Senaste inläggen

Av wiolettan - 27 oktober 2020 10:22


Min mysing kom förra veckan,  glad och strålande in till köket där jag var och ropade:

”Nu, nästa vecka på tisdag, ska vi ha sammanträde med utskottet i logehuset. Vi är inte så många och restaurangen har öppnat igen så vi får äta där, efter mötet. Det ska bli så roligt att träffa gubbarna igen”.


Jag blev tyst. Tänkte i mitt stilla sinne. ”På mötet och i restaurangen går det ju bra att hålla avstånd, men på tunnelbanan, den blåa linjen in till Kungsträdgården mitt i värsta rusningen. Hur ska det gå, med all trängsel”?


Mysingen avbröt mina tankegångar.


”Du har väl ingenting emot det, att jag går, jag ska vara försiktig, tar bussen till Odenplan och går därifrån så slipper jag trängas på tunnelbanan i rusningstid”.


Jag måste ju säga vad jag tyckte, för vi har alltid varit ärliga emot varandra.


”Visst” sa jag, ”du ska gå om du känner att du vill eller måste, men du får vara beredd på att inte få någon kram eller puss av mig, innan karenstiden har gått ut”.


Mysingen har tänkt och tänkt, tror jag och idag är det tisdag och ikväll klockan 18.00 är mötet. Han är dessutom sekreterare.


Förstår att han vill gå och har behov av både gemenskapen det ger och att vara till nytta. Men eftersom jag är i riskgrupp flera gånger om så känns det inte bra att riskera något. Han får gå om han vill, det är upp till honom, men jag måste i så fall gardera mig så gott jag kan.


Ni vill förstås veta om jag får någon puss av honom den närmaste tiden.




   

Jo, men visst.  De andra i gruppen träffas, går på mötet och Mysingen deltar virtuellt över nätet. Så har han ordnat det, så att han inte måste missa någon av våra sköna kramar.



 

Kanske var jag för hård?



Av wiolettan - 24 oktober 2020 09:11


I dag är det regn och åter regn hos oss.  Men, vi hann nästan hem ifrån besöket i affären, innan det började. Blev bara lite våta. Det var bara 3 plusgrader ute så det blev en varmare jacka på denna morgon.


Vi har haft en lugn vecka, som vanligt nu i dessa dagar. Försökt att gå ut, i alla fall en gång om dagen.



 

Fortfarande inte varit och klippt mig. Så här långt hår har jag inte haft på många år. Som barn hade jag långt hår, kunde nästan sitta på det. Det var tungt och tjockt så jag klippte av mig det, själv, då jag var cirka 15 år till min mammas förfäran.


"Vänta bara tills pappa kommer hem, han blir inte glad". Men min pappa brydde sig inte utan sa bara: "det växer ju snart ut igen".


Sedan dess har jag haft kort hår. Kanske det passar bättre på en 79-årig gammal kärring. Nu bir inte min mysing glad då jag skriver "gammal kärring". För honom är jag fortfarande ung och sprallig.



 

Dessa rådjur var upplysta en tidig morgon, vid Lötsjön.


 

En skylt som vi såg vid en morgonrunda. Men, vi har inte skickat in någon bild ännu.


 

En humla som bara satt, helt stilla jättelänge på vår balkong. Kanske vill den gå i ide.


 

Även en nyckelpiga besökte vår balkong. Den första nyckelpigan som jag har sett i år. Bilden är tyvärr suddig, men kanske ni kan se prickarna?


I dag fyller en av mina yngre systrar år. Ett stort GRATTIS Gun-Marie.


 

Detta kort fick jag på en födelsedag av henne.  Instämmer till fullo med dessa ord. Jag är så glad att hon finns och vi kan prata om allt möjligt. Hon är den av mina syskon som är närmast mig i ålder också.


Trevlig helg och var rädda om er och varandra.




Av wiolettan - 19 oktober 2020 08:50


Det går undan fort nu, dagarna. Undrar vad det beror på att man som äldre tycker att dagarna går så fort, fortare än då man var yngre?


Kommer ihåg då min farmor var i 80-årsåldern och tyckte att den ena dagen efter den andra bara försvann så fort. Nu är jag själv i samma ålder och jag kan bara hålla med henne. Inte hinner jag med något heller, men det kanske hör ihop. Tiden går så fort därför att det tar så mycket längre tid om man ska göra något.


Vi var igår till min äldsta bror i Farsta. Det blir inte att vi kan träffas så mycket nu. Han är 93 år och har inte så mycket med ork och han är väl medveten om pandemin så han håller sig för sig själv. Tyckte igår att han var tröttare och orkeslösare än han brukar vara.  Då jag ser det så känns det lite oroligt.  Förstår att både han och jag inte har så mycket tid på oss här på jorden, kvar.


Sista juli i somras avled min näst äldsta syster. Så nu är vi 7 syskon kvar av 10. Hon var en humoristisk solstråle. Sista gången jag träffade henne var då hon fyllde 90 år. Coronan ställde till det så ingen av oss syskon kunde åka ner till Västergötland då hon fyllde 91 år. Inte på begravningen. Saknar att kunna prata med henne.



 

Visar några bilder ifrån morgonpromenad. Denna bild blev suddig, men det var i tidiga ottan. Det är lite ovanligt detta att det ligger ljus i marken som lyser upp. Har bara sett detta på två ställen, vad jag kommer ihåg.



 

Vid en busshållplats har en dam haft sitt natthärbärge. Vissa morgnar har hon funnits vid Tuletorget. Hon verkar ha hela sitt bohag med sig.



 

Detta är en annan dams cykel. Den är alltid så fint klädd med blommor både bak och fram.



 

Nästan vid Råstasjön har kommunen på gräsmattan satt upp denna skylt. Bra!


 

Vid  Lötsjön fanns det två vita gäss, en är låghalt, men de följs alltid åt.


 

Detta par vill tydligen också vara tillsammans, i alla fall vid frukosten.


 

Detta är en sällsynt fågel, i alla fall för mig, här vid sjön. Kanske är det en rall.


 

Här har den fått sällskap av två duvor.



 

Och, här är vi, långa och ståtliga. Under vår promenad hann solen komma upp.  Jag har hört att solens strålar inte är farliga då det blir långa skuggor.



Den högsta lyckan i livet är

förvissningen om att vara älskad

för sin egen skull, eller rättare

sagt: att vara älskad trots en själv.





Av wiolettan - 14 oktober 2020 09:24


Hoppet har två vackra döttrar i världen. Förnuftet och Modet.

Förnuft så att det som inte bör ske, inte sker,

och mod så att det som bör ske också sker.


Det citatet av Augustinus, en kyrkofader från 400-talet, hörde jag på en gudstjänst i söndags.


Jag gillar skarpt detta citat.  Två vackra döttrar.  Så fint och poetiskt.


För det första förnuftet.

Jag kan bara gå till mig själv. Hur förnuftig är jag egentligen? Inte alls, om jag känner mig rätt. Ibland handlar jag först och tänker sedan och det blir då därefter. Att vara förnuftig, stå med båda fötterna på jorden, jo men visst, det kanske jag gör, om inte något stör mig så att jag tänker med hjärtat bara. Hjärnan bortkopplad.


Men, ska jag vara ärlig så är jag inte så förnuftig utan låter mera känslorna råda. Och bestämma, som till exempel med mitt häftiga humör.


Mod, samma sak där. Jag har inte mod till något för fem öre. Låter rädslan, oron och ängslan komma först.

Är osäker på mig själv och då är jag inte modig.


Ofta tänker jag som så:  ”Hördudu, du tror på en Gud som bryr sig om dig och vill ditt bästa och som vill hjälpa i alla situationer, varför är du då så feg och rädd”?


En sak är då säker. Jag skulle inte ha klarat mig om jag inte hade min Gud att förlita mig på, i alla situationer.  Tänker ibland på mig själv då jag som 19-årig blyg Ångermanländska kom till Stockholm, fick ett jobb, fanns dåligt med försörjningstillfälle uppe i norr, sökte lägenhet och skulle klara mig själv. Ensam i en främmande stad, blyg, försagd och med endast 7-årig skolgång bakom mig. Att jag klarade mig. Ja, helt otroligt. Jag är ju inte precis en person som ”tar för mig” så att säga. Utan mer den som sitter i bakgrunden och inte vill synas.


Försök inte att förstå så att du kan tro,

utan tro så att du kan förstå.


Dessa ord säger så mycket.




   

Denna bild tog jag igår. Inga rönnbär på rönnbärsträden i år.


 

I fjol, samma träd. Massor med röda bär. Enligt den gamla Bondepraktikan så blir det en snörik vinter om det är mycket med rönnbär. Dålig vinter om det är lite rönnbär.


 

Ett upphängt fint hjärta såg vi på vår morgonpromenad.


 

Ett tappat hjärta på marken.


Var rädda om er och varandra.




Av wiolettan - 8 oktober 2020 09:31


Det damp ner ett brev i brevlådan. Det är inte ofta det händer, utom till jul och födelsedagar förstås. I alla fall brev som inte är ”affärsbrev”, de som man ser utanpå att det är ifrån någon myndighet eller liknande. Senaste gången jag fick ett mer personligt brev var för några veckor sedan då Bosse Lidén  sände mig en lott, som jag vann på också, hade ju haft tur att vinna en tävling hos honom.


Men nu, helt oväntat ett brev, spännande, tänkte jag och skyndade mig att öppna det.


Jaha, nehej, det var inget roligt alls. Ett brev ifrån min tandläkare som ville jag skulle komma dit i mitten av oktober, nästa vecka alltså.  Vågar jag det?


Jag har här på bloggen berättat om att min tandläkare som jag har haft i över 35 år, helt plötsligt försvann för några år sedan.  Nu visste jag inte var jag skulle gå då en tand gick av. Jag klarade mig så jag lät det bero tills en annan tand gick sönder. Det var gamla lagningar sedan min tonårstid. En bekant tipsade om en tandläkarmottagning som hon tyckte var bra så jag vände mig dit och han skulle fixa allt, för 22.000:- Det låter ju inte klokt, så dyrt. Men allt behövdes inte ordnas till nu, men mina gamla lagningar skulle förr eller senare rasa, menade han. Så jag nappade på erbjudandet och började min behandling. Tandläkarskräcken låste jag in tillfälligt, så gott det nu gick.


Efter fyra behandlingar bröt Corona epidemin ut och mottagningen stängdes. Efter ett tag hörde jag att de hade öppnat igen, men att de inte behandlade personer i riskgrupp och jag betalade då in 10.200:- vilket var det som jag dittills var skyldig. Nu har det gått ett halvår och brevet dök upp, med en inbokad tid till mig.


Känns olustigt på grund av att smittan har satt fart igen. Har några dagar till att fundera på.


Vad gör jag?  Ska jag ta den inbokade tiden?



Läraren till eleven:



”Kila nu iväg till tandläkaren, Stina. Du ska inte vara rädd.

Bit ihop tänderna ordentligt, så ska det nog gå bra”.



Av wiolettan - 2 oktober 2020 09:02


Redan oktober månad, då borde det vara höst, men jag känner inte som om den är här. Härliga sensommar dagar känns det däremot som.


 

Vi skulle ta en promenad och gick ner Tulegatan och förbi Dimslöjan, häromdagen.


”Det skulle vara trevligt att kunna gå ner till Råstasjön”,  sa jag till Mysingen. Väl medveten om att det är länge sedan som jag gjorde det senast, gick så pass långt, alltså. Men, försöka duger.


   

Sagt och gjort, vi kom förbi bangolfen.



   

Mitt emot så finns det bangolfs äventyr.

   

Höstdimman låg rätt så tät på sina håll.


   

Så kom vi då ner till Råstasjön.


   

Det är ett naturreservat. Men någon har kluddat på tavlan så det gick inte  att läsa allt det som stod där.


   

Om vi blickade rakt över sjön så såg vi konturerna av de rätt så nya höghusen i Solna. Inte så långt ifrån Friends Arena.

   

Medan vi stod där och vilade passade solen på att försöka titta fram lite.

   

En svan såg vi också, fast för långt bort för att det skulle bli någon njutbar bild. Men ett minne.


Vi gick inte så långt utmed sjön utan vände och gick tillbaka mot Sundbyberg igen. Vi lovade oss själva att vi skulle göra ett nytt försök och då gå runt hela sjön. Undrar hur länge det skulle ta mig nu? Men tid har vi ju, bara orken som fattas, men rätt som det är så kanske det kommer en dag då allt stämmer.



   

Då vi närmade oss Lötsjön så såg vi detta spindelnät.


   

Även ett insektsbo fångade min blick. Undrar vilka insekter som har sitt boende här?  Kanske fjärilar?


   

Vi passerade Gröna Stugan, en restaurant som i vanliga fall är välbesökt och har varit så även i sommar. Det finns många uteplatser att sitta på, där avstånd till andra besökare kan hållas.


   

Nu närmar vi oss hemmet. Först en liten besvärlig backe, inte långt ifrån Fotbollsplanen. Dimman har lättat, himlen är blå och solen lyser.



 

En kanelbulle skulle vara gott, men det får vänta till söndag. Då är det kanelbullens dag.



En lärare frågar sin klass:


"Kan någon ge ett exempel på synd"?


Pelle svarar snabbt: "Det är synd att sitta inne när det är så fint ute som i dag".




Av wiolettan - 29 september 2020 08:08


I dessa pandemi tider är det många kyrkor som inte har kunnat haft öppet för söndags gudstjänster i sommar. Det gäller även den kyrka som jag tillhör.


 

Centrumkyrkan på Prästgårdsgatan.


Men nu har det satt igång igen. Eftersom det är så många som besöker vår kyrka så har de nu sagt att det ska vara 2 gudstjänster. En klockan 10.00 och en klockan 11.30.  Suveränt. Då kan besökarna sprida ut sig i kyrkan och behöver inte sitta nära varandra. Det är också ett maxtal, högst 50 personer. Sedan har de poängterat att är man minsta förkyld eller i riskgrupp så ska man tänka sig för och vara försiktig. Stanna hemma om det behövs.



Jag har inte varit där så att jag vet hur många det är som har kommit. Men, jag hoppas att de kan fortsätta att hålla öppet. Många behöver den gemenskap det innebär att träffa likasinnade och få träffas och fira gudstjänst ihop.



   

En del av huskören i Centrumkyrkan, där min Mysing syns till vänster längst bak, andra från vänster.



Alla vi människor har olika temperament, gåvor och livserfarenheter. Något som är ett litet steg för dig, kan vara ett stort steg för en annan person. Det är viktigt att tänka på. Man måste akta sig för att försöka imponera på andra genom att bete sig som om sina egna stora steg bara är  små steg.  Döm inte andra som tvekar i fruktan för något som du tycker skulle vara lätt för dig. Fokusera på den väg som ligger framför dig,  och,  på den som aldrig lämnar din sida.


Glöm inte bort att änglarna finns,

att de är här för att se hur du har det.

Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns.



Som ni vet så älskar jag barnhistorier, så jag bjuder på en i dag också.


En liten pojke sa till sin kompis:
”Du skryter ju så att man storknar. Snart påstår du väl att dina föräldrar var med i Noaks ark, också”.

 

”Nää, mina föräldrar hade minsann en egen båt”.



Av wiolettan - 25 september 2020 08:17


Jag har funderat på en sak. Ja, många saker, men just den jag tänker på nu handlar om mig och Mysingen.


Hur kan det komma sig, att vi som är så olika, i allt, kan komma så bra överens i allt och skratta så mycket ihop?


Är vi så olika då? Ja, det är vi, även utseendemässigt. En del par sägs ha äktenskapstycke. Det kan man inte säga om oss två.


Men nu tänkte jag mest på ”insidan”, våra karaktärer, värderingar och läggningar.


Mysingen kan prata för sig, inte rädd för att säga vad han tycker, rättar gärna folk om de gör fel.  I morse till exempel.  Många går ju på fel sida på våra trottoarer och det händer nästan jämt på banor som är till för både cyklister och gångtrafikanter. Nu blev det för mycket, hade varit alltför många, nu på morgonen,  så Mysingen tröttnade och muttrade till: ”Du går på fel sida, gubbe”.


Jag är precis tvärtom. Går åt sidan, drar Mysingen med mig och säger inget.


Jag har svårt för att äta allt. Mysingen äter allt. Kanske Bruna Bönor då, som inte är någon höjdare, enligt honom,  men dom älskat jag.



 

Mysingen tycker om att vara i centrum, hålla tal, sjunga för en mängd människor. Ja, rätt och slätt att synas. Han har självförtroende, vilket jag helt saknar. Jag vill helst, i större sammanhang, sätta mig i ett hörn och vara tyst, inte synas allt för mycket. Höras? Glöm det.


Mysingen är intelligent, inte jag.  Han är beläst, inte jag. Han slår många i de frågesporter som går på TV, inte jag. Han har bra minne. Kommer ihåg det som har hänt, som vi tillsammans har varit med om men som jag inte tänker på längre. Minns inte. Kanske.



   

Som i morse, denna fläck i gångbanan. ”Det var här som de hade tänt på en moped som brann”, sa han. Visst, då han nämnde det så dök det upp i mitt huvud också, något svagt. Ni kanske ser lite grann av att det har brunnit, det var för flera år sedan. Märkena i asfalten finns kvar än.


Mysingen är duktig på datorer, tekniska saker, inte jag. Mysingen är lite småslarvig, inte jag. Mysingen kan tappa bort saker och inte hitta dem, inte jag, som rätt lätt finner det han har lagt på "fel ställe".



 

Så där skulle jag kunna hålla på och räkna upp skillnaderna emellan oss två, men det räcker så här. Dit jag ville komma var, att tack vare vår barnslighet och att vi tar mycket med humor gör att vi ändå kan trivas ihop.



   

Detta har blivit mycket synligt dessa månader då varken han eller jag har kommit någon annanstans än här hemma, där vi är tillsammans bara vi två.  Plus promenader förstås. Har läst om att det är många äktenskap som kraschar i dessa pandemi tider. Jag tror att de saknar detta att kunna se livet, tillvaron, sig själv och sin partner, med humorns ögon. Att ha barnasinnet i behåll känns bra.

   

Vi är olika som natt och dag, som Mysingen säger. Men både natt och dag behövs.




   



Läraren undrar:
"Vilka sinnen upplever vi omvärlden med”?

”Synen, hörseln, lukten…" svarar Anna.


 Läraren: ”Och ett till”?

 ”Barnasinnet”, säger Anna-






Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 80-åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se