… vill jag önska er alla som läser min blogg. Hoppas att ni får ett fint år 2023.

Tack för det gångna året och för alla snälla och fina kommentarer.

Det känns stundom magiskt att få blicka tillbaka på år som gått,

att tänka på allt som varit och på det vackra som vi har fått.

Året som det är sista dagen av idag, har varit på både ont och gott,

men vi har kommit igen, fast vi ibland dåligt har mått.

Tänker mest då på min man som verkligen har varit illa däran

och som några läkare trodde, att det var dags att fara hädan.

Är glad att han i bagaget hade en stark fysik och kropp

så att han mot alla odds, mitt i allt skänkte oss nytt hopp.

Nu ser vi framåt mot ett nytt år 2023 med tillförsikt och mod

Hoppas att vi får vara friska, krya, att hälsan får vara god.

Att våra vänner, nära och kära ska få ha det fint och bra

Det är något som vi ber och önskar, det är så vi vill det ha.

Att Gud som har hjälpt oss detta år på alla sätt och vis,

ska fortfarande vara med och med sina änglar ge oss bevis

på att Han står troget vid vår sida i både stort och smått.

Att Han hjälper och beskyddar, vi i tacksamhet förstått.

Dan före doppareda´n är det idag och jag känner att julfriden har planterats i mitt inre. Är så glad och tacksam att vi får vara så pass friska som vi är och att vi än en gång får uppleva julens tid. Det är inte alla förunnat. Särskilt tacksam är jag över att vi båda tillsammans får fira jul, efter all turbulens som har varit. Mysingen är frisk efter att ha varit så nära att inte klara sig. Glädje och tacksamhet.

Fröjdas vart sinne julen är inne, Frälsaren kommen är.

Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

Natten förjagas, redan det dagas, sällhetens sol uppgår.

Herden för hjorden, mänska är vorden. Nu är det jubelår.

Gamla och unga, låt om oss sjunga. Ära ske Jehova.

Ljude de orden vitt över jorden.  Amen, halleluja.

En gammal psalm som skrevs redan 1881 av Nils Frykman.

Nedanstående rader har min systerdotter hittat efter det att min äldsta syster avled. Det är några rader som jag försökte skriva på rim då jag var i  början av tonåren. Vi ungdomar hade en tidning som vi gav ut och i den hade jag bland annat skrivit följande. Jag bodde då i Ångermanland där det alltid var snö till jul.

Nu julens tid snart inne är, det märker en och var

för dagarna blir kortare och himlen sällan klar.

Snön har lagt sitt täcke på både skog och mark,

det gör att vår längtan sig växer mera stark.

Då gäller det att skynda och göra allting klart,

det ena med det andra i en väldig fart.

Man städar, putsar, fejar tills allt blir fint och rent,

det blir ej mycket tid till vila och ofta ganska sent.

Med bakning, fisk och skinka man ordnar ganska lätt,

men värre blir att söka en julgran fin och nätt,

som duger till att ställas här i vårt lilla hus

och prydas av girlander, glitter och juleljus.

Sen blir det juleklappar och många små bestyr,

som måste ordnas innan den stora dagen gryr.

Men då man glömmer mödan och alla små besvär.

För tänk ändå att julen, nu äntligen är här.

Det haltar en hel del, men andemeningen kom fram. Jag var ju inte så gammal då jag skrev detta.

Vill önska er alla mina läsare och bloggvänner en riktigt GOD JUL.

Vilket bra ord, tycker nog många som är trötta på mörker och kyla. Vi har ju direkt ingen kyla, men enligt Mysingen så har det varit mörkt i månader. Han är verkligen en sådan person som ogillar hösten, vintern och mörkret.

Jag vet inte hur många ”usch” som jag har fått höra denna tid. Vet inte vad detta beror på, men det har väl någon orsak, kan jag tro. Inte känner jag så, om det är mörkt, ja visst, det är inte mer med det, tända lite ljus. Om det är kallt, ta på sig mera kläder. Vad är problemet? Ljuset finns ju i alla fall, fast vi inte kan se det alla dygnets timmar, denna tid.

Vi är olika vi människor och det är bra. En del är morgonmänniskor, andra är kvällsmänniskor. Likadant då det gäller årstiderna och det är fint att vi är olika, det berikar. Så jag och Mysingen kan gladeligen ha skilda åsikter om detta.

Men nu vänder det, denna dag vänder det och blir ljusare igen. Få se om Mysingens humör också blir ”ljusare”.

Läste på nätet att i Stockolm kommer dagen, alltså 21 december, vara 6 timmar, 4 minuter och 48 sekunder lång.

Här i simhallen är det upplyst och många går här ofta. Då måste det vara tänt.

Några bra råd som jag läste i ett skyltfönster.

Annars är det som vanligt här hos oss. Idag ska vi ta vår 5:e covid spruta och jag hoppas att allt ska gå bra, även efteråt.

”Säg, vad gör doktorn när ni själv blir så här förkyld som jag är nu”?
”Hostar och nyser”.

Nu har vi äntligen varit och fått vår influensa vaccin. Jag hade dragit på det lite mer i år för att jag har tyckt att det har varit så krångligt och jobbigt på vårdcentralen, med köer och väntetider. Men denna gång, det gick hur bra som helst.

Vi kom dit cirka 10 minuter innan vi skulle vara där. Skrev den obligatoriska ”friskförklaringen” och satte oss för att vänta. Det var bara en som satt i väntrummet då vi kom, men efterhand dök det upp fler och fler. Vi blev inropade som de första och efter 10 minuter var vi ute igen. Helt otroligt om vi jämför med de andra gångerna. Hoppas att det går lika bra nästa vecka då det är dags för Covid vaccin nummer fem.

Nu har vi fått det kallt, mycket kallt på många ställen i Stockholmsregionen. Vi hade minus 12 grader i går morse, idag 11 minus. Det biter verkligen i kinderna.

Sundbybergs kyrka är upplyst fast klockan är endast åtta på morgonen.

I Tornparken syns det att vi har fått flera centimeter med snö.

Här kan man till och med se att det snöar.

Fick ett brev igår, ifrån S:t Görans Sjukhus om min kommande pacemakeroperation. Pacemaker har jag ju, men jag ska få en ny dosa och ett nytt batteri. Detta ska ske i slutet av januari så jag har lång tid att gruva mig på. Oroa mig heter det kanske. En dag ska jag in för provtagning och information, dagen därpå ska jag opereras, stod det i brevet.

Denna gång ska det gå mycket snabbare än förra gången för elva år sedan, sa sköterskan som ringde mig i tisdags. Då tog det drygt 2 timmar. Men, jag hade inte så lång tid på mig att gruva mig då. Ena dagen åkte jag in, jobbigt förmaksflimmer, blev inlagd och nästa dag tuppade jag av för att mitt hjärta stannade och hade, enligt läkaren, stannat flera gånger under natten, med ojämna mellanrum så de ville inte skicka hem mig innan de hade en tid då jag kunde opereras. Dagen efter hade de en tid och jag fick pacemakern.

Då hjärtat stannade och jag ramlade över sängen var det en konstig känsla då jag vaknade upp igen och en mängd sjukvårdspersonal stod omkring mig. Tänk om jag inte hade befunnit mig på sjukhuset den dagen och legat på intensiven så att jag var uppkopplad och de kunde se allt som hände. Nu fick jag hjälp direkt och jag är så tacksam.

Tänker på att Gud måste ha tyckt att jag hade någon liten funktion kvar här på jorden, att det inte var dags än och det är jag så glad och tacksam för. Hoppas verkligen att jag gör det jag ska så att inte dessa år är bortkastade till ingen nytta. Att vara till någon liten hjälp för någon medmänniska, sprida glädje åtminstonde, det är min önskan.

Var dag är en sällsam gåva,

en skimrande möjlighet.

Var dag är en nåd dig given

från himlen, besinna det.             Psalm 180 vers 1.

Jag har lite svårt att sitta vid datorn och skriva, nu för tiden, så det blir inte många inlägg, men ibland så känns det bättre och då passar jag på.

Idag ny dag, ny vecka och kanske nya förhoppningar.  Eller kanske, jag har i alla fall förhoppningar fortfarande.  Så länge som vi har förhoppningar, önskningar och längtan så känner vi att vi lever.

Har läst och hört om att det är mycket influensa på gång och även Covid-19 så jag tänkte förra veckan att det nu var dags att vaccinera mig.

På tal om förhoppningar, önskningar och längtan, sådana gånger så längtar jag tillbaka i tiden, i alla fall några år. För så besvärligt det kan vara att ringa vårdcentralen nu för tiden. För mig som är gammal. Men å andra sidan så finns det många, många snart 82-åringar som tycker att detta är en bagatell. Nja, inte vet jag om det är åldern det beror på det kan vara att jag inte hinner med, inte hör eller uppfattar, eller kanske att jag inte är tillräckligt fokuserad. Jag blir i alla fall stressad.

Dessa knapptryckningar gör mig smått irriterad. Måste det vara så? Ja, tydligen. Då man telefonledes kommer fram till vårdcentralen så får man 8 alternativ att välja emellan. Först 4 st och sedan 4 till. Tryck 1, tryck 2, tryck 3, ja ni vet själva. Men det gick i alla fall men jag glömde att fråga om Covid vaccin. Så i dag på morgonen försökte jag ringa om den sprutan. Jag tror aldrig att jag har önskat att jag var ung igen, så mycket som denna morgon. Men till slut så blev det klart, de ringde upp och jag och min man fick en tid för den vaccinationen i mitten på nästa vecka.

Gamle Nilsson ville prata med doktorn om sin krämpa men råkade bara på doktorns automatiska telefonsvarare.  Nilsson lyssnade ett bra tag under stigande irritation. Till slut kunde han inte behärska sig längre utan avbröt:

”Kan inte doktorn vara snäll och vara tyst bara ett litet ögonblick så att jag får säga mitt ärende”.

Syns du inte. Finns du inte. En reklamskylt om att vi borde tänka på att ha reflexer på då vi är ute i mörker. Visserligen syns vi kanske lite bättre nu då det är ljusare i och med den snö som kom, men reflexer behövs ändå om vi är ute och går i trafikerade områden.

Vet ej hur detta är gjort. Men det fanns helt plötsligt ute i snön. Jag tycker nästan att det ser ut som om det vore en liten räv.

Ett hjärta. Visst är det, eller? Förresten jag ser två hjärtan. Jag begriper inte vad jag har gjort för fel med denna blomma, men det verkar inte som om den trivs hemma hos mig. Spännande att se om hjärtat blir större. Det blir det säkert och så ramlar bladet ner.

Bättre är vishet än krigsredskap,

ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.   Predikaren 10.

Jag brukar inte bry mig så mycket om att hösten kommer och att det blir mörkare och mörkare för varje dag, eller dagarna blir, så att säga kortare. Detta att det blir mörkare hör liksom till, men detta gråa. Nu räcker det. Vet inte hur många dagar, känns nästan som veckor som det har varit grått, mulet och molnigt här där vi bor.

Snön kom ju och gjorde att det lyste upp en del, ett tag. Men det var för cirka 2 veckor sedan.

Kyrkan såg vacker ut i snöskrud.

Men snön försvann nästan lika fort som den kom.

Vid Tuletorget har det satts upp ett litet ”tankaljushus”. Det finns bänkar därinne så det är bara att sätta sig ner och njuta.

Det är inte så stort men det är bra med belysning därinne.

Så här står det utanför ljusrummet.

Bra råd, kan jag tycka. Sedan att efterfölja dom, det är en annan sak.

Går ut och går, det gör vi varje morgon om vi kan för det har blivit en vana hos oss. Med vanor är det ju så att man saknar dom, ifall de inte blir av, så det är bäst att hålla på.

Jag såg jordgubbar i affären som vi handlade i häromdagen. Blev så sugen på bär så jag kunde nästan inte låta bli att köpa dom. En gång denna sommar har jag ätit jordgubbar. Eftersom vi inte har varit upp till Ångermanland detta år så har det inte blivit några andra färska bär heller. Jag har "bärbrist", känns det som.  För detta med att äta bär, har också blivit en god vana.

På tal om bär så kom jag att tänka på en sann liten historia. Om ni vill kan ni få läsa den.

Hela familjen är ute i skogen för att plocka blåbär. Hunden Sickan får också vara med. De större barnen snor kvickt omkring och hittar en hel del. Men Stefan som är minst får inte mycket i sin korg. Han är nästan gråtfärdig.

”Jag hittar inga bär, mamma.”
”Se dig omkring riktigt och glöm inte att be Gud om hjälp,” säger mamma.
Det gör Stefan. Och minsann hittar han inte ett fint ställe med härliga blåbär.

”Du ser”, säger mamma, ”det lönade sig och du fick genast bönesvar”.

Just då kommer Sickan farande och lägger sig mitt ibland bären. Stefan far upp och ryter med barsk stämma.

”Ge dig iväg Sickan, och lägg dig inte mitt uppe i bönesvaret”!

Det gammalmodiga begreppet att vara tillfreds

med sig själv och världen är, trots all framstegstro,

vare sig vi vill anse det som sanning eller inte,

nyckeln till lyckans hemlighet.

I morse tänkte jag, men hjälp, det kan väl inte vara fredag redan, men det var precis vad det var det och dessutom den 2 december.  Det regnade ute men vi tog en liten promenad till återvinningsstationen.

Denna vecka har gått fort för det har rört något omkring oss nästan dagligen och då går det snabbt. Vi som pensionärer hinner inte så mycket som då vi var yngre. Jag till exempel, skulle vilja ha endast ett åtagande per dag. Eller vissa dar så känns det som inget åtagande räcker mer än väl. Då får det väl bli så.

I går blev det flera stycken, jag ska nämna två.

Vid niosnåret åkte vi tunnelbana in till storstan för att besöka min hjärtdoktor. Det var dags att kolla batteriet på pacemakern igen.  Det var ju bara 3-4 månader sedan jag kollade senast men nu kan det gå fort, sa han förra gången. Och, det hade det tydligen gjort så han skickar en remiss till S:t Görans sjukhus där de ska byta batteriet. Jag har haft detta nu i 11 år. Det var 5 dagar efter min 70-årsdag som jag fick pacemakern inopererad. Operationen blir kanske i januari, vi får se.

Sedan var jag och köpte mig ett par rediga vinterstövlar. Tänk jag fick tag i ett par som jag tror ska vara perfekta. Men, å andra sidan så har jag trott så förr. Då jag har provat i affären har de varit perfekta, men sedan då jag varit ute på en morgonpromenad så har de inte uppfyllt mina krav. Men, nu hoppas jag verkligen på dessa. För jag höll på länge och provade, många olika och det vore väl roligt om det lyckades denna gång.

Det är inte kul att åka tunnelbana och röra sig ute bland mycket folk, då man är som jag. Men Mysingen var mitt stöd och vi kom hem ordentligt.

Häromdagen fick göra som kungen, vända blad och det gjorde jag på min almanacka till sista månaden i år, där det står detta. Med ljus och hyacinter.