I morse då vi vandrade ut var det 1 plusgrad och nu är det en etta till, nämligen elva plusgrader. Det är lite vårlikt ute och känns inte som om det skulle bli något bakslag. Det är snart april och då vet man aldrig. Men, vi gläder oss åt dagen som i dag är och njuter av att se vårens ankomst.

Igår var mysingen och jag upptagna hela dagen med att fira oss själva. Ni vet ju vid det här laget att vi passar på att fira och påminna oss om alla speciella dagar som finns. Och, igår var det vår nionde bröllopsdag. Helt otroligt så fort tiden har sprungit iväg.

Här står det bland annat, 9 år Pilbröllop.

Ni som har följt min blogg kanske har sett bilder på olika små "symboliska" saker som mysingen har strött över mig på våra bröllopsmorgnar.

Här är några exempel. Hjärtan i papper på ettåriga dan, hjärtan i bomull på tvååriga och hjärtan i läder på treåriga bröllopsdagen. Det var många varje gång, här har jag bara tagit ett av varje.

Då kan ju man undra då, pilbröllop, slänga över mig en massa hjärtan i pilar?

Nej, det blev det inte utan han hade klippt ut och ritat dessa. Fyndigt måste jag säga.

Fick ett fint grattiskort av våra vittnen också, bl.a

Så, idag är vi trötta och tänkte ta lite ledigt, hämta nya krafter.

Om ni undrar. Jo jag blev bönhörd, både mysingen och jag kom iväg på resan i tisdags till Stallarholmen och hade en trevlig dag. Men det berättar jag om en annan gång.

...gå ut, men i dag tog vi en morgonrunda och det var skönt. Ömsom sol, ömsom blåst och skugga. Ingen grad, plus minus noll.

Jag visar lite bilder som jag tog, då vi gick Vackra Vägen och ner till Lötsjön.

Vårlökar som har kommit upp, utmed Tulegatan. Fast det kändes inte som vår ute i morse.

Några krokus som trotsar vårkylan,

Några klåfingriga som inte kan låta bli andras saker har varit framme här.

Mysingen har ibland barnasinnet kvar. Visst är det roligt att stampa på isen och se och höra den krasa.

Det finns fortfarande bra med is på Lötsjön, men ju mer solen ligger på, ju mindre blir det kvar av den.

Svanparet. Lite blyga för fotografen verkar de vara.

På hemvägen då vi ska upp för Vackra vägen, som inte är så vacker nu, de håller på och bygger flera bostadshus, har de haft en del av den vanliga vägen avstängd och så har byggarna gjort en provisorisk väg.  Den är brant, i mina ögon så är det otroligt brant.

Vi kom och gick där och jag stannade till innan branten, för att hämta nya krafter, så var det en man som ropade:

"Ni kan gå här nu, vi ska ta bort avspärrningarna, så det går bra att gå här istället".

Vilken lycka. Det blev hälften så långt och nästan hälften så jobbigt och brant. Jag tänker fortfarande på det. Såg han att jag skulle ha svårt att gå där uppför, eller varför sa han till oss så där helt plötsligt. Vilket fall som helst så blev jag jätteglad och lättad. Jag tror inte att det är alla som skulle bry sig, men han såg oss och tänkte till.

Nästan hemma såg jag denna skata som höll på med att förbättra sitt bo.

Till sist, några önskningar.

Hoppas att ni mina bloggvänner har en bra dag.

Hoppas att min mysing kryar på sig till i morgon, han är förkyld, så att han orkar med på en dagsresa med SPF.

Hoppas att min äldsta bror som har fått någon magsjuka och har feber, kryar på sig och blir helt bra.

Hoppas att jag får må bra så jag också kan följa med på SPF resan.

...som kan hjälpa mig?

Jag behöver ett råd. Mysingen har försökt men det har inte blivit ett dugg bättre, eller jag har inte blivit ett dugg bättre.

Det gäller dessa snälla bilister. Ett exempel från i morse.

Mysingen och jag går ner till affären för att handla lite matvaror till helgen. Mysingen går ofta själv, det går så mycket fortare då, slippa behöva dras med mig. Men i morse följde jag med eftersom vi ska ha helgbesök.

Då vi kommer till ett övergångsställe, det är många sådana på vägen till affären, stannar jag för att släppa fram bilarna, men de stannar också och jag får springa över. Ja, ni läste rätt, springa. Jag har inte mage att gå sakta i min egen takt över, då de måste stå och vänta på mig. Andra människor går ju så fort.   Då jag kommer över på andra sidan står jag där och hämtar andan och sedan kommer värken och trycket över bröstet och resten av vägen tar nästan dubbelt så lång tid att gå.

Ibland försöker jag med att vinka fram bilarna. Tror ni att det hjälper? Nix, de stannar ändå. Det verkar som om jag ser så skraltig ut så förarna tycker att det känns säkrare att stanna en bit ifrån övergångsstället och se till att jag kommer helskinnad över. Snällt, men jag blir stressad.

Har kommit på en ny metod som mysingen inte gillar. Jag stannar långt ifrån och avvaktar men kommer det då många bilar så blir det kanske en lång väntan för mysingen.

Så mina bloggvänner, vad göra?

Några små rader som jag hittat i en bok i bokhyllan.

Vänner löser de flesta av ens problem utan svårighet.

De knäpper på eller kopplar in eller sparkar till.

Och, man får inte be om ursäkt.

En av välsignelserna med gamla vänner

är att man har råd att vara dum i deras sällskap.

Jag hoppas och tror att även

om jag är utom synhåll

är jag inte glömd.

Tystnader och avstånd finns invävda

i varje sann vänskap.

En rolig upplysning som jag såg i ett skyltfönster.

Vaknade med en konstig känsla, orolig känsla som om jag hade drömt något obehagligt. Jag vet inte vad jag drömde om, men en katt som jag har haft, var med. Har för mig att det inte är så bra att drömma om katter. Undrar var jag har fått det ifrån? Kanske ifrån min ”drömbok” som jag har, en bok som sägs tyda drömmar. Ska kanske kolla där.

Katten är ju mitt älsklingsdjur och jag har haft många katter. Den första fick jag då jag var i början av tonåren.

Detta är Sessis med en av de kattungar som hon fick.

Efter det att jag som nittonåring hade flyttat till Stockholm blev det ingen katt förrän jag hade varit gift några månader. Jag ville egentligen inte ha katt i lägenhet, men min dåvarande man hade uppfattat att jag var förtjust i dessa djur och han var sådan att om jag det minsta lilla andades om något som jag önskade mig, så gjorde han nästan allt för att jag skulle få det.

Till exempel sa jag att jag tyckte om att spela orgel. Vips fanns det en keyboard hemma hos oss. En dag sa jag något om att det skulle vara bra med en motionscykel. Jo, då, det dröjde inte länge förrän en sådan stod i hallen. Så jag lärde mig att inte tala om mina drömmar högt, ibland.

Att jag älskade katter, det kunde jag inte dölja. En dag då jag kommer hem ifrån mitt arbete såg min man lite annorlunda och mystisk ut. Då jag öppnade dörren till badrummet stod det en kartong där inne och i den bodde det en liten kattunge.

Det var Topsy. Korsning mellan perser och norsk skogskatt.

Topsy tyckte om att vara med sina små "kattkompisar" och gick så försiktigt mellan porslinskatterna.

Här är han större och även hans vänner. Han var duktig på att posera.

Jag fick rå om Topsy i nästan 17 år.

Jag fick honom då vi bodde i lägenhet i Sollentuna. Detta var hans liggande favoritposition.

Han följde med till radhuset i Vaxmora. Skönt, där kunde han vara ute.

Till villan i Duvbo.

och sedan till lägenheten i centrala Sundbyberg.

Då min katt Topsy blev sjuk var det jobbigt. Vi gick till veterinären och då fick vi reda på att katten hade fått cancer. För att spara katten lidande så bestämde vi oss för att avliva den. Ett mycket tufft beslut, men det enda raka.

Jag sa till min dåvarande man att jag klarar inte av att åka till veterinär och så hem utan katt. Topsy var också så rädd för detta med besök hos djurdoktorn.

Jaha, en dag då jag kommer hem ifrån jobbet så fanns inte Topsy. Min man hade tagit hem en veterinär som gav katten en spruta, i sin egen hemmiljö.  Mycket omtänksamt både emot mig och katten.

Häromdagen då jag och mysingen var på väg till vår sånggrupp för att öva, var det ett förrädiskt väglag. Efter husväggarna gick det bra att gå men annars, så halt. Då kom jag att tänka på för några år sedan, min mysing och jag var då på väg till tandläkaren och det var mycket halt ute.

Alldeles i början av den branta gata som går till tandläkarpraktiken ligger en ICA butik och dess infart. Porten var öppen för det stod en lastbil där och den skulle lasta ur varor till affären. Det var brant ner från gatan till butikens varuintag.

Det var lite halt utanför där så mysingen tog min hand och sa:

”Akta så att du inte ramlar ner där och åker rutschkana in i affären och de sätter upp dig på en hylla till försäljning”.

”Kommer du in och köper mig då”?  frågade  jag.

”Så klart att jag gör, bäst före datumet gäller ju”.

”Nja”, sa jag,  ”tror snarare att det blir reapris”.

Sedan skrattade vi där på gatan så folk trodde nog inte att vi var kloka. Jag såg det hela framför mig. Stå där på en hylla mitt ibland alla reaprylar och hoppas på att mysingen skulle hämta mig.

Man brukar ju säga att "litet roar barnen", det verkar stämma på mysingen och mig också. Hoppas att uttrycket "ett gott skratt förlänger livet", också stämmer.

Vår almanacka i köket med ett fint budskap för mars månad.

Då vi kom till återvinningsstationen för att slänga sopor häromdagen hade någon slängt dessa skålar och det såg nästan ut som ett hjärta mitt i. Alltså, med min fantasi.

På golvet i duschen, där bildades det ett jättefint hjärta.

Hoppas att vi alla får en bra dag.

...om kor, som jag läste igår.

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta
på landet.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre
sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha
något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom
kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon
har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det
är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort
flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara
hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon.
Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när
mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir
mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra
ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.
Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom
feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är
det hål.

Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu. 

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons
valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också.
Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den
sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Därför gillar jag kon väldigt mycket.

Bilderna har jag tagit i fjol då jag var hemma i Ångermanland.

En fin svartvit upplaga.

Bra gjort att ställa sig på knä, tycker jag. Det verkar som om kokompisarna tycker likadant.

11 mars är det i dag. Det är ett datum som sitter inpräntat i mitt huvud. Det var nämligen det datumet som min förra man var född på och denna dag skulle han ha fyllt 90 år om han hade fått leva. Han var tolv år äldre än mig.

90 år, en hög ålder visserligen, men jag känner många som har blivit det i min släkt. Min pappa blev 94 år och hans ena bror 102, min äldsta bror fyller 92 år i sommar och min äldsta syster blir 90 år i maj. En faster till mig blev 94 år.

Jag har också en väninna som är 91 år.

Får man vara frisk så är det en förmån att få leva länge på vår jord, så ser jag det. Men, nu är det inte vi som bestämmer vår livslängd utan en högre makt och jag vill tro att Han, vår Gud vet bäst. Visserligen tror jag på en himmel som väntar på oss, men jag tycker också att det är intressant att leva, här och nu, få följa nära och kära och se hur det går för dem. Kanske, om möjligt, vara till lite nytta, glädje och stöd för någon.

Tänker ofta på min förra man. Vi fick över 35 år tillsammans och de åren och minnena raderas inte ut så där på en gång.

Vi gjorde en del resor till Brasilien. Blev bjudna på resan och uppehället några gånger. Jag har många bilder ifrån dessa resor och kanske att jag gör några blogginlägg om dom i framtiden.

Här sitter vi någonstans i norra Brasilien och väntar på att bli intervjuvade i radio, tror jag det var denna gång.

Iguazofallen, på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Det är en hel samling vattenfall, ungefärlig bredd tre kilometer.

Här en annan vidunderlig utsikt. Någon annan som tar bilden, eftersom vi båda syns på den.  Att jag vågade stå där och filma, helt otroligt, jag som är så höjdrädd. Min man tog min handväska, ser jag, han var väl rädd att jag skulle tappa den i djupet.

Vilka minnen som kommer, får se om jag kan göra något av dom.

Idag finns det en del att fira.

Det är den Internationella kvinnodagen. Inte vet jag hur jag ska fira det. Jag såg att det skulle vara en del demonstrationer denna dag. Det är inte min grej så det avstår jag ifrån.

Men, jag kan öppna min champagneflaska, eller bubbelvattnet, som jag fick av min mysing, för att det är Siv som har namnsdag idag. Siv är mitt andra namn. Bäst att passa på och fira allt det som vi kan.

Jag vet inte varför mina föräldrar döpte mig till Siv.

Siv var i den nordiska mytologin, hustru till guden Tor och är bland annat äktenskapets gudinna. Jag har läst att det var någon som klippte av Siv hennes hår och Tor blev så arg så att han beordrade att det skulle tillverkas nytt hår till henne, i renaste guld. Mitt hår är inte av guld men jag kommer ihåg att då jag gick i skolan så var det några buspojkar som tog lockar av mitt hår, lindade det runt sina ringfingrar och ropade: "Jag är gift, jag är gift". Förstår fortfarande inte vad det var som var så roligt med detta.

Mina tre första år fick jag heta Siv. Mina föräldrar kom inte överens om mina namn. Mamma ville att jag skulle kallas för Wioleth, för hon hade haft en sjuksköterska med det namnet då hon var inlagd på Ö-viks lasarett. Den sjuksköterskan var så snäll och medmänsklig så mamma bestämde, att om hon fick en dotter till så skulle hon få heta just Wioleth. Pappa däremot tyckte att Wioleth, utläses Vajlet,  skulle vara så svårt för mina kamrater att lära sig, för det var ovanligt och ingen hette så. Han var rädd att jag skulle bli mobbad.

Kvinnodagen till ära. Min mamma vann.

Mer att fira. Ja, vem vet. I eftermiddag ska vi till några vänner och det blir säkert en trevlig middag och kväll.

¨Var så goda"! Jag har knutit upp snöret, så det är bara att öppna kartongen och ta en bit hjärtchoklad.

Ett tilltufsat hjärta som vi såg framför oss på vår morgonpromenad.

Två andra hjärtan som vi också såg på en promenad. Nej,  men visst, jag räknade fel, det är ju fyra hjärtan.