Hörde på radion i morse att det var stor brist på vårdplatser på våra sjukhusintensivvårdsavdelningar.  En undersökning som gjordes för flera år sedan visade att Sverige låg näst sist av länderna i EU. Sämre än oss var bara Portugal.

En stilla undran av mig. Varför har inte regeringen tagit itu med detta för länge sedan. Bevisligen så är det inte pengar som har saknats eftersom de nu kan betala ut miljarder i stöd till de som kan drabbas ekonomiskt av viruset som härjar. Om de har satt in resurser i tid så kanske vi inte har varit i denna kris nu. Men, vad vet jag?

Redan 2011 då jag kom in till akuten så fick jag ligga där och vänta nästan en halv natt, innan jag fick en ledig plats på hjärtintensiven. Vid den tiden hörde då inte jag om någon brist, men tid tog det. Som tur var så hade jag fått en plats och var uppkopplad på morgonen därefter då mitt hjärta stannade. Jag kommer ihåg att då jag vaknade blev jag så förvånad över att det var så många läkare, sjuksköterskor och apparater omkring mig.

Några dagar senare fick jag min pacemaker och sedan har det gått bra. Ja, förutom förmaksflimret, men det är en annan sak.

Idag snöblandat regn och jag har inte varit utanför dörren ännu. Väntar på ett viktigt samtal ifrån min läkare. Antingen ringer han idag, eller i alla fall denna vecka, sa sköterskan. Spännande och lite orolig över vad han säger.

Tala ej illa om moln, som skymmer,

ty nådens skurar de ofta rymmer.

En liten historia.

"Älskling, vill du se var jag blev opererad för blindtarmen"?

"Nej, usch, jag avskyr sjukhus".

Dagarna går fort, ser att jag inte har skrivit här sedan i tisdags, men det har varit någonting varje dag och som pensionär så unnar jag mig ungefär ett åtagande per dag.

Just när jag har vant mig vid

gårdagen, så kommer idag.

I tisdags var jag och lyssnade på musikcafé som SPF anordnade. Det var min Mysing som hade sammanställt programmet och också den som spelade skivor och visade filmsnuttar. Denna gång handlade det om Barbro Svensson, alltså Lill-Babs. Det var mycket se- och hörvärt. Hon hann ju med en hel del under sitt 80-åriga liv och var en person med stor kärlek till sina medmänniskor.

Jag har också haft förmånen att få lyssna till henne live. Hon besökte Sundbyberg på nationaldagen 2013 och gjorde ett bejublat framträdande på Golfängarna, vid Lötsjön. Jag stod rätt så långt fram och hon tittade på mig då hon såg att jag fotade. Uppmärksamt.

Det var fullt med folk.

Igår var vi och övade sånger i vår lilla SPF kör. Det är roligt att träffas och sjunga ihop lite. Glad så länge sånggruppen finns och jag kan vara med.

Nu strax ska vi ut och handla förnödenheter. Det måste också göras.

I morgon är det dags att sätta mig i tandläkarstolen igen. Känner inte för det. Vill inte tänka på det, försöker att tänka på något annat.

Min hjärna inte bara vandrar iväg ibland, ibland lämnar den mig totalt.

Räck mig din hand vi har samma väg att gå.
Räck mig din hand vi har samma mål att nå.
Glöm allt som skiljer och låt oss tänka på,
vi behöver alla varann.

Gammal eller ung det betyder ingenting.
Fattig eller rik det betyder ingenting.
Färgad eller vit det betyder ingenting,
vi behöver alla varann.

Splittrad är vår stackars värld idag som aldrig förr,
vi kryper in i våra skjul och stänger till vår dörr.
Men över murarna som skiljer oss vi hör,
vi behöver alla varann.

Han som håller hela världen i sin starka hand,
känner alla människobarn i jordens alla land.
Han ska rena oss från alla själviskhetens band.
Vi behöver alla varann.

Den här vackra sången hörde jag en morgon på Radion. Radio Viking sänder ifrån Ekerö och brukar spela många vackra och gamla låtar och ibland några psalmer, eller kristna sånger, fast kanske inte så ofta.

Göte Strandsjö har skrivit texten och även komponerat denna sång. Han var författare, tonsättare, sångare, sångpedagog och professor vid Musikhögskolan i Malmö.

Sin första komposition gjorde han som 7-åring.

Han var också i många år organist och musikalisk ledare i Filadelfia kyrkan i Malmö. Jag har själv hört honom, men i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm.

Hans produktion omfattar ett par tusen kompositioner och arrangemang. En del finns i Den Svenska Psalmboken, Frälsnings arméns Sångbok, Psalmer och Sånger och i Segertoner. Många artister har framfört hans musik. Kan nämna några: Erland Hagegård, Östen Warnerbring, Christer Sjögren, Anna-Lena Löfgren, Artur Eriksson och Jan Sparring.

Han var med i ett 90-tal radioprogram och ett 50-tal TV-program. Han framträdde som solist då Dag Hammarskjölds stoft anlände till Malmö och sjöng då för cirka 50.000 människor.

Hade också en blandad kör, där bland annat Sten Broman hämtade förstärkning från, när han skulle göra större framträdande med Konserthusstiftelsens kör.

Strandsjö var mycket produktiv under sin levnad. Avled 2001, 85 år.

I morse tog vi en kort liten promenad. Regnet hängde i luften, men det var uppehåll och ett par plusgrader.

Grönt är hoppets färg.

Jag hoppas att vi alla får en bra dag.

Jag skrev för några inlägg sedan om att jag drömmer så mycket och ibland riktigt otäcka mardrömmar.

Nu måste jag bara berätta något roligt, då det gäller drömmar.

I går natt så drömde jag att jag var ute och åkte tunnelbana, eller tåg, osäkert vilket, både ock kanske. Jag virrade som vanligt bort mig, sprang och letade och hittade inte rätt vagn, eller så var det fel

station som jag hamnade på.  Jag blev mer och mer förtvivlad och hjärtat bultade i bröstet. Så vaknade jag med hög puls och bankande hjärta, glad över att vara hemma och att det bara var en dröm.

På morgonen berättade Mysingen att han hade varit ute och rest och hade tappat bort mig. Han sprang runt och letade och blev mer och mer orolig, eftersom han visste att jag hade dåligt lokalsinne.

”Är hon borta nu igen, men var är hon, var ju här alldeles nyss”? Så vaknade han och där var jag.

Vi hittar kanske inte varandra i drömmarnas värld, men i den riktiga världen har vi som tur är funnit varandra.

Ett hjärta som jag fann på bordet, av skräp, av något slag. Märkligt. Ser ni det, fast det är litet?

Idag sol och några minusgrader, men det ska bli varmare. Halt har det varit och kanske är, har jag hört på radion om, i alla fall i Stockholmsområdet. Jag har inte varit ute ännu idag, får se hur det blir framåt dagen.

Vi borde städa idag, men ingen av oss har lust, eller ork.

Jag gillar arbete, det fascinerar mig.

Jag kan sitta i timtal och titta på.

En tulpanbukett som Mysingen har fått.

...lite av vad som hänt den senaste veckan.

Jag har varit och övat och sjungit sånger i vår lilla SPF kör. Det var faktiskt roligt, fast jag måste erkänna att jag kände mig lite ringrostig. Har missat så många gånger denna termin, på grund av förkylning och skräp, men nu kunde jag gå.

Varit och hälsat på min äldsta bror i Farsta. Det är alltid ett litet äventyr för mig nu att åka tunnelbana. Jag som förr har tagit mig fram obehindrat, känner mig lite vid sidan av, på något sätt. Är inte van vid det och det känns konstigt. Får planera av- och påstigning, tankemässigt, så att jag är beredd. Måste tänka på hur jag kliver på och står och stiger av en rulltrappa. Förr, hoppade jag av och på utan vidare. Nu känner jag mig bara "eljest". Om ni inte vet så betyder ordet "eljest", lite annorlunda, kan man kanske säga. Jag tycker inte att det finns något annat bra uttryck för detta västerbottniska ord. Jag är uppvuxen ungefär 2 mil ifrån Västerbotten, så för mig är det ett vanligt uttryck.

Förstår om ni inte begriper vad jag menar och hur det känns. Men, strunt samma, vi kom dit och det var mycket trevligt. Min bror är ju över 92 år men bjöd på en trerätters middag som var suveränt god.

Då vi kom fick vi "sprutdricka" och lite gott tillugg.

Varm macka och ost- och broccolisoppa till förrätt.

Mustig köttgryta med grönsaker som huvudrätt. Glass och bär som efterrätt. Alltid lika trevligt att besöka honom. Vi hjälpte till så mycket som möjligt så att han inte skulle bli allt för uttröttad.

Jag har också varit till tandläkaren för första behandlingen. Har nämligen bestämt mig för ordna med tänderna efter tandläkarens rekommendationer.

Dessutom har jag besökt en tandhygienist, vilket gick bra. Hon sa att jag skötte mina tänder precis som man skulle. Med borstning, mellanrums tandborstar och tandtråd. Det hon tyckte jag gjorde fel var att jag borstade för hårt, det poängterade tandläkaren också. Men, är man rädd för att det ska gå hål, så är man. Trodde i min enfald att jag genom det skulle besparas obehaget att sitta i tandläkarstolen.

Strax utanför tandläkarmottagningen fanns detta, i min färg, violet. Det syns inte så bra på bilden, detta med färgen, men i verkligheten var det ett violethjärta som låg på trottoaren, på ett blad.

Det kom lite snö, som syns på denna bild av vintergäck. Nu har snön försvunnit.

Utanför vårt hus blommar detta träd, eller buske. Undrar om det är ett japanskt körsbärsträd?

Idag regnar det, men vi har tagit en kort liten promenad, det gäller att passa på.

Om livet ger dig regn.

Hoppa i vattenpölarna.

Återigen en natt som har varit fylld av jobbiga drömmar, vakenhet och oro. Undrar vad det kan bero på?

Ett svar kan vara att mitt oroliga hjärta flimrar av förmaksflimret. Ett annat kan vara att jag oroar mig för dessa tandbehandlingar som ligger framför. En tredje orsak kan vara att mina mediciner ger mig många obehagliga drömmar. I natt till exempel så drömde jag att någon tryckte ner mig emot en badkarskant så att jag inte fick luft. Jag försökte ropa till personen i fråga, men det kom inte fram något ljud.

Jag vet att jag sa: "Jag har en pacemaker inopererad och den trycks ihop, jag kan inte andas". Så skrek jag och vaknade. Vad nu pacemakern hade med andningen att göra, förstår jag inte.

I dag har mysingen mycket att göra. Han har redan, för 45 minuter sedan vandrat ner till SPF lokalen för att göra i ordning medlemsbladet, tillsammans med andra ur styrelsen. Sedan kommer han hem och fixar med våra två "grupper tidningar" som vi ska ut med. Därefter ger han sig iväg och delar ut dom. Han får gå utan mig, denna gång också. Skönt att han är ung och stark. Han säger titt som tätt att han håller på att bli gammal men det stämmer inte. Jo, på pappret kanske, men i verkligheten är han inte 77 år.

Sedan ska han till tandhyginisten och därefter hem för lunch. Efter det måste vi gå igenom materialet som han har gjort i ordning för en musikstund på SPF i början av mars. Han kommer att visa filmsnuttar och spela musik av en känd estradör.

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.

Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Jag blir lite smålycklig, då jag ser ett hjärta, då vi är ute på promenad.

Var rädda om era hjärtan.

I går kväll såg vi polis och brandbilar i Tornparken, som ligger precis där vi bor. Såg också att det bolmade rök så vi tänkte att nu har några busungar satt eld på lekparken. Det finns ju en hel del trägrejer där.

Men i morse då vi gick förbi där såg vi detta. En papperskorg som har brunnit. Trodde först att det var någon som hade slängt ner en cigarett och att den hade orsakat branden.

 
Så såg vi dessa smällare. Det fanns flera stycken och då kanske det var barn eller ungdomar som hade lekt lite, tänkte vi.

Så här ser papperskorgen ut, om den inte har brunnit. Denna står framför Centrumkyrkan.

Vi såg också på vår promenad i tidiga ottan, en tjej som satte upp nya lampor i rondellen. Den högsta lampan, då var hon långt uppe i luften, men det tog jag ingen bild av.  Detta var nog inget "tjejgöra" förr i tiden.

Ett hjärta hade bildats av vattendroppar. Fanns precis vid rondellen.

Nu ska vi ta bilen och åka en sväng. En del inköp måste göras, bland annat, i affärer som inte finns här i vår lilla stad. Hoppas att vi alla får en finfin dag. Vädret här är soligt och 6 grader varmt. Metrologiska våren är här, enligt vad de sa på radion i morse.

Svensken vill sitta i fullständig trygghet

i biografsalongen eller vid sin TV och

se på häftiga actionsfilmer. En märklig

kombination av spänning och trygghet.

Morgonpromenader gör Mysingen och mig gott. Vi försöker, om vi är friska att gå ut en sväng före frukost .

Det är speciellt trevligt att gå ut tidiga lördag- eller söndagsmornar. Lugnt och fridfullt, inte någon trängsel och inte många fordon.

Söndagsmorgonen gick vi, som vi ofta gör, en promenad genom Tornparken, kommer förbi Centrumkyrkan och ner till Sturegatan. Det var inte många ute, någon enstaka vandrare skyndade till T-banan och någon hundägare såg vi.

Men, rätt som det var kommer en ung tjej halvspringade emot oss.

”Får jag kanske fråga Er om något”, sa hon på knagglig svenska.

”Javisst”, sa jag och trodde att hon inte hittade någon adress som hon skulle till. Hon hade nämligen telefonen i högsta hugg framför sig, så mina ögon drogs till den.

"Nej, jag vill bara prata. Det är en mystisk man där framme,  som förföljer mig, känner mig rädd".

Då såg jag honom, han sneddade över gatan med raska steg och låsades inte se oss. Tjejen gick med oss några steg och sedan tackade hon så mycket för hjälpen och fortsatte gatan fram. Hon gick tillbaka samma väg som hon kom, så troligen hade hon inte vågat gå ensam längre, för mannens skull, utan vände för att be oss om hjälp. I slutet på gatan såg vi att hon slank in i en port och då vi efter en stund kom fram dit så stod hon därinne och vinkade och log så glatt emot oss.

Vi kände oss nöjda över att ha fått vara någon medmänniska till lite hjälp. I mitt inre tackade jag Gud och tänkte: "Vilken tur för tjejen att vi tog denna väg, denna gång, så att vi kunde bistå henne. Man vet aldrig hur det hade gått annars. Det finns så många skumma typer i vår värld".

Räkna inte åren, men räkna välsignelsens mängd.

Räkna inte åren, men löftena Herren dig gav.

Räkna inte åren, men räkna med ledning och råd.

Vi gick förbi dessa snödroppar. Dom ser lika glada ut, utan snö.

Skatan har byggt och byggt och har nu fått ett stort fint slott. Detta stora skatbo finns bara ett 50-tal meter ifrån där vi bor, så bilden tog jag på vägen hem.

Hoppas att ni alla mina bloggvänner får en bra dag.