Det står i Bibeln, närmare bestämt Ordspråksboken 12:15.

"Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta,

men den som är vis lyssnar till råd".

Så stort TACK,  alla ni som gav mig goda råd i förra inlägget. Jag har gjort som majoriten gav mig råd till. Tackat ja, så i maj åker vi till England, med flyg till London och vidare med buss.

Många av er undrade varför jag tvekade. Det kan jag ge ett direkt och rakt svar på.

Det beror på att jag får hjärtflimmer två, ibland tre gånger i månaden och det håller i sig mellan 5-15 timmar. Efteråt och under tiden känner jag mig helt slut, orkar och kan inget göra. Det kommer på olika tider och jag ser inget speciellt samband, så att jag kan veta när det dyker upp. Det jag möjligen har märkt är att stress och nervositet kan utlösa flimret. Att då befinna mig på resande fot, gör mig onekligen rätt orolig. Vi blir borta sex dagar och min förhoppning och bön är att det ska gå bra och att hjärtat håller sig lugnt den tiden.

Oj, flimmer igen, det är den fjärde gången i denna månad. Jag tittar in till er vid ett annat tillfälle.

Hur kommer det sig att jag känner mig så virrig och velig? Jag vet varken ut eller in och vill ingenting. Tycker att det känns bäst att vara hemma, eller att gå ut då det inte finns nästan några andra ute.

Har jag blivit folkskygg? Har jag blivit helknäpp? Eller är jag bara larvig?

Mysingen har nu i flera dagar försökt att få mig att gå med på att han ska få boka en resa i maj till England. Flyg till London och sedan vidare med buss någonstans. Idag blev han riktigt irriterad då jag inte gick med på det. Skulle nästan kunna säga att han blev lite arg. I morgon är det visst sista dagen att anmäla oss om vi vill ha 2000:- i rabatt.

Men jag har fortfarande inte sagt ja. Varför? Vet ej. Känner mig bara lite ängslig och rädd.

Oro är den ränta vi får betala

för morgondagens bekymmer.

Kallt, så det gäller att klä på sig ordentligt vid utgång. Vi försöker ändå att få en nya frisk luft varje morgon, men ibland bär det emot.

I går gick vi endast drygt en halvtimme för vi hade tvättstugan plus att mysingen skulle vara vakt i SPF lokalen. Sedan tog han en promenad till för att de på vårdcentralens laboratorium skulle ta några rör blod.

Mysingen har i flera dagar sagt att han är så trött.

"Varför är jag så trött"? har jag ofta hört den senaste tiden. Men i dag kom han på det. Lösningen på problemet och han blev så glad då han tänkte på det så han ropade glatt till mig:

"Nu vet jag varför jag är så trött, det är vårtröttheten". /Han gillar inte årstiden vinter./

"Vår, det är inte vår på på länge än, så det kan det inte vara", sa jag och förstörde den glädjen direkt.

Känner mig lite spittrad så jag vet inte vad det här blev för inlägg, egentligen.

Halv sju i morse då vi vandrade ut var det minus sex grader så det kändes mycket skönt. Då vi, häromdagen, hade minus 18 så var det lite i kallaste laget, även för mig.

På vår runda mötte vi den 88-åriga damen som varje dag går runt Råstasjön och Lötsjön, en dryg halv mil. Hon tyckte att vi var lite tidiga så mysingen sa att han skulle på styrelsesammanträde på SPF klockan nio.

"Ska du också med"? frågade damen.

"Nej" sa jag och då undrade hon om det var bara karlar.

"Bara karlar", sa mysingen, "nej det är nästan bara damer, 9 damer och 3 herrar".

"Oj, då måste du vara rädd om din man, håll i honom hårt".

Jag påpekade att, vill han gå så är det frivilligt, jag håller inte fast någon man, mot hans vilja.

Tänkte säga att om kärleken skulle ta slut och han träffade någon annan så skulle han kanske trivas bättre med den personen och då kan inte jag stå hindrande i vägen.

Det är inte vi som har gjort detta hjärta på Lötsjön.

Det är inte heller vi som har ritat detta hjärta.

Men däremot så häromdagen då jag skulle steka något i stekpannan bildades det detta fina hjärta.

Märkligt, eller?

Min mysing var häromkvällen på sammanträde med cirka 40 andra ciceroner på Par Bricole.

Par Bricole är ett ordenssällskap som fanns redan på slutet av 1700-talet och Bellman var en av förgrundsfigurerna. Det är just i Bellmanshuset på Söder som mysingen och andra från Par Bricole har månatliga visningar. Jag har varit där och det är mycket intressant. De visar huset, spelar, sjunger och håller föredrag.

Men nu var det inte om det jag skulle skriva utan om tre gubbar och tre mössor.

Då mysingen kom hem vid halv elva tiden på kvällen var han bekymrad. Han hade inte hittat sin mössa, då han skulle lämna lokalen. Det fanns en som var likadan som hans men några nummer för liten. Eftersom det var den enda som fanns kvar tog han den för det var kallt ute och han trodde kanske att efter all den goda maten så kanske huvudet hade växt. (Skojar bara).

Morgonen därefter sa mysingen att han skulle gå ner till en klädesaffär här i Sundbyberg och köpa sig en ny mössa, men var lite orolig att den kanske skulle ha gått upp mycket i pris. Som pensionärer får vi hålla i slantarna.

Jag sa:

"Kan du inte skriva ett maij till de som var med på mötet, du vet ju vilka de var och adresserna, och fråga om det är någon som har fått fel mössa av misstag".

Sagt och gjort. Mysingen skrev ett brev och förklarade hur det var.

Vill ni veta lösningen och hur det slutade?

Jo. En av deltagarna hade tagit mysingens mössa och då han kom hem såg han att han ju hade sin egen i portföljen. Ungefär samtidigt var det en annan av gubbarna som talade om att han hade fått gå hem utan mössa, det var hans mössa som mysingen hade.

Tre gubbar och tre mössor ute på vift. Men slutet gott allting gott. Den som hade gjort fel kom bilandes hit till oss och allting blev tillrättalagt.

Vi har "städat ut" julen.

Många tomtar var det. Dessa är gamla. Vi har kvar nästan allt ifrån 1980-talet, en del ännu äldre.

Kallt!

Soligt och vitt!

Det var minus 14 grader då vi vandrade ut i morse, så det blev bara en 50 minuters promenad, runt Lötsjön.

Då vi kom i närheten av Tulegatan stod det en kvinna vid en bil och försökte att öppna dörrarna. Hon provade alla dörrar plus bagageluckan, men kom inte in. Hon hade flera kassar stående bredvid sig. Vi stannade och min man försökte att hjälpa till. Damen var ordentligt nervös, tror jag, för hon tappade sin vante på backen och jag tog upp den och gav henne den, men, inte ett ljud, inte ens ett tack.

Så tog hon sin mobil och ringde någon, kanske sin man.

"Jag kommer inte in i bilen".

"Vad ska jag göra åt det? Jag är här och du där. Vad tror du? Kan jag trolla eller? Det är inte mitt fel, jag har inte gjort något med dörrarna", hörde jag honom säga.

Då sa min man till damen.

"Är det säkert att du har låst upp dörrarna"?

"Jo då men jag gör det en gång till".

Varpå hon klickade med nyckeln.

Hennes man i luren sa:
"Jag hör att du har hjäp där, varför ringer du mig"?

Vid nästa försök gick dörren upp. Damen lade på luren och vi vandrade vidare.

På vägen hem funderade jag på varför mannen i mobilluren var så upprörd och arg. Damen var ju hela tiden mycket lugn och lät trevlig. Vissa människor förstår jag mig inte på.

Den här brevlådan utanför en affär har frusit rejält på natten.

Det var så vackert att titta ut igår på all den vita snön, det snöade hela dagen. Inte lika skönt att gå ut på grund av blåsten, men det gick också.

Men, halkan. Så förrädiskt med denna otäcka halka, så många olyckor både små och stora som hände under gårdagen på våra vägar. Många människor som blev drabbade på ena eller andra sättet. Det blir ett så förrädiskt underlag på broar och viadukter och även på andra ställen.

I går hade vi  SPF månadsmöte i Folkets Hus. Vi tog oss dit för det tar bara cirka en kvart att gå så det gick bra fast plogbilarna hade inte hunnit med, men det kan jag förstå, så det blev att plumsa. Det var drygt 60 personer som trots vädret, kom.

Kommer ni ihåg att vi vid förra månadsmötet hade köpt 8 lotter och vann på fyra. Igår köpte vi 4 lotter och vann på 2 st. Visst är det märkligt? Förra gången var det saker vi vann, denna gången var det trisslotter.

Det var även uppträdande.

Dessa båda underhöll oss med sång och spex. Makarna Sangemark från Västerås revyn.

De sjöng och berättade om Karl Gerhard på ett mycket humoristiskt och annorlunda sätt.

Häromdagen hade vi besök av en bekant. Hon fyllde 85 år den dagen.

Vi hade en trevlig dag och försökte att göra det så fint och mysigt för henne som vi kunde. Det blev bara lite mat i all enkelhet, för vi är inte så bra i köket, men huvudsaken var att vi fick umgås, tyckte hon.

Det började med att jag pratade med henne i telefon för några veckor sedan och då sa hon att hon fyllde snart 85 år och visste inte hur hon skulle fira den dagen. Hon berättade om sina två barn, båda boende i närheten, men ingen hade ju tid för henne den dagen.

"Tror inte att de bryr sig om att jag fyller år", sa hon.

Så fortsatte hon. "Jag skulle vilja åka bort, komma hemifrån och åka någonstans den dagen, inte vara hemma så fick de se, men vart skulle jag åka", sa hon.

"Du kan väl komma hit", sa jag.

"Får jag det, men så roligt, det ska bli lagomt åt dom, är det säkert att jag får komma". Hon pratade och skrattade om vartannat och var hellycklig.

Jag blev nästan bestört. Tänk att behöva ha det så. Att ha två barn, många barnbarn, ja till och med barnbarnsbarn och ändå känna sig så ensam. Skulle tro att det finns många i liknande situationer i vårt land, kanske att det finns sådana som inte har någon alls, det är beklämmande. En del kanske tycker om sin ensamhet och trivs, men andra mår dåligt av den.

Fick höra efteråt att dottern och ett av barnbarnen hade ringt, plus att hon hade fått blommor av sonen. Då kändes det lite bättre, de visste om men tog sig kanske inte tid.

Då hon kom hem till oss hade hon förutom blommor en fin ängel till mig. Det var ju hon som hade födelsedag.

"Den här ängeln är till dig för du är för mig som en ängel. Alltid snäll och glad och lyssnar på mig då jag pladdrar och får mig alltid att skratta".

Ängeln är fin, jag tycker om den. Sitter på en kula som kan lysa i många olika färger.