Nu har vi haft över plus 30 grader i flera dagar. I förrgår var det över 32 grader varmt och det tar på. Kan inte sitta vid datorn så mycket för den är inte bärbar och den står i ett rum som har sol en stor del av dagen. Men, idag känns det bättre. Plus att vi äntligen har fått regn.

På vår resa söderut, i vårt fina land, som jag har berättat lite om i några blogginlägg,  besökte vi Vadstena. Den staden för tankarna till heliga Birgitta och klosterkyrkan, som ligger vid Vättern.

Heliga Birgitta var den första personen ifrån Norden som helgonförklarades av påven.

Hon föddes år 1303 i Uppland. Hon kom från en förnäm släkt, hennes mamma var släkt med kungahuset.  Birgitta ville bli nunna, mycket tidigt, men fick inte för sina föräldrar utan blev bortgift vid 13 års ålder med en fem år äldre riddare och fick med honom 8 barn. Trots att hon var emot att gifta sig, så blev äktenskapet lyckligt.

Klosterkyrkan,  är bland de större medeltida kyrkobyggnaderna i Sverige och invigdes 1430.

Denna dörr in till kyrkan fascinerade mig. Jag har varit i väldigt många kyrkor, otroligt många, men aldrig varit med om att porten har öppnats då man närmar sig. Precis som i ett varuhus.

Taket, så vackert, valvtak. Ett stjärnvalv av tegel som bärs upp av åttkantiga kalkstenspelare. Ett kryssvalv finns i brödrakoret.

Det är en stor och fin kyrka. Här syns den "porträttlika Birgitta". Troligen ett italienskt arbete. På det lilla trädet till höger på bilden är bönelappar uppsatta,  som människor har nedskrivit sina böner på, vilka tas med i gudstjänsten. Hela tiden som vi var där var det en organist som spelade psalmer. Det kändes högtidligt.

Den heliga Birgittas relikskrin och andra anonyma helgonreliker. Hon avled 1373.   Ni kanske känner till Birgittas bön:

Herre, visa mig vägen

och gör mig villig att vandra den.

Efter Vadstena besöket, åkte vi vidare, gamla vägen genom Ödeshög och Gränna. Vi kom så småningom till Haurida kyrka och Åsens by. Haurida kyrka ligger i Linköpings stift och byggdes troligen i slutet av 1200-talet. Alltså en mycket gammal träkyrka. Väl värt ett besök. (Fast det inte där var någon dörr som öppnades automatiskt.

Det är så vackert att åka genom detta landskap, inte stressa utan njuta av vyer och utsikter, båtar på vattnet.

Vid Åsens by, några km därifrån, besökte vi en av de gamla gårdarna, numera vandrarhem med café, och åt där lite lunch. Åsens by är ett kulturreservat och består av 3 gårdar där alla hus finns på sina ursprungliga platser, med hagar och odlingsmark. Här vill man visa oss hur en småländsk by kunde se ut i början av 1900-talet, så än idag bedrivs jordbruket manuellt med häst och enkla redskap. Tiden verkar stå stilla, någonstans i början av 1900-talet.

Den som ville kunde vissa tider åka hästskjuts. Här står hästen snällt och väntar och folk började samlas och satte sig uppå vagnen, viken inte syns här på bilden, bara skakeln.

Vi fortsatte sedan till Stjärneborgs muséer, som har öppet bara några timmar med visning på sommarsöndagar. Mysingen hade planerat det besöket sedan flera år.

Vi övernattade på Hotell City i Motala och det var ett bra hotell med väldigt sköna sängar. Då njuter jag.

Lite ovanlig inredning, marint tema, milt uttryckt. Eller vad sägs om lobbyn? Äldre båt- och skeppsprylar på varje etage.

Vet ni vad detta är och vilken funktion det har? Bredvid står en gammal brandsläckare.

Eftermiddagspromenad i Motala bjöd på ett härligt väder och de gröna cyklisterna var ute, inte bara en utan jag såg flera stycken. Tydligen har de gått i mål efter Vätternrundan.

Så kom vi till Motala motormuseum.

Där fanns det bilrader med bilar av äldre årgång.

Den ena finare än den andre. Vid bilarna, eller på dom, lite olika där, fanns det tidstypiska prylar, från den tiden som bilen var ifrån.

Som här till exempel. En äldre barnvagn och en gunghäst, på hjul, framför denna "båtbil".

Kar de mummas Rolls Royce. Jag mötte honom i sin fina bil på Norrtäljevägen,  någon gång på 70-talet.

Karl Gerhard vid en av sina bilar.

Kungen åkte i denna, kan jag tänka.

Kommer ni ihåg Siv Malmkvists ”Flickor bak i bilen”?

Åh, en bubbla, vilka härliga minnen den ger. Ni ser, picknickbordet är dukat, med rödrandig duk, termos, läskedryck och en liten reseradio.

Räknesnurra. I Sverige finns det 3 exemplar kvar av denna första konstruktion av Odhners räknesnurra. 

Är det någon som har arbetat med någon liknande? Det har jag. Då jag jobbade på Evangelii Härolds Prenumerationsavdelning och bland annat hade till uppgift att räkna ut de anställdas löner, använde jag en räknesnurra. Tänk, allt detta som gjordes manuellt på den tiden.

Denna skrivmaskin berörde mig speciellt. Jag hade precis en likadan, röd och fin, då jag jobbade på Volkswagen vid Lindhagensplan i Stockholm. Jag fick skriva mycket maskin och var den första och enda då, som fick en IBM maskin med kula. Den kulan revolutionerade skrivmaskinsvärlden på den tiden. Vi pratar om 1960-talet. Med ett enkelt handgrepp kunde man byta typsnitt.

Denna tandemcykel med kulimotor fick mysingen nästan att gråta.

”Jag har haft precis en sådan, undrar om det är den”?  ”Var har dom hittat denna”?  Han skaffade en sådan på 1950-talet åt sina föräldrar, att ha på landet. Familjen hade ingen bil, vilket var vanligt på den tiden.

På en vägg var det uppsatt mobiltelefoner, alla möjliga modeller. Det var roligt att försöka hitta sina gamla modeller där och det gjorde jag faktiskt, flera stycken.

En likadan telefon som denna hade vi i vår farstu hemma. Vi hade i min ungdom en växelstation hos oss och då måste vi även ha en kundtelefon som dom som ville skulle kunna ringa på. Vi hade en proppväxel, men inte precis en sådan som finns på denna bild, som ni ser nedanför telefonen, utan en lite längre.

Oj, det blev ett långt inlägg, får stoppa där. Kanske kommer det mer en annan dag.

...jag är hemma nu igen. Har varit på några dagars bilsemester, utan Internet. Har fyllt år också, jämt, för det är delbart med två.

Denna gång åkte vi lite söderut i Sverige. Genom Södertälje, via Gnesta och Flen, förbi Katrineholm och hamnade i Vingåker.

Efter en god lunch där, jättegod, åkte vi vidare via Brevens Bruk till Motala.

Kommer ni ihåg Sven Jerrings ord: ”Stockholm – Motala”? Sven var Radiotjänsts förste programledare och hallåman. Han refererade Vasaloppet i stort sett varje år från starten 1925 till år 1973. Alla minns vi väl ”farbror Sven”, i Barnens brevlåda.

Då vi var i Motala besökte vi Motala Rundradiomuseum. Nostalgi på hög nivå, för två 40-talister.

Jag framför byggnaden. Till vänster skymtar en av masterna.

Världens största fungerande radio. Denna radio är byggd av Pål Rydberg i Linköping. Den är 36 gånger större än originalet. Som förebild använde Pål en Luxorradio,  modellår 1951. Du ser en sådan uppe på jätteradion. 1996 kom den med i Guiness rekordbok som världens största fungerande radio.

Radiogrammofon. Jag minns en liknande som vi hade hemma då jag var i övre tonåren. Det gick att lägga på 10 st skivor på en gång och sedan spelades de, en efter en. Så underbart jag tyckte att detta var. Behövde inte gå och lägga på en skiva "stup i kvarten", utan det skötte maskinen om. Nymodighet på den tiden.

 Trattgrammofon.

En så´n här liten påminner om min farmors radio.

Också en bekant modell, kanske min pappas.

Denna är ju annorlunda. Fin tycker jag.

Det fanns en liten nostalgihörna med Hyland på toppen av en gammal radio.

Rolig klocka. Här skulle tiden ställas in så att man inte missade något viktigt radioprogram.

Täckningsområde för Motala långvåg, på 1960-talet.

… dit gick resan som vi senast gjorde tillsammans med andra äldre damer och gentlemän ifrån SPF.

Målet för vår utflykt denna gång var att besöka konstnärsparet Lena och Gösta Linderholm. Det är sannerligen ett par som sätter färg på tillvaron, i vardagen. Deras hem är präglat av konst, musik och hantverk.

Först fick vi besöka Gula Industrihuset i Stallarholmen där Lena bjöd på Provenceinspirerad guidning bland konst, textilier, keramik med mera.

Vi fick även besöka andra butiker som fanns i huset. Till exempel Printzbageriet, Beckmans kläder och inredning, vintagebutik bland annat.

Lunch fick vi i Megs kök i Malmby. Tallrikar och mycket annat var designade av Lena och maten lagad med inspiration från hennes recept.

En salladsskål, var en liten ovanlig fin sak.

Efter kaffet underhöll Gösta oss med sång och musik. Mellan låtarna berättade han om sitt och i viss mån Lenas liv, förr och nu. Intressant. Han berättade bland annat om hatten som han ofta bär. Hans pappas Panamahatt. Gösta sa att han bär den för att hedra sin pappa. Enligt honom så satt hatten på pappans huvud till och med då Gösta blev till. Gösta bjöd verkligen på sig själv i sitt uppträdande.

Sedan åkte vi vidare till parets hem i Strängnäs.

Lena berättade om huset och så fick vi titta på all konst och se hur hon och Gösta lever och bor.

Lenas ateljé.

Vi fick gå husesyn i deras hus.

Det fanns mycket med gamla fina saker, stort och smått, högt och lågt.

Då vi lämnade deras hus fick vi allesammans med oss en liten kasse med en skiva och böcker, bland annat. Allt så fint målat av Lena. Hon målar färgglatt, mycket med blommor och frukter.

Vi köpte med oss några minnessaker också. En musmatta, servetter och en liten hjärtask. Hon älskar lavendel. Alla som ville fick också gå ut i trädgården och ta ett skott av en månghundraårig pelargon, att ta med sig hem.

En ängel utanför det stora huset.

Det var i allt en mycket trevlig utflykt som inrymde en hel del som föll mig i smaken.

Denna skylt har jag sett många, många gånger och jag blir lika förvånad varje gång. Varför ett sådant namn på en plats, eller stadsdel, Ingenting?

En plats som Ingenting heter eller heter Ingenting, säger väl Ingenting. Jo, det är precis vad den gör.

Det byggdes ett torp i början av 1700-talet i Ingentingskogen och var en del av byggnaderna som låg under Karlbergs slott. Carl Michael Bergman ska ha bott i torpet.

Det finns en historia om hur Bellman frågade dåvarande Kung Gustav III om han fick hyra en sommarbostad. Kungen ska då ha sagt:

"Käre Bellman, i år har jag ingenting att ge dig".

Bellman svarade då:

"Får jag Ingenting till sommarnöje är jag Konungen evigt tacksam".

Det sägs att Gustav III blev förvånad över svaret, men, Bellman flyttade in i Ingenting.

1933-37 byggdes det Laboratorium på platsen. Härifrån övervakades epidemiläget i landet, utfördes undersökningar av patientprov, framställdes vaccin och bedrevs forskning. Det fanns också Serumhästar i en hage på området.Så mycket har hänt i Ingenting.

Idag är Ingenting skogen, en ny stadsdel i Solna, med många lägenheter.

Min almanacka i köket för denna månad.

Igår var jag till min läkare, husläkare, kanske det heter. Nej han är vanlig allmänläkare och var förut på samma mottagning som min hjärtläkare, vid Sveavägen.  Nu har han, dessvärre flyttat till Karlavägen på Östermalm. Men, eftersom jag tycker att han är så pass bra så ”följde jag med” honom dit.

Jag var lite orolig eftersom det var på ett nytt ställe och det var långt dit. Undrade om min höft skulle klara resan. Men det gjorde höften och hela mig också.  Bra så. Lite besvärligt var det med bussresan. Fullt med folk, till och med i gångarna, ingen sittplats. Mysingen undrade om jag klarade att stå hela vägen. Det återstod ju att se. Men, vips steg en ung man upp och jag fick hans plats.

Vad det är med min höft? Nej, det har jag inte berättat.

Jo, då vi var i Ångermanland ramlade jag, inomhus. Så klantig var jag. Vet inte riktigt vad som hände, utom att det snurrade till och jag föll handlöst baklänges, slog i högra sidan av höften och ryggen emot en järnsäng och tog tydligen emot mig med högerhanden, på något sätt, för den kunde jag inte använda på några dagar.

Tänk bara en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blev till ett helt företag. Nu har stukningen läkts och det gör bara ont om jag vrider handleden lite obetänksamt. Och, det går bra att klä på sig igen och knäppa bh:n.

Men, jag hade änglavakt. Inget bröt jag, det enda synliga blev ett blåmärke på ryggen och ett litet på ena fingret. Jag har fortfarande ont i ryggen vid vissa rörelser och lite svårare att gå men är så glad att det gick så bra som det gjorde.

Revbenen fick sig en törn för det var svårt och gjorde ont att hosta, nysa eller att hicka den första tiden. Att hålla mig för skratt var också det bästa.

Det var svårt att gå de första dagarna, uppför eller nerför och det finns det mycket av där. Men min snälla bror hade med gräsklipparens hjälp gjort en fin liten runda som jag gick flera gånger om dagen. Min mysing var med som trygghet. För ut och få luft, känns som ett måste, att få röra sig lite.

Här startade vi.

Genom åkrar och ängar, nästan, har han jobbat med gräsklipparen, min bror.

  
Röjt och klippt så att jag kunde se var jag satte fötterna.

Till och med i skogen, upptrampad stig och "rensad", lätt att snava annars om man är ostadig.

Det gick så bra att gå. Här syns mysingens ryggtavla också. Det var nog lite senare på kvällen och myggen ville äta upp oss.

Framme, hemma igen i stugan.

Det är många som bryter lårbenshalsen och nu inser jag hur fort det kan gå. Är så tacksam att det gick så bra som det gjorde.