Senaste inläggen

Av wiolettan - 7 oktober 2016 09:18


Letade igår efter något i min bokhylla och hittade då denna bok som jag alldeles glömt bort, visste inte ens att jag hade den. Har jag fått den och när, var och hur?


   

Men i alla fall jag började att läsa lite i den. Den handlar om hur Kräftan är som person, astrologiskt sett, jag menar horoskop, jag tror inte på att horoskop stämmer. Men nu då denna kom i min hand var jag tvungen att kolla. För jag är ju född i Kräftans tecken.


Jodå, det stämmer ju riktigt bra...?


Började med att läsa: ”kräftans människor är vänliga, omtänksamma och kärleksfulla och de har en ytterst stark ambition att vårda och skydda dem de älskar. Känslomässigt är hon ombytlig. Det ena ögonblicket kan hon känna sig uppe i toppen med en högst positiv inställning och visa alla tecken på lycka och harmoni, i nästa kan hon plötsligt verka uppskärrad, ögonen smalnar och hon får en kallt glimmande blick och en liten bestämd rynka framträder mellan ögonbrynen. Det är försvarsmekanismen som sätts i funktion. Kräftan har också en stor medfödd förståelse och medkänsla och kan lyssna i timmar i sträck på en massa sorg och elände som anförtros henne och hon är vänlig och lugnande, ger goda råd och praktisk hjälp -  hon har förmåga att identifiera sig med andra människor och deras problem. Kräftan har minne som en elefant och kan ibland verka onödigt hård. Hon kommer ihåg varenda oförrätt som hon råkat ut för i det förflutna. Kräftan är ofta hämmad och då är hennes skyddande skal verkligen en buffert mot de komplikationer och svårigheter som kontakten med omvärlden för med sig och skyddar hennes egna invecklade motiv från ovälkommen insyn”.


Sedan stod det att Kräftan är i hög grad en känslomänniska har ytterst starka instinkter och är synnerligen skarpsinnig. Så fortsatte det rad efter rad och jag tyckte att alltihop stämde in på mig mer eller lite mindre.


Men, sedan kom det. Kräftan är väl förfaren i kokkonsten och mycket händig i hemmet Kräftmodern kan bli alltför insnärjd i sina husliga plikter.


Där sprack det rejält och jag slutade att läsa. För nu begrep jag igen att det bara är båg, eller? Jo, för någon husmor är jag inte och kan inte laga mat. ”Förfaren i kokkonsten” tänk om det vore så väl.


I morse endast 4 plusgrader och det blåser en kall vind, men solen skiner och det ser ut att bli en fin sensommardag.


   


   

 Hoppas av vi alla får en härlig dag.




ANNONS
Av wiolettan - 5 oktober 2016 08:28


Redan onsdag och jag tycker att veckan knappast har börjat. Tiden går så fort och jag hinner inte med något, inte ens mig själv.


Som mysingen sa då han kom hem igår efter det att han hade varit och visat film för pensionärerna på SPF.


”Jag förstår inte varför jag är så trött. Ska man inte orka med mer än en sak per dag,  vid den här åldern”?


Jodå, han orkade, vi var och handlade på morgonen också och sedan på kvällen gick mysingen till Centrumkyrkan för att deltaga i sångövning som Huskören hade. Det ska ju snart bli ett framträdande på en 11-gudstjänst på en söndagsförmiddag i kyrkan.


Nu strax ska vi till SPF på sångövning.


Kommer ni ihåg att jag berättade om de nya fina papperskorgarna som ”tömde” sig själva och bredvid en ”pantanameramojäng”?


   

Har ni sett vad mojängen har fått för användningsområde? Ett askfat. Det fick vi se på vår morgonrunda. Ja jag säger då det. Alla sätt är bra, utom de dåliga, sägs det.


   

Hittade också en penna, denna.


   

Vecklade ut ett papper som satt på den och blev varse detta. Alltså en riktigt fiffig reklampenna, vilket jag aldrig har sett förut, som jag kan komma ihåg. Kul grej.


Hoppas att ni såg att jag i förra inlägget nu har tillrättalagt att jag hade ett sakfel där. Det var på Kungliga konsthögskolan som det brann. En uppmärksam läsare har sagt till mig.


Ha en finfin dag ni som läser min blogg.








ANNONS
Av wiolettan - 3 oktober 2016 09:17



Ny dag och en ny vecka som är så välkommen.


Jag har inte hunnit vara här inne så mycket de senaste dagarna för vi har haft besök av två av mina yngsta syskon, tvillingarna, samt ett syskonbarn. Det har varit trevligt och roligt att träffas och umgås.


De kom inte bara för att hälsa på mig utan skulle på vernissage. Ett annat av mina syskonbarn, som går på Konsthögskolan, skulle visa sina alster, nu i fredags.


Men, tyvärr så blev det inte så. Det utbröt en stor  brand på Konsthögskolan veckan innan, som ni kanske har hört talas om. Osäkert om den ena byggnaden kan räddas. Så nu är vernissagen uppskjuten på obestämd tid. Tycker så synd om eleverna där.


Den är Sveriges största i sitt slag och det är inte så lätt att komma in där. Trycket är hårt och ansökningarna är många.



   

På vår morgonrunda såg vi en märklig skylt. ”Har någon sett min katt”? Jaha, och hur ser den ut och var försvann den och vem ska vi kontakta? Konstigt från början till slut.


   

Tror inte att det är deras katt, dom som har satt upp denna fina stege till sitt husdjur. Omtänksamt och fint.


   

Fint med ett litet hjärta in till herrarnas.


   

En barnmössa med hjärtan fanns också på vår väg.



Förr i tiden, på våra promenader så fann vi ofta småpengar så det kunde komma upp till någon tia eller så. Nu ser vi sällan något i den stilen, inte en endaste liten krona. Det verkar som om alla betalar med kort. Jag har inte börjat med det ännu, bara om det är något dyrt. Jo, det förstås, hos frissan, hon vill inte ha kontanter.


På tal om kontanter. Idag kommer det nya ut i handeln. 100-lappar och 500-lappar. En- två -och femkronor blir också nya. 20- kronors sedlarna och 50-lapparna kom förut. Ja, jag säger då det. Det kontantlösa samhället tillverkar nya pengar.


Ha en finfin dag.


Tillägg:

En uppmärksam läsare har sett att jag har skrivit fel och jag har därför rättat till det.


Det var på Kungliga konsthögskolan branden utbröt. Jag skrev Konstfack. Ber om ursäkt för detta.




Av wiolettan - 28 september 2016 07:37


Häromdagen då jag och min mysing skulle gå vår morgonrunda tog vi vägen om återvinningsstationen där vi lämnar plast, papper, glas och metall. Ända sedan jag hittade det där vackra champagneglaset signerat Lasse Åberg, som ni kanske kommer ihåg att jag skrev här på bloggen om, värd några hundralappar, så har jag en speciell förväntan i hjärtat.


”Jag kanske hittar något i dag med som någon har slängt”.  Neej, det händer inte ofta, men ibland. Och, minsann denna morgon såg jag en tavelram som stod lutad emot en av tunnorna. Jag vände på den och såg att glaset var spräckt.


”Jaha”, sa jag till mysingen, ”det är därför dom har slängt tavlan, men varför här och varför inte lägga det trasiga glaset i glasbehållaren, slarvpottor”.


”Få se”, sa mysingen, ”kanske är det en fin tavla”.


Tavlan var signerad  Annie Bergman och ett träsnitt.


Vi tog hem den, slängde det trasiga glaset först, där det skulle vara. Väl hemma kollade vi på nätet. Jodå, Annie Bergman en konstnär, född 1889 i Belgien. Hon utbildade sig på Konsthögskolan. Dog 1987 i Stockholm, blev alltså 98 år. Tydligen varit mycket produktiv.


 

Hon målade ofta landskap och motiv ifrån Italien. Har hittat liknande denna på nätet. Det står på tavlan att det är daggkåpor.



Goethe har sagt:


Även den medelmåttiga talangen får något av gnista inför naturen, därför uppväcker någorlunda omsorgsfullt gjorda teckningar av detta slag alltid glädje.


Medelmåttig talang, jag kan inte bedöma det men tycker att Annie Bergman gjorde vackra blommor. Det ligger mycket med arbete bakom detta konstverk, kan jag tänka mig.




Av wiolettan - 25 september 2016 08:17


Häromdagen då vi var ute på en kort morgonpromenad mötte vi en ung man som glatt hälsade:

"Hej, vill ni ha en "cykelpåse", ni går visserligen men kan få en i alla fall", sa han och räckte mysingen en liten kasse. Tittade på mig och så fick jag en också.


 

Detta var vad påsen innehöll. Cykelkarta över Sundbyberg, liten broschyr om vad staden vill göra för förbättringar då det gäller cykelvägar och vad de har gjort, en ask med russin och mullbär och en reflex.


Russinen och mullbären är mycket goda ihop.


 

Fast de slår ju inte de hallon som jag plockade nedanför min brors hus, nu i sommar.


 

Eller lingonen som fanns precis bredvid vår lilla "bagarstuga", som huset hette då jag var barn. Det var nu i början av september jag tog bilden. Syns inte så bra men det var massor med lingon vid husknuten.


Jag har alltid tyckt om bär men aldrig tyckt om att plocka dom. Då jag var barn och i början av tonåren var det nästan en plåga ibland att gå ut i skogarna, plocka två hinkar fulla med lingon samt en full kont på ryggen och bära hem.


Är det någon som inte vet vad en kont, är för något, så kan jag tala om att det är en, ja nästan som en korg, som det finns remmar på för att bäras som ryggsäck. Hemma hade vi näverkontar som var försedda med lock.


Det var slitsamt men ett sätt för oss att få tjäna några kronor till familjens uppehälle. En del av pengarna fick vi själva då vi sålde bären. Jag hade redan på den tiden en dålig rygg så det kändes jobbigt att bära så mycket. Men, det var inte tal om något annat.


Nu i sommar har min yngste bror plockat både lingon och blåbär så mycket som jag ville ha. Han är så otroligt snäll.


 

Morgonbild, som jag tog bakom hans hus.


Ja, det finns mycket att vara tacksam över. Och, det försöker jag att vara, fast det ibland är tungt.



Jag vet en plats i världens vimmel av frid och vila underbar.

Där möter mig en öppen himmel, där får min andes längtan svar.


När mörka moln min himmel skymmer och ingen kan min sorg förstå.

Då flyr jag dit med allt bekymmer. Där blir min himmel åter blå.


O sköna plats som Gud mig gav, där faller varje börda av.

Där får med allt till Gud jag gå, o, sköna plats, min bönevrå.


Det är nyttigt att ibland stilla sig, gå ner i varv och koppla av. Allt jobbigt, sjukdom och elände kanske inte försvinner men de blir lättare att bära.


Trevlig söndag till er som tittar in här.



Av wiolettan - 23 september 2016 13:59


En lite gråmulen dag, ingen sol direkt och endast plus 8 grader i morse. Nu lite mera.


Ingen lång runda blev det i dag men till brevlådan och lite runt så vi fick frisk luft.


 

Den här affischen eller vad jag ska kalla den fanns utanför en affär. Rätt så tankeväckande och ovanlig.


Den stod ungefär på det ställe där jag fotade Lassgård igår. Nu vet jag mera om varför han var här i Sundbyberg med ett filmteam.


 

Såg denna löpsedel i morse.


 

Inuti gratistidningen fanns ett helt uppslag om filminspelningen.


De spelar in "den döende detektiven", en bok av G W Persson som nu ska bli TV-serie så då kan vi se  Lassgård med en "hederlig gammal käpp", kan jag tänka mig.


 

Restaurangen där en del scener utspelar sig heter Selmas Krog. Där har jag varit och ätit några gånger.


Så vi hade bara tur som gick förbi där precis igår och fick bilden. Likadant var det med 4 andra bilder, som jag tog igår, rena slumpen att vi vandrade just där och just då.


Varken min mysing eller jag har behövt några hjälpmedel, ännu, kanske jag ska tillägga för ingen av oss vet vad livet har att bjuda på i framtiden, eller hur framtiden gestalar sig och det är kanske tur.


Min förra man fick först en käpp, sedan rullator, röd för utomhusbruk, därefter en grön inomhus, en manuell rullstol som jag kunde köra honom i och därefter en permobil som han använde ute och därefter även en elektrisk rullstol för inomhusbruk. Så sex av alla saker som vi skulle fotografera har funnits här hemma. Jag lämnade tillbaka alla då min förra man avled.


Har tänkt mycket på honom den senaste tiden. Kanske för att jag själv börjar få svårt med min höft och tankarna går sina egna vägar. Eller kanske alla dessa bilder som skulle fotas har väckt upp många minnen.


Ha nu en fin fredagskväll och trevlig helg.





Av wiolettan - 22 september 2016 15:21


Ny lek, eller kanske jag ska kalla det tävling.


Bosses tävling denna gång är speciell på många sätt. Medmänsklighet och empati är ledorden. Det finns så många av våra medvandrare på vår jord som har det svårare än andra och nu ville Bosse uppmärksamma detta denna gång, i den tjugosjunde uppgiften. Vi fick verkligen ha våra ögon och sinnen öppna, det gick inte att gå i sin ”egen lilla värld”.


Jag klarade inte allt men ska försöka redogöra för det som jag har lyckats med, på mitt sätt.


Det gällde att ta ett foto på någon som gick med hjälp av en hederlig gammal käpp, som Bosse uttryckte det.


Då mysingen och jag var på hemväg ifrån affären idag på förmiddagen, kom vi förbi ett ställe där det stod en folksamling, det var avspärrat och en person kom fram till oss och sa att vi fick inte gå där för de höll på med en filminspelning.


   

Jag tog upp kameran som jag dessa dagar alltid har haft i beredskap, tog en bild. För ni ser väl vad det är. En man som går med käpp, en gammaldags käpp. Personen är Rolf Lassgård, han som spelade Ove, som vi har haft som fotouppgift en gång av Bosse. Det tänkte jag på då jag såg att det var Lassgård. Han har ju nämligen också spelat in Wallander film. Denna filminspelning gällde tydligen Lars GW Perssons trilogi.



 

En röd rullator. Damen som gick med denna ville inte vara med på bild, men önskade mig lycka till.


   

En rullator i en annan färg. Den här mannen är ovetande om vad som händer bakom hans rygg.


   

Vanlig rullstol, manuell. Såg denna dam då jag besökte vårdcentralen. Blev glad över att hon hade någon som körde hennes rullstol.


   

En elrullstol. Damen till vänster har en sådan. Dessa mötte vi i morse på vår promenad, de skulle visst ut på något. En scooter i bakgrunden som jämförelse.


   

Den här mannen kör en permobil.


   

En person som går med en krycka.


   

En man som tar sig fram med hjälp av en vit käpp.


Den nionde uppgiften gick jag bet på. Måste säga att jag inte någongång, någonsin, har sett en ”västhund”, och, förstår att jag inte skulle lyckas nu heller. Däremot har jag många gånger sett dom på TV. De gör ett fantastiskt arbete, beundrar dom mycket.


Här gällde det att fota tre saker som kommunen har gjort för att underlätta för personer med handikapp.

   

Vid sporthallen finns en lång, lång ramp, med vilplan, lätt för personer att ta sig in. Utanför parkering för handikappade. Dom får stå där tre timmar.


   

En busshållplats som har en knapp, till vänster på bilden, trycker man på den talar en röst om när nästa buss kommer och vilket nummer den har, kan vara till bra hjälp. Seende kan läsa ankomsttiderna på displayen.


   

Ett övergångsställe för synskadade, med extra tydliga ljudsignaler och ett vägmärke så att vi kan uppmärksamma att här går synskadade. De har en lokal i huset mittemot.

Minnesregel. 5 prickar B L I N D, 3 prickar D Ö V.


   

Något som saknas. Ja, det syns ju tydligt. Med dessa trappsteg och två dörrar som går utåt är det svårt för vissa att ta sig in. Varför inte ta upp en dörr på kortsidan och en ramp så kan alla få tillgång till restaurangen?







Av wiolettan - 20 september 2016 08:17


Måndag, tänkte jag då jag vaknade, men det är tisdag och inget annat. Dagarna går fort och gårdagen försvann upp i det blå.


Jag gjorde inget speciellt, jo, vattenlingon, av en del av lingonen vi hade med oss ifrån Ångermanland, men annars tog jag det lugnt. Mysingen var hela förmiddagen på sammanträde så jag var friherrinna.


Ska strax till vårdcentralen för det lilla sticket för PK koll. Så måste jag också boka en tid hos någon läkare på vårdcentralen. Undrar vem det blir, det verkar som om min husläkare har slutat. Ja, jag får se.


Fick brev ifrån min hjärtläkare som skrev att jag måste gå och kolla upp blodvärdet för att det hade sjunkit och det kan ju betyda en hel del. Ifrån något som är enkelt till allvarliga saker. Där har jag i alla fall förklaringen till att jag är så trött nu för tiden och jag som trodde att det berodde på den nya medicinen, vilken har den biverkningen.


 

Som ni vet så hade jag ju min kamera i högsta beredskap vid nedfärden ifrån Ångermanland på grund av att jag skulle fotografera reg.nr till Bosses lek.  Då kom dessa arbetsamma bönder med.




     

Rolig byggnad. Men, ingen bra bild, tagen ifrån bilfönstret, jag hann nästan inte.


 

Y-et signum för Västernorrlands län. Undrar hur många gånger som jag har sett denna byggnad ifrån ett bilfönster.


 

Höga Kusten bron syns bra ifrån denna höjd. Förr var det Sandöbron som man åkte över Ångermanälven. Nu är det denna nya bro sedan flera år tillbaka och den förkortar "hemresan" med ett par mil.



 

Morgonfika med en underbar utsikt.


Oj, nu måste jag göra mig iordning och vandra iväg. Ha en bra dag.

Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 75 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan 6 år.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se