Senaste inläggen

Av wiolettan - 20 november 2016 09:31


Har ni tänkt på så glad vi blir om någon obekant, till exempel i en affär eller ute på gatan ler mot oss eller säger ett vänligt ord. För mig betyder det mycket och lyser upp och lättar upp hela dagen. Jag blir varm inombords och lite av det, kanske tunga som jag bär på, blir lättare att bära, eller kanske är det så att jag då glömmer bort det som inte är så lätt eller enkelt.


Det berättas om den ryske författaren Leo Tolstoj att han en gång passerade en tiggare på gatan.


Tolstoj ville gärna ge mannen något och kände efter i sina fickor. Men de var tomma, det fanns inte ens ett litet mynt att hjälpa tiggaren med.


"Jag beklagar, min broder", sa Tolstoj till mannen. "Jag har ingenting att ge dig".


Tiggaren lyste upp. "Du har gett mig mer än jag kunde önska, du kallade mig broder".


Det är något att tänka på. Alla vill vi bli sedda och respekterade. Och, det behövs inte mycket för att göra en medmänniska glad.


I morse kunde mysingen och jag gå ut och vandra, nästan som förr i tiden, en timme blev det cirka och det kändes bra, ja, inte i kroppen precis, men i hjärtat. Då såg vi att det snart börjar bli jul. Eller det kanske det har varit länge men som jag inte sett. De har julskyltat i en del affärer, några har adventsljusstakar i fönstren och många har satt upp ytterbelysning i form av slingor på sina balkonger.


För mig känns det lite tidigt. Eller är de inte för tidigt ute?



 

Det är ju bara november ännu, det kan jag ju se på denna november kaktus som gör allt för att lysa upp vår tillvaro.


 

Även denna blommar lite smått, med härligt vita blommor. Speciell.

Båda bilderna har jag tagit idag.




ANNONS
Av wiolettan - 18 november 2016 08:55


Häromdagen kom det ett brev på posten med två lotter. Mysingen och jag skickar in korsordslösningar varje vecka, antingen över Internet eller brevledes och får som belöning, ibland, några skraplotter. Nu var det länge sedan. Det har inte hänt sedan vi vann 5.090:- tror jag det var.


Brevet var adresserat till mysingen och han var inte hemma så jag fick snällt vänta till kvällen då han dök upp, med att skrapa.



Det är nästan det roligaste med att vinna lotter, detta med skrapningen och spänningen. Det var två lotter och mysingen skrapade en och vann 90:- och jag skrapade den andra och vann också 90:-. Hur stor är oddsen för det? Inte stor alls om ni frågar mig.


Vi blev glada som två barnungar som har fått en ny leksak, eller kanske en hund eller katt som fått något.


Kontentan av det hela som jag vill komma fram till är.


Lös korsord. Det stimulerar hjärnan, förhoppningsvis lär vi oss nya ord. Det är roligt att ibland få några lotter per post och det är spännande att skrapa och det är härligt att ibland vinna. Än om det är småsummor.



 

Åt kräm och mjölk en lunch och ser ni vad som har bildats på tallriken? Ett litet hjärta. Märkligt. Jag har själv inte gjort något medvetet för att det skulle bli ett hjärta.





ANNONS
Av wiolettan - 15 november 2016 07:43


Min hjärna blir tommare och tommare. Har ni känt så? Eller är det jag som börjar få färre och färre hjärnceller. Tycker nämligen det känns som om fler och fler av de vanliga orden försvinner. Nu är det inte bara att jag glömmer namn på personer och sådana saker.


Men å andra sidan så tror jag att jag har läst någonstans att nya celler i hjärnan bildas under hela vår livstid. Nya hjärnceller stimuleras av att vi håller igång. Om det menas att ju mer vi arbetar med kroppen och hjärnan ju klokare blir vi, är ju inte sagt. Tror att jag ska tolka det så. Det låter bra.


Sedan är det ju detta med demens sjukdomar. Alzheimer är en fruktad åkomma, med all rätt. Då förtvinar nervcellerna mer och mer.


Jag har en syster som har fått den diagnosen och även en bror som mer och mer inte kommer ihåg nutiden. Min syster har haft sjukdomen i många år och har fått bromsmedicin.


Kommer så väl ihåg då hon sa det till mig första gången.


"De har röntgat min hjärna och jag har ett stort hål som bara blir större och större". Det var hennes tolkning av läkarens ord.


 

Några fina ord att tänka på, av Marie Fredriksson


"Gör er inga bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga".





Av wiolettan - 13 november 2016 09:34


Även idag kunde jag och mysingen ta en liten morgonrunda, inte ens 45 minuter, men jag är ändå glad att det gick bra och kändes OK. Det är ju inte som förut, men det kan jag ju inte heller begära.


Vi kom inte iväg förrän klockan var halv åtta så det var redan ljust ute, men söndag är det inte många som är i farten.


 

Dessa var det. Snöskottare, som rensade tak så det inte skulle hända olyckor nu då det ska bli plusgrader på dagen enligt väderkillen.


 

Stackars cykel, nästan igensnöad.


Det vi märkte på vår lilla morgonrunda var att bilvägarna var snöfria, liksom cykelvägarna, men inte gångvägarna, där var det snö och fläckvis halt.


 

Den här bilen kom körande och ställde sig i rondellen. Fattar inte föraren att det kan vara livsfarligt att köra ute på vägarna med denna snöhög på taket. Vid en eventuell inbromsning, så tjofs. Vad hände? Ja det kan man fråga sig. En oförsiktig och ej tänkande medmänniska är ute och gör stan osäker. Så´nt gör mig ledsen och bekymrad över hur det ska bli i framtiden. För ofta, måste jag säga, är det unga människor som gör så här. Äldre har mer erfarenhet och jag hoppas att de inte skulle köra ut i Stockholmstrafiken så oförberedd.



 

Desto gladare blir jag över detta.


"Titta", sa mysingen i morse, " ett hjärta i asfalten, det som göms i snö". Vet inte om det är någon som har ritat dit hjärtat, det verkade inte vara av snö. Det kom fram vid plogningen.


Var beredda i natt, tror jag det är, eller den 14:e.  Fullmåne och då ska det vara supermånen som syns. Den syns då månen är närmast jorden, eller hur jag ska uttrycka det. Inte sedan 1948 har den varit så nära. Enligt forskare så kan månen märkas som 14 procent större och lysa 30 procent starkare än vanligt.


Vi får hoppas att det är månljust.



Av wiolettan - 10 november 2016 10:34


Allting ordnar sig till det bästa, brukar det ju heta. Jo, jag tror att jag har en skyddsängel som hjälper och en Gud som ser längre än vad jag gör och kan planera.


Det är ju inte något som jag bara har kommit på så här hux fux, men vissa dagar blir det tydligare än andra. För det mesta gäller det småsaker, men, eftersom jag inte vet vad som kan hända så kan det vara små saker som kan utveckla sig till stora. Oj, så kryptiskt.


Nu blev det lite påtagligt eftersom de ringde ifrån vårdcentralen och sa att min läkare var sjuk och ville boka en annan tid till mig. Jag skulle ha varit där i morgon vid 9-tiden och hade redan börjat oroa mig hur jag skulle ta mig dit. Visserligen har det slutat att snöa, men det har kommit över 4 dm snö på ett dygn så kommunen hinner inte med att skotta, sanda och salta. De flesta bilarna här utanför är översnöade och mysingen har inga dubbdäck. Men, nu ska jag boka en ny tid och förhoppningsvis är det fina bilvägar och gångvägar då.


I morse tog jag och mysingen en liten, liten promenad, några hundra meter blev det bara. Tänkte att jag ville ha lite frisk luft och rörelse i mina ben, men snön och halkan är inte till för gamla kärringar som mig.


 

Bänken utanför vårt hus. Den ser riktigt vacker ut, i snöskrud.



 

Trappan upp till trottoaren, från vårt hus.  Inte lätt för gamlingar att ta sig fram. Den här bilden är ifrån i morse. Några tappra har trampat upp litegrann. De måste kanske iväg till sina jobb.



 

Förutseende, verkligen. Snökedjor, suveränt. Det var länge sedan jag såg det på någon bil.


 

Denna bild tog jag igår då mysingen var på gång ute. November kaktusen har börjat blomma som synes. Någon av dessa översnöade bilar är vår. Kan ni gissa vem? Skojar bara, det är ju omöjligt, men det är den som har mest snö på sig.


Måste tala om att idag känner jag mig bättre. Förkylningen verkar ge med sig, flimret håller sig lugn och jag har bara lite ont i munnen och örat.


Var rädda om er och ta det lugnt om det är halt ute.




Av wiolettan - 9 november 2016 08:38


Milt uttryckt. Det är nästan helt igenproppat i trafiken i Stockholmstrakten. Massor med lastbilar står och kommer ingen vart och personbilar, ja många har hamnat i diket. De varnar på radion att "ge sjutton i att åka ut med bil om inte vinterdäcken är på". Så skarpt  brukar de inte uttrycka sig, men alla infarter är igenkorkade vad det verkar och då är det kritiskt.


Snön vräker ner och har gjort så en stor del av natten, mer eller mindre.



De som är glada är säkert barnen. Tänk, äntligen får de åka pulka och göra snögubbar. Männen i snöröjningen tjänar ju pengar men de verkar frustrerade över att, som en sa: "det är lika mycket snö framför som bakom plogen". Det verkar tröstlöst, helt enkelt. På bilparkeringen som jag kan se lite här utanför vårt fönster, står nästan alla bilar kvar, en verkar ha kört iväg.


Skönt att inte behöva ge sig iväg någonstans idag. Jo, mysingen ska iväg. Det är träning i vår lilla SPF kör. Jag kan ju inte följa med, men får träna hemma sedan om jag nu ska vara med i fortsättningen.



 

Vår almanacka i köket som jag tycker så mycket om. För november står det:
Tiden är den mest rättvist fördelade resursen.

Alla har tjugofyra timmar till sitt förfogande varje dygn. 



Nu hör jag på radion att nästan all busstrafik är inställd i många områden runt Stockholm. Det är nästan omöjligt för dom att komma fram. Innerstadsbussarna går, en del, nr 1-4, sägs det. Totalhaveri, säger radiorösten. Det går inte ens att gå på trottoarerna utan människorna går ut på gatorna, för att komma fram. Och, där slirar bilarna.


Var rädda om er., ni som måste ut.





Av wiolettan - 7 november 2016 07:24


I helgen har det snöat så nu är det vitt ute, några cm bara, tror jag. Onekligen lyser det upp i novembermörkret.


 

Så här vackert var det på Duvbo minneslund, en del av den, igår. Jag kunde inte komma längst upp och titta och det går inte att köra bilen dit heller.



 

Men vackert med ljus är det.


Om ni kommer ihåg i mitt förra inlägg här på bloggen då jag undrade vad som fanns i vänstra hörnet på bilden vid kapellets knut, så har jag löst gåtan nu.


Jag var ju bara tvungen att ta mig dit för att kolla. Min fantasi såg ju allt möjligt men det som jag tyckte att det liknade mest var vättar. Två små vita vättar.


Ni kanske inte vet vad vättar är. Det lärde jag mig av min mamma. Hon hade stor respekt för dessa små varelser som oftast bosatte sig under boningshus på landet. Lite liknar de små tomtar. De ville gärna hålla sig gömda men visade sig ibland vid juletid. Enligt min mamma så skulle man hålla sig väl med vättarna, absolut inte prata illa om dom. Oftast var de bra husvakter och hade ordning och reda runt omkring sig. De var snälla små varelser om man själv var vänlig emot dem. Gjorde man något som de inte gillade kunde man få ett riktigt litet elände.


Vättarna avskydde hett vatten. Kallt vatten kunde mamma hälla ut på marken, men hett vatten, nej, då skulle man först stampa med fötterna för att varna de små liven.


 

Här kan ni nu se att det inte var två små fina vättar, utan det var bara en vanlig sten. Eller så har de trollat till något mellan gångerna jag var där. Joo, absolut har dom det. Om jag jämför bilderna så syns det ju tydligt.


 

Så här såg det ut på fredagen. Nästan precis som små vättar som jag har föreställt mig dom, i min fantasi, sedan jag var en liten tös. Ni kan Googla om dom, tror jag. Eller var det bara min mamma som kände till att de fanns?


Ha en finfin dag och var snäll mot allt och alla.



Av wiolettan - 5 november 2016 09:32


Nu på morgonen ser jag att solen tittar fram lite. Ovanligt, den har inte synts till mycket de senaste veckorna, den har haft semester efter sommaren. Vi har minus 3 grader och någon mm snö på vissa ställen.


 

Den här bilden tog mysingen i morse vid morgonrundan. Första snöbilden i höst. Jag saknar att inte kunna gå runt sjöarna, men vi ser framåt. I love you. Kärleksbudskap på morgonen, inte dåligt.


Igår skjutsade mysingen mig till Skogskyrkogården så att jag kunde tända ljus och lägga grankvistar med rosor på min förra mans grav. Vi gjorde det igår för idag är det sannolikt alldeles för mycket folk och den här dagen är det också stängt för bilar där. Brukar vara så på Alla Helgons Dag.


Han bilade också till Haga Norra, hans morföräldras grav samt till Duvbo kyrkogård där mysingens föräldrar och farmor och farfars grav finns.


 

Detta kapell har mysingens farfar byggt. Han var byggmästare här i Sundbyberg och dog 1928 endast 42 år ung.  Ungt även för att vara på den tiden. Det lilla kapellet finns på Duvbos kyrkogård. Ser ni vad det är som står där till vänster på bilden, vid husknuten? Något vitt. Jag såg det inte förrän jag fick fram bilden, men vet inte vad det kan vara.


Den här dagen blir även den en innedag. Det var bra att komma ut lite igår. Både jag och bilen tyckte det. Har fortfarande ont efter ingreppet och förkylningen verkar ha slagit sig på örat. Det går över och inget att hänga läpp för.


Hoppas att vi alla får en finfin helg.



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 75 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan 6 år.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se