Sista april, Valborgsmässoafton och Kungens födelsedag. Det finns en del att fira idag, för dom som vill.

Mysingen och jag har bestämt oss för att vara hemma, ta det lugnt och hämta nya krafter. Det har varit lite av varje senaste veckan, så vi kopplar av.

I morse då vi gick till Willys för att handla lite mat så såg vi att Magnoliaträdet i Tornparken har börjat att blomma.

Magnolian är ett mycket gammal träd, fanns på dinosariernas tid. Det finns 210 olika arter. Jag har läst någonstans att detta träd fanns innan det fanns bin. Märkligt att tänka på. Men det är därför som Magnolians  blommor är utvecklade för att bli pollinerade av skalbaggar. Annat som är annorlunda är att många av dess sorter blommar på bar kvist. Alltså blommorna kommer före de gröna bladen.

"Jag söker min lycka i naturen", står Magnolians namn för, enligt blomsterspråket.

Då vi var på väg till affären kom det en ung man med stirrande blick raskt emot oss. Oj, tänkte jag, vad vill han, eller ser han ut så där jämt? Han sa något till en tjej men hon skyndade bara iväg. Han kom rakt emot mig och frågade:

"Tulepaken, jag hittar inte".

"Nej", sa jag, "jag vet inte någon park som heter det, men däremot Tulemarken". Vi dividerade fram och tillbaka en god stund tills han sa. "Restaurang".  "Aha", sa jag, "där uppe finns en restaurang i Vattentornet".

Oj. så glad han blev. Tydligen skulle ha söka jobb där och hittade inte dit. Kunde inte svenska så  bra och då är det ju svårt att göra sig förstådd. Här syns en bit av tornet där restaurangen finns, längst upp till vänster.

Dessa vackra blommor har kommunen planterat i parken.

En till bild som jag också tog i morse. Ett hjärta. Detta var inristat på en ellåda, eller vad det heter.

Trevlig Valborgsmässoafton önskar jag er. Hoppas att vädret blir bra om ni ska ut och kolla in våreldarna.

Söndag, vilodag. Ska inte göra så mycket utan ta det lugnt.

Solen lyser och det var plus 5 grader i morse då vi tog en kort liten runda. Det var inte så många ute vid sju-tiden, hundägare, några byggnadsarbetare, inte mycket mer.

Det var desto fler i kassan vid Hemköp. Vi gick dit för att köpa hårt bröd och en liter mjölk. Enda affären som var öppen så tidigt.

I kassan var det livat värre. Det brukar synas en kassörska, nu var det en kassörska vid kassan och tre stod bredvid plus en, vad jag tror, förman. Anledningen? Jo, en man som bråkade och hotade personalen. Han hade köpt något för en kvart sedan, ville lämna tillbaka det men kassörskan såg att den frysta förpackningen var öppnad och tydligen smakad på så han fick inte sina pengar tillbaka.

Då han gick skrek han: "Vänta bara tills du kommer ut, du vet inte vad som kan hända dig då".

Inte lätt att vara vänlig och serviceinriktad då.

I dag är det "Jordens dag", bra temadag.

Dagen instiftades 1970 av en amerikansk senator, för att påminna oss om de stora miljöproblem som finns på vår jord. 175 länder uppmärksammar den här dagen.

Vi kan var och en i vårt dagliga liv också försöka att spara på jordens resurser. Att återvinna saker, är en del, liten, fast om alla gjorde det, så var mycket vunnet. Det finns ju också de stora bovarna, som politikerna inte riktigt vet hur de ska hantera. Lägga mer skatt på flyget, förbjuda dieselbilar. Ja, jag vet inte. Det finns ju många som måste flyga, men kanske skulle en del kunna ta tåget istället, vad vet jag.

Denna fågel såg ut att speja ner på oss som gick på gatan, vaktande sitt revir. Ock, det var precis vad den gjorde. Det är ingen riktig fågel. Någon har satt upp den där på balkongen för att skrämma bort andra fåglar som kan förorena.

Sommarblått. De sa på radion i morse att Stockholmsregionen nu har fått meteorologisk sommar.

Solen skiner ifrån en klarblå himmel, det är 12 grader varmt i skuggan. Alltså ett toppenväder.

Idag kunde jag gå ut och få lite luft, jag har varit inne i flera dagar. I tisdags skulle jag ha gått på ett månadsmöte med SPF:are, blev inte av. I går skulle jag har varit till vår sånggrupp, blev inte av. Jag tar en dag i taget och är tacksam att få vakna upp varje morgon.

Jag älskar mornar och förmiddagar. Heter det mornar? Det ser så konstigt ut i skrift. Norrländska som jag är, det blir inte lätt att skriva ner på rätt svenska. Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på min hembygdsdialekt. Ja det kanske hör åldern till.

Kommer ihåg att min förra svärmor, då hon blev dålig, hon var i 80-års åldern, så började hon helt plötsligt att använda portugisiska ord då hon pratade. Något enstaka då och då eller en mening. Hon hade  bott i Brasilien i många årtionden.

Tog denna bild i morse. Snön har varit borta i flera veckor. Någon måste vakna till.

Hoppas att ni alla får en bra dag. Med sol, frisk luft och god mat. På tal om god mat.

Det var en herre och en dam som träffades på en restaurang.

"Jag är gräsänka", berättade hon.

"Fint", sa han, "jag är vegetarian".

I förrgår  då vi gick till vår sångövning kändes det nästan som vår i luften. Den starka blåsten förtog en del men solen lyste och värmde. Jag behövde inte ha mössa på. Ni vet jag och mössor, det går inte ihop och ändå så vet jag att vid kallgrader och om det dessutom blåser hårt så måste jag ha mössa på, ute.

Jag har en syster i Vännäs, utanför Umeå som är mycket duktig på att sticka och virka. Hon har tillverkat många vantar som hon har givit bort. Jag har flera mössor och halsdukar som hon har gjort.

Hon och hennes dotter var hos oss några dagar i mars och efter det har hon sänt mig två mössor. Tyckte kanske att den jag hade inte var så bra, eller jag sa att jag trivdes inte i den.

På tal om att sticka. Mysingen har berättat för mig en sann historia ifrån hans fars ungdomsår.

Det var en dam, uppe i Norrland någonstans,  som stickade yllestrumpor, lite tjockare, fina och svarta.  De blev mycket populära och gubbarna på ett bygge hörde talas om dessa varma strumpor och köpte. De fick det varmt och skönt om ben och fötter. Verkmästaren på bygget hörde talas om gumman och hennes hemstickade strumpor och ville också ha ett par.

”Ojoj, till självaste verkmästar´n, då måste jag sticka några extra fina”, tänkte gumman och stickade in röda ränder i det svarta, med den påföljd att verkmästaren inte kunde ha dom för han blev utskrattad av sina arbetare.  Så hade man inte förr i tiden, färggranna strumpor, det gick inte an, på en karl.

I morse plus minus noll och solen lyste. Vi kunde ta en kort promenad, cirka en halv timme, men alltid något.

Krokus i gult, lyste så vackert i solen.

I vitt, också vackert.

Eller varför inte i blått.

Här ser ni hela den blommande slänten vid Tulegatan.

Ojdå, nu strax melodikrysset. Det får vi inte missa. Tävlingar och musik, två av mina intressen.

Trevlig helg önskar jag alla som läser min blogg.

Min mysing var för några veckor sedan in till stan på logemöte och på vägen dit, vid Kungsträdgården ungefär, snubblade han på stenbeläggningen, som stod upp lite och han föll framstupa. Flera personer kom fram och ville hjälpa honom, de var så snälla och omtänksamma. Som tur var så blev han inte skadad, lite på ena handleden bara och överrocken blev smutsig, men allt gick förvånansvärt bra.

I går då mysingen var på väg ner till kemtvätten med överrocken för att kemtvätta den, ramlade han igen. Han gick över vid Tornparken och där är en backe. På den backen hade det samlats grus och mysingen snubblade på något sätt och ramlade, än en gång framstupa. Han vet inte riktigt hur det gick till.

Det kom en man springande och även en sjuksköterska. De hjälpte honom upp och sköterskan kollade lite närmare där det blödde, ifrån mun. Men, inga tänder utslagna och inga ben brutna. Den här gången kom han undan med några skrapsår på knäna, huvudvärk och fläskläpp. Jag måste ju säga att han hade änglavakt. Sköterskan sa att sådana sår i munnen, syr de inte, det kommer att läkas.

Överrocken som han bar på armen blev ju än smutsigare, men som sagt, han var på väg till kemtvätten med den.

”Ja,” sa mysingen till sjuksköterskan, ”är man 75 år så kanske man får räkna med att man kan ramla”.

"75 år? Jag trodde du var någonstans omkring 50 år".

Ni kanske inte undrar över att han går omkring med ett saligt leende, i alla fall på ena läppen. Den andra är fortfarande inte hans, på något sätt. Svullen och sårig, både utanpå och inuti mun.

En vårbild ifrån vår morgonrunda.  Vi höll varandra i handen, bitvis. Det är nämligen fredagen den 13:e idag och, hur är det dom säger, "tredje gången gillt".

Nu är jag ju inte skrockfull och mysingen har vant sig vid att jag har en massa tricks för mig. Som att hälla vatten i ett glas, måste hällas tre gånger först, inga nycklar på bordet och lite sånt. Men skrockfull, nej nej, inte jag inte.

Hörde på radion igår att nu har våren kommit till Stockholm. Inte tycker jag att det syns så eller känns så, men jag får lita på metrologerna. Dygnsmedel temperaturen över 0,0 grader C, 7 dygn i följd, då har tydligen våren kommit, om jag fattade det hela rätt. Idag skiner solen och det är ännu så länge en plusgrad.

Idag är det den internationella syskondagen. Jag har inte tänkt på att det har funnits en sådan dag, men hörde det på TV programmet ”Fråga doktorn” igår. Vi har varit 10 syskon men är nu 8 kvar i livet och vi har och har alltid haft fina relationer med varandra. För mig kan det vara syskondagen alla dagar, eller det behövs ingen särskild dag.

Det som är bra med mina syskon är att många av dom har känt mig sedan jag föddes och varit en stor del av mina barn och ungdomsår, så vi känner varandra och vet var vi har varandra och vi har samma värderingar på saker och ting. Så det är lätt att prata med varandra och komma överens, de finns där om jag behöver. Bara det där med att prata, ger mycket.  Jag kan fortfarande komma på mig med att vilja ringa min äldsta syster och fråga om något eller berätta något för henne, fast hon inte har funnits på jorden sedan 2013.

Vissa syskon har jag närmare kontakt med än andra, några känner mig mer än andra. Jag har en syster som är två år yngre än mig, vi två har ju umgåtts intensivt med varandra i ungdomsåren. På grund av att vi syskon bor på så många olika orter i vårt avlånga land, så träffas vi inte så ofta. Vi är utspridda ifrån Västergötland i söder till Västerbotten i norr. Nej visst, jag har ju en bror i Östergötland också.

Åldersmässigt är det ett stort spann mellan oss. Äldsta föddes 1926 och yngsta 1948.  Alltså 22 års skillnad.

En sann barnhistoria.

Storasyster Eva till sin några år yngre syster:
”Varför måste du jämt och ständigt säga emot mig, vad jag än har för uppfattning”?

”Var glad för det du, annars skulle vi ju ha fel båda två”.

Det är så vackert ute i naturen då solen kommer fram och himlen är blå. Det saknas bara färgen grön.

Fast några speciella vårtecken eller knoppar på träden kan jag inte se här.

Däremot kan jag se ett hjärta i ett skyltfönster.

Nu ska vi ner till tvättstugan igen.

Ha en finfin dag, alla mina bloggvänner och läsare.

Nu är det ett tag sedan som jag skrev något på min blogg. Det har inte blivit så mycket datorsittande senaste tiden av olika anledningar som jag inte ska gå in på.

Snön har hunnit försvinna här hos oss och det är plusgrader på dagarna. Kanske det inte dröjer så länge innan våren gör sitt intåg.

Då vi i förra veckan besökte några vänner i Stora Vika, någon mil ifrån Södertälje var det mera snö, fläckvis.

Det syns på denna bild att snön är kvar. En fin katt fick jag hälsa på också.

Vi gjorde en biltur ner till havet, Östersjön och där i viken låg fortfarande isen.

I morse tog vi en liten morgonrunda, 45 minuter bara, men skönt ändå. Trevligt att se lite folk, glada människor, de sura förstår jag mig inte på.

Hur orkar man vara sur och egoistisk?

Hur kan man leva om man aldrig gör något gott?

Jag är inte alltid klämkäckt optimistisk,

men det är så himla trist att se allt i grått.

Skapa goda cirklar, sprid dem som ringar på vattnet,

För kärlek förökas ju mer som den slösas.

Den goda energin är en evighetsmaskin.

Jag blev så  berörd då jag såg ett minnesprogram om Lill-Babs. Har svårt att ta in att hon inte finns längre, på vår jord. Det programmet avslutades med att hon sjöng ovanstående sång. Lill-Babs i ett nötskal, denna snälla omtänksamma person.

Då jag tog denna bild av henne då hon framträdde på Golfängarna 2013, tittade hon rakt på mig och blinkade. Hon var en sådan person som såg varje människa.

Det var jättemånga där och lyssnade på henne. Jag fattar fortfarande inte att hon såg mig i publikhavet. Det kändes så i alla fall.