag idag, passar fint för mig som gillar att visa hjärtan.

En annorlunda liten kudde, i ett skyltfönster.

En mysig tjej som jag har träffat här genom bloggen men som tyvärr inte bloggar längre har gjort dessa fina smycken. Det till höger är ett fint litet hjärta. Hennes blogg hette Piedras funderingar. Saknar henne.

Av en annan tjejbekant har jag fått detta fina hjärta. Jag och Mysingen var bjudna på middag till dom för några år sedan och efteråt gav hon mig detta fina hjärta. Nu har hon tappat sitt närminne. Det är så sorgligt, många i bekantskapskretsen som har drabbats av demens och jag tycker så synd om dom. Går inte att sätta ord på det.

En kärlekstårta i ett konditori.

Jag kommer inte ihåg att jag speciellt har firat denna dag. Jag har under årens lopp fått en hel del fina ”Alla Hjärtans dags kort”, men inte nu längre.

Har för mig att det inte var så vanligt i Sverige förrän i mitten av 1950-talet att uppmärksamma denna dag. Jag kom inte i ”kontakt” med detta förrän på 1980-talet.

Det var under medeltiden dagen började att firas med romantik,  i Frankrike och England.

I Brasilien firas ”de älskandes dag” den 12 juni. Det var handlarna i Sâo Paulo som ville göra något åt att de hade en sådan dålig försäljning av sina varor just den månaden. Där kallas dagen Dia dos namorados och firas just 12 juni, aftonen före Sankt Antonius dag.  Så tog de lite efter sederna i Amerika att uppvakta, eller att uppmärksamma någon som man tyckte om. På det viset fick de upp försäljningssiffrorna. Slog väl inte igenom så mycket direkt där, men nu är det den tredje största försäljningshögtiden i landet, efter jul och morsdag.

Jag har varit i Brasilien 4 gånger men aldrig på Alla Hjärtans Dag. Det skulle jag gärna vilja göra för att se hur det firas där. Brasilianarna är ju vänliga. I alla fall upplevde jag det då vi var där. Dom visste inte hur väl dom ville oss.

Kärlekens dag, kan vi fira alla dagar. Det finns så många olika slags kärlek, men det viktigaste är att vi gör det vi kan för andra i god anda. Behöver inte vara så stort, en vänlig blick, några snälla ord kan räcka långt.

I Bibeln, Första Korinterbrevet kapitel 13 hyllas kärlekens lov. Kapitlet slutar med dessa ord. (En äldre översättning)

Så bliva de då beståndande,

tron hoppet kärleken, dessa tre,

men störst av dem är kärleken.

Då jag hade skrivit detta så sattes nyckeln i dörrlåset och en man kommer sjungande in:

Det kom en gång en lycklig man i en blomsterhandel in

Han tänkt köpa blommor han, åt den flicka som han älskar.

Vilken färg han skulle ta om det han mycket tveksam var...

...så han tog en blandad bukett.

Detta kallas omtanke och kärlek av Mysingen.

I morse tänkte vi ta en liten promenad men av den blev det nästan ingenting. Jag har ju inte varit ute på 3 dagar så det var verkligen dags men då vi kom ut så märkte vi att det inte var helt riskfritt att gå på osandade, delvis hala trottoarer och då Mysingen snubblade till, så vände vi hemåt igen. Hörde sedan på radion att det varnades för halt väglag.

Som ni ser håller solen på att gå upp. Det går också nästan att se att det kan vara lite halt.

Vi mötte endast två personer och en av dom var en bekant som vi ser ibland tidiga mornar så vi stannade och pratade ett tag. Han hade ”dubbar” på sina skor och kunde gå lite mer obehindrat.

Så mycket det är som har ändras i vårt dagliga liv, eller rättare sagt, har ändrats de senaste årtiondena.

Jag tänkte på det förra veckan då vi var ute på vår morgonpromenad och hittade denna sedel på marken.

Först så dök det ju upp en mängd frågor i min nyfikna hjärna. Var kom den ifrån? Är det någon som har tappat den? Är den slängd? Hur kan det komma sig att man har kvar en sådan gammal sedel överhuvudtaget? Sparat av nostalgiska skäl? Hur mycket är den pengen värd i dagens kurs? Går den att lösa in? Den är ju i alla fall från 1960-talet, alltså över 60 år gammal.

Jag får inte svar på någon av alla dessa frågor. Jo en fråga har jag svaret på.  Det går inte att lösa in denna nu.  Går och går, visst går det men det kostar pengar.

Visserligen står det på sedeln:

Inlöser vid anfordran denna sedel å 50 kronor

med guldmynt enligt lagen om rikets mynt

av den 30 maj 1875.

Annars så hittar jag och Mysingen inga pengar längre ute på våra promenader, så som vi kunde göra förut. För det mesta så var det enkronor, eller andra småpengar. Fast en gång så fann jag cirka 700:-, kommer inte riktigt ihåg det exakta beloppet,  vid en trottoarkant. Det var i början av 2000-talet, kanske 2006. Tänkte gå till polisen med dom, men förstod att det knappast skulle komma till den som hade tappat dom, så jag stoppade pengarna i kollekt boxen i kyrkan.

Men däremot så ser vi ju många andra konstiga saker, glömda eller slängda.

En trasig gris bredvid en tröja, väcker tankar.

På en annan bänk, en hjälm eller mössa. Varför ligger den kvar där? Ser inte billig ut precis.

Annorlunda hjärta, men ett hjärta.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er,

det ska ni också göra för dem.

Matteusevangeliet 7:12.

Vill önska er som läser min blogg en trevlig helg.

...är det denna tisdag.

Så märkligt att det finns en temadag som heter ”tankens dag”. Det har jag aldrig haft en tanke på. Men nu har jag tänkt till. Den dagen är idag.

Visst är det fint. Tankens dag!  Nu gäller det ju inte bensintanken, eller andra materiella tankar, utan att en av vår hjärnas alla funktioner ska sättas i arbete på ett konstruktivt sätt.

”Jag tänker, alltså finns jag”, kända ord sagda av en fransk filosof som levde på 1600-talet. Det får mig att tänka. En sådan enkel och kort mening, nedskriven för cirka 700 år sedan, finns bevarad hos många, finns även i mina tankar. Visst är det fantastiskt. Samtidigt tänker jag. Inte finns det någon som om, ska vi säga 50 år, minns någon liten mening som jag har sagt, och om så vore. Är det ord som betyder något, som kanske är viktiga för en medmänniska?

”Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke aldrig himlen når”.  En mening  ur Shakespeares pjäs Hamlet.

Mycket tankeväckande. Vad menas med dessa ord? Kanske att en bön till Gud, där ska hjärtat vara med. Det hjälper inte med hur många och vackra ord som helst, om inte vårt hjärta är med i bönen, är hjärtat med så räcker det med en tanke.

En fransk författare och ledamot av franska akademien, Victor Hugo har sagt:

Vissa tankar är böner.

Det finns tillfällen, oavsett

kroppens ställning,

då själen har gått ner på knä.

Så här flammande var himlen i går morse då vi tog vår morgonpromenad.

Ett par hjärtkuddar som Mysingen och jag har på vår säng, får avsluta detta inlägg, plus en tanke på er som läser min blogg och som jag önskar en bra dag.

…personal, för skicklighet och över förväntan fint bemötande.

Jag som är en sådan ängslig och nervös person, blir väldigt känslig för hur folk uppträder och ”tar hand om mig” vid sjukhusbesök och dylikt. Det verkar som om jag vid sådana tillfällen har alla känselspröt ute, kanske för att sondera och kolla stämning och atmosfär. Men vid denna sjukhusvistelse, blev jag otroligt fint omhändertagen. All personal var så vänliga.

Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår.

Det är ett ljus i mörka stunder, en hand som torkar ögats tår.

Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud.

Det var för några dagar sedan, dags för batteribyte på min pacemaker och då passade de på att byta till en ny och ”modernare” dosa samtidigt. Nja, så är det väl inte, att den är modernare, men min hjärtläkare sa att man den nya pacemakern så kunde jag röntgas och även skulle det inte bli några problem vid flygplatskontroller, som det var med den förra dosan. Om jag nu har fattat det hela rätt.

Dagen innan operationen kollades EKG, blodtryck, feber, covid och  togs blodprover, men det var inga större fel på mig. De hittade inget som skulle hindra en operation i alla fall.

Själva operationen gick också bra. Innan fick jag lugnande och Alvedon samt antibiotika i droppform. Det som var lite besvärligt för sjuksköterskan var att hitta en ven på min arm där hon kunde sätta in droppet. Eftersom de hade tagit blodprover dagen innan så var jag redan stucken och hon stack flera gånger. Sedan försökte hon högre upp på armen, där gick det bra.

Nu börjar det se nästan bra ut på armen, lite blått fortfarande.

Så här glad såg jag ut dagen efter då jag var hemma. Fortfarande hade jag stödförbandet på.

Mysigen säger att jag nu är som en Duracellkanin. Vad det nu kan menas? Jo, det var visst en reklamfilm om batteri av märket Duracell som drev en mekanisk kanin som bara gick och gick. Känner mig inte så utan jag tar det lilla lugna de första 14 dagarna, så länge som jag ska ha plåstret kvar. Jag gör också de obligatoriska gympa övningarna, så att armen inte ska ”stelna”.

Jag är så glad och tacksam att jag har min pacemaker som hjälper mitt hjärta då och då. Att sjukvården är villig att bekosta en snart 82-åring, operation och ny pacemaker.

Hoppas att ni får ha det fint.

...som jag syns här på bloggen nu för tiden. Det är inte så att jag inte vill blogga, men det är jobbigt för mig att sitta här vid den stationära datorn, vid en plats som inte direkt är anpassad för datorarbete. Min nacke och rygg tar stryk och det är inte lätt att sitta och skriva då jag får så ont. Det får bli lite sporadiskt och även med kommentarerna hos er. Tröttnar ni på mig så förstår jag det.

Jag har ju haft svag rygg sedan jag var ung. Första gången som företagsläkaren skickade mig för att röntga ryggen så visade plåtarna, enligt doktorn som sa: "Din rygg är utsliten, vad har du gjort?" Då var jag omkring 25 år kanske.

Nacken röntgade jag vid 50 års ålder ungefär, för jag kände att jag hade en knöl på nacken och den började att göra ont.

Men röntgenläkaren sa då:

"Knölen är ofarlig, du skulle egentligen ha blivit tvilling, men nu blev det inte så, utan bara en extra knöl. Om den fortsätter att växa så får vi operera bort den, men i detta läge är det onödigt om den inte besvärar dig för mycket."

Hittills har det gott  bra, med lite anpassning och så. "Anpassning? Vad menar hon nu"?

Jo, jag tar bara ett exempel. Jag har ju sedan första gången, vid 30-års ålder då jag har klippt mig hos en frisör, även samtidigt tvättat håret. Men det går inte längre. Jag kan inte sitta i champoneringen, bakåtlutat. Så, nu då jag var och klippte mig förra gången, för ett par veckor sedan, så tvättade jag håret hemma före, innan jag gick dit.

Så här långt hår hade jag innan jag klippte mig.

Denna bild är tagen i dag. Som ni förstår är det mycket lättare att både tvätta och sköta håret efter klippningen.

Lika lite som solen eller månen

kan spegla sig i ett grumligt vatten,

lika lite kan den Allsmäktige spegla

sig i ett hjärta som har grumlats

av idén om jag och mitt.

Dessa två veckor cirka, på det nya året har gått så fort. Dagarna har bara flutit på och jag har inte hunnit någonting. Hade ju tänkt att bli lite ”energisk” och börja med att rensa i skåp och lådor, men jag har inte ens städat undan julen.

Jag läser de trösterika orden på min almanacka i köket.

På tal om almanackor så damp det ner en försändelse i brevlådan med just en almanacka i, detta var före jul. Jag blev så glad, för den är så fin. Varje månad har sin egen blomma, så vacker.

Den kom ifrån Gotland. Bosse Lidéns fru Solveig som har fotat de tjusiga blommorna. Än en gång: Hjärtligt tack.

Bosse hade en tävling i november på sin blogg och där jag hade tur att få två lotter som pris. Nu har han en fototävling, här i januari, där vi kan få gissa och leka om vi har lust.

Jag har ända sedan jag var barn, älskat detta med tävlingar. Vi var ju många syskon och vi hade ju inte så mycket annat att göra på fritiden än tävla och leka då vi var små. Min Mysing är inte någon tävlingsmänniska och vill helst inte ens spela något spel. Då vi är uppe i Ångermanland så brukar jag och mina syskon spela olika spel och tävla och då kan Mysingen vara med. Jag vill då alltid vara med i hans lag, för han är duktig och det är inte jag. Min yngste bror och Mysingen är ungefär lika allmänbildade.

I går fick vi se solen, inte så mycket men vi fick se att den inte alldeles har glömt bort oss. Vi tog en kort runda på morgonen, efter det att regnet hade dragit förbi.  Det känns så bra att kunna gå ut en stund och inte är det halt heller.

När allt kommer omkring

så är det bättre för oss,

när vi inte vill ha så mycket

av världen och betraktar det,

som den frivilligt ger oss,

som slumpartade fynd.

Att kunna vara nöjd med det lilla, är ibland en stor konst.