Nu har vi fått ett välbehövligt regn. Det har varit mycket torrt ute i markerna, inte nyttigt för natur och växtlighet.  Det regnade nästan hela eftermiddagen. På morgonsidan var det uppehåll och växlande molnighet och det passade oss alldeles utmärkt, då vi skulle ta vår morgonpromenad.

Vi har nu fått leka detektiv igen, det är skoj, blir som barn på nytt. Som barn då vi lekte kurragömma var det något liknande, fast då gömde man sig själv och kompisarna fick ut och leta.

Denna gång ville vi hitta ägaren till en liten väska, med ett eftertraktansvärt innehåll.

Det var så att igår då vi kom ner till stora gatan här i vår stad, såg jag under en bänk något som låg och skräpade. Jag tog foten till hjälp för att få fram det som fanns där. Mysingen tog på sig skyddsvantar och öppnade den lilla, lilla väskan, som inte rymde mer än kanske ett cigarettpaket, tändare, näsduk och kontokort.

Inga människor fanns i närheten så vi tog med oss väskan hem så att den inte skulle komma i orätta händer. Är våra rätta då? Ja, döm själva.

Efter frukost började vårt detektivarbete som inte var så svårt denna gång. För i väskan låg id-handlingar, 3 st kontokort, SL kort med mera. Sammantaget var det 7 st värdefulla kort.

Vi ringde telefonnr som vi fick fram, ingen svarade. Mysingen skickade ett SMS och på aftonsidan ringde ägarinnan upp och det bestämdes att hon skulle komma och hämta sina ägodelar på kvällen, vilket hon också gjorde. Hon var otroligt tacksam, vilket jag väl kan förstå. Hon hade inte hunnit ringa och spärra något kort ännu.

Jag kan nästan sätta mig in i hennes situation. Hon kunde ha fått det hur besvärligt som helst, nu slapp hon det. Fick förstås, som hon sa, ta taxi hit till oss. Hon bodde lite söder om stan, så det blev ju, kan jag tänka mig, en dyr taxiresa. Hon frågade speciellt om SL kortet var kvar. Kanske hade hon en hel del slantar på det. Vem vet.

Var rädda om er och varandra och gör det bästa av den fina gåvan vi har fått, en ny dag.

Jag är mycket bättre nu,

än vad jag var, när jag var

sämre, än vad jag är nu.

Varje dag är en gåva och jag gläds över livet och det jag orkar göra.

Idag till exempel, har jag följt med Mysingen ner till Landsvägen och handlat lite matvaror, i en affär som mellan sju och åtta har öppet endast för 70-plussare och de i riskgrupper.

Det tycker jag är toppen, att de tänker på oss. Ja visst, så kan man också tänka, som affärsidkarna möjligtvis tänker:  ”Har vi öppet speciellt för de i riskgrupperna som då kan komma och handla i tidiga ottan, så tjänar vi kanske mera”.

Nej, jag tror alla om gott, nästan. Hörde att det på ICA på Landsvägen var det personer som kom in och skulle handla, utan att vara i de berörda grupperna.

Svaren personalen brukar få då de påpekar olämpligheten i detta är: ”Ja, men jag skulle bara ha detta, lilla, det kan ju inte göra något”.

Många egotrippade unga flickor, trippar fram på gatan, med blicken ner i mobilen, ser varken till höger eller vänster.

Måste i alla fall poängtera att det finns otroligt många människor som är oerhört medvetna och hjälpter till att hålla avstånden. De viker av, går åt sidan, eller ibland, till och med går ner på bilbanan för att inte gå för nära oss, två gråa åldersstigna gamlingar. Många ler och ser så glada ut. Förstår egentligen inte varför. Men, Mysingen kommenterade det igår också: "de ler och ser så glatt på oss".

Ett hjärta fanns framför oss, ritat i asfalten.

Var rädda om er.

...för alla vänliga kommentarer, ord och tankar ifrån er, mina bloggvänner.

Jag har inte bloggat på ett bra tag, det har inte funnits ork eller energi. Hoppas på styrka.

Jag tror att det är viktigt att inte stå och stampa på samma ställe. Vi behöver kanske inte göra något stordåd, men kanske finnas till för någon i en svår situation.

Det har blivit en hel del balkonghäng varma dagar. Läst, löst korsord, eller bara varit. Sitta och meditera kan vara nog så bra. Stilla sina tankar och hämta nya krafter.

Var dag är en sällsam gåva. En underbar möjlighet.

...som jag har hört både Pelle Karlsson och Christer Sjögren sjunga.

Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå, Herrens vägar
när Han önskar, att vi himlen skola nå.
Sina barn Han leder här, genom sorger och besvär.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.
Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Här vi känna brist och nöd,
saknar ofta hjälp och stöd,
trötta anden hungrar, törstar,
under ökenfärden här.
Men vi tro på Herren Gud,
litar helt uppå Hans bud.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

En av mina systrar har fått lämna detta jordeliv.  Saknar henne. Hon var en sådan glad och humoristisk person, med glimten i ögat. Har inte kunnat hälsa på henne heller, på grund av coronapandemin och begravningen blir med endast familjen. Vi träffades senast förra året då hon fyllde år.

Vårt liv här på jorden är många gånger en kamp. För många en svår kamp.  Det går upp och ner för oss alla. Jag har dom senaste dagarna tänkt mycket på så skört vårt liv är och inte vet vi hur långt eller kort det blir.

Ett vet jag och det känner jag mig säker på. Livet går fort, alldeles för fort och det gäller att göra så gott vi kan av de dagar och år vi får.  Vi har bara ett begränsat antal.

Låt oss försöka att göra det bästa av denna tid, för oss själva och varandra.

Vi borde ha förtroende för Gud och trösta oss med tanken

att allt går bra, när det sker efter den Allsmäktiges vilja,

eftersom Han vet bäst vad som är gagneligt och nyttigt för oss alla.

Både beträffande vår jordiska, liksom eviga lycka och välgång.

Dessa änglar har min syster målat.