Vi var för ett tag sedan ute och åkte med bilen. Lite för att komma ut och mycket för att se hur jag klarade av detta med att sitta i bilen ett bra tag. Vi vill ju så gärna bila upp till mitt föräldrahem i Ångermanland i sommar.

Det gick bra men vi tog bara en kort liten tripp. Det kändes, men gick bra. Upptäckte att vi ska nog åka på en liten längre tur.  Vi åkte bland annat förbi en av mina gamla arbetsplatser.

Jag har ju jobbat här i Akalla, på Volkswagen. Vi sålde nya Volkswagen, Porsche och Audi, plus en hel del begagnade bilar av olika märken.

Jag började 1966 och firman hade då sitt huvudkontor på Lindhagensplan. Den bytte namn många gånger, liksom jag bytte arbetsuppgifter och chefer.  Firman hette Scania Bilar Norr, Volkswagen i Stockholm,  Volkswagen Center, Din Bil, bland annat.

Jag började som Adrema operatris, som det hette. Präglade kundplåtar och gjorde adressändringar och lite av varje. Sedan kom jag till försäkringsavdelningen och hade hand om försäkringar och sånt. Flyttade därefter till Ulvsunda och började jobba med avtal beträffande lastbilar, ja tyngre fordon. Efter det kom jag till Leveransavdelningen, fick gå på en kurs på IBM och blev den första på firman som körde halvautomatisk maskin. En skrivmaskin som delvis hade minne.

Sedan kom ju datorer in i bilden, nya kurser och jag hade hand om alla kontrakt. Efter det en flytt igen till Ekonomiavdelningen, där jag administrerade Leasingavtal. Vi var 2 tjejer som hade hand om hela Leasingflottan. Ett stort och många gånger ansträngande jobb. Därefter flyttade jag till Akalla och jobbade på reskontran, in och utbetalningar. De som betalade in sina bilar på bank och postgiro. Därefter började jag som huvudkassörska och då var nästan allt arbete databaserat.  Att betala många hundra tusen kronor genom ett knapptryck blev vardag för mig. Ibland miljoner.

Slutade mitt arbete och fick avtalspension i februari 2004. Tog då hand om min dåvarande man som var dålig. Efter det att han hade avlidit i augusti samma år så tyckte firman att jag skulle komma tillbaka, jobba extra, men det var så mycket som hade hänt så jag avstod.  Jag var då 63 år. Har alltså varit pensionär i snart 20 år.

Som pensionär har jag inte så många måsten utan kan disponera tiden lite själv, beroende på ork och så. Ja, Mysingen har ju en stor del av tiden och han är en planeringsperson, allt ska planeras och helst i god tid. Inte lätt att rubba cirklar där inte.

Nu har han planerat en resa till Värmland så vi blir borta några dagar. Åker i morgonbitti. Datorn blir hemma och hjälper till att vakta, så vi syns nästa vecka någon gång.

Var rädda om er och varandra.

Jag har tyckt om att läsa böcker ända sedan jag var tonåring. Som barn kommer jag inte ihåg att jag läste, mer än läxorna då, men inte mycket mer. Men, sedan då jag kom upp i 12-13 årsåldern så växte mitt intresse för böcker.

Vi hade inte så många böcker hemma hos oss, men jag fick låna en del ifrån skolans bibliotek. Jag kunde sitta i timtal och läsa, om jag fick vara ifred. Vet att jag sprang upp till skogen och satt och läste, där var jag för mig själv. Mina föräldrar kunde ropa på mig om jag skulle hjälpa till med något.

”Var är hon”?  "Hon sitter väl och läser som vanligt någonstans”.

Biografier och memoarer, tyckte jag om och gör det än i dag. Att få komma någon närmare inpå livet och kanske få reda på vad som rör sig i deras hjärnor. Jag har inte varit mycket för sagor och sådant. Deckare däremot hade jag en period då jag läste många.

Nu har jag nyligen läst ut en bok som verkligen fångade mitt intresse. Det var allt i ett på något sätt, i den boken. En persons liv, plus dåtids historia.

Den handlade om denne hjälte Allan Mann. Pappa till en av mina bloggvänner, Ditte.

På baksidan av boken står det.

Allan Mann från Töreboda är 18 år när han 1939 anmäler sig som frivillig på finska sidan i Vinterkriget mot Sovjetunionen. När sedan Tyskland invaderar Norge går han över gränsen och deltar i strider som leder till Hitlers första nederlag. Svårt sårad på sjukhuset värvas han av brittisk underrätteletjänst och blir agent och kurir mellan Sverige och Norge. Han utbildas till närstridsexpert och fallskärmsjägare och under krigets slutskede släpps han längs fiendens linjer i ett mardrömslikt Norge.

Har ni inte läst boken så gör gärna det. Den handlar om denne Allan Mann som var en modig och orädd yngling som inte tänkte på sig själv utan på att rädda andras liv.  Han gjorde otroliga insatser för sina medmänniskor. En ödmjuk person som alltid stod upp för det han trodde på, och visade det inte bara i ord utan också i handling.  Han slogs för rättvisa bland annat mellan människor, deras rätt till sitt land. Samtidigt så handlar den också om hur det var under andra världskriget. Historia, som vi kanske inte tänker på och vet så mycket om, i detalj. Nyttig och lärorik, inte minst i dagens turbulenta tid.

En i mitt tycke mycket spännande och innehållsrik bok som fångade mitt intresse direkt, jag hann inte läsa långt. En sådan bok som jag vill sträckläsa för att få veta hur det går, veta vad som händer, men som jag samtidigt måste läsa sakta och vila mellan kapitlen för att inte gå miste om något och för att verkligen ta in det som händer i boken.

Mod är att kunna stå emot rädslan,

att övervinna rädslan,

inte att inte vara rädd.        Sa Mark Twain.

...gratulera min ena bror som fyller 85 år. Han är den av mina 9 syskon som jag umgicks mest med som tonåring. Han är tre år äldre än mig och en av mina systrar är 2 år yngre, så det var ju vi tre. Men min bror och jag tillhörde samma församling och sånggrupp och följdes åt till kyrkan mycket ofta. Han spelade mandolin i strängmusiken.

Han var en tusenkonstnär tyckte jag som tonåring. Kunde spela gitarr, mandolin och dragspel, sjöng fint, skrev väldigt många, vackra dikter, fotograferade och hade ett "mörkrum" i sin garderob där han framkallade bilderna. Jag kommer ihåg många kvällar då vi cyklade hem, eller åkte spark beroende på årstiden, hur han berättade om stjärnor och vad de hette, molnen vad de hade för namn och många växter och träd. Jag sög åt mig och tyckte att han var världsbäst.

Här spelar han och jag gitarr. Kanske var jag 15 år cirka och han 18. På den tiden kunde jag spela gitarr.

Hela familjen, kanske 1951.

Min bror, liksom vi andra syskon, hjälpte ju våra föräldrar med jordbruket då vi var barn och unga och sedan flyttade vi ifrån vår lilla by. Jag var inte så glad då min bror flyttade till Fagersta. Han utbildade sig till ingenjör och jobbade i många år på Saab i Linköping. Jobbade med beräkningar, på både militära och civila projekt. Han hade, som mina äldre bröder studerat per korrespondens, medan han bodde hemma, i tonåren. Det var inte på den tiden som nu, så lätt för ungdomar från landet att flytta hemifrån och plugga.

Här en bild av då han var och hälsade på oss 2004.

Han bodde också i USA, i Seattle några år, där jobbade han med beräkningar på Boeing 757. Vid den tiden hade han fru och två barn, vilket han fortfarande har, plus många barnbarn, så jag är säker på att han kommer att bli mycket uppvaktad i dag. En snäll, osjälvisk medmänniska med ett stort hjärta för andra.

I dag skulle också en av mina systrar ha fyllt år, men hon avled för tre år sedan. Hon skulle annars ha fyllt 94 år idag, samma ålder som min äldsta bror hade då han avled, för ett år sedan. Närmare bestämt 1 år och 2 månader, idag precis.

Tusen fåglar sjunger

sommardagen lång.

Gud har tid att lyssna

till varendas sång.

Jag känner en äldre dam, hon fyller 99 år nu i sommar. Hon ringde mig igår och talade om att hon skulle opereras för cancer. Ja, jag visste att hon skulle opereras men inte när. Det hon var så frustrerad över var att hon skulle opereras dagen före midsommaraftonen.

”Midsommar har alltid varit min helg och nu förstör dom den för mig”, sa hon. ”Om du hade ringt mig häromdagen då jag fick beskedet så skulle jag inte kunnat prata med dig, så upprörd var jag, fick inte fram ett ord, men nu har jag lugnat ner mig”.

Jag kan förstå henne till viss del, samtidigt som jag är glad över att hon får sin operation och inte behöver gå och vänta hela sommaren. Det jag blev frustrerad över var att hennes son skulle resa bort över midsommarhelgen och inte skulle följa med sin mamma till sjukhuset. Hon är ju i alla fall snart 100 år. Jag frågade och hon sa då att hon skulle få sällskap av någon från där hon bor. Det känns bra.

Några bilder ifrån vår morgonrunda.

Tulpanerna lyser så fint.

I Tornparken såg vi två harar som satt alldeles blickstilla. Vi stod en bra stund och tittade på dom, men de satt kvar.

En fin röd hjälm på en bänk, också i Tornparken. Glömd och övergiven.

En till hjälm. Hur kan de bara glömmas bort.

Här en grön hjälm, på en hyrcykel. Tror någon att hjämen ska finnas kvar dagen efter. Detta är ju i tidiga ottan och nästan alla ligger ock sover förstås. Så många hjälmar, de kostar ju pengar.

En käpp. Någon klarade sig kanske utan käppen på hemvägen. Hoppas att ägaren hittar den igen.

Detta är inte glömska, detta är slarv. En flaska slängd på trottoaren. Farligt om inte hundägare, till exempel ser upp.

Några gator längre bort, ännu mera glas.

Men, då är det inte slarv eller glömska, utan förstörelselusta.

Utsikt från en bro över järnvägen som ska grävas ner under jord.

Jag ska väl inte glömma att visa ett hjärta. Tre hjärtan är det ju.

Av alla de gåvor som en

vis försyn har givit oss för

att forma livet absolut lyckligt,

är vänskapen den skönaste.

Jag och min Mysing tog en liten biltur för ett tag sedan. Han ville tanka bilen och jag ville komma ut lite och framför allt se om jag kunde sitta i bilen ett tag, utan att få alltför ont. Det gick bra och det blev inte så många timmar som vi var hemifrån. Men ändå kände jag då jag satte nyckeln i dörrlåset, och jag sa det också. ”Så skönt att vara hemma igen”.

Vi bilade iväg, som vanligt på småvägar, för att få se så mycket som möjligt. Tänk att jobba där uppe, inget som jag skulle önska för egen del.

Vi åkte till Täby kyrka, men den var låst.

Dragonstenen från Löttinge, finns utanför kyrkan. Till minne av Täby dragoner och båtsmän.

Som vanligt då jag hör något i luften som surrar så vänds blickarna uppåt. Det som var förvånande var att det slutade inte att surra, helikoptern snurrade. Vet inte hur länge den kretsade över där, nästan på samma ställe.

Tog en närbild och såg då att det var polisen. Någon dom sökte tydligen, men inte oss eftersom de inte landade.

Denna gamla kyrka ifrån slutet av 1100-talet är Vallentuna kyrka. Ända sedan medeltiden har den varit sockenkyrka i Vallentuna socken.

På 1580-talet fick kyrkans torn  en träspira, men den brann 1856. Kyrkan träffades av blixten och det blev en enorm förödelse. Det mesta av inredningen brann upp.  Vid återuppbyggnaden ersattes tornspiran av sadeltak. 1935-1938 restaurerades kyrkan såsom den är idag.

Kyrkan var öppen som tur var. Det var en speciell känsla att gå inne i denna gamla helgedom.

Detta stod bredvid kalendern som var mycket intressant att se, men svårläst, vilket ni kan se på bilden här nedanför.

Läktarorgel, byggd 1959 av Grönlunds orgelbyggeri, Gammelstad. Det fanns både en läktarorgel och en kororgel. Troligen fick kyrkan sin första orgel 1858.

Predikstolen. Den, orgelläktaren och bänkarna, är från tiden efter branden.

Detta var i minityr, alltså för de mindre barnen.

Det fanns uppsatt små lappar med böneämnen som barnen hade skrivit.

Lite underfundiga ibland.

Men, verkligen rakt på sak.

Ha det fint, mina bloggvänner.

Är man 29 år eller 82, båda kan i sitt hjärta ha förmågan att förundras över sån´t som händer, mirakel, att häpna över stjärnlika ting och storslagna tankar, att väcka till liv den barnsliga nyfikenheten över vad som ska ske härnäst. Kort sagt. Att glädjas över det äventyr som vi kallar livet.

Så känner jag det. Det finns mycket fortfarande att titta lite extra på, glädjas över och även kanske utforska lite närmare. Det känns nästan som om vi måste passa på, ingen av oss vet vad som döljer sig bakom nästa krök.

Min Mysing har fått lite åldersnoja, tycker att han är gammal. Men vaddå?  Han är ju yngre än mig och dessutom frisk. Undrar om det beror på att han ser mig, gammal och skraltig och automatiskt tror att, ”då är jag också gammal”.

Eller så är det bara att allt är så annorlunda än på 1940-talet då vi föddes. Vår vardag, det dagliga livet har gått igenom mycket, både på ont och gott. Tänk bara på dessa uppfinningar, alla dessa prylar som inte fanns då vi var små, men som förenklar vårt liv. Också vad mycket som har hänt de senaste åren. Bara i början av 1940-talet hände en hel del. Jag ska nämna några händelser, eller något som var aktuellt 1941, mitt födelseår.  ”Utan inbördes ordning”, som de säger i en del utslagstävlingar.

I Stockholm öppnar Konsum Sveriges första snabbköp.

Smörgåsbordet förbjuds på de Svenska restaurangerna.

Den svenske författaren Hjalmar Söderberg avlider, 72 år gammal.

I Malgovik, Vilhelmina kommun, uppmäts den kallaste temperaturen någonsin i Sverige. 53.3 grader.

Omsättningsskatt införs i Sverige på all varuförsäljning.

Ljus ransoneras i vårt land.

Trådbussar tas i bruk i Stockholm.

Kung Gustaf V inviger en stor gengasutställning i Tennisstadion Stockholm.

Kött ransoneras i Sverige.

Tyskland invaderar Grekland och Jugoslavien.

Stockholms stadsfullmäktige fattar beslut om att tunnelbanan skall byggas.

Tyskland anfaller Sovjet och därmed inleds operation Barbarossa.

Finland går i krig mot Sovjet på tyskarnas sida.

Kryddor ransoneras i Sverige.

Ägg ransoneras i Sverige.

Elektrochockterapi börjar man med på Beckomberga sjukhus. Man ger elektriska stötar mot huvudet på psykiskt sjuka.

Författarinnan Karin Boye begår självmord.

Stockholms stift inrättas.

Listan kan göras lång, mycket längre än denna. Det hände många tråkiga och hemska saker det år jag föddes.  Andra världskriget höll ju på som värst under mina första levnadsår. Jag kommer inte ihåg så mycket av det, utom min mammas skräck. Den satte spår i mig också. Bara det att det kom ett flygplan över vårt hus, blev dramatiskt och jag var rädd, smittades kanske av min mammas rädsla. Jag var ju yngre än 4 år. Mörkläggning, en annan sak som var aktuell då. Allt detta påminns jag om nu i denna tid, med krig och elände i så många länder och så nära oss.

Detta blev ett tråkigt inlägg, men ni behöver inte läsa om ni inte orkar.

 Kontentan av det jag vill få fram, eller skriva av mig. Vi får vara mycket tacksamma att vi har det så bra som vi har det. Glädjas även över de små tingen och försöka hjälpa våra medmänniskor.

Vackra tulpaner såg vi på vår morgonpromenad.

Ser ni hjärtat?

Allt vad ni vill

att människorna

ska göra för er,

det ska ni också

göra för dem.          Så står det i Bibeln,  Matteus 7:12 

Att älska en människa, innebär

att gå med på att åldras

tillsammans med henne.

Jag tycker att det är så fint, det säger så mycket.

Här är vi på väg.

Tänkte på det i morse då jag frågade Mysingen om han kunde gå ut med mig en stund. Han sa ja, visst gjorde han det. Ibland är det kanske inte så lätt för honom, visserligen är han ett år yngre än mig och frisk och kry, men ändå att först kanske gå ut tillsammans med mig så att jag får lite frisk luft och rörelse i benen och sedan så måste han kanske gå och handla eller på något möte, eller kanske alla 3 sakerna samma dag. Eftersom han promenerar till nästan alla sina uppdrag så kan det bli många steg om dagen.

Därför att han älskar mig så går han med på att åldras tillsammans med mig och då får han göra många extra saker, på grund av min oförmåga. Det är kärlek. Jag är så tacksam för det.

En annan sak som jag är tacksam över är, att få se så mycket på våra promenader. Kanske inga märkvärdiga saker, men något att bli glad över, det piggar alltid upp.

Blommor till exempel. Det är så fint. Dessa finns vid Tuletorget.

Strax ovanför, på slänten, växer det så blått och vackert.

Här är det saker som har blivit bortglömda tydligen. Vantar tror jag och ett litet djur.

En katt är det. Hoppas att den kom tillrätta och hittade sin ägare.

Här nedanför kyrkan kanske ni inte kan se något speciellt. Vägarbetet gäller det inte, för det är inte något speciellt med det i denna lilla stad. Vet inte hur många gator de har grävt upp för tillfället.

Nej, jag tänkte på övergångsmärkerna. Ser ni inte något annorlunda med den ena?

Här syns det bättre. Det är en dam som går över. Det är ovanligt. Ja inte att det är en dam som går över vid övergångsställen, men att hon har rätt till det, en egen skylt.

En egen skylt har denna skylt också fått.

Annorlunda sittplats.

Detta är också egendomligt, med öppettiderna. Är det öppet jämt, eller är det aldrig öppet?

Också något vackert. Jag blir så glad då jag ser regnbågen på himlen. Det har alltid kännts som lite speciellt.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,

när jag gråter och allting är gråt.

En tröstande Gud som kan trösta likt den,

som väntar tills gråten gått åt.