Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - Torsdag 14 sept 13:32


Besöket hos hjärtläkaren igår, gick så där.


Det jag fick reda på var att jag har många timmars förmaksflimmer varje vecka. Fick inte veta i procent men över halva tiden. Den längsta tiden sammanhängande var 24 timmar och det var förra veckan, det kommer jag så väl ihåg. Annars ofta 12-15 timmar. Halva tiden? Det blir ju i stort sett varannan dag. Undrar inte på att jag känner mig så kass.


Ultraljud togs och det var bra, sa han. Men, ändå så ville han skicka en remiss till Karolinska sjukhuset för någon slags röntgen av hjärtat. Jag sa nej. Jag tror att han är van vid att jag säger nej för han sa att det säkert inte var något fel men för att utesluta det så måste jag och det är inget farligt, gör inte ont. Ja, men sa jag, sprutar de inte in en massa jox i mig. Jo, det gör dom, men det går så bra så. Jaha. Läkaren pratade om samma undersökning förra gången också, men jag ville inte. Jag är så frutansvärt harig, det tar emot.


Sköterskan var också där och jag hörde hur de pratade tyst med varandra. Tänk så nojig man kan bli.


Så frågade läkaren om jag hade haft någon i min släkt, nära, som fått hjärtinfart. Jo, visst, har jag det. Två bröder till min mamma och en syster dog i hjärtinfarkt och en av mina bröder har haft en stark hjärtinfarkt. Mmm, ja det går i arv, troligen ifrån din mamma då, sa doktorn. Vad betyder "mmm"?


Jag skulle också ta prover, så det gjorde jag i morse. Tre rör tog dom denna gång. Inte konstigt att jag har dåliga blodvärden så mycket blod som dom tappar mig på. Mysingen följde med mig. Vi fick åka till Solna denna gång.  Eftersom undersökningen ska göras på Karolinska så måste det vara på deras laboratorium som proverna tas.


Nu var dessa två saker avklarade. I morgon ska jag till vårdcentralens läkare och få svar på de fyra rör blod dom tog där. Märkligt att jag delas upp så där. Kan de inte samsas om rariteterna?


Förlåt om jag konstrar och klagar men jag som är en sann optimist och nästan alltid glad, känner mig mycket ledsen.


Ja visst ja. Jag gav ju er en fråga i förra inlägget om vem som hade sagt:


Han började sin resa utan att riktigt veta vart han skulle fara.

När han kom dit visste han inte var han var.

När han återvände hem visste han inte var han varit.


Det var Christofer Columbus det gällde.  Bra Lena, du klarade det. Tack alla som gissade.

Förresten, han finansierade färden med lånade pengar. 




Kanske någon vill se dagens hjärtan?


 

På en busskur. Någon har varit konstnärlig.



 

På en papperskorg, såg vi detta, då vi stod och väntade på bussen.






ANNONS
Av wiolettan - Tisdag 12 sept 08:29


Han började sin resa utan att riktigt veta vart han skulle fara.

När han kom dit visste han inte var han var.

När han återvände hem visste han inte var han varit.


Vet ni vem detta handlar om?  Kan ju som en liten hjälp tala om att det inte är jag.


Idag har vi tvättstugan.


Därefter ska jag gå och poströsta till kyrkovalet.


Sedan till en affär och se om jag kan hitta någon kofta, blus och långbyxor. Det blir ju det svåraste och det som jag tycker minst om. Jag är ingen så´n som gillar att gå i affärer och handla. Men, det är bäst att passa på nu idag då jag känner mig bra.



 

Igår fick mysingen fyra lotter per post. Vi hade vunnit på våra korsord. Men, det var fyra lotter och ingen vinst. Två av lotterna hette tjugan och så här såg den ena ut då vi hade skrapat den. Två hjärtan, alltid något. Jag har inte sett sådana lotter förut. Vi köper ju sällan lotter och vinner inte så ofta heller.



 

Utsidan, före skrapningen. Ett hjärta här också.



 

Även här ett hjärta, så jag klagar inte. En hel del av nöjet är ju att skrapa lotterna. Ni kanske tröttnar på "mina hjärtan", säg till i så fall. Jag har inte tröttnat ännu.


Ha en finfin dag. Kunde ni frågan?






ANNONS
Av wiolettan - Lördag 9 sept 09:16


I morse mulet och grått, vid vår morgonrunda. På väg hem började det att regna, men, det är inget som gör mig något jag är bara så tacksam att jag kan stiga upp och vandra ut. Guds nåd, från början till slut. "Herrens nåd var morgon ny",  finns en psalm som heter, skriven av Lina Sandell.


Den här helgen ska jag verkligen försöka att ta det lilla lugna. Nästa vecka är det mycket på gång och två lite obehagliga saker. Nja, jag tycker så men andra har kanske inte den känslan. Jag ska på två läkarbesök, samma vecka, en för mycket om ni frågar mig.


Bland annat ska jag till min hjärtläkare och jag hoppas att jag ska slippa tunghäftan och ta mod till mig och fråga om jag kan få slippa Warantabletterna och få någon annan tablett som tunnar ut blodet. Vet att den är dyr så det beror på något som jag inte vet, om jag får byta eller inte. Pradaxa, undrar hur den tabletten är?


Nu något trevligare, lite morgonpromenadbilder.


 

Se så fint det blommar i rabbaten.



Vid Lötsjön har kommunen haft en maskin igång och fått upp en mängd näckrosblad. Då vi kom så var det en lastbil där som hämtade upp högarna.



 

Vattenfontänen är i full gång.


 

Det här trädet tycker jag synd om. Massor med rötter ovan jord, men näringen räcker tydligen till ändå.

  


 

På tal om, tycka synd om, ja jag kan inte låta bli. Den låg på trottoaren framför våra fötter på Tulegatan.


 

Även detta hjärta låg framför oss då vi kom och gick, tillsammans med ett löv och en fimp. Fimpar slänger folk ofta omkring sig.


På tal om att slänga saker omkring sig. I morse då vi gick på Sturegatan  hörde jag helt plötsligen mysingen ropa:

"Hallå där, ta upp bananskalet du slängde och lägg det i en papperskorg, nu och i framtiden".


Han skrek verkligen högt, tjejen hade nämligen hörlurar på sig. Men hon vände sig om, högröd i ansiktet och fick vända och gå tillbaka ett 10-tal meter, för att hämta upp skalet. Tänk att hon gjorde det. Jag menar inte att hon tog upp skalet utan att hon åt en banan och bara släppte ner skalet. Hon var cirka 25-30 år år. Hur är folk funtande nu för tiden? Tittar man inte ner då man går så kan det hända en riktig olycka.


Trevlig helg vill jag önska er mina bloggvänner.






Av wiolettan - Torsdag 7 sept 08:50


En undran.


Ni som är så snälla och vänliga och kommenterar mina blogginlägg, har ni besvärligheter med det?  Att ni slängs ur eller andra struligheter.  Skriver något och sen får börja om är inte roligt. Någon vet jag, men kanske fler.


Det jag är intresserad av är att veta om det är från min dator strulet kommer, att jag kanske ska byta bloggplats eller om det är andra förändringar som jag kan göra. I så fall så gör jag det gärna, för jag förstår att dessa  besvärligheter måste vara påfrestande.


Hoppas att ni svarar på min undran.


Nu till något roligare.



 

Vad tycker ni om denna skylt? Denna restaurang finns på Fredsgatan här i Sundbyberg och jag tycker att den är rolig. För någon har verkligen försökt vara rolig, kan jag tänka mig. Restaurangen heter Selmas och tydligen är det tillåtet för katter att pussas här.



 

Detta köpte jag till min mysing så det sitter nu vid hans skrivplats.  Ett hjärta längst upp förmildrar kanske texten, vad vet jag?



 

Såg detta hjärta i mitt bildarkiv i morse. Vet ej om ni har fått se det förut. Vid en lunch då vi tog en tallrik kräm med mjölk, så bildades detta hjärta. Korsord har vi ofta bredvid tallriken så äter vi inte så fort, det är inte nyttigt, men lösa korsord är nyttigt.


Nu ska vi iväg och handla. Bland annat ska mysingen köpa en ny skjorta.


Ha en finfin dag. Här var det bara 8 plusgrader och molnigt i morse, men nu skiner solen.







Av wiolettan - Måndag 4 sept 06:48


De senaste dagarna har det varit flera minnesprogram om prinsessan Diana. Både då hon var prinsessa och efteråt. Ja, glimtar från en stor del av hennes liv.


Då jag ser dessa program grips jag av medömkan med henne. Hon fick ett kort liv och  innehållsrikt, på många sätt. Vad jag kan förstå var det mycket som hon ville ha annorlunda.


Det senaste programmet jag såg var en filmatisering om Dianas liv då hon hade flyttat ifrån sin man, prins Charlie. Hur hon förgäves försökte bli ”en i mängden”, i alla fall inte så hårt bevakad av journalister och fotografer.


Att jämt vara påpassad, fotograferad, måste ge intervjuer och inte känna sig fri, då åker jag i tankarna,  flera årtionden tillbaka, närmare bestämt i slutet av åttiotalet och på nittiotalet. Då jag och min förra man var i Brasilien och var påpassade nästan hela tiden.


Jag kommer ihåg då han och jag kom till en plats och min man blev direkt omringad av människor och jag stod helt ensam. Då kommer det fram en ung tjej, presenterar sig för mig och frågar om jag pratar, portugisiska, franska eller engelska,. Nej svenska förklarade jag. Som tur var förstod jag lite av vad hon sa, på engelska.


Hon meddelade i alla fall att hon skulle vara mig behjälplig denna helg  och inte vika ifrån min sida, då det var många möten och konferenser och min man skulle bli upptagen med att vara just den han var. Sonen till en av de två första missionärerna som kom till Brasilien. För brasilianarna var det stort och de var helt lyckliga över att bara få trycka våra händer.


Men, då fick jag verkligen känna på hur det kändes att vara i centrum. Vi blev omhändertagna och skyddade, minst lika mycket som vilken kung eller prinsessa som helst. Ni kanske kan förstå hur det kändes för mig. Blyg, bortkommen liten tjej ifrån landet, som knappt kunde svenska. Ångermanländska var jag bra på, det var inte min dåvarande man, han kunde istället svenska, engelska, portugisiska och spanska, klarade sig hjälpligt på tyska och italienska.


Det där att nästan hela tiden ha kameror riktade emot mig, var svårt att acceptera.


Jag klarade dessa veckor mycket tack vare att alla dessa som jag mötte var så otroligt generösa med vänlighet och omtanke. Glada och positiva.  Det kom att bli 4 resor till Brasilien och stor uppmärksamhet varje gång.




 

Här var vi huvudgäster i en marsch som gick ifrån hamnen i Belem till deras kyrka, flera kilometer igenom staden. Det var tusentals personer som hade samlats. Någon nämnde över 40.000, men jag vet inte. Ni ser mig där i blommig kjol, till vänster och med en filmkamera i handen. På den tiden inga mobiler utan det var stora åbäken,  om man skulle filma. Min man hade svagt hjärta så det var  läkare och sjuksköterskor med bredvid oss, hela marschen.



 

Här har de slagit en ring runt om oss,  ni ser hur vakterna håller varandra i händerna, för folkmassan blev påträngande. Mannen till höger om min man var en av de läkare som följde med. De stannade till och med hela tåget och tog blodtryck och kollade honom och sedan fick han sätta sig i en bil resten av vägen. Jag fortsatte och gå. Med vakterna kvar.


 

Här står vi mitt i en folkmassa, med vakter runt som höll den stången.


Dessa bilder är 26 år gamla och vi har fått dom ifrån en fotograf i Brasilien, utom den undre, som jag har tagit själv. En av fotograferna som fotade som mest, tror jag, var han som syns längst upp till vänster på nedersta bilden. Vet inte vad han står på.








Av wiolettan - Söndag 3 sept 08:03


Lärarinnan i skolan råkar skada sig i ett finger när hon vässar sin penna. Det börjar blöda och medan hon sköter om såret passar hon på att fråga klassen om någon kan ett ordspråk som handlar om små sår. Ville reser sig blixtsnabbt och föreslår:

"Arga katter får rivet skinn."


"Jaa", medger fröken, "det kan vara riktigt, men jag tänkte på ett ordspråk som handlar om sår.


"Som man sår får man skörda", säger Sune.


"Nej, det jag tänker på talar också om fattiga vänner.


"Då vet jag, fröken", ropar Anders. "Det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig".


Det hade Anders så rätt i. Men, jag tror att fröken tänkte på: "Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta". Det ordspråket lärde jag mig av min mamma.  Hon hade en panisk förskräckelse för blod och sår och var mycket noga med att tvätta och göra rent även mycket små sår och sedan plåster på.


Det där förstod jag inte då. Tyckte ofta att det där lilla såret är inget att bry sig om men hon förklarade att det kunde bli infektioner och besvärligheter om man inte såg efter även det minsta lilla sår och tog bort all eventuell smuts.


Idag, mulet men inget regn, ännu så länge. Vi tog en liten promenad före frukost. Det blåste men det var skönt med frisk luft i lungorna.


 

Vid en tvärgata till Tulegatan har det i många år stått ett stort pampigt träd. Förra hösten, tror jag, klipptes det ner och blev knappt hälften så stort och inga grenar eller löv. Nu i våras började det att bli lite grönt igen.

 

Nu, det grönskar, växer och frodas. Undrar vad det är för ett slags träd?



 

Så här ser ofta cykelbanorna ut. En fin vit cykel, så alla förstår.



 

Men, har ni sett? Någon har varit kreativ, verkligen. Kanske hade personen själv en röd cykel.



 

Som vanligt, nästan, ett hjärta framför mina fötter.


Hoppas att vi alla får en trevlig söndag.



Av wiolettan - Torsdag 31 aug 08:45


I dag regnar det, ett behövligt regn på många ställen.


Typiskt egentligen. Igår, då det var varmt och solen sken, kunde jag inte gå ut, för flimrets skull, idag är jag bättre och måste ner till vårdcentralen och ta PK provet, då är det hällregn.

Just nu så vräker det ner. Naturen, allt vad däri är, är förunderlig, människor, djur, ja allt skapat.


Har ni hört denna berättelse?  I dagens betalkort samhälle låter det kanske lite uråldrigt. (Fast, än så länge betalar jag med pengar.)


En indiankvinna besökte en dag en god vän i New York. De promenerade längs affärsgatorna på Manhattan, mitt i den hektiska stadspulsen. Ljudet från tutande bilar och gatuförsäljare blandades med ljudet från alla människor som trängdes på trottoarerna.


Plötsligt stannade indiankvinnan till och sa: "Jag hör en syrsa!" Vännen skrattade lite och förklarade att det inte var möjligt att höra en syrsa i allt detta oväsen, men kvinnan insisterade.


"Jo, jag hör en syrsa alldeles i närheten". Indiankvinnan gick fram till en stor lerkruka som prydde ingången till en av affärerna, där en stor buske bredde ut sina blad. Under ett av bladen lyfte kvinnan försiktigt fram en liten syrsa. Väninnan såg helt förbluffad ut.


"Men detta är ju helt otroligt", utbrast hon".  "Du måste ha övernaturligt bra hörsel".


"Nej, nej", sa indiankvinnan med ett leende. "Mina öron är inte annorlunda än dina. Allt beror på vad man lyssnar efter. Titta här, ska du få se".


Kvinnan tog fram ett par mynt som hon släppte ner på trottoaren, så att de studsade iväg med ett klirrande ljud. I samma ögonblick vände sig ett dussintal personer om.


"Du ser", sa indiankvinnan. "Allt beror på vad man lyssnar efter".


Vi kanske ofta klagar över att Gud inte hör när vi ber. Kanhända är det sant att Gud oftare talar i den stilla viskningen än i den rytande stormen, men han talar fortfarande. Om vi sedan hör honom eller inte är en annan fråga. Allt beror på vad vi lyssnar efter.


Nu ska jag strax göra mig i ordning för en promenad i regnet, för, om jag lyssnar så hör jag hur det regnar.




 

En stilla stund på vår balkong, med kryss att lösa, är toppen. Detta var en solig dag.






Av wiolettan - Tisdag 29 aug 07:59


På frågan: "Hur står det till"? kan man få det intelligenta svaret "jo tack, det knallar och går".

I så fall är det viktigt att det knallar och går åt rätt håll.


En del kan vi själva påverka, men inte allt. Jag är tacksam att "det är så bra som det är", så länge jag kan "knalla" och gå ut, är jag nöjd och glader. Samt att jag har en man som hjälper mig så mycket. Lagar mat också, ofta. I går fick vi en fläskgryta med en mängd grönsaker. Det var vansinnigt gott. Varför säger vi så förresten?  "Vansinnigt gott". Det borde ju heta: "Det är snillrikt gott".


I går kunde jag följa med mysingen och dela ut SPF tidningen hos en del av våra medlemmar. Vi har ju gått den där rundan i flera år nu, många gånger om året, så jag borde ju hitta, men nej, det är hopplöst för mig att hitta rätt. "Åt det där hållet ska vi gå nu, inte däråt". "Jaja, jag försöker". Lokalsinnet, ni vet.


Jag skämde ut mig enormt nu i fredags då jag besökte min doktor. Då jag var färdigundersökt så skulle jag gå till laboratoriet för att ta fyra rör blod. Vandrade ut genom dörren och iväg och hörde doktorn ropa efter mig: "Nej du ska gå åt andra hållet".


Vände och gick och gick. Virrade runt en stund och till slut så hörde jag en som ropade mitt namn,  "Du går fel". Det var min läkare som helt resolut gick före mig till laboratoriet, tog en lapp till mig och gick sin väg.


Usch, så jag skämdes. Jag skäms till och med nu då jag skriver detta, men kanske det kan lätta lite. Vågar nästan inte tala om att jag har besökt den vårdcentralen och det labbet sedan början av 2000-talet. Nu de fem senaste åren minst en eller två gånger i månaden, på grund av att mitt PK-värde måste kollas.


Nej, detta var ett tråkigt inlägg. Ska pigga upp mig med några bilder.



 

En uppmaning. Fanns i ett skyltfönster, som vi gick förbi häromdagen.


 

Detta konstverk hade någon ritat på trottoaren.



 

Förra veckan, efter en regnig natt såg jag detta hjärta framför mina fötter.


Läste ett sanningens ord en gång.


Ägde både papper och penna.

Dessutom en nyinköpt skrivmaskin.

Nu var det bara inspirationen som fattades.


Som ni förstår, före dataåldern.


Trevlig dag önskar jag er som läser min blogg.





Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se