Nu var det ett bra tag sedan som jag var inne här på bloggen. Min rygg och nacke är inte riktigt sams med mig, om jag uttrycker det så. Kan sitta här en stund och så är det ju enkelt att ta en paus och fortsätta sedan, men det blir inte så ofta.

Jag har heller inte varit ute på flera dagar och det känns ju lite så där. Vet att det är nyttigt att röra på mig och det ska vara bra för ryggen också. Men, ibland sätter värken och latheten in samtidigt och då stannar jag hemma. Men som min näst yngsta syster sa, då vi talades vid igår:

”Vi måste försöka så länge vi kan, det går att vila mellan varven”.

Tänk att vi har kommit till den åldern då vi tänker helt annorlunda på livet och framtiden.

”Vi måste röra på oss då vi kan”. "Vi måste passa på att fira det vi kan”.  "Vi måste träffa nära och kära då vi kan". I förvissning om att en dag kan vi inte.

Den äldre säger att tiden blir värre.

Tiden är som den alltid har varit,

det är den äldre som blir värre.       Ett tyskt ordspråk.

Jag pratade med en av mina bröder nyligen som sa att han och hans fru skulle i maj fira Krondiamant bröllop. De skulle fira genom att träffa sina barn och barnbarn, de som kunde, på en restaurang, prata och umgås.

”För”, som han sa, ”det gäller att passa på och fira det man kan och att barnen träffas nu, det är ju bättre än att de kanske bara ses allihop vid begravningen”. Min bror fyller 90 år nästa år.

Jag förstod så väl vad han menade. Barnen är spridda från Skåne i söder och uppåt och det är inte alltid lätt att bestämma att de ska samlas. De har sex barn. Alla barn och barnbarn kanske inte är lediga samtidigt.

Krondiamantbröllop. De har varit gifta i 65 år. En lång tid har de tillsammans levt ihop.

Jag kommer ihåg att de sjöng en sådan fin sång på minnesgudstjänsten för min förra man. En fin duo och min bror spelade gitarr. Det uppskattade jag mycket.

Idag har vi regn, kanske bra för blommor och växtlighet så här i vårens tid. Jag tog några vårbilder i förra veckan då vi var ute.

Vackra vårtulpaner.

Är det något japanskt tro?

Det lyste så vackert blått, men på bilden kommer inte den blåa färgen fram så bra.

En vårblommande slänt vid Tulegatan.

Påskliljor som lyser gult och fint kunde vi hitta på flera ställen.

Ett skatbo, rätt så stort. Men det är en duva som flyger därifrån, inte en skata. Märkligt, eller satt den bara och hämtade nya krafter?

Gud är vår tillflykt

och vår styrka,

en hjälp i nöden,

väl beprövad.          Så står det i Bibeln. Psaltaren 46:2.

Jag läste en gång att ungdom inte är en period i livet utan ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan.

Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor. Oro, tvivel, självförakt, rädsla och förtvivlan är likt långa och många år, som böjer huvudet och gör att själen förtvinar.

Optimism, glädje, skratt och promenader tror jag ger ett längre liv, nja, om inte längre, så trevligare och roligare. Finns det något bättre och lättsammare än att få sig ett befriande skratt till livs. Att skratta tillsammans med någon blir ju dubbelt också. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje.

Som igår. Mysingen hade slarvat med något, en bagatell men jag blev väl lite irriterad och blängde kanske onödigt mycket på honom, för han sa helt plötsligt:

”Du har ju sagt att du skall älska mig i nöd och lust och inte bara då du har lust”. Det är klart att vi fick oss ett gott skratt efter det.

Som det står på vår almanacka i köket för april månad. Alltså, att uppskatta det lilla och enkla i livet och inte sikta för högt.

Man ska inte leta efter lyckan i

trädkronorna, utan i gräset.     Ett japanskt ordsspråk.

Ballonger kan roa oss. Här syns en spegelbild av oss i fönsterrutan, då vi beundrar de fina ballongerna.

Det här blir vi också glada över.  Sommar-semester i april, maj redan.  Ja, det ska börjas i tid. Detta stod på en dörr till en affär igår. Redan sommar, verkar det som, affären var stängd.

Mysingen tog också en bild av mig och ett annorlunda träd i går. Jag visade honom bilden och frågade om jag kunde sätta in den på bloggen.

”Ja visst, och fråga vem som är krokigast?” Dom orden gjorde ju inte mig glad precis, men, min rygg och nacke är inte som förr, kan jag säga, så jag förstår honom.

Så jag sätter in trädet bara, utan mig bredvid. Ni får tänka er mig bredvid om ni vill. Den andra bilden har jag i mitt arkiv.

Ett hjärta i asfalten kom också i min väg igår.

Vad jag har förstått så ska vi få ett rätt så varmt väder idag och soligt. Så om ni kan, gå ut i friska luften och njut av solen. Var rädda om er!

Och ljuset är ljuvligt

och det är gott för ögonen

att få se solen.                   Så står det i Bibeln, Predikaren 11:7.

…och vi har haft en lugn helg.  Det har inte varit som förr om åren, men den tiden är förbi och kommer inte tillbaka.

Påskafton hade vi besök, men annars var vi för oss själva och det kändes rätt bra. Kändes förstås konstigt att inte ha min äldsta bror här som vanligt och även andra gäster vi brukar ha till påsk.  Men livets gång råder vi inte över och vi får minnas dom som har gått före oss och vara tacksamma över den tid vi fick tillsammans. Inget kan vi här på jorden ta för givet. ”Människor spår, men Gud rår”, ett ordspråk vilket menas att det är inte lönt att sia om framtiden, eftersom över den bestämmer högre makter.

Vackra blommor fick vi i helgen.

En påskhare kom också och bjöd på påskgodis.

Några mornar har vi gått runt Lötsjön och det känns ju fortfarande som en fest i sig själv. Men det blir svårare och svårare att gå den sträckan och tar längre och längre tid. Det är annars mycket trevligt att se hur naturen i dessa dagar förändras. Isen har nästan försvunnit.

Svanparet verkar trivas.

Sothöna. En sjöfågel som har blivit utrustad med kombifötter. Kan både paddla och greppa. Den har inte simhud mellan tårna. Vippar också så roligt med huvudet då den kommer simmande.

Vi fick också se flera olika vårväxter som har börjat att komma upp, som till exempel krokus.

Dessa påskliljor lyste så gult och fint.

Snödroppar.

Avslutar med ett hjärta. Ni ser väl det på hunden?

Moln och dimma

är bara luftformer.

Ovanför dem strålar

solen, månen, evigt.

Nu har vi fått snö igen och det känns lite så där. Men, den kommer och det är inget att göra något åt. Tror att den försvinner rätt så snabbt också. Visserligen är det småkyligt på nätterna men sedan på dagen så blir det i alla fall en eller annan plusgrad.

Så här lite med snö har vi. Alltid något och jag är glad så länge som det inte är halt.

Dessa fina krokusar fotade jag i morse på vår runda. De kämpar sig upp ur snön.  

Behöver du först bevisa

Guds existens?

Tänder man då en fackla

för att se solen?

Vill önska er alla som tittar in här en trevlig Påskhelg.

Var rädda om er och varandra.

Jag har alltid tyckt om att sjunga och tralla. Har gjort det mer eller mindre hela livet, sedan jag var barn. Visserligen i mitten av min levnad, ungefär, då jag inte kunde nynna så mycket, men det hade sin förklaring. Men om allt är lugnt och tryggt så sjunger jag. Det hörs inte alltid för oftast så nynnar jag inom mig. Vill ju inte alldeles skrämma bort min omgivning. Nja nu för tiden är det ju bara Mysingen som jag kan oroa.

Om jag inte sjöng då jag var liten så visslade jag. Tänk vad jag älskade att vissla och jag lärde mig det tidigt.  Blev väl lite hämmad eftersom jag inte fick vissla inomhus. Undrar varför?  Det kommer jag på nu, undrar just varför jag inte fick vissla inomhus? Min mamma sa alltid till mig om jag gjorde det: ”Vissla inte inomhus, ska du vissla så gå ut”. Undrar vad det berodde på? Var det något skrock som satt kvar i henne sedan hon var ung. Varför frågade jag inte och nu kan jag inte det. Tror jag ska kolla med mina syskon om de också fick den förmaningen, eller de kanske inte visslade som jag gjorde. Hör ju inte att de gör det nu i alla fall. Finns en hel del att forska i, tydligen.

I dag dök det upp en gammal sång i mitt huvud, som det ofta gör och jag sjöng och skrev ner den som jag kommer ihåg den. Jag lärde mig många skillingtryck som ung.

I en djup oändlig skog, svarta moln där åskan slog,

gick ett litet barn en gång, dagen lång.

Ja, den dagen var så lång himlen mörk och skogen trång.

Barnet i sin ensamhet, gick och grät.

Grät och tänkte aldrig mer jag min faders boning ser,

här i mörker köld och nöd, blir jag död.

Just som så förtvivlad var, molnen vek och solen klar

blänkte fram och i dess ljus, faderns hus.

Allt var nu som förr, så gott. Allt stod kvar där förr det stått,

samma hem och samme far, allt var kvar.

Så Guds barn går ofta du, djupt i mörkret kanske nu,

vet ej vart du kommen är vart det  bär.

Det var ju en otrolig sorglig låt, men OK den slutar bra. Molnen försvann och hon hittade hem. Fint.

Vet ej om jag rätt kommer ihåg den. Tycker bara att den slutar lite abrupt. Kanske finns det flera verser? Vet ni så skriv, snälla. Jag kommer inte ihåg flera än dessa.

I går morse var solen på väg upp då vi vandrade ut.

Det känns ovant. Men fortfarande är det minusgrader på morgonen. Snön har nästan försvunnit som synes.

En lott till någon som får en kram också och är världens bästa.

Lite vatten har bildat ett hjärta. Det var faktiskt riktigt vackert i verkligheten.

Det gammalmodiga begreppet

att vara tillfreds med sig själv

och världen är, trots all framstegstro,

vare sig vi vill anse

det som sanning eller inte,

nyckeln till lyckans hemlighet.

Solig morgon och vi har även denna dag tagit en "sovmorgon". Det får ju inte bli någon vana men det kändes så för oss båda och eftersom vi är pensionärer, det är lördag och vi gör som vi känner för, ibland, så blev det ingen uterunda i ottan.

Vi hade fem minusgrader i morse  och det ska bli någon grad plus frampå dagen. 1:a april och det är snö på marken, inte mycket men lite. Känns lite så där. Jag tycker att det några föregående år har varit vår denna tid.

Första april ja. En lurardag för många. Det är många länder i världen som har anammat denna sed, som är rolig och lite oskyldig, tycker jag.

Jag kommer ihåg att jag som barn älskade detta med att luras. Annars fick vi ju inte narras, eller fara med osanning, men denna dag var det så att säga legitimt och jag älskade det. Vet inte varför men troligen har jag en sida inom mig som här kommer till sin rätt. Lite oskyldigt kanske, men för mig var det viktigt att de jag ville lura verkligen gick på det.

Redan på 1500-talet var det lite allmänt detta med att luras 1:a april. I Latinamerika så är det istället den 28 december, på Värnlösa barns dag, som det är tradition. Att publicera aprilskämt i tidningar var i mitten av 1600-talet vanligt i England och har fortsatt sedan dess i vissa tidningar, som vi också kan se här hos oss.

Min Mysing blev lurad i morse av mig. Jag stod i fönstret och tittade ut. Då Mysingen kom in i rummet så sa jag:

"Vem kan det vara som har ritat ett hjärta på vår bil"?

Han kom och tittade förstås och såg inget hjärta. "April, april, jag kan lura dig vart jag vill".

I går då jag hade sköljt och skurit upp salladen och hade ställt den på bordet så såg jag som ett hjärta av ett blad hade fastnat på mitt finger. Nästan, i alla fall. Jag blev häpen.

Här är resten av salladen som vi fick njuta av till maten.

Något som vi också har fått njuta av är denna tulpanbukett.

Att älska någon,

innebär att se honom,

som Gud ämnade honom.

Sagt av Dostojevskij. Född på 1800-talet i Moskva.