Vänskap muntrar upp som en solstråle,
förtrollar som en god berättelse,
inspirerar som en tapper ledare,
binder som en gyllene kedja,
vägleder som en himmelsk uppenbarelse.

Tack för att ni finns här, och för alla snälla och uppmuntrande kommentarer. Jag mår så där,  känner av hjärtat lite grann, är tröttare. Har nu dessutom fått en förkylning med otäck hosta.

Kanske ska jag göra som hårfrissan sa till mig då jag var till henne en gång förra året.

Hon frågade då jag berättade om hjärtflimret som drabbar mig ibland.

"Har du rådfrågat din Herre"?
"Jaa," sa jag, "men jag har inte fått något svar".
"Han svarar genom mig nu", sa hon. "Ring en hjärtläkare och be att de kollar upp hjärtat, för du kan ha haft en hjärtinfarkt".

Jag tror inte att hon har rätt. Hon sa också då jag påpekade att jag börjar få lite gråa hårstrån.

"Jo, men det är inte så konstigt, du börjar ju bli en gammal kärring nu".

Gammal och gammal, jag är inte äldre än jag känner mig, i de bästa av stunder, inombords och det är 29 år och inte 78 år.

Ha en fin dag. Oberoende vädret. Här regn och 4 plusgrader.  Har inte varit ut på flera dagar. Längtar.

...finns det en bok som heter, som jag läste för många år sedan.

Bild av himlen på kvällen. Bilden tog jag ifrån vårt vardagsrumsfönster häromdagen.

Denna bild är tagen på morgonen, fast inte i morse.

Otroligt så vackert det kan vara att titta på, då himlen färgas. Fotot gör inte verkligheten rättvisa. Då det är så härliga färger ute, så vill jag vandra iväg och se det hela närmare. Jag får ta en dag i taget.

Detta står på vår almanacka i köket för januari månad.

Det tål att tänka på. Ibland åker jag ner i ett "bråddjup" av misströstan och övergivenhet. Tänker, varför ska jag behöva ha det så här. Men, så andra dagar så kan jag tänka:  "Men vad då, varför inte jag, det finns miljoner människor som har en omänsklig tillvaro, men jag, jag har mat för dagen, ett hem och en mysing, det är inte alla som har. Sedan att kroppen inte vill det som jag vill, ja, det får jag ta, eller i alla fall försöka att acceptera".

De sanningar som vi inte vill höra.

Är nyttigast för oss att lyssna till.

...vad det är som har hänt? 

Men, det gör jag inte.

Kan ni förstå detta? Vi har haft några vänner här på middag och innan dess var det ju, som det blir lite extra stök och bök. Både Mysingen och jag har varit igång, mest Mysingen. Lite mer spring än vanligt. Spring, det låter det, men i alla fall så hade vi fullt upp och sedan kom dom och vi hade en mysig fredagseftermiddag.

På kvällen så kände jag att det var lite konstigt i ena benet, kollade och blev alldeles handfallen. Ropade på Mysingen och frågade om han visste hur detta kom sig. Att benet var svullet var ju inget nytt. Det blir så ofta om jag inte har stödstrumpor på mig och sitter kanske lite för mycket.

Idag ser det ut så här, mitt ben. Vad har jag gjort, utan att veta om det? Två små tejpbitar har jag satt på där det rann för mycket blod.

Det ser ut som om jag har rivit mig på ett taggtrådsstängsel, eller gått emot en knottrig sten, eller rivit mig med mina naglar. Men, det fanns inget blod under naglarna. Kan det uppstå något sådant utan vidare?

Detta är inget båg, jag vet verkligen inte vad jag har gjort.

Ett hjärta lyste upp nattmörkret i går morse. Dom har i alla fall inte övergett mig.

 ...den är en fin gåva. Jag är tacksam varje natt som jag får sova.

Tänk, kroppen kan vara helt slut, liksom hjärnan, då behövs en återhämtning, hämta nya krafter till kropp och till själ. Så snillrikt är det uträknat, inte av en slump, det kan ingen få mig att tro, att vi får ”komma ifrån” ett tag, och förhoppningsvis känna oss som nya människor, i alla fall kanske vi har lite mera ork då vi vaknar.

Mysingen och jag försöker att gå ut en liten sväng varje morgon, men jag måste ju erkänna att det är inte alltid det går och om det inte går, så är det mitt fel.

Att ut och gå

det måste vi få,

i regn och snö

rusk eller tö.

Vi går varje dag

min älskling och jag.

Jaja, det är inte allt som får plats i en papperskorg, men försöka duger.

Vi har inte haft någon äkta julgran i år, så för oss var det inga problem.

Vet ni vad det ordet betyder? Ni kanske känner mera till ordet veckovill? Tror att det har samma betydelse, alltså menas samma sak, men att vi som är födda i norra delen av landet säger dagvill, där andra säger veckovill.

Möjligen beror det på att det mera talar om direkt vad ordet betyder. Lite vilsen vad det gäller vilken dag det är. Veckovill, vem är vilsen och inte vet vilken vecka det är?

Nu är jag i alla fall det, dagvill. Tycker att det ska vara måndag, med det är tisdag. I morse då jag vaknade fick jag fundera ett tag innan jag kom på vilken dag det var.

Ni kanske tycker att det inte spelar så stor roll om jag inte vet vad det är för dag, pensionär och behöver inte ha några tider att passa. Så är det nu inte. Visserligen råder jag mycket själv över den tid jag har och vad jag ska använda den till, men det finns otroligt många tider och dagar som är uppbokade till olika göromål och besök.

”Råder över”, det kanske var för mycket sagt. Rätt som det är så spelar förmaksflimret mig ett spratt och orken rasar i botten.

Uppskjut inte till morgondagen

Det du kan göra i övermorgon.

Så sant som det är sagt.

Vi går emot ljusare tider, fast det kanske inte märks så mycket än, eller känns. Men dessa rader berör det inre av våra liv. Hur hopplöst det än kan verka så måste vi tro på att det ljusnar och blir bättre.

Tack mina bloggvänner för att ni finns här. Jag tittar in till er så fort som jag orkar och kan.

Jag skrev i förra inlägget, om att vi lyssnade på program ett på radion vid nyårsnattens övergång till nyårsdag och fick njuta av vackra klockklanger ifrån Svenska Kyrkans alla domkyrkor i hela landet. Då jag berättade det för min 92 årige bror sa han, att han som ung hade sjungit i domkyrkan i Härnösand.

Min bror gick kanske i sexan, han kommer inte riktigt ihåg, då hans elever ifrån skolan han gick i skulle få åka ner till Härnösand och sjunga i domkyrkan. Det var cirka 17 mil att åka så det var ju spännande att få åka iväg så långt, lite ovanligt för många barn på den tiden. Det var i  mitten av 1930-talet, eller i slutet.

Det kostade pengar att åka och för att få råd så anordnade skolan en pjäs i Folkets Hus, som barnen skulle framföra.  Den handlade om en kärlekshistoria och min bror skulle ha en av huvudrollerna och spela hjälten,  Lillklas som räddade en utsatt flicka.

Då min bror kom hem och glädjestrålande berättade för våra föräldrar vilket fint uppdrag han hade fått, på grund av att han var så duktig på att sjunga, och att han skulle spela denna pjäs i Folkets Hus, så sa våra föräldrar nej. Min äldsta syster som var ett år äldre än min bror hade också blivit utvald att få åka med och sjunga. Inget hjälpte, det var nej och det fick mina syskon meddela lärarinnan och överläraren dagen efter.

Det var ju inte att sjunga i domkyrkan som våra föräldrar hade något emot, utan det var att vara med och uppföra en pjäs i Folkets Hus.

Nu blev det kris i lärarkollegiet. Hur skulle de lösa detta? De hade ingen som de tyckte kunde sjunga så bra och spela huvudrollen, som min bror.

Men se de gav sig inte. Lärarinnan fick ta sin cykel, cykla hem till oss för att övertala våra föräldrar. Jag vet inte hur samtalet gick men lärarinnan avgick med seger. Mina två äldsta syskon fick göra sitt livs första stora resa och även uppträda för en stor förväntansfull publik, för första gången.

Härnösands domkyrka. En bild som jag tog i september 2017.

Här är min, då 90-årige bror, i den kyrkan där han sjöng någon gång på 1930-talet.

Detta är en bild av orgeln, så vacker.

Jag tycker att det var så roligt att mina föräldrar tog sitt förnuft till fånga, för min brors skull, i första hand. Det måste ha varit en fin och stor händelse i hans barndom, eftersom han har ett sådant tydligt minne av det.

Det är mycket nedslående att leva i en

tid, där det är lättare att spränga

en atom, än en fördom.

...skriva år 2020. Det känns märkligt. Men övning sägs ge färdighet och innan året är slut så har jag säkert fått kläm på det.

Hur det gick med att försöka vara uppe till efter midnatt. Tänk, det gick så bra. Timmarna före tolvslaget tittade jag på en film och mysingen jobbade med ett protokoll. Sedan firade vi in det nya året ordentligt på alla sätt. Gott att äta och skåla i bubbel, lyssnade på Lena Endre då hon läste dikten Nyårsklockan. Jag tycker den dikten är så vacker och tankeväckande.

Efter det kopplade vi över till radions program P1, där Christofer Murray presenterade alla Sveriges 15 Domkyrkors klockringningar. Det var mäktigt. Murray har hållit i det programmet i 38 års tid och gör det med den äran. Jag tror att programmet har sänts i 50 år. Alla Domkyrkorna inom Svenska Kyrkan var med och det var intressant att höra de olika klangerna och Christofers presentation över alla kyrkorna. Snacka om att komma i stämning.

Mysingen och jag har besökt alla dessa kyrkor utom en, den i Luleå. Vi hoppas att vi ska få tillfälle till att se den domkyrkan också. Kalmars domkyrka har vi bara sett utifrån, vi kom inte in där av någon anledning, vílken kommer jag inte ihåg nu.

Raketerna då? Jo, det var ett fasligt liv vid tolvslaget vid Tornparken, men sedan mattades det av och de senaste knallarna kom vid 3-tiden på natten. Det har varit lite lugnare på den fronten, i alla fall timmarna och dagarna före det nya året.

Svårt att fota raketer, de flammar upp så fort. Dessa bilder har jag tagit ifrån vårt vardagsrumsfönster på nyårsnatten.

Man vet inte riktigt när de är som vackrast, det gäller att vara snabb. Men, ändå hålla kameran stilla. Denna blev i suddigaste laget.

Min yngste bror sände mig en bild av min lilla stuga uppe i Ångermanland. Där har de fått snö, till skillnad på här, där det är barmark.

God fortsättning på det nya året, önskar jag er som är så snälla och följer min blogg.

Den som tror, att han kan undvara andra,

bedrar sig mycket. Men den som tror,

att andra icke kan undvara honom,

bedrar sig ännu mera.