Då vi häromdagen skulle gå ner till SPF:s lokalen för resan till Mariehamn, såg jag en dam som verkade lite virrig. Såg henne på lite avstånd först,  hon vände flera gånger och det såg ut som om hon inte visste vart hon skulle. Då vi kom närmare såg jag att det var en dam som hade varit med i vår sångkör förra terminen, men inte synts till i år.

”Men hej” sa jag ”det var länge sen. Så du är ute och vandrar så här på morgonsidan”?

”Jaa”, sa hon.

”Kan jag hjälpa dig på något sätt,” frågade jag, för jag märkte att hon såg så ängslig och orolig ut.

Hon sken upp.  "Jag ska till Vegagatan men jag hittar inte, jag känner inte igen mig”.

”Ska du med på redan till Mariehamn”? undrade jag,  "i så fall kan du följa med oss för vi ska också dit”.

Hon blev så glad och det förstår jag för hon var på väg åt helt motsatta hållet, så vem vet hur länge hon hade fått virra runt annars om hon inte hade mött oss.  Hon berättade sedan att hon inte alls förstod hur hon kunde ha gått så fel, så att hon inte kände igen sig. Bor här i Sundbyberg och har gjort det i många år.  Hon var så tacksam att vi hade kommit i hennes väg. Jag måste säga att det var jag också.

Har hört att hon börjat bli lite glömsk och då är det ju fruktansvärt att inte känna igen sig. Detta med begynnande dement är något som gör mig ledsen.

Det var som med min pappa då han blev sjuk vid 94 års ålder, hamnade på sjukhus och så fort han orkade skulle han ut och iväg hem. Han gick runt och irrade och skulle bara där ifrån. Han var helt vilsen och det var så synd om honom. Då bestämde vi syskon att han skulle få komma hem och vi skulle turas om att vara hemma och hjälpa honom. Vi var ju 9 st. och bestämde att vi skulle ta en vecka var. Vi var utspridda över en stor del av landet. Mariestad, Linköping, Köping, Farsta, Sundbyberg, Friggesund, Umeå och två i Trehörningsjö. Detta var 1994 så vi jobbade då men tog ledigt.

Första veckan flyttade min äldsta syster in hos pappa. Hon bodde bara sex km ifrån där han bodde. Veckan därpå åkte min dåvarande man och jag upp och var hos min pappa. Han var då mycket svag, och vi fick hjälpa honom så gott vi kunde. Vi hade en sjuksyster som kom en gång om dagen och såg till honom och gav medicin och så´nt.

Värst var det på nätterna eftersom han kunde vakna, ville till badrummet, steg upp och ramlade. Men, han fick vara hemma, kände igen sig och var trygg. Det var några gånger som han, steg och skulle klä på sig för att resa till Sundbyberg. Han tittade på klockan och sa att han skulle passa ett tåg som snart gick. Det var mig han skulle hälsa på. Det har jag funderat på många gånger. Varför skulle han resa just till mig?

Veckan därpå var det min syster ifrån Mariestad som skulle vara hemma hos pappa, men eftersom jag förstod att han inte hade så långt kvar så pratade jag med min syster ifrån Friggesund som var utbildad mentalsköterska, om hon kunde vara hos pappa och det kunde hon. Den veckan avled min pappa, somnade in helt lugnt.

Det har känts bra att vi kunde göra detta för honom. För det är inte lätt att bli gammal, inte kunna ta vara på sig själv, bli utlämnad åt andra. En person som hela sitt liv har skött sig själv och varit extremt självständig och tagit hand om andra, för en sådan är det säkert ännu värre att bli hjälplös och svag.

I morse minus 5 grader då vi vandrade ut och nu har solen kommit upp. Det verkar bli en fin dag.

Ett hjärta som låg på trottoaren.

På min tallrik, igår, med kyckling och wokade grönsaker, fanns det en morotsbit i form av ett hjärta.