Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av wiolettan - Onsdag 5 juli 09:12


Hos de flesta par är det mannen som får vänta på kvinnan då de ska iväg någonstans tillsammans. Det är vad jag har läst mig till och det är som jag i min omgivning har märkt, verka att stämma.


"Är du inte färdig snart? Hur länge ska jag behöva sitta och vänta? Måste det jämt ta så lång tid för dig att bli klar"?


Känner ni igen detta? Kanske, kanske inte.  Det gör i alla fall jag fast hos oss är det precis tvärtom. Det är jag som får sitta vid dörren, påklädd och färdig då vi ska ut på morgonpromenad eller annat. Mysingen går omkring fram och tillbaka och ordnar och donar. Han är snart klar. Går ifrån sovrummet till köket, till badrummet, till mysrummet, hallen och kanske sovrummet ett par gånger till. Det kan ta 5-10 minuter som för mig känns som minst 30 minuter. Är det vinter så känns det ännu värre, blir fort för varm med alla kläder på mig. Men. så har han också allting med sig, allt som jag  eventuellt kan behöva,  inget glömt, då det äntligen är dags att gå ut.


Har ni hört denna?


"Skynda dig, tåget går snart". Precis, de hann fram för att se bakändan på tåget. Bara att sitta och vänta på nästa.


"Om du hade skyndat dig så hade vi hunnit med tåget och då hade vi sluppit att sitta här och vänta".


"Om du inte skyndat dig, så hade vi inte behövt vänta så länge".


  

Styvmorsviol. Ångermanlands landskapsblomma. Så vacker och i mina färger.


 

Våren hade kommit i Trehörningsjö, lite senare än här. Nu är det sommar där.


 

Detta tror jag ska bli smultron. Min gissning.


 

Liljekonvaljer växte där, i mängder. Så vackra.


 

Som även denna fjäril är. Undrar om det är en Nässelfjäril.


    

Detta är en trana i alla fall.


  

Dessa? Ingen aning.


 

Den här vita saken visste jag förut vad det var för en fågel, men har glömt det nu. Ser heller inte ut som en fågel.



 

Här sitter jag på min brors förstutrapp och tittar ut över en del av hans ägor.





ANNONS
Av wiolettan - Måndag 3 juli 08:41


Idag känner jag mig gammal. Ja visst, jag är 75 år men brukar känna mig som 27, men inte nu. Både kroppen och själen är en åldring, känns det som.


Jag läste en gång att ungdom inte är en period i livet utan ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan.


Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor. Oro, tvivel, självförakt, rädsla och förtvivlan är likt långa och många år som böjer huvudet och gör att själen förtvinar.


Både den som är 27 år och 75 år har i sitt hjärta förmågan att förundras över sånt som händer, mirakel, att häpna över stjärnlika ting och storslagna tankar, att väcka till liv den barnsliga nyfikenheten över vad som ska ske härnäst, att glädjas över det äventyr som vi kallar livet. Ja, att få leva, vakna varje morgon till en ny dag, känns underbart. Bäst att bortse ifrån att kroppen kanske inte vill det hjärtat vill utan vara glad att det inte är värre än vad det är.


   

Vi har varit i Trehörningsjö och bland annat firat min äldsta bror som fyllde 90 år, i mitten av juni. Det är en hög ålder om jag tänker efter, men min bror är fortfarande pigg, klar i hjärnan, äter inga mediciner, har aldrig haft några hål i sina tänder och har inga skavanker, vad jag vet. Det enda är att han har lite svårt att gå, men tar sig fortfarande fram utan rullator. Han bär inte glasögon, men däremot hör han dåligt. Där kan jag tala om att antal år inte säger allt.


   

 Som ni kanske förstår så har vi kommit hem nu ifrån Trehörningsjö. Borta bra men hemma bäst, sägs det. Ja, jag vet inte. Jag trivs mycket bra i Ångermanland. Den rena luften, stillheten och lugnet. Ingen stress och ingen press.


 

En underbar natur. Denna bild tog jag vid en tidig morgonpromenad, några hundratals meter ifrån där vi bodde.



 

I detta hus bodde min pappas ena bror, under min uppväxt. Farbror Elov. En snäll och mysig man. Han var otroligt duktig på allt som växer och gror. Trädgårdsmästare till yrket.


Hoppas att det är bra med er, alla mina bloggvänner.











ANNONS
Av wiolettan - Onsdag 7 juni 18:41


Nu har vi varit ute och rest igen, på en kortkort tripp. Men, vi har fått uppleva väldigt mycket med småroligheter, sådana som jag älskar.


   

Det var så att min mysing fyllde 75 år nu i måndags, på Danmarks nationaldag. Då tog vi en tripp ner till Åby utanför Norrköping i Östergötland. Tog in på Wärdshuset Stenkullen och hade det superhärligt. Ett mycket gammal hotell som efter E4:ans framfart lever ett tillbakadraget liv.


På vägen dit gjorde vi små avstickare till sevärdheter som mysingen ville se eller visa mig.


                                       


Vi åkte Färjan över Skanssundet. Visste att den gick fem minuer i hel och halv timme. Då vi kom ner till färjan körde vi upp på den och åkte iväg. 30 sekunder tillgodo, vad sägs om det?


                                      

Åkte en sväng in till Trosa. En stad som jag inte tror behöver någon närmare presentation. Berömd.


   

Promenad i Nyköping och en fin fikapaus på anrika Kumlins konditori. De är speciellt berömda för sina biskvier, så självklart provade vi det också.


   

Kaffet var alldeles utmärkt också. Rolig skylt.


 

   

Vi följde gångbron över vattenfallet, i Nyköping. Här laxtrappan.


   

Näcken spelade så vackert.


   

Det gjorde kyrkans klocktorn också. Precis då vi gick där så spelades Kolmodins välkända psalm, ”Den blomstertid nu kommer”. Den som han skrev vid Hångers Källa, som jag berättade om i ett av mina Gotlandsreportage.


   

Anna Lindhs Park och minnesmärke, invigd 2006 av Ingvar Carlsson.


   

Sedan en promenad till Östra Klocktornet, helt av trä, från 1700-talet som tyvärr totalförstördes vid en mordbrand förra fredagen, 2 juni, (två dagar innan vi kom dit,) varvid den tunga kyrkklockan med ett dån föll i marken. Nu syntes det inte mycket av det hela, utom polisens avspärrningar.


   

”Samling vid Pumpen, tunabergare hitåt”, sjöng Olrog. "I grusgropa", (som vi aldrig hittade) "slåss de med buskhyttaborna".


   

Tunabergs kyrka, ifrån 1600-talet.  Södermanlands enda träkyrka. Den var öppen så vi gick in.


   

Ljuskronan var också helt av trä.


   

Träskulpturen av heliga Birgitta, nött av tidens tand. Men hennes ansikte har inte påverkats, vilket räknas som ett mindre mirakel.


   

Glömde att skriva att vi via Nävekvarn åkte färja över Bråviken, men då hade vi hela sju minuter på oss, för att slippa vänta en halvtimme, vilket inte är något som vi är bra på.


   

Vi åkte inte någon Europaväg, utan småvägar, det gillar vi båda två. Utflyktsvägen, ett passande namn.


 

Vackert, smalt och krokigt, men trevligt.

 


Så kom vi sent på eftermiddagen till Wärdshuset Stenkullen, där vi hade bokat övernattning.


Ett ställe som knappast går att beskriva, måste ses. Jag visar här nedan några bilder därifrån.


   

En riktig himmelssäng. Där sov vi gott. Det sägs att det spökar i detta gamla hus. Maria, hon som äger stället och sköter om allt, kunde inte förneka detta. Men hon har ju sin fina och stora hund Kitha, som vakthjälp.


                               


                               


 

Vi slog på stort och tog äkta oxfilé, helt underbar, det godaste jag har ätit tror jag. Och dyraste.


 

Efterrätt, ojojoj. Någon gång tänkte vi att vi kunde lyxa till det lite. Blåbärsparfait.



 

 Vakthunden, hur snäll som helst. men då vi på morgonkvisten tog en promenad och öppnade bildörren, skällde hon som en bandhund. Så vakta det kunde hon.


 

Annars var hon hur sällskaplig som helst.


 

Blomsterprakten i den stora trädgården var bedövande.


 

Hemvägen gick via E4. Vid Saltåkvarn, söder om Södertälje var vi nästan hemma.


Nästa resa blir till mina barndomstrakter. Dammråttorna får sällskap av andra än oss, under den tiden. Som ni vet åker vi utan dator och andra nymodigheter. Ska man ha semester så ska  man.


Ha det så bra, alla mina bloggvänner.







Av wiolettan - Söndag 4 juni 15:05


Satt just för en stund sedan och tittade ut igenom fönstret.

En mycket vacker syn mötte mig. Gröna blommande träd, i olika färgnyanser. Undrar hur många gröna nyanser det finns? Hur som helst är det mycket vackert.




 



 

  

Plus alla blommor som nu lyser med sina härliga färger.


Det för mig tillbaka i tiden i tankarna, cirka 50 år. Oj nu verkar det för många en hel livsålder, och visst, det kan det vara för somliga, men jag lever än.


Till ämnet. Då hade jag förmånen att tillbringa många helger tillsammans med blinda barn och tonåringar från Tomteboda institut. Det gav mig, bland annat, två nyttiga läxor för livet.

"Ta inte din syn för givet".

"Var glad och tacksam".

Dessa ungar, fast de inte kunde se trädens grönska eller något annat, så var de full av livsglädje och energi.


Jag var då inneboende hos en familj som ofta åkte till Tomteboda blindinstitut och hämtade 5-6 barn ibland flera, så att de fick tillbringa en dag hos oss. Jag gick ut och gick med dom, vi spelade och sjöng och jag läste böcker. På den tiden fanns inte ljudböcker. Dessa barn eller ungdomar var så tacksamma över att få vara med om något annat än sin vanliga vardag på skolan. Många av dom hade sina föräldrar långt ifrån och fick inga besök. Några hade inte någon som brydde sig om dom.


Många av dom var så musikaliska så det var en fröjd att lyssna då de spelade och sjöng.


Förnöjsamhetens sköna blomma

är idag utrotningshotad.

Fridlys den! Istället för att

lysa frid över den.



Av wiolettan - Onsdag 31 maj 14:09


De som ägde hotellet som vi bodde på i Dalhem hade ju olika slags djur på sin gård, bland annat hästar. Hästar är näst efter katter mitt älsklingsdjur, fast hundar är ju också…. nej, det är svårt att gradera in dom.


Men i alla fall. Då vi hade checkat ut ifrån Hotell Dalhem fortsatte vi bilturen mot Romakloster via Hejde och Lojsta för att besöka Lojstaheds russpark och hoppas på att få se några av de viltlevande russen. Dessa vildhästar har där gått fria sedan urminnes tider. Vintertid utfodras hästarna med hö varannan dag. Flocken strövar på över ett 650 hektar stort område som är inhägnat, i tre hagar.


Tydligen kan man denna årstid få vara beredd på att ibland vandra länge för att få syn på dom, för hagarna är stora. Det finns inga garantier att få se några russ, har vi läst.


   

Men, vi hade tur. Här stod de och betade så fint.



   

Ett litet föl följde noga vad jag gjorde.


                    

Lite andra djur som vi såg, på Gotland. Förutom hundar och katter förstås. Gotlandsfår, Gotlandskaniner och biffdjur bland annat. Det går att förstora upp bilderna om ni vill.


   

Vi var till ännu en avrättningsplats, den tredje på vår resa, nämligen Stenkumla, där den sista offentliga avrättningen i Sverige skedde, år 1876, av rånmördaren Konrad Tector. Jag vet hela historien men ska bespara er den. 500 bönder var utkommenderade för att hålla ordning.



   

Efter det åkte vi via Klinte och Klintehamn till Gnisvärd fiskeläge och på vägen dit tittade vi på Gnisvärds skepppsättning.


         

Lite annat blandat och gott som vi såg.

   

Vi gjorde en avstickare mot Kneippbyn med Pippis hus och ett bilmuseum men de hade inte öppnat ännu för säsongen.


   

Till Visby, gick färden där vi också hade bokat hotell. Litet rum men rent och fint.


   

Liten och annorlunda var också frukostrummet. Kändes nästan som ute i det fria. Med bordet emot muren.



   

I Visby fick jag se mycket. Många murar. Här fiskarporten och kruttornet.


   

Mysingen var nog den förste talaren i Almedalen, i år.


   

Stora Torget har en staty av en katt som hette Knäcken, en mycket stor, rödvit hankatt som i över 10 år vad känd som ”kungen av Visby” höll ordning på Stortorget, vistades alltid där, hans revir liksom. Alla i staden kände till katten som gick ut och in på restauranger och krogar.


Katten avled 14 år gammal och statyn av honom är av brons, i naturlig storlek.



   

Något annat som både jag och mysingen tyckte var helt underbart var lugnet och stillheten i Botaniska Trädgården. Där fanns det mycket att se och njuta av, fast ännu så länge blommade det ju inte för fullt.


 

Lusthus.


 

Ser ni regnbågen?



 


S:t Olofs ruin, övertäckt av landskapsblomman murgröna.


 

 En till kyrkoruin, mitt i stan.


   

S:t Catarina vid stora torget, tror jag.



 

S:t Clemens kyrkoruin, inne, där det gick att fika.


   

Domkyrkan, den var vi också in i.


       

Östergarn                         Stenkumla                       Klinte                                Lojsta


Andra kyrkor som vi såg på vår resa. Hoppas att namnen är rätt.


Hoppas att ni mina bloggvänner mår bra.


På frågan "Hur står det till"?

kan man få det intelligenta svaret:
"Jotack, det knallar och går".

I så fall är det ytterst viktigt att det

knallar och går åt rätt håll.









Av wiolettan - Söndag 28 maj 08:17

  

En sak som jag gärna ville besöka då jag äntligen kom till Gotland var Lummelundagrottan som jag har hört talas om så mycket. Det var ju en speciell upplevelse. Jag är glad och tacksam att jag orkade gå ner där.


   

Detta är inte grottan förstås, utan Grogarnsberget. Det är fint på Gotland.



Mysingen hade planerat att vi skulle gå på den första visningen på förmiddagen, som var kl 10.00 Vi kom i god tid, kvart i. Då vi skulle köpa våra biljetter sa killen i kassan att först skulle en barnklass gå så den visningen som skulle vara kl 10.00 skulle förhoppningsvis starta först halv 11, men att vi kunde gå med på barnvisningen om vi så önskade. Det ångrar vi inte.


Barnen skötte sig exemplariskt, inte en massa skrik och prata i munnen på varandra, utan allt gick prydligt och städat till. Ville de veta något så räckte de upp handen och väntade snällt på att bli tilltalad. Jag måste säga att jag var storligen förvånad. Oftast är barnen i storstäder inte så, av det jag har sett vid besök på muséer och liknande. Undantag finns, naturligtvis. Men dessa barn var en positiv överraskning.


Först fick vi se en film om hur det var då tre grabbar, 1948, upptäckte och inspekterade dessa otroliga underjordiska gångar och sedan vandrade vi iväg. Jag kom ju tidvis lite efter, men mysingen höll mig sällskap och gruppen väntade snällt in oss.


Guiden berättade och visade och det var så intressant. Först kommer man in i ”Bergakungens sal” och ”Kapellet” en annan sal.


Vi gick den så kallade ”turistgrottan,” men det går att pröva på lite grottäventyr, längre in i grottan.


   

Droppstenar eller stalaktiter. Hänger som istappar. Det tar c:a 200 år för en stalaktit att växa 1 cm.


   

En tistel som levde upp när beslysningen var tänd i grottan. På vintern dog den. Vaknar till liv på våren igen, när lyset tänds.


   

Raukar. Ett annat av Gotlands sevärdheter. Lickershamn raukfällt.


   

Ser ni hjärtat där i öppningen.


   

Ganns ödekyrka i Lärbro på norra Gotland.


   

Hångers källa, efter Lärbro, ännu ett naturminne som vi besökte och som ligger i närheten av ovanstående ödekyrka. Det sägs att det var här som Israel Kolmodin skrev den underbara psalmen, ”Den blomstertid nu kommer”, på 1600-talet. Vi såg också en minnessten  över diktaren. Den restes 1944. Kolmodin var en tid biskop på Gotland och kyrkoherde i Lärbro.


Ett museum som vi besökte som var mycket intressant var Lärbros sjukhusmuseum. Nedan visar jag lite bilder därifrån.


                                 

Sköterskornas klädsel.                   En typisk sjukhussal.                    Tandläkarstol. Borren kommer jag ihåg.


                               

Officersmäss.                                Arbetsrum.                                Stencil.


Krigssjukhuset började att byggas 1939. Det fanns cirka 500 vårdplatser. Här fick vi också se en film om hur livet kunde te sig för de som arbetade på sjukhuset och de som var inlagda. På detta sjukhus kom det tusentals flyktingar. Det fanns både civila och soldater där. Koncentrationslägerfångar fick också vård på detta sjukhus.  Många avled, det kunde vi se på kyrkogården bredvid. Detta sjukhus var då Sveriges modernaste och största, i sitt slag.



            

Björke                              Gammelgarn                       Roma                               Ardre


 Vi besökte många kyrkor men bara ett fåtal var öppna. Blev förvånad över att det fanns så många kyrkor på Gotland. Ni får ursäkta om jag kanske har blandat bort namnen, eller förväxlat. För som sagt det var många.


Hoppas att ni mina bloggvänner har en finfin dag.


Om man möter rikedomen,

visdomen och läkedomen

i helgedomen, kan det innebära

att man upplever den sanna kristendomen

ända in i ålderdomen.

 







Av wiolettan - Onsdag 24 maj 14:20


Nu äntligen har jag varit på Gotland och därmed har jag besökt alla våra landskap i Sverige, utom Norrbotten, dit kommer jag inte ihåg att jag har varit. Ja, vi kom inte igår utan har varit hemma flera dagar, men jag har svårt att sitta, har ramlat och slagit i svanskotan. Klumpigt? Ja verkligen. Ska berätta om den händelsen i ett annat inlägg. Jag skyller på mitt låga blodtryck och min dumhet. (Kanske busschauffören också.) Ska försöka att sitta lite, mellan varven, och skriva, men detta tar tid och gör ont. Jag har ju brutit den en gång förut.


Gotland, kändes nästan inte som Sverige. Växtligheten var på en del ställen annorlunda. Jag trivdes där och det var intressant att få nöjet att se denna vår största ö.


Vi tog flyget ifrån Bromma ner till Visby och hyrde där en bil som vi kunde använda efter behov. På det viset kom vi att besöka många platser och se mycket, de dagar vi var där. Fria mil så vi kunde köra runt så mycket som vi ville, praktiskt.


Bilen var lättkörd tyckte mysingen, jag följde bara med som passagerare för att kunna få se så mycket som möjligt även under bilturerna. Mysingen har varit på Gotland förut, till och med varit guide på en busstur dit. Han var min guide där också och hade planerat denna tripp i nästan minsta detalj. Lite avvikelse blev det förstås, ibland. Vi hade tur med vädret, det regnade bara en dag. Temperaturen lagom, ingen direkt värme, toppen.


   

Här bodde vi flera nätter, i Dalhem. Hotellet beskrivs som lantligt och personligt och det håller jag verkligen med om. Ett härligt ställe med underbar personal. Lugnt och tyst, sommarruschen hade inte börjat.

   

Dessa getter kom och välkomnade oss.


     

Hade även utsikt emot deras hage ifrån rummet. Ibland tronade den vita geten och ibland den svarta.



   

Jag fick också klappar hästar. Dessa underbara stora djur. Det fanns många djur vid detta hotell. Ägarens djur.


   

Även en vit, så fin.


                  

Härlig altan.                     Tystlåten arbetsmyra, jobbade jämt, om den inte stod på laddning.


 


Vill lova att den hade stora ytor att jobba på.



   


Matsalen.



   

En morgonpromenad.


   

Offerkälla vid Bro kyrka. Här slänger folk fortfarande i mynt, de låg på botten. Den röda svärdslipningsstenen, där ska man slänga i slantarna, stenen närmast mig på bilden. Dessa specirella stenar tros vara ända ifrån stenåldern. Märkligt att tänka på. Det fanns också en vacker gammal bro, där vid källan.


   

I Bro kyrka fanns ett hagioskop. Ett sådant hade jag aldrig sett förut.

Meningen var att det skulle finnas tillfälle för en andaktsstund även för dom som inte kunde eller inte fick komma in i kyrkan.


   

En liten dörr ledde in i det lilla utrymmet där man kunde kika in på altaret.


   

Galgberget, fin utsikt.


   

Galgbacken. Visbys gamla avrättningsplats. Historien slår verkligen emot en.


Jag får fortsätta skriva en annan dag, kanske.

   

Som avslutning några kyrkor. Vi besökte en mängd kyrkor. Detta är Bro kyrka. Ni ser den lilla dörren till vänster, där innanför fanns hagioskopet.



 

Dalhems kyrka.


 

Den var öppen så vi kunde gå in. Vi tycker om kyrkor, slott och andra gamla byggnader, allt sånt som minner om en svunnen tid. Tyckte om ämnet historia, i skolan.










Av wiolettan - Lördag 13 maj 11:05


Igår gjorde vi en liten utflykt tillsammans med vänner ifrån pensionärsföreningen SPF.


Vi startade vid 9-tiden med buss till Skånelaholms slott, i Sigtuna kommun. Det ligger så fint vid sjön Fysingen.  Ett rosa lantslott som rymmer en mängd föremål, allt ifrån allmogemöbler och husgeråd till böcker och konst. Samlat och donerat av Herbert Rettig. Skånelaholms slott består av en huvudbyggnad och fyra stycken fristående flyglar.



   

Nu bor ingen i slottet utan det visas för allmänheten, sommartid. Fram till 1985 bodde fru Ing-Mari Rettig där.


Slottet uppfördes c:a 1640 av Andreas Gyldenklou i tysk nederländsk senrenässansstil, fasaden av tegel. Gårdens namn omnämndes redan 1276 i ett köpebrev när dåvarande ägaren Magnus Ladulås sålde egendomen.


Slottet har inte haft så många olika ägare. Från 1742 – 1918 var den längsta perioden då Skånelaholm ägdes av bruksägarfamiljen Jennings. Inga kungar har ägt slottet.


Man kan nästan tro att Skånelaholm ligger i Skåne. Lätt att ta miste kanske, vilket en bussresa med en grupp resenärer gjorde. De hade ringt och beställt lunch och skulle vara där vid en viss tid. Ingen buss kom, det dröjde ett bra tag och så ringer reseguiden och frågar, ”var är lunchen, vi har väntat ett bra tag här i Laholm i Skåne”. Det var ju många mil bort.


Visningen av slottet var otroligt intressant. Guiden var så duktig och påläst så det var en fröjd att lyssna till honom och få veta en massa saker om förr, vilket jag tycker är så spännande.


   

Denna byrå är dyrbar och rymmer en mängd apoteksvaror ifrån forna tider. Möbeln har varit  ett bra hjälpmedel, i undervisningen av nya apotekare. I de små lådorna finns det medicin och ämnen till mediciner från långt tillbaka i tiden. Två dörrar är stängda här på bilden så det finns dubbelt så många lådor. Alltså längst ner där det syns som om det är sex lådor, det är i verkligheten två dörrar som gömmer 80 lådor till.  Eventuellt är det så att Carl von Linné har ägt detta skåp också. Han och hans kunskap om växter känner vi väl alla till.


   

Nere i det gamla köket fanns det pryttlar och grejer högt och lågt. Bland annat denna uppsättning av strykjärn. Jag tror att det fanns 15-20 olika strykjärn där.


   

En sängvärmare innehållande glödande kol, eller varma stenar. I alla fall under den tiden det begav sig.


   

Vet ni vad dessa heter? Ja, rätt, det är lokor, eller sidostycken till en hästsele.


   

En släde, så fin. Sitsen för kusken längs bak. Vet ni vad den heter?


   

Vi åkte vidare med bussen till Steninge Slottsby där vi åt lunch på Steninge bruk. Denna byggnad har förut varit en ladugård. Nu restaurang och en bod där de sålde, nästan allt, nja, det var glas, teer, honung, karameller, handdukar och  en hel del hushållspryttlar. Samt en stor blomsteraffär.


   

Prylar  i mängd.



   

Restaurangmys.



   

I restaurangen fanns denna skylt.


   

Den gällde denna gamla brandbil.



Nu ska jag erkänna en sak.


Jag laddade batteriet till min kamera innan vi åkte, men glömde sedan att lägga in det i kameran så det är min mysing som har tagit alla bilderna, med sin mobilkamera.


Hoppas att ni kan svara på frågan, under bilden med släden.












Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se