Har inte varit inne här och skrivit på flera dagar och jag ska nu fatta mig kort.

Mår inte så bra utan tar några fler dagars paus här.

Vet ej vilket är hönan eller ägget. Men har haft förmaksflimmer av och till och promenaderna har blivit därefter, alltså små, korta eller inga alls. Fått en konstig huvudvärk, inte intensiv, men just konstig. Har yrsel, så att jag emellanåt tar snedsteg och rasar på sniskan.

Skrev om mitt BMI och var lite glad i förra inlägget. Men inte nu längre. 26 nya värdet, inte klokt. Gått upp nästan 2 kg. så nu, vet varken ut eller in. Kanske har fått vatten i kroppen, för inte har jag väl ätit för mycket? Däremot har det ju inte av ovan nämnda skäl blivit några promenader att tala om.

Så, nu känner jag mig tom och ingenting. Men även av ingenting kan det bli någonting.

I alla fall enligt några rader ifrån min optimistlåda.

Var rädda om er och varandra.

Jag och mysingen har länge försökt att gå ner i vikt och det kryper sakta neråt.  Mysingen har sedan han flyttat in hos mig gått ner 15 kg, det tycker jag är mycket bra gjort. Han har ju haft lite för många kg på sig för att det skulle vara nyttigt.

Vi har upptäckt att det är bäst att inte hasta alltför för fort utan ta det pö om pö så håller vi vikten sedan. Han har nu bott här i åtta år.

Så tänkte jag att nu ska jag kolla mitt BMI, det ska ju vara så viktigt att det inte är för högt. Söker upp det på Internet och skriver in mina data och läser till min förfäran:

Ditt BMI är 25,3 vilket betyder att du har viktklassen Övervikt.

Men, sedan läste jag fortsättningen och då stod det: För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 0.8 kg.

Blev genast gladare, det är ju knappt ett kilo ju. Så det är bara att kämpa vidare.

Nu är det ju så också att man kan må hur bra som helst fast man kanske väger lite för mycket. Jag tycker att känslan är viktig. Mår man bra och trivs så tror jag att det är bra. Men jag vill vara smalare.

Fröken i skolan ville veta lite om barnens framtidsplaner och frågar lilla Karin:

"Vad ska du göra när du blir så stor som jag"?

"Banta", svarade Karin.

Det finns många sätt att behålla en bra vikt och hålla sig i form. Ett sätt är att cykla. På min och mysingens promenad på morgnarna går vi ofta förbi denna pelare. Den sattes upp för cirka 2 år sedan, tror jag, och visar att det sedan dess har det passerat 100 000 cyklister, här vid Ursviksvägen. Denna morgon var det 14 st. bara,  men det var i tidiga ottan.

Igår var vi till Mälarökyrka på Ekerö och var med om en fin gudstjänst. Huskören som mysingen är med i, var med och sjöng, det var så vackert. Jag älskar sång och musik.

Denna satt på väggen, i kyrkan. Med ett litet hjärta på.

På morgonrundan tog jag en bild på denna fina ek som börjar bli lite höstlik.

Några konstigheter som jag läste igår.

Ett av livets mysterier är hur en 2-kilos låda med godis., kan göra att en kvinna kan gå upp 5 kilo i vikt.

Ju äldre du blir, desto svårare är det att minska i vikt, därför då har din kropp och ditt fett blivit verkligt goda vänner.

Konstigt, du hänger in någonting i din garderob för  ett tag, sedan krymper det två storlekar.

Min hjärna inte bara vandrar iväg ibland, ibland lämnar den mig totalt.

Det bästa sättet att glömma dina problem är att gå i för trånga skor.

Det bästa med att leva i en liten stad är att då du inte vet vad du gör, så vet någon annan det.

Just när jag vant mig vid gårdagen, så  kommer idag.

Lite trött idag så det får bli, i mitt tycke, en söt liten historia.

Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han
skall gå ut i kylan. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste 
verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen
stövlarna sitter på så säger Oscar:

 De sitter på fel fot!

Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger,
stövlarna sitter fel. Hon drar som en dåre i 3 minuter för att ta av dem
och börjar om med en super ansträngning för att sätta på dem igen.. Då
säger Oscar:

Det är inte mina stövlar!

Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada lilla
Oscar som tittar på henne med fiskblick.

Ok, säger hon, vi tar av dem då! Och sätter igång med samma träning som tidigare.
Varför sa du inte det tidigare? frågar hon när hon är klar.

Oscar svarar då:

Det är inte mina stövlar, dem är brorsans, men mamma vill att jag skall
ha dem!

Fröken börjar gråta och, mycket behärskad fast bestämd, sätter hon på
stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon upp Oscar, sätter jackan på
honom, halsduk och frågar:

Var är dina vantar?
Jag la dom i stövlarna.

Vill visa en bild av Lyckliga Lotta. En krukväxt som jag fick av min bror på försommaren någon gång, Blomman är så snäll. Den blommar nästan jämt. Några blommor, fina ett tag, vissar och försvinner. Men, rätt som det är kommer det nya. En tacksam växt. Vet inte hur många gånger den har blommat om.

Idag blir det lite städning, lite inhandling av matvaror och det är väl allt, i stora drag, vad jag vet.

Mysingen ska iväg i kväll till sin ena loge, Odd Fellow och han brukar inte komma hem igen förrän cirka 23-tiden på natten. Så jag får mysa för mig själv, ha det så bra jag kan. Med andra ord, i kväll är jag fri att göra vad jag vill, det låter väl bra.

Det kom ett brev häromdagen till mig.

Kan ni gissa vad det innehöll?

Nej, så klart inte.

Men det var detta. Är det inte fantastiskt?  Tidningen Mitt i, ville att läsarna skulle sända in bilder som de tagit av höstdimman och det gjorde jag och bilden kom med i tidningen.

Jag brukar vinna lotter ibland då jag sänder in korsord. Men här hade jag tur och vann två biobiljetter. Undrar vem jag ska bjuda med?

Dags att sätta fart med städningen nu. Hoppas att ni alla får en finfin dag.

Det har varit lite mycket runt om oss nu i några dagar. Det behövs inte så många åtaganden förrän det är fullt i agendan nu för tiden. Annat var det förr då man heltidsjobbade. Men nu behövs det bara någon sak så är bladet fullt. Tror att jag skriver med större bokstäver nu, det ryms så lite då, så det är därför jag inte hinner just någonting.

Jag har varit till vårdcentralen och tagit PK provet. Visade på 2,4, bra tycker jag men läkaren vill att jag ska komma och kolla om 3 veckor igen. Bara det tar ju tid. Fick sitta i väntrummet på labbet i över en timme denna gång.

Varit på sångarträff.

Så har vi varit på månadsmöte på SPF. Det var en radiopratare som underhöll och vi fick lyssna på väl utvalda bitar ur radions digra program, från förr i tiden. Till exempel då Snoddas slog igenom i Hylands hörna, då Sven Jerring hade intressanta och mysiga barn i Barnens Brevlåda, Lennart Hyland referade ifrån någon match, på sitt snabba sätt. Plus mycket, mycket annat. Det var en trevlig nostalgisk stund.

Vill visa några bilder som jag tog en morgon, vid vår morgonrunda.

Två av svanfamiljens fem ungar var modiga och gick fram och nästan nosade på en bil.

Mamma svan och pappa svan plus de andra tre ungarna ligger vid strandkanten och kollar hur det går.

De börjar bli lite oroliga. "Ska dom inte komma tillbaka snart"?

Så där. Nu är familjen samlade igen, fem ungar och föräldrarna och simmar ut på sjön.

Satt just för en stund sedan och tittade ut igenom fönstret.

En mycket vacker syn mötte mig. Gröna, gula, bruna och röda löv, i olika färgnyanser. Undrar till exempel hur många gröna nyanser det finns?  Hur som helst är det vackert på sitt sätt.

Det för mig tillbaka i tiden i tankarna, cirka 50 år. Oj, nu verkar det för många en hel livsålder, och visst, det kan det vara för somliga, men än lever jag.

Till ämnet, för ett halvt sekel sedan. Då hade jag förmånen att få tillbringa många helger tillsammans med blinda barn och tonåringar från Tomteboda blindinstitut. Det gav mig, bland annat, två nyttiga läxor för livet.

"Ta inte din syn för givet".

"Var glad och tacksam".

Det jag mest kommer ihåg var deras livsglädje och tacksamhet. Tacksam att jag hjälpte till att ta hand om dom, ta en promenad, sjunga med dom och läsa någon bok. Istället för att verka bitter över sitt öde visade dom en ovanlig, för unga i den åldern, tacksamhet. Det behövdes inte mycket för att glädja dom.

Dessa unga människor, fast de inte kunde se trädens grönska eller inte  skilja på mörker och ljus, så var de full av livsglädje och energi. Många av dom hade aldrig sett höstfärger, naturens skiftningar, eller annat. En flicka hade ramlat på isen som 10-åring så hon visste vad färger var och mindes en del.

Dessa åtta ungdomar lärde mig mer än vad de vet om.

Ha en bra dag. Jag har lite att stå i, men tittar in till er då det blir tid.

Skrev för några dagar sedan om hundar, fina och härliga djur, trogna sina mattar och hussar.

Nu är det kattens tur, jag är ju mer en kattmänniska. 

En del av min kattsamling.

Jag älskar katter och skulle vilja nämna några mer eller mindre kända citat om just katter.

Det är ofattbart, vissa människor tror att deras katter är människor – och de menar det som en komplimang.

Katter precis som män, är smickrare.

Är det inte vidunderligt hur katter kan skaffa sig vänner och få inflytande över människan utan att ha läst en bok.

Jag tar några till då jag ändå håller på.

Citat om katter alltså.

Jag tror att en av grunderna till av vi beundrar katten är hans förmåga att vara ensam. Den ser alltid ut att kunna klara sig oavsett vad den gör, eller ser ut att göra.

Jag har precis förärats en perserkatt, och den tror att jag har blivit förärad den.

Jag kan med kärlek säga att jag tycker om katter. En katt är ett djur som har fler människolika känslor än nästan någon annan.

Dimman kommer på kattassar.

Det där citatet, "dimman kommer på kattassar", det låter så fint, precis som det är, katter smyger sig fram, inte lätt att höra då den kommer tassande.

En katt kanske inte verkar så tillgiven som en hund, men skenet kan bedra. Katten har bara ett annat sätt att visa det på, plus att den är så självständig på något sätt. Vill den inte komma då man ropar så gör den inte det.

Om man har varit hemifrån  någon vecka så blir en hund så otroligt glad och hoppar och har sig, vill inte lämna ens sida för en sekund  och vet inte på vilket sätt han riktigt ska visa att man är efterlängtad och har varit saknad.

En katt däremot, inte alltid samma sak. Jag hade en katt som alltid ville ut på balkongen strax innan  han visste att jag skulle komma hem ifrån jobbet, stod och kikade efter mig och sprang sedan till dörren och mötte mig, superglad. Men, hade jag varit borta flera dagar, då blev han sur. Visade med all tydlighet att jag inte betydde något alls. Bevärdigade mig knappast med en blick utan gick till ett annat rum och höll utkik. Precis som den ville straffa mig för att jag hade lämnat honom så länge. "Då du inte  bryr dig om mig så bryr jag mig inte om dig heller".

Några kattbekanta.

Vi ska vara rädda om djur, tama eller vilda, de berikar våra liv och har en funktion, var och en på sitt sätt.