...vi kunde ta en uppfriskande promenad i morse. Vi åt frukost först och sedan vandrade vi ut. Inte så långt och länge, men en timme cirka tog det.

Söndagsmornar är så lugna ute på stan och det är inte många som är ute och rör på sig. Några hundägare och ett fåtal bilar. Vädret är inget att klaga över heller. Plus en grad och uppehåll, vad mer kan vi önska.

En del julgranar och belysningar på balkonger är kvar, fast det är i slutet av februari. Vi har städat undan julen, men har kvar belysningen på balkongen. Det är fortfarande lite mörkt på kvällar och tidiga mornar och då är det skönt med dessa ljuspunkter.

Vid Landsvägen finns denna belysning kvar.

En affär har inte tagit ner sin lilla julgran i fönstret.

Sturegatan upplyst och vacker.

Snart är januari månad slut på år 2018. Detta år har jag många i bekantskapskretsen som fyller jämna år, lite speciella födelsedagar, kan man säga.

En väninna har i början av januari fyllt 90 år.

En vänínna fyller i mars 80 år. En fyller i maj 75 år.

Min före detta mans ena son fyller 65 år och hans fru fyller 70 år.

Så har jag en bror som i maj blir 80 år. En syster fyller i oktober 75 år. En syster fyller i november 70 år och en bror också i november 70 år. Tvillingarna.

Nu är vi syskon spridda över en stor del av landet så jag vet inte om jag personligen kan närvara vid alla högtidsdagar. Men, roligt skulle det vara.

Bara längtan räcker inte för att du

skall nå ditt mål.

Du måste själv gå.

Vill önska er som tittar in här en finfin söndag.

I morse var det minus 5 grader på vår termometer då vi tog en liten promenad. Men, som jag frös, kanske för att det blåste och i motvind kändes det i kinderna vill jag lova. Vi skulle bara handla lite bröd så efter en timme var vi hemma igen. Det kändes skönt.

Visserligen hade jag tagit på mig min mössa, men jag frös om öronen i alla fall. Undrar om jag inte ska ta mod till mig och försöka köpa mig något annat på huvudet. Det måste väl finnas något som även jag passar i. Förstår inte varför det ska vara så svårt att få tag i något i mössväg som jag trivs i, passar i och är inte alltför dyr.

I fjol, eller förra året var vi in till stan till en butik där de sålde allt möjligt, till och med mössor. Jag köpte då en kofta och en pryl att ha på huvudet. Den kostade närmare 300:- och jag har aldrig haft den. I affären gick det an, men hemma, nej, det går bara inte. Att gå ut i den, otänkbart, om jag inte efter några år vänjer mig. Ska skänka den till myrorna, tror jag.

Den har öronklaffar som jag kan fälla ner, om jag har lust. Här har jag satt den på en blomma, där passar den bättre än på mig. Blomman är av plast, så den blev inte ledsen.

Affären där jag köpte mössan hade manuell betjäning och expediten tog fram flera olika modeller men hon tyckte att jag passade bra i denna. Undrar om de säger sån´t bara för att få sälja.

Däremot så syns det som om grundaren av Sundbyberg stad är ledsen. En stor tår nedanför hans ena öga.

Vi gick förbi en hattaffär, här i Sundbyberg inte så många kvarter ifrån oss och där stod följande:

Glöm inte mössan, för då fryser du om huvudet,

fryser du om huvudet kan du bli hes och blir du hes så måste du viska,

och den som viskar han ljuger, ljuger du så kan du hamna i fängelse

och kommer du i fängelse så kan du börja att knarka,

knarkar du så kan du dö, så glöm för all del inte mössan.

...vill jag tacka för att du finns och tacka för alla fina och trevliga kommentarer hos mig. Eftersom jag inte kan hitta dig här i bloggvärlden, så har jag ej kunnat gå in och läsa eller kommentera hos dig.

Jag har sökt och sökt men ej funnit att Ruth skulle ha någon blogg. Saknar det. Skulle vilja veta vilken person som döljer sig bakom Ruth i Virginia. Kanske en tjej i min ålder, med humorn och barnasinnet intakt och med en stor medmänsklighet och varmt hjärta. Empati för sina medvandrare på livets resa och nyfiken på livet och omvärlden.

En bukett med blommor vill jag dela med Ruth. Blommorna är ifrån i fredags och de lyser upp och gläder mig. Ser att några av mina katter också vill vara med.

Idag har vi minus tio grader och snön ligger vit och fin, fortfarande.

Ruth och alla mina andra bloggvänner vill jag önska en trevlig helg.

Nu har Tjugondedagknut varit och vi har julens alla prylar kvar. Känner mig rätt så ensam om det men det ska väl ordna sig här också. Jag tycker om alla ljus, röda dukar och annat julpynt men det är ju snart i slutet på januari. Men, så kan det bli då hälsan inte stå bi. Nu rimmade jag utan och tänka på det, vilket betyder att jag får ett välkommet brev. Undrar vem det kan vara ifrån?

Denna tomte är lite ålderstigen, liksom jag. Så slarvig jag är då jag tar bilder, tänker mig inte för ibland. För, ser ni vad som har kommit med där längst uppe till höger?

Vår bokhylla i vardagsrummet är fortfarande julpyntad. Tänk alla böcker. Vad ska vi göra av dom? Här är det ju inte så många. Vi har i vårt "datarum" nästan en hel vägg med bokhyllor och böcker. Ibland bläddrar jag lite  i dom, tar kanske en bok och läser, men för det mesta står de där de står. Billy bokhyllor fullproppade med läsbara alster. Ändå, då mysingen flyttade in här 2006, slängde eller gav jag  bort en hel bokhylla med böcker för att hans också skulle få plats.

Häromdagen skrev jag om tulpanens dag. Då fick jag inga tulpaner, men nu har jag fått en bukett. De är i en vacker färg, violet. Ifall ni undrar.   

Hoppas att ni mina bloggvänner får en trevlig dag. Tack för att ni tittar in hos mig.

Genom att släcka hatets lågor

kan vi tända kärlekens eld.

Ljuset är starkare än mörkret.

Därför segrar det.

Nu har vi också fått snö.

I morse minus 3 grader och lite av den starka blåsten ifrån igår fanns kvar och det småsnöade.

Jag har inte varit ute på flera dagar men i morse tog vi en halvtimmes runda. Så skönt det kändes. Frisk luft, finns det något bättre? Ska vara hälsan då förstås.

Det har kommit mellan 5-10 cm snö.

Syns på buskarna också.

Här på bilden tagen mot Tornparken, syns det att det snöar.

Förstår inte hur denna fågel tänkte. Först klev den ut i gatan och gick snällt och fint, som man ska, över på ett övergångsställe. Väl över på andra sidan vände den och snedda tvärs över. Trodde väl att bilarna skulle stanna då också, utan övergångsställe. Kan tänka mig att den inte tänkte alls. Precis som vissa människor gör ibland.

Efter den första morgonrundan tog vi en tur till Willys och handlade. Det kändes bra att kunna följa med mysingen dit. Det är så skönt att jag har honom. Jag tror att han tycker detsamma om mig. I alla fall för det mesta.

Kärleken är blind, sägs det.

Inte alls.

Den sanna kärleken ser varje

människas värde.

Det är hatet, som förblindar.

...är det denna dag.

Det gläder mig att den fina lökväxten tulpanen har fått en dag. Jag tycker om tulpaner. De är så fina och enkla på något sätt, oberoende av vilken färg de har. För det finns en mängd olika färger på tulpaner. Flerfärgade är ju lite i en klass för sig.

Holland är känd för sina tulpaner, dit de kom på 1500-talet, ursprungligen ifrån Iran och från Turkiet till Holland. Jag och mysingen tog en bussresa en vår till Holland och Amsterdam. Det fanns många tulpaner där. Redan på 1000-talet odlades den, har jag läst mig till.

På 1630 talet blev det en enorm efterfrågan på dessa blommor och lökarna steg så mycket i värde att de kunde kosta lika mycket som ett hus, ett fint hus.

Då jag ser dessa blombuketter så önskar jag att mysingen skulle köpa mig några tulpaner. Jo, visst, jag kan göra det själv också. Undrar om de finns ute i affärerna nu, eller om de kommer först senare i vår.

Vår på Tulegatan.

Vaknade i morse med en känsla av att det var lördag, min favoritdag i veckan. Kom snart till sans och förstod omsider att det bara var fredag. Tro det eller ej, men jag kände en viss besvikelse, vilket jag tycker är märkligt. Jag menar, eftersom jag är, så att säga, ledig både fredag och lördag borde det inte vara någon skillnad. Som pensionär och inget jobb som väntar så behöver jag sällan jäkta iväg någon av dagarna, om det inte är något annat inbokat förstås.

Sötingen här, lilla Doris, har varit och hälsat på. Hon var riktigt nyfiken och kanske lite imponerad av vår skivsamling, en del av den. Kanske hon tyckte att det var ena mossiga människor hon hade kommit till, gamla LP skivor, varför har dom sparat på dessa?

Det undrar faktiskt vi också. Vi har en stor kartong i källaren också, full av skivor. Pratade häromdagen om att skänka bort dom, eller sälja. Lite jobbigt och besvärligt känns det allt.

Annat som jag har en uppsjö av är kort. Detta är julkort som jag fick till denna jul. Tack alla som har bidragit till att skänka mig glädje genom att komma ihåg mig med en personlig hälsning. Ni vet vilka ni är, flera bloggvänner hör till den skaran. Tack!

Då mysingen flyttade in här så slängde jag bort fyra skrivbordslådors innehåll av vykort och julkort. Efter det har jag börjat spara igen. Vet inte varför. Men jag har svårt att slänga vackra fina kort.

Ett litet hjärta vill jag också visa er. Detta ljus och denna tändare, fick vi alla som har varit "brevduvor" hos SPF, vår pensionärsförening, för det arbete vi utförde år 2017.  Vi brevduvor går ju runt här i Sundbyberg och delar ut medlemstidningen, för att spara in portot och kuvert. Vi är drygt 20 stycken som delar på det jobbet.

Märkligt så mycket drömmar kan återspegla livet som det är i vaket tillstånd. Men lika märkligt så många drömmar jag drömmer som jag inte kan förstå eller ser något samband med mig i övrigt. På senare år har jag börjat att drömma otroligt mycket och oftast inga roliga upplevelser. Mer eller mindre mardrömmar. Jag tror att en del av mina mediciner har den biverkan.

Men, i natt blev det en återspegling av det verkliga livet. Mer eller mindre, fast lite tillspetsat som historier ofta är.

Jag drömde att jag skulle på middag hos några goda vänner och höll på och prova kläder. Visste inte vad jag skulle ha på mig och genomsökte garderoben utan något som tilltalade mig. Började testa långbyxor. Ibland var de för korta, trånga, trasiga eller konstiga färger. Det slutade med att jag tog en stor sopsäck och slängde allting i. Vaknade med hjärtklappning och flimmer. Nu är flimmret borta och långbyxorna är kvar i garderoben. Inte kom jag på någon middag heller.

Häromdagen var det sista avsittet av G W Perssons "Den döende detektiven" med Rolf Lassgård, på TV. Så bra jag tyckte att den var och roligt att få se.

Några scener är inspelade här i Sundbyberg och jag och min man kom gående en dag och råkade på filmteamet. Så de kom och sa till att vi inte fick går där.

Men en bild hann jag ta av Lassgård och hans käpp. Den bilden gjorde att jag fick en poäng till hos Bosse i en av hans trevliga tävlingar. Det gällde då bland annat att fota en person som gick med en gammaldags käpp, som stöd.

En annorlunda blomsterdekoration som jag fick i julhelgen.