Alla inlägg under februari 2013

Av wiolettan - 27 februari 2013 16:07


Idag har det verkligen varit lite försmak av våren. Nu på dagen cirka 10 plusgrader och solen lyser ifrån en nästan molnfri himmel.


Vid vår morgonrunda var det minus två, men, det var ju så tidigt.


Vi har också varit och övat i vår sångkör idag. På tal om att sjunga. Då vi var ute i morse och vandrade så småsjöng vi någon av våra vanligaste barnvisor. Det brukar ofta bli så eftersom mysingen och jag nästan är av samma årgång så om en av oss börjar nynna eller sjunga på en visa så fyller den andre ofta i.


"Undrar vad dessa ungdomar som springer om och eller möter oss tänker eller säger", sa jag till mysingen, "kanske något om att tänk så duktiga de är dessa gamlingar som varje dag lunkar fram här runt sjöarna, fint så länge de orkar".


"Ja", svarade mysingen, "nu går de i barndom också, sjunger barnvisor".


Ni vet väl vad "att gå i barndom" betyder?  Att bli som ett barn på nytt, kan man kanske säga, det låter rätt så bra. Annars i dagens språkbruk är det väl dement det heter, tror jag.


 

Här ser ni skuggan av mig då jag tar en bild av en stor snöhög vid Tulegatan. Tänk då detta smälter.


 

Denna bild tog jag också idag, vid Lötsjön. Lite vintrigt är det ju ännu och solen hade inte hunnit fram här.



Av wiolettan - 26 februari 2013 09:15



Detta med tacksamhet är vittomspännande.


Vi kan inte ta något för givet, inte ens att solen ska gå upp. Tänk om vi kunde vara mer tacksamma över det vi har.

Eva i Edens lustgård hade så många frukter och så mycket fint omkring sig, men hon fokuserade på det hon inte fick, det förbjudna äpplet.

När vi fokuserar på det vi inte har eller på situationer vi är missnöjda med, öppnar vi upp för fel tankar. Vi tar livet, frälsningen, solskenet, blommorna och en mängd andra gåvor från Gud för givet. Vi letar efter fel saker och vägrar glädjas över livet förrän det har ”ordnat upp sig”. För det är inte alltid så lätt att känna tacksamhet då värken sliter i oss, eller tröttheten övermannar oss.


Vi är bara människor och ibland blir det för mycket runt om oss, eller inom oss. Det händer saker ibland som vi inte rår över och det går inte alltid vår väg. Vi blir sjuka, vår kropp orkar inte allt det som vi vill, någon närstående gör oss besviken, eller någon som vi trodde var vår vän, visar sig inte vara det, då det kommer till kritan, någon som vi bryr oss om blir sjuk, eller får lämna detta jordeliv. Då är det lätt att tappa fokus, att inte se det som finns någonstans, något som i alla fall är positivt.


Ojdå, det blev lite allvarsamma ord, tar en liten sann histora på det.


Lena hade gått några veckor i första klass och berättade där hemma:

"Idag talade jag om för fröken i skolan att jag var enda barnet".

"Vad tyckte fröken om det då"?

"Jag vet inte säkert. Hon sa bara : "Tack och lov för det"!


 


I morse 10 minusgrader, inte mycket till blåst så vi fick en skön "morgonförefrukostpromenad".




Av wiolettan - 25 februari 2013 10:27


Ny dag och ny vecka med nya möjligheter. Det är bra om vi kan ta till vara på dom.


Jag är glad att jag känner mig rätt så frisk, nja frisk är jag väl inte men någorlunda kry.


Har ni hört denna historia?

Två skottar möts. Den ene, som är läkare, frågar:

"Hur står det till med dig, då?"

"Försök inte", morrade den andre, "svarar jag på det så skickar du en räkning på flera pund".


 Minus åtta grader i morse och dimmigt, men nu skiner solen.


 

Vi såg denna kasse vid en soptunna i morse. Stor kasse fylld med tomma fiskpinne kartonger. Vi tror att det är någon som har skaffat lite djupfryst fisk och varit ner till Råstasjön för att mata alla hägrar som står där. Så det verkar inte vara bara kommunen som hjälper de stackars fåglarna. Fint gjort. Det är så jobbigt att ibland se döda fåglar ligga på isen.

 

Här ser ni två som ligger på isen. Det brukar vara mellan 40-50 hägrar så det är många att mata.



Igår hade jag en väninna här hela dagen. Min man som är med i Huskören i Centrumkyrkan åkte till Uppsala och uppträdde och sjöng på ett 11-möte, plus en sånggudstjänst kl 16.00 Det hade gått bra. Han tog bilen vid 8-tiden och var inte hemma förrän närmare 19.00 på kvällen. Det var några andra "tanter" som fick åka med honom, så jag tror inte att han saknade mig.


 

Jag och Ulla hade det också bra. Pratade och tittade på bilder en stor del av dagen. 


Jag tror att jag har skrivit om att jag fryser här hemma, att det är så kallt, men Förvaltaren säger att det är de grader som det ska vara. Ni kan se på bilden att Ulla fick låna en sjal av mig för att hon frös. Den är av ylle så hon tyckte att det var så skönt.




Av wiolettan - 23 februari 2013 09:45



Mina tankar är hos min äldsta syster som fick åka in akut till sjukhuset. Hon har kommit ifrån intensiven och är lite bättre, men sängliggande.


Min yngste bror var och hälsade på henne och hon bad 3-4 ggr om vatten som han då gav henne. Så fick min bror reda på att proverna hade visat på uttorkning, efter det att hon legat inne i över en vecka. Hon låg ju med dropp. Kunde de inte se till så att hon fick vätska i sig, i den mängd hon behövde. Jag önskar att jag inte bodde så långt bort så att jag kunde hälsa på och hålla koll.


Det finns många ord ur Bibeln som hjälper mig. Bland annat dessa. "Jag är med dig".


Dessa fyra ord är som ett skyddsnät som hjälper till så att vi inte faller ner i förtvivlan. Eftersom vi är människor  kommer det alltid att gå upp och ner i livet. Men löftet om Guds närvaro begränsar hur djupt vi kan falla. Ibland känns det som att befinna sig i "ett fritt fall", när människor eller saker som vi litat på gör oss besvikna. Då är det skönt att tänka på att det finns någon som har lovat att vara med oss, vad som än händer. Han är inte bara med oss, utan håller oss i sin högra hand, leder oss med råd.


Som det står i Psaltaren, kapitel 73, vers 23-24.

Dock förbliver jag städse hos dig, du håller mig vid min högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.


Några bilder ifrån vår vandring i morse.

 

Någon eller några har gjort småbarns snögubbar. Riktigt fina var dom.


 

Här vid en av broarna vid Råstasjön hade sjöfåglar samlats i den lilla vaken. Vi går runt denna sjö många gånger per vecka men i morse var det första gången som vi i vinter såg dessa tre svanungar på nära håll. De har inte hunnit bli vita ännu, men de är fina i alla fall.


 

Solen. Har ni sett? Det är många månader sedan jag såg solen vid vår morgontur.



Av wiolettan - 20 februari 2013 16:54


Dagarna kan tyckas lika varandra men det händer alltid något. Lite smått och gott i vardagen. Ibland bra saker och ibland dåliga.


Idag blev det både ock.


Var till Apotektet i morse för att hämta ut medicin för hjärtat och Warantabletter. Det gick på över 400:-


Var till SPF lokalen och sjöng med i vår mysiga lilla kör.


Kom hem och skulle ta fram färdigsallad ifrån kylskåpet. Ställde den på diskbänken och tog av locket, vände på mig för att ta fram tallrikar och skinksalladen åkte ner på golvet, eller plastmattan som vi har i köket så den ligger nu i tvättmaskinen. Jag fattar fortfarande inte hur det kunde hända.


Med posten kom ett brev att jag inte hade tagit ut min premiepension. Så, nu har jag skrivit en ansökan och skickat in så får vi se.


Ur Optimistens låda:


Vi måste tillåta oss

att misslyckas

mer än en gång.


 

Detta hittade jag i min lilla bok om katter.


Av wiolettan - 19 februari 2013 09:45


Fyra minus grader i morse och det blåste snålt, men vi vandrade ändå vår lilla runda.


"Blåste snålt", varför säger vi så, eller säger vi inte så, det kanske är något dialektalt? Jag menar om det blåser friska och starka vindar så är ju blåsten inte snål.


 

I morse fick vi se först en cirka 35-40 hägrar stå och vänta på isen.


 

Sedan som på en given signal lyfte de och flög upp emot vägen och vilken kommer där om inte strömmingsbilen. De blev matade med strömmingar och den som delade ut fisken verkade se till att alla skulle få smaka. Det var minsann inte lätt, för en del fåglar är som en del människor, mer eller mindre framfusiga. En del tar för sig och en del håller sig i bakgrunden.


Vi har ju sett denna vinter att det har legat många döda fåglar på isen, så några har inte orkat att ta för sig.


    

Har ni sett? Finns det "hjärterum så finns det stjärterum". Någon har ritat ett hjärta och någon har suttit där på bänken. Denna bild tog jag i morse vid Lötsjön, de andra två vid Råstasjön.


Jag fick nackspärr igår och det är lite jobbigt, kan inte vända på huvudet utan måste vända på hela kroppen annars gör det mycket ont, plus att det är stopp, åt båda hållen. Undrar hur länge det håller i sig?




Av wiolettan - 17 februari 2013 09:13


Det var ett mycket lurigt underlag på gångbanorna i morse. Som tur var så hade min kloke mysing sina broddar på sig och jag kunde hålla honom i handen och allt gick bra.

Det hade varit någon plusgrad i går på dagen och i morse var det en minusgrad, klart att det kan bli otäckt halt. Farligt, mycket farligt.


Hjärtan, jag brukar ju sätta ut bilder på hjärtan som jag hittar ute i naturen. I morse var det i ett skyltfönster jag såg dessa.


 

Jag tycker att de lyser så klart och fint.


Att träffa på djur ute är också något som jag tycker om. Idag hälsade jag på en "ny" hund. Jag menar att henne hade jag inte sett förut. 14 månader och uppträdde som en lekfull valp. Varje gång som jag får klappa eller krama en hund eller katt så önskar jag att vi kunde ha något husdjur hemma hos oss. Att få en massa kramar och pussar, jättemysigt. Men, det verkar få bli mysingens jobb hädanefter också.


 

Men jag såg denna också idag. En katt.  Hängde på en trädgren. Ni ser att vi fortfarande har en hel del snö.


Detta hittade jag i Optimistens låda:


Att inte ha alla saker

som man skulle vilja ha,

är en nödvändig del av lyckan.


Menas det som så att jag är lyckligare utan katt? Tro det?


Av wiolettan - 15 februari 2013 09:02


Undrar hur det kommer att se ut här i Sundbyberg och Solna om, ska vi säga, tio år? Det byggs något otroligt mycket, finns snart inte en grön plätt.


Nja, nu överdriver jag lite, vi har ju fortfarande området runt Lötsjön och Råstasjön, samt Tornparken, som för oss är små oaser. Jag som är Ångermanlänning och född i urskogen, tycker ju om att vandra i skog och mark och värdesätter därför så mycket att få bo här "i stan", men ändå "på landet". Ni förstår kanske vad jag menar.


Det mullras, sprängs och hamras lite varstans. Synd om de människor som oljudet drabbar. Här där vi bor hör vi bara då de spränger. "Tänt var det här" och "eld i  bergen" som min pappa sa, då han sprängde för att dra in vatten hemma hos oss, på Eriksberg, som vårt torp hette och heter.



 

Då vi vandrar iväg på morgonsidan, mellan halv sju och sju står dessa bilar på rad, eller i kö och väntar på att få börja lasta och köra bort jord, sand och grus. Det var mer än tio stora lastbilar. Undrar vad de har i timmen och vilka avgaser de sprider ut innan de ens har kunnat börja jobba? För mig verkar det vara lite bortkastad tid att stå där och småputtra.


 

Det ska bli två 16-våningshus med många lägenheter. Precis vid Tuletorget.


Just vid denna byggarbetsplats mötte vi en man som vi ofta stannar och pratar med då han är ute med sin hund. Idag sa han:

"Äntligen fredag, det känns bra".  Han som vi, är pensionärer, men ändå känns det faktiskt så fortfarande.


Dagens citar ifrån Optimistens låda:


Tänk positivt!

Du är vad du tänker.


Nu ska vi ut och iväg.


Presentation


Välkomna till min blogg. En 81 årig tjej som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Gifte mig 2010 med min nya man.

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6 7
8
9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25 26 27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards