Nu har vi varit ute och rest igen, på en kortkort tripp. Men, vi har fått uppleva väldigt mycket med småroligheter, sådana som jag älskar.

Det var så att min mysing fyllde 75 år nu i måndags, på Danmarks nationaldag. Då tog vi en tripp ner till Åby utanför Norrköping i Östergötland. Tog in på Wärdshuset Stenkullen och hade det superhärligt. Ett mycket gammal hotell som efter E4:ans framfart lever ett tillbakadraget liv.

På vägen dit gjorde vi små avstickare till sevärdheter som mysingen ville se eller visa mig.

Vi åkte Färjan över Skanssundet. Visste att den gick fem minuer i hel och halv timme. Då vi kom ner till färjan körde vi upp på den och åkte iväg. 30 sekunder tillgodo, vad sägs om det?

Åkte en sväng in till Trosa. En stad som jag inte tror behöver någon närmare presentation. Berömd.

Promenad i Nyköping och en fin fikapaus på anrika Kumlins konditori. De är speciellt berömda för sina biskvier, så självklart provade vi det också.

Kaffet var alldeles utmärkt också. Rolig skylt.

Vi följde gångbron över vattenfallet, i Nyköping. Här laxtrappan.

Näcken spelade så vackert.

Det gjorde kyrkans klocktorn också. Precis då vi gick där så spelades Kolmodins välkända psalm, ”Den blomstertid nu kommer”. Den som han skrev vid Hångers Källa, som jag berättade om i ett av mina Gotlandsreportage.

Anna Lindhs Park och minnesmärke, invigd 2006 av Ingvar Carlsson.

Sedan en promenad till Östra Klocktornet, helt av trä, från 1700-talet som tyvärr totalförstördes vid en mordbrand förra fredagen, 2 juni, (två dagar innan vi kom dit,) varvid den tunga kyrkklockan med ett dån föll i marken. Nu syntes det inte mycket av det hela, utom polisens avspärrningar.

”Samling vid Pumpen, tunabergare hitåt”, sjöng Olrog. "I grusgropa", (som vi aldrig hittade) "slåss de med buskhyttaborna".

Tunabergs kyrka, ifrån 1600-talet.  Södermanlands enda träkyrka. Den var öppen så vi gick in.

Ljuskronan var också helt av trä.

Träskulpturen av heliga Birgitta, nött av tidens tand. Men hennes ansikte har inte påverkats, vilket räknas som ett mindre mirakel.

Glömde att skriva att vi via Nävekvarn åkte färja över Bråviken, men då hade vi hela sju minuter på oss, för att slippa vänta en halvtimme, vilket inte är något som vi är bra på.

Vi åkte inte någon Europaväg, utan småvägar, det gillar vi båda två. Utflyktsvägen, ett passande namn.

Vackert, smalt och krokigt, men trevligt.

Så kom vi sent på eftermiddagen till Wärdshuset Stenkullen, där vi hade bokat övernattning.

Ett ställe som knappast går att beskriva, måste ses. Jag visar här nedan några bilder därifrån.

En riktig himmelssäng. Där sov vi gott. Det sägs att det spökar i detta gamla hus. Maria, hon som äger stället och sköter om allt, kunde inte förneka detta. Men hon har ju sin fina och stora hund Kitha, som vakthjälp.

Vi slog på stort och tog äkta oxfilé, helt underbar, det godaste jag har ätit tror jag. Och dyraste.

Efterrätt, ojojoj. Någon gång tänkte vi att vi kunde lyxa till det lite. Blåbärsparfait.

 Vakthunden, hur snäll som helst. men då vi på morgonkvisten tog en promenad och öppnade bildörren, skällde hon som en bandhund. Så vakta det kunde hon.

Annars var hon hur sällskaplig som helst.

Blomsterprakten i den stora trädgården var bedövande.

Hemvägen gick via E4. Vid Saltåkvarn, söder om Södertälje var vi nästan hemma.

Nästa resa blir till mina barndomstrakter. Dammråttorna får sällskap av andra än oss, under den tiden. Som ni vet åker vi utan dator och andra nymodigheter. Ska man ha semester så ska  man.

Ha det så bra, alla mina bloggvänner.

Satt just för en stund sedan och tittade ut igenom fönstret.

En mycket vacker syn mötte mig. Gröna blommande träd, i olika färgnyanser. Undrar hur många gröna nyanser det finns? Hur som helst är det mycket vackert.

Plus alla blommor som nu lyser med sina härliga färger.

Det för mig tillbaka i tiden i tankarna, cirka 50 år. Oj nu verkar det för många en hel livsålder, och visst, det kan det vara för somliga, men jag lever än.

Till ämnet. Då hade jag förmånen att tillbringa många helger tillsammans med blinda barn och tonåringar från Tomteboda institut. Det gav mig, bland annat, två nyttiga läxor för livet.

"Ta inte din syn för givet".

"Var glad och tacksam".

Dessa ungar, fast de inte kunde se trädens grönska eller något annat, så var de full av livsglädje och energi.

Jag var då inneboende hos en familj som ofta åkte till Tomteboda blindinstitut och hämtade 5-6 barn ibland flera, så att de fick tillbringa en dag hos oss. Jag gick ut och gick med dom, vi spelade och sjöng och jag läste böcker. På den tiden fanns inte ljudböcker. Dessa barn eller ungdomar var så tacksamma över att få vara med om något annat än sin vanliga vardag på skolan. Många av dom hade sina föräldrar långt ifrån och fick inga besök. Några hade inte någon som brydde sig om dom.

Många av dom var så musikaliska så det var en fröjd att lyssna då de spelade och sjöng.

Förnöjsamhetens sköna blomma

är idag utrotningshotad.

Fridlys den! Istället för att

lysa frid över den.