Senaste inläggen

Av wiolettan - 12 oktober 2016 16:27


Så var det då dags för en ny uppgift, lek och tävlingsuppgift nr 29 hos Bosse Lidén, lekdoktorn.


Den var svår. Jag är ju van vid att det har varit uppsökande verksamhet vid tävlingarna men nu skulle fotoobjekten komma förbi mitt fönster och helst stanna till så att inte det blev bara sudd av hela bilden.


Det vi skulle försöka fotografera var, katt, fågel, rådjur, häst, ko, kanin/hare, älg, ekorre, räv, orm, varg, spindelnät, gul eller blå postbil, traktor, sopbil. Ni förstår ju själva, att jag som bor mitt i stan i Sundbyberg inte har någon stor chans. Men försöka duger tänkte jag, eller skam den som ger sig.


   

Katt. Helt plötsligt så kom den vandrande på gångstigen och skulle upp i skogen. Jag har inte sett en katt ifrån mitt fönster på flera år. Men häromdagen så kom den så snällt så.


   

Skata. Två stycken och de var nästan på samma ställe som katten men inte samtidigt, som tur var.


   

Ekorre, det brukar jag se ibland utanför mitt köksfönster, springer ner ifrån träden, men är otroligt snabba. Hittar väl något att äta som barnen i lekskolan har lämnat.


   

Spindelnät. Det syns dåligt på bilden, men det är ett spindelnät på vår balkong i hörnan emot vardagsrummet. Det syns små löv som har fastnat i nätet.


   

Blå postbil. Ja, det är en så´n men de kör ju inte in på vår återvändsgata här utanför, utan jag försökte ”pricka” in en som åkte förbi på stora gatan. Det var inte lätt och bilden blev hur dålig som helst, men trädet gjorde sitt till för att förstöra och skymma. Få höra vad domaren tycker, förstår om jag inte får den godkänd, så jag gråter inte för det.


   

Traktor, jo en sådan kom förbi idag och skulle sopa gatan här utanför. Jag kunde inte ta någon morgonpromenad så mysingen gick själv ner till affären och då han kom utanför vårt hus så såg han traktorn och ringde upp till mig och sa till. Samarbete, annars hade jag nog missat den.


   

Sopbil, den hann jag precis ta innan den försvann. Tack vare ljudet så hörde jag den.


Bilderna är lite si så där, men jag har fått zooma så mycket. Har tagit dom igenom fyra olika fönster och jagat i flera dagar.










ANNONS
Av wiolettan - 11 oktober 2016 08:36


Så det har blåst de senaste dagarna, inte skönt alls. Men, jag ska inte gnälla, den här starka blåsten är ju inget emot de orkanbyar som har drabbat andra länder, många har omkommit och mycket förödelse.


I vår del av världen är det betydligt lugnare vindar.


   

Vi kom förbi det här nedfallna trädet häromdagen.


   

Det hade rasat ner precis på en bänk och slagit den i bitar. Precis där vid papperskorgen stod bänken. Skönt att ingen satt på den just då. Ni kan se till vänster, hur trädet har brutits av. Ni kan också se att belysningslampan som står där bredvid fick sig en rejäl smäll, toppen gick av.



   

En liten titt ut genom vårt fönster mot balkongen, eller framför fönstret. Två krukväxter som jag har fått och jag hoppas att jag inte, som många andra gånger, sköter dom så illa att de dör.



Nu ska jag strax till vårdcentalen för att kolla PK-värdet. Får titta in till er senare under dagen, den här dagen som jag vill tro blir finfin för oss alla.


Jag läste detta igår:


Fysiska sjukdomar är pålagor lagda på detta liv, några är beskattade högre, andra lägre, men alla måste betala någonting.



ANNONS
Av wiolettan - 9 oktober 2016 07:09


Att jag inte har blivit trodd, har jag för det mesta sluppit i vuxen ålder. Som barn hände det ofta. Troligtvis beroende på min livliga fantasi. Nu som vuxen och  ”förståndig” tänker jag efter lite mer. Fast, fantasin har jag kvar.


Det jag ska berätta nu kommer jag inte att glömma.


Det var för några år sedan. Jag och mysingen var hemma i Ångermanland och varje morgon, innan frukost,  gick vi ut en promenad. Den här gången som jag tänker på vandrade vi på landsvägen ut ur samhället, det var skog på båda sidor och jag visste att nästa by låg en bra bit bort så jag sa att nu ska vi kanske vända hemåt.


Tittar upp och framåt och ser långt borta en varg som springer över vägen. Jag kunde nästan känna hur nackhåren reste sig. Rädsla, lite blandad med förtjusning.


”Titta”, säger jag till mysingen, ”en varg, en stor varg”.


”Jag ser ingen varg, var det inte en hund du såg då”? undrar mysingen.


”Nej, det var en varg, tror du inte att jag känner igen en hund”?


”Ja, men schäfrar och vargar liknar ju varandra”, försökte mysingen. ”Jag såg varken det ena eller andra”.


Då vi kom till min bror och min syster berättade jag vad jag hade sett och dom bara skrattade.


”Det finns inga vargar här. Du som fotar så mycket, tog du ingen bild”? Ja, men vad då, det hann jag ju inte.


Ingen trodde på mig och jag kände mig plötsligt som barn igen, missförstådd och ensam. För jag var så säker på att jag hade sett en varg, för första gången i mitt liv.


Den här händelsen dök upp i mitt huvud då jag läste om Bosses tävling denna gång, vilken går ut på att fota, bland annat, djur inifrån ens egen lägenhet. Bland annat vilda djur såsom varg. Här där jag bor kan jag skymta fåglar och hundar ibland, inte mycket vilt i dom.


Trevlig söndag önskar jag er som tittar in här.


   











Av wiolettan - 7 oktober 2016 09:18


Letade igår efter något i min bokhylla och hittade då denna bok som jag alldeles glömt bort, visste inte ens att jag hade den. Har jag fått den och när, var och hur?


   

Men i alla fall jag började att läsa lite i den. Den handlar om hur Kräftan är som person, astrologiskt sett, jag menar horoskop, jag tror inte på att horoskop stämmer. Men nu då denna kom i min hand var jag tvungen att kolla. För jag är ju född i Kräftans tecken.


Jodå, det stämmer ju riktigt bra...?


Började med att läsa: ”kräftans människor är vänliga, omtänksamma och kärleksfulla och de har en ytterst stark ambition att vårda och skydda dem de älskar. Känslomässigt är hon ombytlig. Det ena ögonblicket kan hon känna sig uppe i toppen med en högst positiv inställning och visa alla tecken på lycka och harmoni, i nästa kan hon plötsligt verka uppskärrad, ögonen smalnar och hon får en kallt glimmande blick och en liten bestämd rynka framträder mellan ögonbrynen. Det är försvarsmekanismen som sätts i funktion. Kräftan har också en stor medfödd förståelse och medkänsla och kan lyssna i timmar i sträck på en massa sorg och elände som anförtros henne och hon är vänlig och lugnande, ger goda råd och praktisk hjälp -  hon har förmåga att identifiera sig med andra människor och deras problem. Kräftan har minne som en elefant och kan ibland verka onödigt hård. Hon kommer ihåg varenda oförrätt som hon råkat ut för i det förflutna. Kräftan är ofta hämmad och då är hennes skyddande skal verkligen en buffert mot de komplikationer och svårigheter som kontakten med omvärlden för med sig och skyddar hennes egna invecklade motiv från ovälkommen insyn”.


Sedan stod det att Kräftan är i hög grad en känslomänniska har ytterst starka instinkter och är synnerligen skarpsinnig. Så fortsatte det rad efter rad och jag tyckte att alltihop stämde in på mig mer eller lite mindre.


Men, sedan kom det. Kräftan är väl förfaren i kokkonsten och mycket händig i hemmet Kräftmodern kan bli alltför insnärjd i sina husliga plikter.


Där sprack det rejält och jag slutade att läsa. För nu begrep jag igen att det bara är båg, eller? Jo, för någon husmor är jag inte och kan inte laga mat. ”Förfaren i kokkonsten” tänk om det vore så väl.


I morse endast 4 plusgrader och det blåser en kall vind, men solen skiner och det ser ut att bli en fin sensommardag.


   


   

 Hoppas av vi alla får en härlig dag.




Av wiolettan - 5 oktober 2016 08:28


Redan onsdag och jag tycker att veckan knappast har börjat. Tiden går så fort och jag hinner inte med något, inte ens mig själv.


Som mysingen sa då han kom hem igår efter det att han hade varit och visat film för pensionärerna på SPF.


”Jag förstår inte varför jag är så trött. Ska man inte orka med mer än en sak per dag,  vid den här åldern”?


Jodå, han orkade, vi var och handlade på morgonen också och sedan på kvällen gick mysingen till Centrumkyrkan för att deltaga i sångövning som Huskören hade. Det ska ju snart bli ett framträdande på en 11-gudstjänst på en söndagsförmiddag i kyrkan.


Nu strax ska vi till SPF på sångövning.


Kommer ni ihåg att jag berättade om de nya fina papperskorgarna som ”tömde” sig själva och bredvid en ”pantanameramojäng”?


   

Har ni sett vad mojängen har fått för användningsområde? Ett askfat. Det fick vi se på vår morgonrunda. Ja jag säger då det. Alla sätt är bra, utom de dåliga, sägs det.


   

Hittade också en penna, denna.


   

Vecklade ut ett papper som satt på den och blev varse detta. Alltså en riktigt fiffig reklampenna, vilket jag aldrig har sett förut, som jag kan komma ihåg. Kul grej.


Hoppas att ni såg att jag i förra inlägget nu har tillrättalagt att jag hade ett sakfel där. Det var på Kungliga konsthögskolan som det brann. En uppmärksam läsare har sagt till mig.


Ha en finfin dag ni som läser min blogg.








Av wiolettan - 3 oktober 2016 09:17



Ny dag och en ny vecka som är så välkommen.


Jag har inte hunnit vara här inne så mycket de senaste dagarna för vi har haft besök av två av mina yngsta syskon, tvillingarna, samt ett syskonbarn. Det har varit trevligt och roligt att träffas och umgås.


De kom inte bara för att hälsa på mig utan skulle på vernissage. Ett annat av mina syskonbarn, som går på Konsthögskolan, skulle visa sina alster, nu i fredags.


Men, tyvärr så blev det inte så. Det utbröt en stor  brand på Konsthögskolan veckan innan, som ni kanske har hört talas om. Osäkert om den ena byggnaden kan räddas. Så nu är vernissagen uppskjuten på obestämd tid. Tycker så synd om eleverna där.


Den är Sveriges största i sitt slag och det är inte så lätt att komma in där. Trycket är hårt och ansökningarna är många.



   

På vår morgonrunda såg vi en märklig skylt. ”Har någon sett min katt”? Jaha, och hur ser den ut och var försvann den och vem ska vi kontakta? Konstigt från början till slut.


   

Tror inte att det är deras katt, dom som har satt upp denna fina stege till sitt husdjur. Omtänksamt och fint.


   

Fint med ett litet hjärta in till herrarnas.


   

En barnmössa med hjärtan fanns också på vår väg.



Förr i tiden, på våra promenader så fann vi ofta småpengar så det kunde komma upp till någon tia eller så. Nu ser vi sällan något i den stilen, inte en endaste liten krona. Det verkar som om alla betalar med kort. Jag har inte börjat med det ännu, bara om det är något dyrt. Jo, det förstås, hos frissan, hon vill inte ha kontanter.


På tal om kontanter. Idag kommer det nya ut i handeln. 100-lappar och 500-lappar. En- två -och femkronor blir också nya. 20- kronors sedlarna och 50-lapparna kom förut. Ja, jag säger då det. Det kontantlösa samhället tillverkar nya pengar.


Ha en finfin dag.


Tillägg:

En uppmärksam läsare har sett att jag har skrivit fel och jag har därför rättat till det.


Det var på Kungliga konsthögskolan branden utbröt. Jag skrev Konstfack. Ber om ursäkt för detta.




Av wiolettan - 28 september 2016 07:37


Häromdagen då jag och min mysing skulle gå vår morgonrunda tog vi vägen om återvinningsstationen där vi lämnar plast, papper, glas och metall. Ända sedan jag hittade det där vackra champagneglaset signerat Lasse Åberg, som ni kanske kommer ihåg att jag skrev här på bloggen om, värd några hundralappar, så har jag en speciell förväntan i hjärtat.


”Jag kanske hittar något i dag med som någon har slängt”.  Neej, det händer inte ofta, men ibland. Och, minsann denna morgon såg jag en tavelram som stod lutad emot en av tunnorna. Jag vände på den och såg att glaset var spräckt.


”Jaha”, sa jag till mysingen, ”det är därför dom har slängt tavlan, men varför här och varför inte lägga det trasiga glaset i glasbehållaren, slarvpottor”.


”Få se”, sa mysingen, ”kanske är det en fin tavla”.


Tavlan var signerad  Annie Bergman och ett träsnitt.


Vi tog hem den, slängde det trasiga glaset först, där det skulle vara. Väl hemma kollade vi på nätet. Jodå, Annie Bergman en konstnär, född 1889 i Belgien. Hon utbildade sig på Konsthögskolan. Dog 1987 i Stockholm, blev alltså 98 år. Tydligen varit mycket produktiv.


 

Hon målade ofta landskap och motiv ifrån Italien. Har hittat liknande denna på nätet. Det står på tavlan att det är daggkåpor.



Goethe har sagt:


Även den medelmåttiga talangen får något av gnista inför naturen, därför uppväcker någorlunda omsorgsfullt gjorda teckningar av detta slag alltid glädje.


Medelmåttig talang, jag kan inte bedöma det men tycker att Annie Bergman gjorde vackra blommor. Det ligger mycket med arbete bakom detta konstverk, kan jag tänka mig.




Av wiolettan - 25 september 2016 08:17


Häromdagen då vi var ute på en kort morgonpromenad mötte vi en ung man som glatt hälsade:

"Hej, vill ni ha en "cykelpåse", ni går visserligen men kan få en i alla fall", sa han och räckte mysingen en liten kasse. Tittade på mig och så fick jag en också.


 

Detta var vad påsen innehöll. Cykelkarta över Sundbyberg, liten broschyr om vad staden vill göra för förbättringar då det gäller cykelvägar och vad de har gjort, en ask med russin och mullbär och en reflex.


Russinen och mullbären är mycket goda ihop.


 

Fast de slår ju inte de hallon som jag plockade nedanför min brors hus, nu i sommar.


 

Eller lingonen som fanns precis bredvid vår lilla "bagarstuga", som huset hette då jag var barn. Det var nu i början av september jag tog bilden. Syns inte så bra men det var massor med lingon vid husknuten.


Jag har alltid tyckt om bär men aldrig tyckt om att plocka dom. Då jag var barn och i början av tonåren var det nästan en plåga ibland att gå ut i skogarna, plocka två hinkar fulla med lingon samt en full kont på ryggen och bära hem.


Är det någon som inte vet vad en kont, är för något, så kan jag tala om att det är en, ja nästan som en korg, som det finns remmar på för att bäras som ryggsäck. Hemma hade vi näverkontar som var försedda med lock.


Det var slitsamt men ett sätt för oss att få tjäna några kronor till familjens uppehälle. En del av pengarna fick vi själva då vi sålde bären. Jag hade redan på den tiden en dålig rygg så det kändes jobbigt att bära så mycket. Men, det var inte tal om något annat.


Nu i sommar har min yngste bror plockat både lingon och blåbär så mycket som jag ville ha. Han är så otroligt snäll.


 

Morgonbild, som jag tog bakom hans hus.


Ja, det finns mycket att vara tacksam över. Och, det försöker jag att vara, fast det ibland är tungt.



Jag vet en plats i världens vimmel av frid och vila underbar.

Där möter mig en öppen himmel, där får min andes längtan svar.


När mörka moln min himmel skymmer och ingen kan min sorg förstå.

Då flyr jag dit med allt bekymmer. Där blir min himmel åter blå.


O sköna plats som Gud mig gav, där faller varje börda av.

Där får med allt till Gud jag gå, o, sköna plats, min bönevrå.


Det är nyttigt att ibland stilla sig, gå ner i varv och koppla av. Allt jobbigt, sjukdom och elände kanske inte försvinner men de blir lättare att bära.


Trevlig söndag till er som tittar in här.



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 75 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan 6 år.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se