Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - Tisdag 12 feb 08:52



Man behöver bara en minut för att fatta tycke för någon,

en timme för att bli kär,

en dag för att börja älska någon.

Men,. det behövs ett helt liv för att glömma.



Jag vet inte om jag håller med om detta i alla delar.


Om jag benar upp det lite och jämför med mina känslor för mysingen.


Jaa, det tog nog bara en minut att "fatta tycke" för honom. Han kom in i min och min förra mans affär och skulle köpa cigaretter. Jag stod i kassan, vilket jag ofta gjorde kvällstid efter mitt ordinarie jobb.

Dörrklockan ringde och in kommer en lång gänglig ung kille, (fick sedan veta att han var 38 år) tittade konstigt och förvånat på mig, hade tydligen väntat att min man skulle stå bakom disken.


"Ett litet paket Prince", sa han och log lite generat. Jo, jag tyckte han såg snäll ut och på det viset fattade jag väl ett visst tycke för honom.


"En timme för att bli kär". Stämmer inte alls då det gäller mig. Jag träffade honom många gånger för han blev kompis med min man och de träffades ofta och min man fick en hel del hjälp av mysingen som på den tiden sålde och satte upp porttelefoner. Han hade utbildat sig inom det elektriska och var duktig på många praktiska saker. Vi hade nyligen köpt affären och även, rätt så nyligen köpt ett radhus i Vaxmora, Sollentuna. Så det var mycket som vi behövde praktisk hjälp med. Mysingen ställde gladeligen upp.


"En dag för att börja älska någon". Ojojoj, det tog många, många år det, i alla fall för mig. /Mysingen har talat om att han blev förälskad i mig rätt så omgående, men jag visste ingenting/. Jag var gift hade familj och även mysingen hade familj.


Men, åren gick och vi sålde affären, flyttade och även mysingen flyttade efter flera år. Det gick många år som vi inte sågs. Han kom ibland och hälsade på. Fick reda på att han hade skilt sig och sedan fick jag reda på att han hade gift sig igen och sedan att han skilt sig igen. Han kom och gratulerade min förra man då han fyllde 70 år, det var sporadiskt med besöken.


I början av 2000-talet ringde han och frågade hur vi hade det. Själv hade han träffat ännu en ny tjej, köpt hus med henne lite uppåt landet och jobbade nu som lärare inom datatekniken.


Så var det inget mer med det. Efter några år ringde han igen, min man var dålig då och satt i rullstol. Jag  blev glad då mysingen ringde för det var lätt att prata med honom.


2004 avled min förra man, vilket kom plötsligt och oväntat, i alla fall för mig. Honom saknar jag fortfarande på många sätt. Vi var ju ihop i cirka 35 år. " Ett helt liv för att glömma", ja så är det nog.


 


Detta gäller båda mina män.


Hur mysingen och jag träffades igen? Joo, det var så att han ringde ännu en gång för att höra hur det var med oss och då hade min förra man avlidit några veckor tidigare.  Efter det så började mysingen höra av sig med jämna och ojämna mellanrum.


Det dröjde ett tag, men sedan gjorde han slut med sin tjej, sålde huset och 2006 flyttade han hem till mig. Tror inte att jag behöver gå in på några närmare detaljer, men hans kärlek till mig som han tydligen överrumplades med 1980, håller än.


ANNONS
Av wiolettan - Söndag 10 feb 09:00


I tidiga ottan gick mysingen och jag en runda på en timme, till Lötsjön. Vi har inte varit där på många, många månader men i morse var det dags, tyckte vi. Kroppen fick hänga med. Visserligen sägs det att vi ska lyssna till kroppen, men det brydde vi oss inte om i morse. Vi bara vandrade iväg.  Det var mulet och plus 2 grader.


Om vi ångrar oss? Nja, det var jobbigt på hemvägen eftersom det är uppförsbacke, men det gick.


Det är roligt att få se lite annat och behövligt, kan jag tycka.  Det som förvånade mig var att jag inte såg några sjöfåglar som annars brukar finnas vid sjön. Kanske var de på andra sidan där det brukar delas ut mat till dom på vinterhalvåret.



 

Isen låg, inte spegelblank, men däremot smutsig, på en del ställen.



 

Kommunens uppsatta lysande rådjur fínns tända ännu. De är vackra. Nu tog jag bilden tvärs över Lötsjön, men förhoppningsvis kan vi gå runt på andra sidan en annan dag och få en bättre bild.




 

Skor i en skokartong såg vi också i morse. Hur kan det komma sig? Möjligen har någon köpt ett par nya skor, tröttnat på att bära de gamla och lagt ifrån sig dom. Men, det är klart, det var ju långt till en skoaffär ifrån platsen där vi såg skorna, så är det möjligt? Ja, kanske.


Som sagt, det var roligt att kunna gå en runda, komma ut och få luft och rörelse i benen. Ibland kan jag längta tillbaka, till förr i tiden. Då gick vi två sjöar runt, dryga halvmilen var och varannan morgon.


Bara längtan räcker inte

för att du ska nå Ditt mål.

Du måste gå själv.






ANNONS
Av wiolettan - Fredag 8 feb 07:45


Vi har haft några dagar nu i rad, som det har varit, som min mysing säger, "snorhalt". I förrgår mådde jag inte så bra så jag var inte utanför dörren. Sånggruppen fick klara sig utan mig och det hade visst gått bra.



Igår var jag tvungen att gå ut för  jag hade en beställd tid hos min frisörska. Men, mysingen följde med dit och kom och hämtade mig sedan. Under tiden jag var där var han också och klippte sig och dessutom var han och handlade lite.  Vi hade båda två broddar på oss och det var bra. Bitvis var det jobbigt men inte så jobbigt som sedan då vi gick till blomsteraffären för att beställa blommor till en begravning. Då var det mycket besvärligt att gå. Jag tror att kommunen har slut på sand. De drar tydligen in på nästan allt nu för tiden.



 

För några nätter sedan så snöade det och då jag tittade ut på morgonen såg vår bil ut så här. Ser ni hjärtat som har bildats på motorhuven? Varken mysingen eller jag har gjort något. Så någon annan har varit framme. Men, varför just bara på vår bil av alla som stod där översnöade?



I förra Inlägget hade jag en bild av en fågel som jag hade fotat i ett träd vid Tulegatan i söndags och undrade vad det var för slags fågel.


Ingrid sa att det var en trast av något slag och Anki sa Björktrast liksom även Ditte visste. Bra gjort av er att se det utifrån min bild.


Jag mailade min bror som är jätteduktig på fåglar och han sa att det var en Björktrast, en vanlig flyttfågel men som kan övervintra i södra Sverige.


Trevlig fredag. Vi borde städa idag, men...


 


Finfin dag önskar jag er som läser min blogg.





Av wiolettan - Söndag 3 feb 09:13


Hej, nu är jag här igen. Det blir lite ofrivilliga uppehåll här på bloggen ibland. Jag känner mig si så där, men ska ändå titta in till er och se vad ni har haft för er.


Nu har vi fått vinter, med mycket snö och av och till verkar det ha varit halt ute. Inget direkt bra promenadväder. Mysingen gick ner till bilen igår för att borsta av den all snö som hade kommit, skulle starta bilen för att köra lite, men nix, den gubben gick inte. Jo mysingen gick, men batteriet på bilen var urladdat. Nu står batteriet på balkongen och laddar sig, så får vi se hur det går.


Tog en liten kort promenad i morse. Det har kommit över 15 cm snö, bara inatt och det snöar fortfarande och blåser.

Inget bra gåväder, men vi kände att vi behövde frisk luft. Det var bara vi och några hundar och hundägare ute. Pratade med 5 av dom och de flesta ville hem, men inte hundarna, de hade roligt. Utom en gammal tax. Han pulsade och försökte komma framåt och mannen sa till honom flera gånger att:  "nu måste vi hem, jag orkar inte gå längre, du får göra ifrån dig här". Nej, se det ville inte hunden alls. Undrar hur det gick, vem som vann?



 

En enda person hade gått uppför vår trappa i morse, före oss. Kanske brevbäraren med morgontidningarna.



 

Orörd snö, oplogat och jobbigt att pulsa i.



 

Denna fågel satt så stilla och bara tittade på oss. Undrar vad det är för sort?  Ingen duva, men rätt så stor. Jag är urusel på fåglar, men kanske ska fråga min bror, han kan han. Mailar över bilden bara. Vi får se. Kanske någon läsare av min blogg, vet.



 

Här syns några morgontidiga vandrares fotspår, på Tulegatan. Jag tycker ju om vintern och även om snön. Ren, vit och vacker, men nu som äldre är det allt lite jobbigare att gå och pulsa. Vi såg en hundägare som gick över till gatan och vandrade där med sin hund. "Han kan inte gå där, det är för mycket snö", sa hon. Det skulle jag också ha gjort om jag var yngre och kunde snabbt hoppa tillbaka till snödrivorna om det kom en bil. Men denna hundägare var ung och jag såg att hon tog sin hund och lyfte över den bara.




 

På många ställen såg det ut så här. Vi såg en plogbil som körde fram och tillbaka, men de måste ju prioritera bilvägarna och cykelbanorna först.


 

Till slut så orkade jag inte längre utan mysingen fick vandra själv ner till Tuletorget och lägga på ett brev som han ville ha iväg. Jag stod kvar och väntade på honom och gick ibland några steg framåt. Men hem kom vi och det är jag tacksam över. Fick ont över bröstet men det har lättat.



I morse då jag bad min bordsbön tänkte jag på en liten sann historia.


Lilla Malin har just lärt sig bönen "Fader vår". När hon kommer till "vårt dagliga bröd giv oss i dag" utbrister hon:

"Mamma, kan jag inte få be om ett paket knäckebröd, så slipper jag tjata om bröd varenda dag"?


Barn är så härliga.



Av wiolettan - Onsdag 30 jan 08:11


Joo, tack, det gick bra i går hos läkaren. Han tyckte jag såg "bättre ut", lite färg på kinderna och piggare. Det tycker min mysing också. Det känns jobbigt att gå men 15-20 minuter går bra om det inte är uppför.


Järnvärdet var bättre men fortfarande inte riktigt bra och ett annat värde var inte heller inom ramarna så jag fick en ny tablett. Är nu uppe i 13 st. per dag, inkl. min omega tablett som jag tar självmant på grund av att jag inte kan äta fisk.

Det är bara att se framåt och göra det bästa och då känns det bra. Att göra så gott vi kan, mer kan ingen begära.


Det jag skulle vilja göra och som jag tror vore bra för mig, det skulle  vara att gå ner i vikt. Men för att göra det så behöver jag mer ork och att inte vara för lat, plus att kanske äta lite mindre.  Ja, de vore modellen, dra in på maten. Det påminner mig om en sak som jag läste igår.


Smala människor irriterar mig!!! Speciellt när de säger saker som:


"Du vet, ibland glömmer jag att äta". 


Numera kan jag glömma mina nycklar, min mammas mellannamn och var jag la adressboken. Men, jag glömmer aldrig att äta. Man måste vara speciell för att glömma äta.



 

Härom morgonen då vi gick ut småsnöade det och då fångade jag dessa "snöflingor".


 

Framåt dagen såg det ut så här från vårt fönster. Det syns hur det snöar.



Hoppas att ni alla får en trevlig dag. Mysingen och jag ska strax göra oss iordning för att gå till vår sånggrupp och öva lite.


Av wiolettan - Söndag 27 jan 09:03


Minus 10 grader i morse och det bet ordentligt i kinderna. Mest i motvinden, då var det riktigt kallt. Tänkte på gumman som hade det så jobbigt i motvinden så hon bad till Gud:


"Gode Gud, låt vinden vända till dess jag ska gå hem igen".


Det gjorde den så hon fick vinden emot sig även på hemvägen.


Vi gick ner till Tuletorget och brevlådan så det var plan mark och blev inte så jobbigt.

En tur till återvinningsstationen också och där var det inte så mycket med sopor. Vi hörde sopbilen då vi var på väg.


  

Men, en stor spegel hade de inte fått med sig. Undrar vem som bara ställer den så där och hur länge den får stå där? Kanske någon är intresserad. Alla klisterlappar på den stör ju, plus två skuggbilder av några suspekta individer.



 

I övermorgon är det dags att åka in till city, och besöka en läkare, i ett av höghusen. Jag brukar inte tycka om att åka hiss men här är det många våningar upp så jag måste ta hissen. Men, den är annorlunda. Det finns många hissar vid entrén och så trycker jag på den våning jag ska, då kommer det en bokstav och en pil som pekar åt det håll som hissen ligger som jag ska åka i. Kliver in och sedan är det bara att åka. Hissen vet redan vart jag ska så jag behöver inte trycka på någon knapp. Den går tyst, lugnt och snabbt.


  

 Den här bilden tog mysingen i december då vi var där förra gången. Det var då julpyntat och vackert, ingen snö. 


 

Icke våld -  skulpturen, den är av brons och gjord av Reuterswärd 1985, står på Sergelgatan i Stockholm.  En revolver med en knut på pipan. Den skulpturen finns i många olika städer runt om i världen, bl.a New York.


 

Den här roliga skyltningen vet jag inte var jag har fotat. Kanske i Sickla då vi åkte dit, med tvärbanan en dag, bara för att komma ut, se något annat och äta på restaurang. Den killen var nog hungrigare än vad vi var.


 

Som synes halt, på Tulegatan. Men, solen börjar att titta fram.  Var rädda om er, gå försiktig om det är halt.



Av wiolettan - Torsdag 24 jan 10:00


Älskar du livet?

Förslösa då inte tiden,

för det är den livet består av.



I morgon är det 12 år sedan som mysingen och jag förlovade oss, med varandra.


Tänk att vi har stått ut med varandra så länge. Vi har bott ihop i 14 år. 


Det är en sak att träffas som yngre, bli kära och flytta ihop. Man är ung, livet leker och man har lätt att anpassa sig och njuter av livet.


Som äldre, jag är 77 år och mysingen 76, så är det lite svårare.


Att ha levt ett helt arbetsliv, blivit pensionär och då helt plötsligt bli änka, efter 35 år tillsammans, bara det var omvälvande och tragiskt. Då träffa en ny man, efter endast 2 år och börja sällskapa, kändes speciellt. Det var många tårar och många skratt, den första tiden. Det är kanske lätt att mera ge sig hän åt en ny bekantskap, kanske för att glömma, kanske för att slippa tänka, kanske för att kärleken finns där.


Vi har haft våra duster. Tänk er själva. Båda hade vi haft ett liv ”före detta”, med familjer och umgänge och jobb. Vi hade fått en del vanor, eller varför inte kalla dom ovanor, inrutade sådana. Båda har vi ett häftigt temperament. Mysingen blir arg, kokar över alla bräddar, så går det snabbt över. Jag blir jättearg och det går inte över direkt, utan jag går omkring och ”surar” ett tag. Ibland tar det onödigt lång tid att bli som vanligt igen.


Det är inte, som hos många andra, ekonomi, barn eller saker vi tjafsar om utan det är allvarligare än det, om jag får uttrycka mig så. Vi har olika åsikter om känslor, medmänniskor, tolerans och allt det som gör att vi människor kan leva och umgås tillsammans, här på jorden. Jag kanske är för mycket och åt ena hållet och mysingen åt det andra.

Jag ser gärna det positiva i livet och i mina medmänniskor, vill försvara och tro gott om dom, tills i alla fall motsatsen visas. Mysingen är på sin vakt och har en mer negativ inställning.


Men, vi tjafsar, bråkar och går vidare, för vi älskar varandra. Hoppas att vi får gå vidare tillsammans.



 

Här är vi för 12 år sedan.


 

För 5 år sedan.


 

Förra sommaren. En selfie som vi tog, därför den ser annorlunda ut, närbild och så´nt. Vi tyckte att det var roligt detta med solen som lyste så precis.


Av wiolettan - Måndag 21 jan 08:59


I går då jag hörde på TV om superblodmånen som skulle synas i dag på morgonen så sa jag till mysingen att vi kan väl gå ut och titta om det syns något speciellt. Om det inte var molnigt förstås och jag mådde bra.


Eftersom det är både total månförmörkelse och blodmåne samtidigt så kallas den för superblodmånen. Nästa chans att få se den i Sverige är om 10 år, närmare bestämt nyårsafton 2028.


Månen upplevs som extra stor eftersom den befinner sig närmast jorden i sin bana, den förmörkas och färgas röd.


Jodå, vi fick se den. Den var nästan gömd då den förmörkades, men jag fick ingen bra bild att visa, så jag avstår ifrån det. Många fina bilder finns annars att se på nätet, jag har varit inne och kikat och en del är ifrån Stockholms trakten och är vackra, en klart annorlunda måne.


Vi hade minus 11 grader så det var kallt att stå ute och kolla. Halt var det också. Då vi var på hemväg och gick på trottoaren kom det, äntligen, en traktor som kunde sanda gångbanan. Välbehövligt.


  

Denna fina blombukett fick mysingen då han var på sin loge Odd Fellows i fredags. Tydligen har han varit duktig och hjälpsam där så de ville visa honom sin uppskattning. Det uppskattas.


 

Jag fick också uppskattning. Inte för att jag varit duktig och hjälpsam utan ifrån en bekant som vi hade som nattgäst här i helgen. Jag älskar blommor, så den uppskattades också.


Mysingen är på sammanträde hos SPF och jag kan roa mig själv, det är inte svårt. Jag har så många tankar, drömmar och visioner, för att inte tala om fantasi. Är tacksam att jag har kvar fantasins gåva.


Om dina visioner inte ger

dig pirr i magen, är antingen

dina visioner för små eller din

bild av Gud för liten.



Önskar er en finfin måndag och bra vecka.





Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 78 åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se