Tänk om jag hade lite kreativitet och kunde åstadkomma något som jag kunde ha användning av. Som förr i tiden.  Orken finns nog inte heller nu, jag får skylla på den.

Som ung kunde jag både sticka, virka och sy. Jag älskade att sy på min mammas fina Singer symaskin. Med den kunde jag  brodera på örngott, lakan och handdukar. Vi sydde kjolar och blusar. Min mormor var sömmerska så min mamma hade säkert ärvt lite anlag av henne. Vi stickade vantar, halsdukar och tröjor. Virkade dukar, löpare och broderade bonader.

En vävstol fanns också hemma. Först klippte vi upp gamla och avlagda kläder i remsor, rätt så smala remsor, nystade upp dom och sedan vävde vi mattor och även lite finare saker.

Nu blir det inget av något. Kanske för att jag har lagt av och behöver inte så mycket utan köper det som fattas. Förr var det ett måste för att ekonomin skulle gå ihop. Jag vet att min mamma följde med mig till en tant några kilometer hem ifrån och tog mått på mig och sedan sydde tanten en fin kappa till mig.

Fick ett paket häromdagen och i paket låg två fina hemstickade pannlappar. De är tjocka och användbara. Tack Britt. Min yngsta syster, hon stickar fortfarande och är så duktig.

Det är bra att jag har min fantasi, den har hjälpt mig mycket, för i min fantasivärld där kan jag sticka, sy och virka som förr i världen.

I verkligheten måste man jobba och jobba och gå i skolan och göra saker hela tiden.

Men i fantasin kan man dansa och segla och sola sig.

Fast inte förr i tiden för då hade de väldigt hårda tag som de måste hålla på med.

Verkligheten är mycket tråkigare än overkligheten.

Den är så tråkig så man måste hoppa rakt in i fantasin för att orka leva.

Det är inte någon skillnad på fantasi och verklighet.

Inte i fantasin i alla fall, bara i verkligheten.

Fantasi är bara fusk. Det är saker som aldrig kommer att hända i verkligheten.

På TV kan vi se sådant som vi kan tro på.

Några tankar av barn var detta.

Ha en finfin dag och var rädda om er och varandra.

…har instiftat Knäckebrödets dag som infaller den 19 februari. Alltså idag.

Jag är så glad att det finns en sådan dag. Nu för tiden så finns det ju på nästan alla dagar något som firas. Ja, ni vet, Vetebullen, Världshaven, Pionen och även Ostkakan har sin dag.

Knäckebröd, jag tycker om knäckebröd, äter mycket sällan mjukt bröd. Att jag kom att tänka på det nu, kanske är för att då jag i morse gick förbi tandläkarens mottagning tänkte jag och sa det också högt. ”Så glad jag är att jag är färdig hos tandläkaren”.  Jag tyckte att det var jobbigt. Men, nu kan jag tugga knäckebröd igen, det hade jag fått avstå ifrån, en lång tid, på grund av tänderna.

Knäckebrödet kallas även för hårt bröd, spisbröd eller hårdbröd. Knäckebrödet är mer fiberrikt och mer kalorisnålt än de mjuka alternativen.

Det mesta knäckebrödet bakas på endast fyra ingredienser, råg, jäst, salt och vatten. Det kan vara kryddat med, till exempel kummin.  Vi svenskar äter mest knäckebröd i hela världen, 4 kg per person och år, minst. Det härstammar helt och hållet från Sverige. Vi började baka detta bröd redan på 500-talet. Från början hade det ett hål i mitten så att man kunde hänga upp det i taket, för att råttor inte skulle kunna komma åt det.

Då jag var ung och bodde i Ångermanland hade vi en bagarstuga där vi bakade tunnbröd och efter tunnbröds baket, bakade vi hårt bröd. Den bagarstugan hade också ringar uppe i taket så det gick att hänga upp brödet, men de ringarna är borta nu.

Här gick vi i morse på vår morgonrunda men denna bild tog jag i förrgår. Idag är det mulet och regnet är på väg. De varnar på radion för halka, så det gäller att vara försiktig.

I Tornparken såg vi dessa vackra isprydnader. "Oj, så fint tänkte jag, vad duktig den personen är som har målat så vackert på isen.

Men, så tittade jag närmare. Då blev det inte lika vackert i mina ögon längre. Levande tulpaner inmurade i is, nej det skulle jag inte göra.

Skatboet har fått ett vitt fint tak. Det såg så roligt ut.

Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra

fåglar sjöng, än de som sjunger bäst.

Fettisdagen är idag och då får vi äta fettisdagsbullar, eller semlor som vi numera säger. Förr var fettisdagen slutet på tre dagars festligheter, då man skulle äta upp sig inför 40 dagars fasta, som började på onsdagen, askonsdag.

Fettisdagen är på tisdagen sju veckor före påsk, så de varierar år från år. Det betyder att i år så infaller påsken i början av april.

Semlan kan också heta Hetvägg. Men, då lägger man den i varm mjölk. Det klarar inte jag att äta. Tror att det beror på minnen ifrån min barndom.

Vi i skolan skulle åka skidor, jag ville vinna, så klart, tog i för hårt och för att göra en lång historia kort så kom doktorn till lärarrummet där de hade lagt mig. Han undersökte mig, frågade vad jag hade ätit till lunch. Pölsa svarade jag, det var vad vi hade fått på skollunchen.

”Du tål nog inte inälvsmat, undvik det i fortsättningen”, sa doktorn.

Sedan skulle vi få Semla i barnbespisningen, efter skidåkningen, vilket jag hade glatt mig mycket åt. Jag hade aldrig ätit någon semla förr. Men, den låg på en tallrik med varm mjölk, troligen legat där ett tag. Kunde med stor möda få i mig den. På den tiden lämnade man inte mat som man hade fått på sin tallrik.

Vi gick förbi Droppens Konditori och köpte 2 semlor. Vi tänkte, vi slår på stort. Dom kostar nämligen 41:-/styck, men så goda. De är kända för att ha mycket goda semlor och folk kan åka långt för att köpa sina där. Ett år såg Mysingen en lång kö utanför och undrade vad det var. Hade inte tänkt på att det var fettisdagen.

Här är vi på väg till konditoriet, men bakom kameran. Ni ser, vi har fortfarande snö men här syns den inte så mycket och på trottoarerna börjar den bli brunaktig till färgen, som farinsocker.

Vi köpte också frimärken på en av våra rundor. Fina hjärtan.

Någon har tänkt till. Smart att ta hand om nycklarna och sätta upp en sådan lapp. På lappen stod det namn och telefonnummer.

I dag en mellandag, lugn dag. Resten av veckan blir det mera fart. Tvättstugen, handla mat och Mysingen har 3 sammanträden över nätet. I två av dom är han sekreterare.

Ju mindre man har att göra, desto
mindre tid har man för att göra det.

Var rädda om er och varandra och ha en fin dag.

Räkna inte åren, men räkna

välsignelsens mängd.

Räkna inte åren, men

löftena Herren dig gav.

Räkna inte åren, men räkna

med ledning och råd.

Dagarna och åren går fort och det är knappt jag hinner med. Är så tacksam att jag får vara så pass frisk, fast jag är så sjuk. Kan man säga så? Nej, jag brukar inte tänka så utan är glad åt varje dag som jag får här på jorden.

Tänkte på något som Alf Svensson sa, som jag hörde på TV för flera år sedan. Han sa ungefär så här:

”Många säger att dom längtar så till sitt himmelska hem, himlen, men jag är glad så länge jag får vara kvar här på jorden. Himlen finns kvar, men det är intressant och spännande att leva, så jag vill vara kvar så länge som jag får”.

Jag är benägen att hålla med honom.

I morse gick jag inte med Mysingen då han tog en morgonpromenad inkl. handlade lite matvaror. Kände att det var bäst att ta det lugnt.

I går vid vår morgonrunda såg vi dessa duktiga och modiga män. Jag skulle inte vilja byta med dom. Skotta ned snö, många våningar upp och på denna lilla avsats.

Detta tyckte jag var mysigt. Vid Tulegatan har traktorkillarna kört upp snö och då har barnen passat på och gjort denna fina snögrotta. Jag tror det var 5 eller 6 ut- och ingångar.

Skatorna har också byggt. Jag tycker att de är otroliga byggmästare som sliter för att samla pinnar och grenar.

Fick också se denna uppmaning på vår runda. Om jag inte minns fel så fanns den vid en blomsteraffär.

Låt hjärtat va me´

glöm för all del

inte de.

I går blev det ingen ute promenad för mig, men i morse så tog jag igen det.

Minus 14 grader, men eftersom det inte blåste så kändes det inte så bitande kallt. Vi gick inte så långt. Ner till brevlådan och lade på ett brev med korsordslösningar. Vi får se om vi vinner. Förra veckan fick både Mysingen och jag lotter. Båda hade vi vunnit på korsord. Jag fick två lotter och Mysingen tre. Om det blev någon vinst? Nix, nitar alla fem. Nu har vi två Trisslotter som vi ska skrapa idag. En liten högtidsstund. Än om det sällan blir några pengar, så är det allt lite spännande ändå.

Sedan vi hade lagt på brevet i morse så fortsatte vi til Sturegatan. Där låg dessa granar kvar. En hög med kasserade julgranar har legat där, i drygt en månad. Förut om åren har det varit en uppsamlingsplats just här för använda granar. En bil kom och hämtade upp dom och de maldes sönder. Folk fick en viss dag i veckan, en viss tid lämna sina julgranar. Men, tydligen inte i år.

Tänk att det mitt i centrala Sundbyberg, kan finnas en villa. Annars är det ju mest flerfamiljshus, höghus och liknande i stan.

Brant backe, men bra plogat och sandat så jag kom upp.

Istappar, från taket på prästgården.

Jag kommer ihåg då jag var liten, så roligt det var då det hade bildats stora istappar och vi barn bröt av isen och hade en stund en god slickepinne. Som jag har sagt många gånger. Förr i tiden, var det helt andra nöjen för barn och ungdomar, än de som bjuds ut nu.

Denna dörr fångade mitt intresse. Stod bara där utan något stöd av karmar eller väggar. En man står bredvid, vet inte vad han håller på med. Vågade inte kolla.

Ett hjärta måste också få vara med idag. Den som har ritat detta har gjort en liten gumma till höger. Ja, jag vet inte, men det såg lite roligt ut. Någon med kärlek och fantasi.

Lyckan är lik en parfym.

Vi kan inte stänka den på en annan,

utan att ett par droppar faller på oss själva.

Var rädda om er och varandra.

I morse tog vi en morgonrunda och det var kallt, minus 11 grader. Men, det var skönt att kunna gå ut.

Vi brukar gå tillsammans på lördagsmorgnarna och handla i en matbutik som har öppet, bara för riskgrupper, mellan 7-8, men i lördags fick Mysingen gå själv. Kändes avigt, men inget att göra något åt. Därför var det dubbelt så skönt i morse.

Någon mer än  jag som älskar hjärtan.

Ännu en bil med ett försök till hjärta.

Jag tycker om blommor också. Bilden är ifrån december.

Denna amaryllis köpte vi i mitten på december och till nyår blommade den så fint. Först kom det en stängel med 5 fina klockor. Efter det kom det en med 4 klockor.

Nu ser den ut så här, den tredje blomningen. Helt underbart.

Underbar är också den almanackan som jag har fått av Bosse Lidéns fru Solveig. Härlig färg på dessa blommor. En sådan vacker bild. Som jag skrev om i ett annat inlägg så hade jag glädjen att få en almanacka av Solveig. Varje månad har hon satt in en fin bild av växter, blommande växter från Gotland. Verkligen en fin och njutbar almanacka.

Allt, inget, litet eller stort,

förvandlas till ett äventyr,

när man delar det

med rätt person.

I morse då vi vandrade ut,  var det minus 11 grader och blåste lite motvind så det riktigt bet i kinderna. Så som jag kommer ihåg att det gjorde hemma i Ångermanland på vintrarna. Visst, det kändes kallt men samtidigt så skönt. Jag älskar ju vintern, den vintern med ren och klar luft, vitt på marken och träden och snön som knastrar under vinterstövlarna. Precis som det är nu, härligt.

Ja, jag vet, det verkar som om jag är rätt så ensam om att tycka om denna årstid, men några till är vi.

Då vi gick ute i morse så kom jag att tänka tjejen som vi mötte för ett tag sedan. Det var kallt och hon kom och gick på andra sidan trottoaren men ropade något till oss. Jag hörde inte vad hon sa så jag frågade:

"Hallå, ville du något"? Eftersom det var tomt på folk, det var en lördag, så tänkte jag att det var nog oss hon ville fråga något, om vägen eller så.

"Jag älskar er", ropade hon tillbaka och fortsatte med raska steg.

Några dagar därefter kom vi gående på samma trottoar som henne och då vi gick förbi varandra, log hon och sa: "Jag älskar er".

Detta har jag tänkt på flera gånger sedan dess och funderat om orsaken. Får ingen rätsida på det. Tänker att det kan möjligen vara samma tjej som för några år sedan, stoppade oss på vår morgonrunda och sa:

"Jag tycker att det är så roligt att se er på morgonen, ni ser så glada och lyckliga ut, där ni går hand i hand".

Jag som tycker om att försöka förstå människorna i min närhet, hur de tänker och är funtade, är kanske inte en människokännare i  någon större grad, men de intresserar mig, jag vill gärna ha svar på så´nt som jag inte direkt förstår. Annars går jag och funderar, fantiserar och till slut så hittar jag på egna svar.

Upp flyga orden tanken stilla står.

Ord utan tanke aldrig himlen når.    En tanke av William Shakespeare.

Fortfarande är det belyst och vackert då vi går på Sturegatan.

Här var det svårt att komma förbi. Någon stod på taket och försökte att få ner all snö som hade kommit under natten. Som tur var hade de ställt ut vakter också.

Sundbybergs grundare Anders Petter Löfström har fått mycket snö vid sin staty.

Vid Tornparken har kommunen satt belysning, på ett för mig märkligt ställe. Underifrån, för att lysa upp stenen, eller bergväggen.

Här, också vid Tornparken hade lampan kanske passat bättre.

Snötyngda grenar.

Snön är vit och vacker och det lyser upp ute i naturen. Lite svårt att gå här genom parken, inte plogat ännu.

Förstod bättre då vi kom längre fram. Här står traktorn, där det är stoppförbud, föraren är inne och fikar.

Denna trappa är uppvärmd underifrån så här behövs ingen skottning. Lätt att gå för dom som kan gå i trappor.

Var rädda om er och varandra.

Värdet i den enträgna bönen

ligger inte i att Gud ska höra oss,

utan att vi ska höra Honom.

Då vi sitter och äter frukost brukar vi ha radion på och lyssna på nyheter, väder och annat. Vi har då på P4, så får vi också höra lite nytt angående Stockholms området, men ofta så kopplar vi över till Radio Viking som spelar gamla melodier och mera svenska låtar. Det tycker vi om.

Häromdagen hörde jag en sång som jag inte hade hört förut.

”Jag ger dig djupröda rosor för att påminna om att jag älskar dig” sjöng solisten bland annat.

”Det går lika bra med tulpaner”, sa jag lite tyst. Mysingen är inte någon som ger mig blommor titt och titt, kanske händer det någon gång per år. Men jag tänkte nu ska jag ge honom en liten vink. Det har hänt förut förstås, till och med att jag har stannat utanför en blomsterbutik och kommenterat: ”tänk om vi hade de där fina blommarna hemma”. Ingen reaktion.

Det blev ingen reaktion denna gång heller, men som sagt, jag sa det ganska så tyst och hans hörsel är inte som för 78 år sedan.

Men titta vad han kom hem med, senare på dagen. Violetta tulpaner. Jag blev mycket glad och förvånad.

Nu har vi fått snö. Ännu så länge är det vitt och vackert. Kommunen plogar fint och bra här hos oss och sandar, så det går bra att gå på trottoarerna.

Här syns det inte så, men det står en skylt framför trappan. Skottas ej vintertid, eller något sådant. Inte meningen att man ska gå här.

Bilarna vid vår parkering var snöiga och isiga.

Men månen den var full och uppe med tuppen.

Det var så roligt. Jag har aldrig sett det förr, men vi stod en stund och tittade på månen och kunde då se hur den rörde sig, närmare och närmare taket och tillslut försvann den bakom huset. Märkigt att riktigt kunna se hur månen går ner, mer och mer.

Innan jag skulle spara detta inlägg på bloggen så bad jag Mysingen läsa igen det, eftersom jag hade skrivit om honom.

Då han hade läst färdigt så log han och sa:

"Du blir aldrig gammal, älskling, så roligt du skriver om månen, "jag har aldrig sett det förr" som ett barn, men det är bra, jag älskar att du är så barnslig".

Så är det, jag gläder mig verkligen över att kunna se allt det vackra vi har att njuta av och kanske utrycker det på ett litet enkelt och naivt sätt, men OK, det får jag bjuda på.