Senaste inläggen

Av wiolettan - Fredag 16 mars 09:37


Fredag och solen lyser så fint, fast det är lite kyligt. Minus 9 hade vi i morse då vi tog en kort runda.


Det är skönt att solen börjar att titta fram ibland, det har ju varit lite dåligt på den fronten. Förra veckan då min syster ifrån Umeå och hennes dotter var här så var det mulet, blåsigt och gråkallt. Inget bra tillfälle att göra Stockholm på.  Jag följde inte med in till stan, de klarade sig själva så bra. Vädret kan vi inte rå på och tågbiljetterna var ju beställda några veckor innan, svårt att veta hur det blir. Men, som tur var så tyckte de att det var trevligt ändå att vara här några dagar och besöka oss.


I morse då vi tog en promenad kom det en cirka 30-årig tjej bakom oss. Hon pratade högljutt i sin mobil.


"Ojojoj, jag är så stressad, nej jag hinner inte, jag hinner inte ens SMS:a, men nej nu kommer min buss också". Så började hon att springa, i sina alltför höga stövelklackar i ett väglag som kanske inte passade så bra.


Optimist var hon i alla fall, trodde att hon skulle hinna med bussen. Men, vet ni vad som hände, har aldrig varit med om det förr. Busschauffören stannade invid vägkanten, på Tulegatan, där det kommer bilar hela tiden, öppnade dörren, tjejen tittade upp och såg den öppna bussdörren och slank in. Vi hörde hur hon hjärtligt och varmt tackade chauffören.


Undrar vad dessa bilar bakom som fick stanna och vänta tänkte, eller rättare sagt, de bakom ratten. En buss som stannar mitt emellan två busshållplatser, inte lovligt, kanske, men mycket empatiskt och mänskligt. Jag blev mycket glad och tyckte det var en trevlig och bra början på min dag.



 

Några rader ifrån min Optimistlåda.


Önskar er, mina bloggvänner en trevlig helg.

ANNONS
Av wiolettan - Onsdag 14 mars 08:29


Jag tror att jag har träffat 8 st av mina bloggvänner genom årens lopp. Haft mailkontakt med dubbelt så många och också bara pratat med några i telefon. Ja, det är ju inte så bara. Det går att utläsa mycket genom en röst och jag har tyckt att det har varit givande och trevligt.


Men, en av dom som jag har mött i verkliga livet blev mera än en bloggvän för mig. Vi började att träffas och umgicks en hel del.  Vi var hem till henne och hon besökte oss många gånger och ibland träffades hon och jag ute på någon restaurang. Hon tillbringade en julafton här hos oss också.


Fast hon hade en hel del krämpor var hon alltid glad och positiv. Hon arbetade med ungdomar  och gjorde ett fint jobb.


Tyvärr fick hon inte leva så länge. Hon dog den 14/3 2010, knappt 55 år gammal. Idag är det alltså 8 år sedan.


Allt gick så fort så det blev en stor chock. Var och hälsade på henne på sjukhuset två dagar innan hon avled, men då gick det inte att få någon kontakt. Saknar henne otroligt mycket.



 




ANNONS
Av wiolettan - Tisdag 13 mars 08:17


Idag regnar det hos oss och vi har inte tagit någon morgonpromenad, kanske blir det en gårunda senare på dagen, om det inte är för halt. Vi har tvättstugan så det finns att göra här på förmiddagen.


Igår satt mysingen och jag och pratade och kom in på hur fort tiden går och vad gamla vi har blivit. Denna månad har vi varit gifta i 8 år och det känns som helt nyligen som vi gick uppför altargången.


Det som är märkligt är att det inte känns inuti att jag är så gammal. Men jag påminns så fort som jag ser någon känd skådespelare eller sångare från förr i tiden. Som igår då vi satt och tittade på en av Lasse Åbergs långfilmer, eller då jag såg bild på LillBabs och hennes vuxna döttrar. LillBabs som fyllde 80 år igår och har verkat vara hur pigg och alert som helst, men som nu ligger inne på sjukhus för hjärtflimmer. Hoppas att hon kryar på sig och slipper dras med flimret i tid och otid, det är så tröttande och tar ner livskvaliten.


Jag tror att det är mycket viktigt att vi försöker ta tillvara den dag som idag är. Morgondagen vet vi inget om.


Mycket få människor lever i dag, de flesta

gör förberedelser för att leva i morgon.

Vi lever en sekund i taget och den sekunden är just nu.


Eller som Platon sa:

Är människan måttlig och förnöjsam, då är

inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också ungdomen

fylld med besvär.


Nu strax ner till tvättstugan igen. Ha en finfin dag mina bloggvänner. Regnet är bara bra, för er som vill att snön ska försvinna så att våren får göra sitt intåg.



 

En liten ekorre utanför vårt fönster. Ojdå,. inget huvud.


 

Men här syns huvudet, en del av det i alla fall. Halva svansen istället. Ekorrar är så snabba så det är svårt att fota dom och just här så var det en skata som den sprang undan ifrån.



 

Hjärtan. Alla Hjärtans Dags lott, kanske. Då vi skrapade var det vinst 30:- gånger 2, så vi fick 60:-, alltid något.





Av wiolettan - Söndag 11 mars 09:20


Jag är så glad att jag kunde ta en liten morgonrunda i morse. Visserligen inte så lång och dessutom med många stopp och vilopauser, men ut kom vi. Tror att mysingen var lika glad som jag. Han hade satt broddar på mina stövlar och det behövdes verkligen.


 

Detta är en bild ifrån Tuletorget och det nästan syns så halt det är. På många ställen verkade det nästan livsfarligt att gå, men, både jag och mysingen hade broddar och vi höll varandra i hand. "Faller en faller alla". Vi tycker båda att det är så skönt att vi har varandra, och mest jag.



Den som tror, att han kan undvara

andra, bedrar sig mycket. Men den som

tror, att andra inte kan undvara honom,

bedrar sig ännu mera.


 

Här har kommunen satt stopp för gående att vandra ner för trappan, trodde dom. Men ni ser, det verkar vara många som trotsar repen och kryper under och går på trappan. Lätt att slå sig illa om man ramlar där.



 

Detta skatbo finns vid Tulegatan. Det är så stort, bland det största som jag har sett. Roligt att se skatorna leta kvistar, ta dom i munnen och flyga iväg. De är duktiga husbyggare.


Det är underbart att kunna gå ut, kolla in omgivningarna och hitta något nytt. Hoppas innerligt att jag kan gå så långt som ner till Råstasjön igen, kolla in alla sjöfåglar, se hur många hägrar som finns där nu.


Att leva är så häpnadsväckande att det

lämnar mycket litet utrymme för

andra sysselsättningar.


 

Nästan hemma igen efter vår runda gick vi förbi denna bänk. Ett hjärta för oss och er.

Av wiolettan - Fredag 9 mars 08:41


På frågan, "hur står det till"?

kan man få det intelligenta svaret

"Jotack, det knallar och går".

I så fall är det ytterst viktigt att det

knallar och går åt rätt håll.


Det kan jag skriva under på, verkligen. Jag tycker nu och hoppas att det går åt rätt håll. I dag kännns det inte som om hela kroppen är dränerad på all kraft. Men, å andra sidan kan jag inte sluta och hoppas och önska att jag skullle känna mig starkare.


Egoistens bön:
"Käre Gud, hjälp oss alla och särskilt mej".


I går var det den Internationella kvinnodagen och mysingen kallade mig för Siv hela dagen, eller Sivan. Andra dagar brukar han säga mitt vanliga namn eller Gosan eller Älskling eller något annat smeknamn. Men i går blev det Siv beroende på att det är mitt andra namn och min namnsdag. Vi firade med champagne, mitt i veckan.


 

Vi har fått en hel del snö och det kan vara jobbigt för småfåglarna att få mat. Här har snälla människor lagt lite gott till fåglarna. Andra passar också på och de samas rätt så bra. Längst fram två fåglar, därefter en ekorre och längst bak en råtta. Alla är de hungriga och samsas gott. Märkligt att de satt kvar fast jag stannade och fotade.



 

Vid återvinningsstationen i morse. Ett hjärta så klart.


Av wiolettan - Måndag 26 feb 08:08


Det såg så fint ut i morse då jag tittade ut. Men sedan såg jag på termometern att det var minus 7 grader och tittade närmare på snöflingorna. En del blåste nästan vågrät och då vet jag att vindarna blir kalla och isiga, nordanvindar.


 

Men visst är det vackert med snö? Det syns på bilden hur snön faller.


 

Ja, jag vet, alla tycker inte det och det kan jag förstå. Men så länge som det inte är halt så känns det härligt. Dessa båda snöiga bilder har jag tagit ifrån lägenheten.


Jag har visserligen inte varit ut i dag, ännu, men igår då vi gick till Centrumkyrkans 11-gudstjänst var det perfekt gåunderlag.


En av mina kompisar som har en katt tycker att det är intressant att se hur den uppträder då det är blött, kallt eller att det snöar ute. Katten vill ut, då dörren öppnas sätter den sig på bron och bara tittar, går eventuellt en kort liten sväng men ska sedan in igen.


 

Varmt och skönt inomhus, tycker katten. Denna katt har jag fått, för inte så länge sedan och jag tycker det är så mysigt att den kan hänga så där lite slött, på en bordskant.



 

Denna tavla fick jag i julas. Den förenar två av mina intressen, katter och musik.


 

Hjärtan, måste kanske visa en bild av ett hjärta också. Denna tog jag häromdagen då jag stod och diskade och plötsligt såg ett hjärta i slaskhon.


Då jag diskar så brukar ofta mina tankar rusa omkring i hjärnan. För att diska fodrar ju ingen tankemöda och då är det skönt att koppla av och tänka på något roligt. Men just denna dag, då hjärtat kom för mina blickar var det inga trevliga tankar jag tänkte. Allt kändes istället hopplöst och jag försökte ingjuta mod i mig själv.


"Du kanske inte är hopplös". "Undrar vad jag har för funktion här i denna värld"?  "Hur ska jag leva och agera för att det ska gå bra och för att jag inte ska förstöra för någon annan"? Ja, det var rätt så mörkt i mina tankar. Men, så kom hjärtat upp, bildat av diskmedlet Yes. Alla kankse inte ser att det är ett hjärta, vad vet jag.



Av wiolettan - Onsdag 21 feb 09:45


I dessa OS dagar då det är så mycket med sport och tävlingar på TV, så drar jag mig till minnes då jag var ung, i skolan och i början av tonåren. Jag var inte sportintresserad men tävlingsintresserad.


Min bästa kompis var mycket för sport och väldigt duktig. Hon var med i skidtävlingar och vann och vann.  Jag var med henne ibland och tränade då det gällde skidåkning men för det mesta hade jag inte den tiden på vintrarna. Efter skolan hade jag fullt upp hemma, för det mesta.


Jag kommer ihåg en skidtävling som jag var med i och sedan fick jag inte vara med flera gånger. Jag tog ut mig så totalt så jag blev sjuk och lärarna fick ge sig iväg ut i skogen och leta efter mig. Därefter lade de mig på en säng i ett rum och läkare tillkallades. Det blev en väldig uppståndelse. Men, jag ville ju bara vara bäst.


I skolan hade ju idrott några egna timmar på schemat. Jag var inte särskilt duktig, jo kanske om jag tänker efter.  Det var ju så att om vi skulle som exempel spela brännboll så valde fröken ut två lagledare och sedan skulle lagledarna välja ut sina lagkamrater. De fick välja varannan gång så det skulle bli rättvist. Jag och min bästa kompis blev nästan alltid först valda. Båda sprang vi fort och var duktig på att ta lyra. Jag kommer fortfarande ihåg att det blev 5 poäng för att ta bollen med båda händerna och 10 med en hand. Det med en hand blev jag specialist på.


En annan sak som jag kommer ihåg och som jag tyckte var så jobbigt var att det var många av mina klasskamrater som inte var så duktiga utan ingen ville ha dem i sitt lag. De blev valda sist. Jag hoppas att detta system av uttagning har försvunnit och att lärarna bestämmer hur lagen ska se ut så att ingen ska behöva känna sig utanför.


 

Vänner är guld värda.


 

Hjärtfotsteg i snön, eller?





Av wiolettan - Måndag 19 feb 10:17


Man beundrar mest det som man

själv minst behärskar.


Det är en mening som stämmer mycket bra. Jag kan bara gå till mig själv. Måste säga att jag beundrar dom som kan laga mat, de som bara fixar till och det blir så otroligt gott. Den gåvan skulle jag väldigt gärna vilja ha.


"Du kan träna", kanske nå´n säger, "övning ger färdighet". Tror ni inte att jag har försökt. I så många år har jag varit tvungen att kunna sätta fram något ätbart på bordet. Ända sedan jag var i början av tonåren. Min första man han hade inte ens stekt ett ägg eller kokat potatis då han träffade mig. Två noviser vid spisen. Först hade hans mamma tagit hand om maten och sedan hade han varit gift två gånger och då behövde han inte heller sköta detta viktiga moment i hushållet.


 

Nu hjälps mysingen och jag åt och titta bara vad vi åstadkom i går. En purjolöksgratäng.  Men, inte vem som helst, utan en med ett hjärta på. Den var dessutom mycket god.


 

Då vi vandrade ut igår såg vi en skylt. Tänk Sveriges till ytan minsta stad har cirka 50.000 invånare. De bara fortsätter och bygger och bygger. Det är många byggen på gång. Det som försvinner mer och mer är våra parkeringsplatser. Mera människor, betyder fler bilar och tydligen färre parkeringsplatser.  Vi funderar nästan på att göra oss av med bilen. Det som vi använder den till är vid resorna hem till mitt föräldrarhem i Ångermanland och de sköna och intressanta turerna för att besöka platser i Sverige som vi inte har varit till.


 

Några tänkvärda ord så här på den första dagen i en ny vecka. Står på vår almanacka i köket.



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 77 åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se