Jaa, det har jag, med råge.

Så jag skäms, ”skämskudde” räcker inte till. Begriper inte hur det kan bli så blockerat i mitt huvud, eller hur det kan låsa sig så enormt i tankehjärnan.  Nära att jag slängde telefonen all världens väg, men jag nöjde mig med att slänga på luren, inte bara en gång, utan fem gånger.

Orkar ni höra historien? Om inte går det bra att sluta läsa här, men jag fortsätter för jag måste få skriva av mig frustrationen. Igår hände följande.

Då jag skulle gå in på min bank på datorn så kom det ett meddelande att jag skulle skriva in koden ifrån SMS:et som skulle komma på min mobil. Förut har jag bara använt engångskoder som jag har fått mig tillskickat via banken, sedan har jag kunnat betala räkningar och så vidare, enkelt och bra.

Detta nya med SMS gillade jag inte. Jag har ju nyligen köpt en ny mobil och har då ett annat nummer som inte var noterat i banken. Gick in med min kod till banken och försökte ändra mobilnumret, men se det gick inte. Det stod att jag måste ringa banken.

Tog telefonen, slog bankens nummer och en automatisk röst bad mig välja olika alternativ. Jag försökte, sedan slängde jag på luren.

Kände att det började ”krulla sig” på hela kroppen. Nog för att jag i flera dagar har dragits med småfeber, men nu blev jag varm, vill jag lova.

Tog ny sats. Välj 1 om du vill… 2 om du vill… 3 om du vill… 4 om du vill. Visst ville jag men jag blev helt konfys. På med luren igen.

Min hjälpare i svåra situationer kom till undsättning. Mysingen tog och ringde upp banken. Fick tala med en person som bad att få tala med mig, eftersom det var jag som skulle ändra telefonnumret. Tjejen frågade om min man hade knappat in min kod då han ringde upp och ja, det hade han. Det gick inte för sig, nu måste jag byta kod. Det ska väl gå bra, tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Tjejen sa hur det hela skulle gå till och sa att det skulle komma en automatisk frågeställare och jag skulle bara knappa in svaren.

Den automatiska rösten bad mig välja, Tryck 1 om du vill, tryck 2 om du vill och så vidare. Tydligen tryckte jag fel, jag har ju inget mobilt bankid, som jag tryckte på, utan jag har ett vanligt bankid. På med luren och sa till min mysing att jag måste lugna ner mig, tar detta i morgon. Men se det gick inte alls det.

Det ringde på telefonen, tjejen sa att det blev fel och ville att jag skulle börja om med att följa den automatiska rösten. Samma procedur och jag klantade mig tydligen, slängde på luren och hoppades på det bästa. Men, det hjälpte inte att hoppas. Strax ringde tjejen igen. ”Det blev visst något fel”, jodå jag vet.

En gång till. Denna gång kom jag i alla fall till steg 4. Hade knappat in personnr, alla 12 siffrorna, min kod och skulle byta kod. Skrev in en ny kod och skulle upprepa den och i min nervositet skrev jag fel på en siffra, vad jag kan förstå. På med luren och pling så ringde tjejen igen.

”Kan jag inte få göra detta någon annan dag, någon annan gång, inte nu då jag har feber och mår dåligt”? Nej, nu måste detta bli klart och det var jag och ingen annan som skulle fixa det. Vid det här laget så grät jag. Helt slut. Hon hörde det, men var lika omänsklig. Detta skulle ordnas.

Visst, det gjorde ju det, till slut. Efter att allt var klart så frågade tjejen.

”Vad använder du vår bank till”? Ja, det kan man ju fråga sig. Jag får in min pension där, har mitt bankomatkort där, betalar alla räkningar, som hyra, el. bredband och så vidare där, och, har mitt sparande där.

Kanske ska jag byta bank, men det blir väl samma sak. Vill du …tryck 1, vill du…tryck 2, vill du tryck 3… vill du… tryck 4. Vill du byta bank, tryck 10.

Från början av juni fick jag ett brev ifrån Transportstyrelsen som ville tala om att mitt körkort snart går ut.

Det var ju inte den lämpligaste tidpunkten, om jag uttrycker mig milt.

Hur då undrar ni säkert, eller kanske.

Jo, jag har inte varit till en frisörska sedan i november 2019 och jag brukar gå varannan eller var tredje månad. Så jag är så långhårig och det är jag inte i vanliga fall. Mitt hår är så långt att jag måste ha hästsvans och jag brukar, för det mesta ha lugg också.

Då tänkte jag så här. Jag kan inte gå till en fotograf och ta en bild med mig i hästsvans, för det är inte riktigt mig. Utan jag bad mysingen ta en bild, hemma här efter det att jag hade gjort mig så fin i håret som möjligt. Hade lagt upp det, lite självfall och så slapp jag gå ut i blåsten.

Mysingen knäppte, vi sände in ansökan med den nytagna bilden av mig och hoppades på det bästa. Men ack, denna gång räckte det inte att bara hoppas.

Tror ni att jag blev godkänd? Nix. Bilden var för mörk och suddig och bakgrunden var det också fel på.

Nu var goda råd dyra, som ordspråket säger. Visserligen har jag ett europeiskt identitetskort, men det kan jag ju inte "köra" bil på.

Efter mycket dividerande, tänkande och ett antal veckor så försökte jag "ansa till mig" så gott det gick och mysingen tog på sig ett fotografiskt manér och med kameran i högsta hugg så blev det en ny bild på en gammal gumma. Men, jag sände in fotot och kan ni tänka er. Efter ett tag så kom mitt nya körkort. Hurra!

Jaha, vill ni se en bild nu då? Nehej, då slipper ni det, denna gång. En liten barnhistoria istället.

Lärarinnan förhörde klassen på biblisk historia och Olle kunde sin läxa mycket dåligt. Fröken frågade om han inte trots allt kunde återge något bibelcitat.

Olle suckade besvärat och sade till sist:
"Judas gick bort och hängde sig".

"Bra" sa fröken. "Kan du något mer"?

"Gå du och gör sammaledes".

Ja, se barnen, de små liven.

En kopp morgonvarmt hjärtkaffe. Var så god!

Nu har vi fått ett välbehövligt regn. Det har varit mycket torrt ute i markerna, inte nyttigt för natur och växtlighet.  Det regnade nästan hela eftermiddagen. På morgonsidan var det uppehåll och växlande molnighet och det passade oss alldeles utmärkt, då vi skulle ta vår morgonpromenad.

Vi har nu fått leka detektiv igen, det är skoj, blir som barn på nytt. Som barn då vi lekte kurragömma var det något liknande, fast då gömde man sig själv och kompisarna fick ut och leta.

Denna gång ville vi hitta ägaren till en liten väska, med ett eftertraktansvärt innehåll.

Det var så att igår då vi kom ner till stora gatan här i vår stad, såg jag under en bänk något som låg och skräpade. Jag tog foten till hjälp för att få fram det som fanns där. Mysingen tog på sig skyddsvantar och öppnade den lilla, lilla väskan, som inte rymde mer än kanske ett cigarettpaket, tändare, näsduk och kontokort.

Inga människor fanns i närheten så vi tog med oss väskan hem så att den inte skulle komma i orätta händer. Är våra rätta då? Ja, döm själva.

Efter frukost började vårt detektivarbete som inte var så svårt denna gång. För i väskan låg id-handlingar, 3 st kontokort, SL kort med mera. Sammantaget var det 7 st värdefulla kort.

Vi ringde telefonnr som vi fick fram, ingen svarade. Mysingen skickade ett SMS och på aftonsidan ringde ägarinnan upp och det bestämdes att hon skulle komma och hämta sina ägodelar på kvällen, vilket hon också gjorde. Hon var otroligt tacksam, vilket jag väl kan förstå. Hon hade inte hunnit ringa och spärra något kort ännu.

Jag kan nästan sätta mig in i hennes situation. Hon kunde ha fått det hur besvärligt som helst, nu slapp hon det. Fick förstås, som hon sa, ta taxi hit till oss. Hon bodde lite söder om stan, så det blev ju, kan jag tänka mig, en dyr taxiresa. Hon frågade speciellt om SL kortet var kvar. Kanske hade hon en hel del slantar på det. Vem vet.

Var rädda om er och varandra och gör det bästa av den fina gåvan vi har fått, en ny dag.

Jag är mycket bättre nu,

än vad jag var, när jag var

sämre, än vad jag är nu.

Varje dag är en gåva och jag gläds över livet och det jag orkar göra.

Idag till exempel, har jag följt med Mysingen ner till Landsvägen och handlat lite matvaror, i en affär som mellan sju och åtta har öppet endast för 70-plussare och de i riskgrupper.

Det tycker jag är toppen, att de tänker på oss. Ja visst, så kan man också tänka, som affärsidkarna möjligtvis tänker:  ”Har vi öppet speciellt för de i riskgrupperna som då kan komma och handla i tidiga ottan, så tjänar vi kanske mera”.

Nej, jag tror alla om gott, nästan. Hörde att det på ICA på Landsvägen var det personer som kom in och skulle handla, utan att vara i de berörda grupperna.

Svaren personalen brukar få då de påpekar olämpligheten i detta är: ”Ja, men jag skulle bara ha detta, lilla, det kan ju inte göra något”.

Många egotrippade unga flickor, trippar fram på gatan, med blicken ner i mobilen, ser varken till höger eller vänster.

Måste i alla fall poängtera att det finns otroligt många människor som är oerhört medvetna och hjälpter till att hålla avstånden. De viker av, går åt sidan, eller ibland, till och med går ner på bilbanan för att inte gå för nära oss, två gråa åldersstigna gamlingar. Många ler och ser så glada ut. Förstår egentligen inte varför. Men, Mysingen kommenterade det igår också: "de ler och ser så glatt på oss".

Ett hjärta fanns framför oss, ritat i asfalten.

Var rädda om er.

...för alla vänliga kommentarer, ord och tankar ifrån er, mina bloggvänner.

Jag har inte bloggat på ett bra tag, det har inte funnits ork eller energi. Hoppas på styrka.

Jag tror att det är viktigt att inte stå och stampa på samma ställe. Vi behöver kanske inte göra något stordåd, men kanske finnas till för någon i en svår situation.

Det har blivit en hel del balkonghäng varma dagar. Läst, löst korsord, eller bara varit. Sitta och meditera kan vara nog så bra. Stilla sina tankar och hämta nya krafter.

Var dag är en sällsam gåva. En underbar möjlighet.

...som jag har hört både Pelle Karlsson och Christer Sjögren sjunga.

Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå, Herrens vägar
när Han önskar, att vi himlen skola nå.
Sina barn Han leder här, genom sorger och besvär.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.
Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Här vi känna brist och nöd,
saknar ofta hjälp och stöd,
trötta anden hungrar, törstar,
under ökenfärden här.
Men vi tro på Herren Gud,
litar helt uppå Hans bud.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

En av mina systrar har fått lämna detta jordeliv.  Saknar henne. Hon var en sådan glad och humoristisk person, med glimten i ögat. Har inte kunnat hälsa på henne heller, på grund av coronapandemin och begravningen blir med endast familjen. Vi träffades senast förra året då hon fyllde år.

Vårt liv här på jorden är många gånger en kamp. För många en svår kamp.  Det går upp och ner för oss alla. Jag har dom senaste dagarna tänkt mycket på så skört vårt liv är och inte vet vi hur långt eller kort det blir.

Ett vet jag och det känner jag mig säker på. Livet går fort, alldeles för fort och det gäller att göra så gott vi kan av de dagar och år vi får.  Vi har bara ett begränsat antal.

Låt oss försöka att göra det bästa av denna tid, för oss själva och varandra.

Vi borde ha förtroende för Gud och trösta oss med tanken

att allt går bra, när det sker efter den Allsmäktiges vilja,

eftersom Han vet bäst vad som är gagneligt och nyttigt för oss alla.

Både beträffande vår jordiska, liksom eviga lycka och välgång.

Dessa änglar har min syster målat.

Igår åkte vi söder om sta´n och hälsade på min ena bror.

Han beställer hem mat i dessa Corona tider, men ibland händer det att han inte får det han beställt, kanske att det inte finns i lager.

Nu, denna gång var det torkade Katrinplommon bland annat, som fattades. Vi köper själva dessa och vet att det nu en tid har varit svåra att få tag i, på vissa affärer, men vi lyckades, det var bra. Vi var inte hem till honom eftersom både han och vi är ”riskgrupper”. Min bror fyllde 93 år i juni och vi vill ju verkligen skydda honom så gott det går, så vi får träffas i porten eller så.

Han var så tacksam att vi kom och gav oss ett kuvert och däri låg bland annat en limrick som han hade skrivit, angående plommon.

Russinets Farsa hette Plommonstop

och Katrin Plommon hette hans morsa.

De vistades ständigt ihop,

lite tröttsamt tyckte hans brorsa.

Men sen han ätit en kantrell,

börja han spana på en Mamsell.

Det är roligt att prata med min bror och kan då få höra om gamla tider. Något som han berättade var följande som hände då min bror var liten, långt före skolåldern, alltså i början av 1930-talet.

Min bror kom till vår pappa som stod och högg ved och sa.

”Pappa, där kommer tattar Göransson”.

”Du ska inte säga tattar Göransson, det heter farbror Göransson”.

Min bror sprang ner åt landsvägen till för att möta mannen som kom gående uppför den branta backen.

Då han kom ner till mannen, ropade min bror upp till vår pappa:
”Pappa, jag ser allt att det är tattar Göransson”.

Förr kallades resandefolket för tattare. I min barndom var det ett vanligt och vedertaget ord. De kom ofta hem till oss, för en bit mat eller eventuellt få en plats att sova på under natten.

Min bror berättade också att han ibland tyckte att det var jobbigt i skolan då lärarna sa ”fel” saker.

Bland annat undervisade läraren:

”Det högsta berget i Trehörninsjö är Hemliden”.
”Nej” sa min bror, ”det högsta berget är Högbrännaberget”.

Tror ni att läraren gav med sig och erkände att han hade fel. Nej, det gjorde han inte, han höll fast vid sin version.

Det var inte lätt för en elev, förr i tiden, då på 1930-talet, att säga något emot lärarna. Min bror var ju också så blyg, men han tyckte att det var fel, att inte hålla sig till sanningen, därför tog han mod till sig, för att rätta läraren.

Detta står i ABC boken som utgavs då Hylands Hörna pågick, i mitten på 1960-talet. Den såldes genom Radiohjälpen till förmån för lepra-barn över hela världen. Priset var 4:50 inkl. oms. Nej jag skrev inte fel, det hette nämligen omsättningsskatt, oms, då detta begav sig. Skatten infördes 1960. Den skulle, som så många andra skatter och kostnader, vara tillfällig. Tillfällig, det är tydligen ett tänjbart begrepp. För mig står det ordet för något som efter en liten tid ska bort, men det gäller inte sådant som regeringen påbjuder, kan man tänka.

Frihet är rätten att göra allt som lagarna tillåter.

Det var ett bra tag sedan som jag fyllde år, men sommarbarn är jag och det blev en annorlunda dag detta år. Vi ville inte ta emot några gäster, på grund av rådande pandemi, utan firade för oss själva och jag kände mig nöjd över dagen.

Konstigt det känns att jag fyller 80 år nästa gång. Nästa gång, ja det är ju något som man inte vet. Om morgondagen vet man inget. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren.

För två år sedan blev jag mycket förvånad den dag jag fyllde år. Mysingen och jag satt och åt frukost, samtidigt som vi lyssnade på Radio Viking. Då hörde jag plötsligt låten:

Hör min sång Violettan, hör min sång som till dig flyr.

Följ mig hän till ett sagoland, dit gondolen tyst oss styr.

Hör du ej musik i natten, som flyr ut i vida vatten?

O kom till mig, till mig hit ner, ömt den ber.

O kom Violetta, o kom Violetta, ack hör min bön, jag älskar dig, bara dig.

Hör min sång du min älskade, kom och dröm i natt hos mig.

"Har du önskat den sången till mig", frågade jag mysingen. Men han svarade inte, bara log.

Men, det var inte nog med det. Efteråt spelades låten "Ellinor".

Ellinor har namnsdag den dag jag har födelsedag och det är också det namn som jag skulle vilja ha.

Då jag var barn och det var så svårt att förklara för folk vad jag hette, hur det stavades, hur man uttalade det, så blev jag så trött till slut på mitt namn så jag frågade mamma om jag inte fick heta Ellinor istället.

Jag fick inte det.

Här en färsk bild av mysingen och mig, en spegelbild, så vi är spegelvända. Kyrkogårdsförvaltningens hus i Duvbo är rätt så nytt, stått där några år bara. En stor grön byggnad med en speglande vägg. Vi står hand i hand och båda fotar vi oss själva. Lite småbarnsligt, men sådana är vi.

Ännu ett bevis på att vi inte är som andra vuxna. Här åker mysingen linbana på lekplatsen.

Ett färgrikt hjärta till oss.

Att älska en människa innebär att gå med

på att åldras tillsammans med henne.