Alla inlägg under februari 2016

Av wiolettan - 29 februari 2016 08:23


Måndag och en ny vecka påbörjad.


Den här veckan har vi fullt upp, i alla fall mysingen och delvis jag också. Varje dag är det åtagande och ibland flera samma dag. Utom på lördag, då är det inget inplanerat.


Det känns si så där. Jo, visst det är roligt att "hålla igång", och, även behövligt, men kanske inte varenda dag. Som pensionärer kan vi ju mer eller mindre välja, i alla fall en del av det vi måste göra denna vecka.


Skottdag, vilket roligt uttryck egentligen, men så heter denna dag vart fjärde år. Egentligen är det den 24/2 som är den "riktiga" skottdagen, men det har ändrats, så från och med år 2000 är det den 29/2.


Idag får vi kvinnor, eller tjejer, fria, med hedern i behåll, som det hette på den gamla goda tiden. Den seden kommer ifrån England på 1800-talet. Jag tycker egentligen att det kan både mannen och kvinnan göra, fria, om de nu känner för det. Jag skulle inte känna för det, är nog lite gammalmodig i det sammanhanget. Jag behövde ju inte det heller. Min första man hade det lite besvärligt innan han fick sitt ja och mysingen han påminner mig ofta om att han fick fria 4 gånger. Jo, jag vet det, jag var nödbedd, men jag tror att det bottnar i min osäkerhet beträffande förändringar.



En liten rolig, passande historia som mysingen nämde igår beträffande skottdagen.


En man ertappades med något olagligt görande och en polisman ingrep och sa:


"Det blir rapport på det här. När är ni född"?


"Den sista februari", svarade mannen.


"Nej, försök inte", sa polismannen, "sista dagarna i februari finns inte".



 

Detta låg på marken. Är det ett tappat hjärta? Eller, är det någon som har slängt bort ett hjärta?





ANNONS
Av wiolettan - 27 februari 2016 08:43



Då vi häromdagen skulle gå ner till SPF:s lokalen för resan till Mariehamn, såg jag en dam som verkade lite virrig. Såg henne på lite avstånd först,  hon vände flera gånger och det såg ut som om hon inte visste vart hon skulle. Då vi kom närmare såg jag att det var en dam som hade varit med i vår sångkör förra terminen, men inte synts till i år.


”Men hej” sa jag ”det var länge sen. Så du är ute och vandrar så här på morgonsidan”?


”Jaa”, sa hon.


”Kan jag hjälpa dig på något sätt,” frågade jag, för jag märkte att hon såg så ängslig och orolig ut.


Hon sken upp.  "Jag ska till Vegagatan men jag hittar inte, jag känner inte igen mig”.


”Ska du med på redan till Mariehamn”? undrade jag,  "i så fall kan du följa med oss för vi ska också dit”.


Hon blev så glad och det förstår jag för hon var på väg åt helt motsatta hållet, så vem vet hur länge hon hade fått virra runt annars om hon inte hade mött oss.  Hon berättade sedan att hon inte alls förstod hur hon kunde ha gått så fel, så att hon inte kände igen sig. Bor här i Sundbyberg och har gjort det i många år.  Hon var så tacksam att vi hade kommit i hennes väg. Jag måste säga att det var jag också.


Har hört att hon börjat bli lite glömsk och då är det ju fruktansvärt att inte känna igen sig. Detta med begynnande dement är något som gör mig ledsen.


Det var som med min pappa då han blev sjuk vid 94 års ålder, hamnade på sjukhus och så fort han orkade skulle han ut och iväg hem. Han gick runt och irrade och skulle bara där ifrån. Han var helt vilsen och det var så synd om honom. Då bestämde vi syskon att han skulle få komma hem och vi skulle turas om att vara hemma och hjälpa honom. Vi var ju 9 st. och bestämde att vi skulle ta en vecka var. Vi var utspridda över en stor del av landet. Mariestad, Linköping, Köping, Farsta, Sundbyberg, Friggesund, Umeå och två i Trehörningsjö. Detta var 1994 så vi jobbade då men tog ledigt.


Första veckan flyttade min äldsta syster in hos pappa. Hon bodde bara sex km ifrån där han bodde. Veckan därpå åkte min dåvarande man och jag upp och var hos min pappa. Han var då mycket svag, och vi fick hjälpa honom så gott vi kunde. Vi hade en sjuksyster som kom en gång om dagen och såg till honom och gav medicin och så´nt.


Värst var det på nätterna eftersom han kunde vakna, ville till badrummet, steg upp och ramlade. Men, han fick vara hemma, kände igen sig och var trygg. Det var några gånger som han, steg och skulle klä på sig för att resa till Sundbyberg. Han tittade på klockan och sa att han skulle passa ett tåg som snart gick. Det var mig han skulle hälsa på. Det har jag funderat på många gånger. Varför skulle han resa just till mig?


Veckan därpå var det min syster ifrån Mariestad som skulle vara hemma hos pappa, men eftersom jag förstod att han inte hade så långt kvar så pratade jag med min syster ifrån Friggesund som var utbildad mentalsköterska, om hon kunde vara hos pappa och det kunde hon. Den veckan avled min pappa, somnade in helt lugnt.


Det har känts bra att vi kunde göra detta för honom. För det är inte lätt att bli gammal, inte kunna ta vara på sig själv, bli utlämnad åt andra. En person som hela sitt liv har skött sig själv och varit extremt självständig och tagit hand om andra, för en sådan är det säkert ännu värre att bli hjälplös och svag.


I morse minus 5 grader då vi vandrade ut och nu har solen kommit upp. Det verkar bli en fin dag.


 

Ett hjärta som låg på trottoaren.



 

På min tallrik, igår, med kyckling och wokade grönsaker, fanns det en morotsbit i form av ett hjärta.






ANNONS
Av wiolettan - 25 februari 2016 08:38



Nu var det flera dagar sedan jag var här inne och skrev. Vid det här laget vet ni att jag inte mår så bra ibland och då får bloggen vara. Hoppas att ni inte tröttnar på mig för det.


Vad annars har hänt, eller inte hänt? Det som inte har hänt, eller som hände men som jag inte då kunde vara med på var att min mysing hade filmvisning på SPF. Det brukar vara lite småtrevligt. Han har visat flera filmer där, bland annat Casablanca med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart.


Denna gång var det filmen Afrikas Drottning, som mysingen visade, också med Humphrey Bogart men då med skådespelerskan Katharine Hepburn. En sevärd film.


Vi har varit med på en tur till Mariehamn. Vi var över 40 personer från SPF som satte oss i en buss för vidare färd till färjan  i Kapellskär och en kryssning  med M/S ”Rosella”.


Det var en lugn och behaglig resa, ingen sjögång.


Det som gjorde att jag tyckte att just denna resa var intressant var den föredragshållare som skulle underhålla oss. Det gjorde han med besked och med hjälp av en orm och en spindel.


   

Då vet ni säkert vem det gällde? Precis. Jonas Wahlström som arbetar på Skansen i Stockholm, svensk djurexpert och är den som har byggt upp Skansenakvariet.



   

Här ser ni kanske min rädsla för spindlar. Ulf Elfving fick hålla i denna lurvige vän och jag darrar. Suddig bild.


Jonas intervjuvades av Ulf  Elfving som kanske är mest känd som programledare i Radio. Det var så intressant och trevligt att få lyssna till Ulfs frågor och Jonas svar. Det blev många skratt och applåder. Jonas Wahlström hade också sina två bröder med samt sin dotter.


 


Dottern gick runt senare bland publiken med den stora ormen så den som ville kunde klappa den eller få ta den runt halsen. Jag hade inte någon särskild lust till någotdera.


Vi har tvättstugan så det blir lite "spring" idag. Det är bäst att passa på då jag känner mig någorlunda OK.


Hoppas att ni mina bloggvänner får en finfin dag.





Av wiolettan - 20 februari 2016 11:16



Härligt väder i morse, minus 2 grader. Vi hade sovmorgon så vi kom inte iväg förrän vid halvåtta tiden, det är sent för att vara oss. Solen försökte att komma fram, fast molnen var dominerande.


Innan vi gick ut så hade jag öppnat min dator och såg då att Bosse Lidén, vår förträfflige lek- och tävlingsledare hade satt ut en ny tävling på sin blogg. Så jag snappade åt mig kameran innan vi vandrade iväg. Tävlingen denna gång gällde att jag skulle fotografera saker som jag retar mig på.


För det första så är jag så långt ifrån ”en ordningspolis Ove”, alltså en lite smågrinig och klagande man, som det bara går. Jag är kvinna, optimist, vill se det bästa i varje situation och vill gärna släta över folks fel och misstag. Ibland skriver jag kanske ett negativit inlägg här på bloggen, men då ber jag nästan om ursäkt.


Men, nu skulle jag ikläda mig en ny roll och tänk, jag tyckte att det var riktigt roligt, så roligt att jag blir rädd att jag hädanefter kommer att se världen med nya, mer kritiska ögon. Så mycket det finns att reta sig på, klaga över och bli förgrämd av.


   

Någon har tagit allt av cyklarna utom de låsta framhjulen.


   

Denna grind kan göra mig nästan galen. Ska det vara så svårt att stänga den efter sig. Det är ju en promenadväg utanför inhängnaden till hundrastgården. Vi gående måste jämt stänga den efter slarvputtarna.


   

Här står det tydligt. ”Rasta gärna hunden men inte här”.  Att hundar inte kan läsa är en sak, men mattarna och hussarna. De som rastade sina älsklingar passade även på att slänga sin fimp här och portionssnuset, utanför affären. Det är inte trevligt att ha hundars kiss precis utanför ingången till sin butik. Oförskämt. Hundars avföring som inte är bortplockad ser vi nästan varje dag.


   

Överfyllda papperskorgar och nerkluddade vägskyltar, som ni kan se en av där i bakgrunden på bilden, är snart vardagsmat, men i morse så retade jag mig otroligt på det.


   

Och, värst av allt, det som verkligen gör mig topp tunnor. Varför får inte bilarna vara ifred, typ denna BMW.  Det har på senare tid blivit så mycket vandalisering. På denna bil var främre sidorutan sönderslagen, skotthål genom bakre sidorutorna. Polisen hade varit där och kollat upp. Att nummerskyltarna var borta är inte så ovanligt. Många tar av den främre för att slippa böter, vid till exempel fartkontroller och trängselskatter. Osolidariskt i allra högsta grad!

Det gör mig så arg, vi som snällt betalar och gör rätt för oss och så kommer det snyltare som bara är ute efter att sko sig, många gånger på andras bekostnad. Hur många gånger som jag ser en "vanlig" bil stå parkerad på en plats med handikapptillstånd, de gångerna går inte att räkna på mina 10 fingrar eller tår. Vi har en sådan plats utanför här hos oss, så jag vet.









Av wiolettan - 19 februari 2016 08:45



Många mornar, så ofta vi kan, vandrar vi ut före frukost, för att jag ska få lite aptit och mysingen  lite motion i benen. Jo visst, jag behöver också röra på mig, verkligen.


   

Ofta går vi  till Råstasjön och får då, i vanlig ordning, vintertid,  se alla dessa hägrar som finns där. Kommunen håller en liten vak öppen för sjöfåglarnas skull.


Hägrarna vid Råstasjön tros vara ättlingar till de hägrar som bodde i bur på Skansen fram till 70-talet, då de släpptes fria, enligt vad det har stått i närtidningen. Mysingen kommer ihåg dessa fåglar då, men det han hörde var att de rymde från Skansen.


   

De var dock så präglade av platsen på Skansen att de först slog läger på  burtaket. Så småningom kom de på att Råstasjön var ett vinterparadis.  På denna bild syns det att vaken nästan har frusit igen.


 

Här har sjön helt frusit och man ser en del döda hägrar som inte har lyckats klara sig.



   

Tack vare att en privatperson började mata dem med fisk varje vinter, övervintrade de.

I dag bor 60-70 hägrar vid Råstasjön vintertid. Utan stadens matning skulle alla hägrar med största sannolikhet dö.


Vi har flera gånger vid våra promenader sett en man ifrån kommunen komma med bil och slänga ut strömming till dessa fåglar. Nu på senare år har de små lådor som står vid sjökanten som de, troligtvis, fyller med fisk.


   


Uppe i träden har hägrarna sina bon, vissa av dom och andra häckar på marken, bland säv och vass. I Sverige finns det två hägerarter, gråhäger och rördrom. De äter mest fisk, men även insekter, grodor och maskar, småkryp helt enkelt. Den är vanligast i södra Sverige. I Norrland är gråhägern sällsynt. För det mesta så flyttar de, men i södra Sverige är det mest en stannfågel, stannar alltså kvar.



 

Här en höstbild som jag tog av en häger vid Lötsjön. Rätt så nära, jag försöker att hålla avstånd till dessa stora fåglar, har för mig att de inte är snälla precis. Men å andra sidan är de skygga, så de är kanske mer skrajsen för mig, än jag för dom.




Av wiolettan - 18 februari 2016 08:24



Vet inte varför men mitt PK värde har hoppat lite väl mycket de senaste veckorna så jag har fått gått ner till vårdcentralen och ta nya prover en gång i veckan. PK värdet, är det värdet som bestämmer hur många "råttgiftspiller" jag måste ta om dagen.


Förra tisdagen var jag där och det var bara två före så jag behövde inte vänta mer än cirka femton minuter. Då tänkte jag i förrgår, som också var en tisdag att jag går dit ungefär vid samma tid, då verkar det vara lugnt.


Döm om min förvåning då jag kom dit och hela väntrummet var fullt med folk, alla fick inte ens plats. En del gick och satte sig i andra väntrum som är till för patienter som har en bokad tid hos läkare. Men, eftersom det var fullt i labbets väntrum så förstår jag dom. Jag fick i alla fall en sittplats och där fick jag sitta och vänta. Irritationen hos alla köande var stor och många pratade om skandal, nonchalans och liknande.


Då jag efter långt om länge kom in till sköterskan frågade hon om jag ville vänta på svaret. ”Nej tack,” sa jag.


Då log hon och sa, ”Ja, jag förstår, du har ju fått sitta här och vänta länge så du kanske tycker att det räcker”. Det höll jag med om.


Jag talade om för henne att det var irritation ute i väntrummet, olustig stämning och hon förklarade att en sköterska var sjuk, en annan ”vabbade” som det heter, en hade fått åka på ett akutfall och en visste hon inte vad som gjorde att hon inte var där. Så den  här stackars lilla sköterskan sa att hon tog varannan patient. En med vanlig kölapp, sedan en med grön lapp, vi som tar PK prov och sedan en med röd lapp, akutfall, sådana som ska direkt in till läkare efteråt.


Så mycket trevligare det skulle ha varit om hon tagit nå´n minut och gått in i väntrummet och sagt som det var, att det var underbemanning och att hon gjorde så gott hon kunde. Information är viktigt. Får patienterna veta så tar dom väntan på ett annat sätt. Information, hur det är, behövs i ett sådant läge, kan jag tycka. Jag sa inte det till henne, det borde de begripa själva där på labbet. Jag är heller inte lagd åt det hållet att vara någon slags "uppfostrare".



I morse minus 2 grader och det snöade vilket det gör fortfarande.


 

Det övervintrande svanparet med sin unge som nu är ganska så stor.


 

Här syns den gråa ungen lite bättre, kanske. Kommunen har gjort isfria vakar på sjön för sjöfåglarnas skull.


 

Det ser så roligt ut då svanarna tvättar och putsar sig på morgonen. De är verkligen viga och akrobatiska. De ska komma åt hela kroppen. Ungen gör som sin mamma.


Om en liten stund måste vi iväg igen. Vi ska hjälpa en pensionär att bära lite saker. Jo, visst, vi är också äldre, men min mysing är stark och han måste ha mig med som kan heja på.








Av wiolettan - 16 februari 2016 07:15



Så var det dags igen. Ny lek/tävling ifrån vår lekledare som du hittar här, Bosse Lidén.


Denna gång är temat svårt.  Det gäller att försöka övertyga Bosse om att just vi som tävlar ger en bra bild av något som vi förknippar med sjukdomen Diabetes 1, en sjukdom som många av oss kanske har någon slags relation till.


Jag tänkte att detta går aldrig, just nu,  men skam den som ger sig. Igår eftermiddag var jag ur slag, förmaksflimret, men såg ändå nyheterna på TV och där handlade det så passande om Diabetes 1. Bland annat om en ung kille som hade fått prova ”den nya knappen” som Bosse har. Den var nämligen inte utprovad på barn förut, så denna unga kille hade fått chansen att vara med i en testgrupp. Han och hans mamma var så lyckliga över det, sparade framför allt en massa stick i fingrarna. Jag kan förstå honom. Han visade oss TV-tittare hur det fungerade och hur det lät då ”knappen” pep. Sedan kunde han utläsa om värdet var bra, för högt, eller höll på att bli för högt eller lågt. Helt suveränt. Detta borde vara tillgängligt för alla barn med Diabetes 1. Ja, andra också, men detta handlande just om barn och deras utsatta sits.


Eftersom kroppen, vid denna sjukdom har slutat att tillverka insulin får man för mycket socker i blodet. Därför måste man ta insulinsprutor, kanske många gånger om dagen, i värsta fall.



I alla fall, då slog det mig. Lekledaren/domaren hade sagt att vi bara fick ta egna nytagna bilder,  annars var det ju ett utmärkt tillfälle då killens arm visades flera gånger med knappen, men rätt ska vara rätt så jag få ge mig.


 

Kosten är viktig och bland annat havregryn hjälper kroppen att hålla blodsockret stabilt.


  

Ett Diabetes halsband som visar vad man lider av, i fall man kommer till sjukhus och inte kan prata för sig.


 

Att kolla blodsockret, sticka sig i fingret.


 

Denna tingest är bra för att knipsa av kanylen innan den slängs så det inte händer en olycka.


 

Forskning är viktigt. Där behövs det pengar annars står forskarna ställda och inget går framåt.




Av wiolettan - 15 februari 2016 10:59


Hörde den här sanna berättelsen häromdagen.



En ung kille Robert, som var trummis i ett band, hade övernattat på ett hotell och på morgonen, efter ännu en jobbig natt, gick han ut vandrade ner mot havet och var fast besluten att hoppa i och ta sitt liv. Han tyckte att allt var jobbigt, allt gick honom emot.

 

På vägen ner emot vattnet mötte han Micke, en ung man som satt i en rullstol, han hade varken armar eller ben. Micke hade fått lära sig av sina föräldrar att är det någon som tittar på dig så ge dom ett leende. Då Micke mötte Roberts blick log han glatt med hela ansiktet.  Det leendet förändrade Roberts inställning till livet. Kunde denne unga kille, som satt i rullstol, inga armar eller ben, se så glad ut över att finnas till, då måste väl även han som kunde gå på sina ben, spela trummor med armarna vara glad och tacksam över vad han hade, och ge livet en chans.



Så lite vi vet vad det betyder det vi vidarebefodrar till våra medmänniskor, i form av ett vänligt ord, snällt leende eller något annat som berör. Alla bär vi på saker inombords som kanske tär som kanske förmörkar våra dagar eller stunder, men jag brukar tänka på att det finns alltid massor av personer som har det värre.


I dag var det kallt ute, minus 5 grader men det kändes som minus tio, kanske var det nordan som ställde till det. Vi tog vår obligatoriska runda och det hade nog varit bra med långkalsoner på.



 

Hägrar i väntan på mat, vid sidan av Råstasjön, nästan vi bilvägen som heter Sjövägen.


 

Här syns de på marken, uppe i träd och vid isen.


 

En närbild på en som för säkerhetsskull har satt sig på "sillådan". "Nu ska jag väl inte missa fiskarna de bjuder på".


 

Här står resten.



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10 11 12
13
14
15 16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se