...som jag syns här på bloggen nu för tiden. Det är inte så att jag inte vill blogga, men det är jobbigt för mig att sitta här vid den stationära datorn, vid en plats som inte direkt är anpassad för datorarbete. Min nacke och rygg tar stryk och det är inte lätt att sitta och skriva då jag får så ont. Det får bli lite sporadiskt och även med kommentarerna hos er. Tröttnar ni på mig så förstår jag det.

Jag har ju haft svag rygg sedan jag var ung. Första gången som företagsläkaren skickade mig för att röntga ryggen så visade plåtarna, enligt doktorn som sa: "Din rygg är utsliten, vad har du gjort?" Då var jag omkring 25 år kanske.

Nacken röntgade jag vid 50 års ålder ungefär, för jag kände att jag hade en knöl på nacken och den började att göra ont.

Men röntgenläkaren sa då:

"Knölen är ofarlig, du skulle egentligen ha blivit tvilling, men nu blev det inte så, utan bara en extra knöl. Om den fortsätter att växa så får vi operera bort den, men i detta läge är det onödigt om den inte besvärar dig för mycket."

Hittills har det gott  bra, med lite anpassning och så. "Anpassning? Vad menar hon nu"?

Jo, jag tar bara ett exempel. Jag har ju sedan första gången, vid 30-års ålder då jag har klippt mig hos en frisör, även samtidigt tvättat håret. Men det går inte längre. Jag kan inte sitta i champoneringen, bakåtlutat. Så, nu då jag var och klippte mig förra gången, för ett par veckor sedan, så tvättade jag håret hemma före, innan jag gick dit.

Så här långt hår hade jag innan jag klippte mig.

Denna bild är tagen i dag. Som ni förstår är det mycket lättare att både tvätta och sköta håret efter klippningen.

Lika lite som solen eller månen

kan spegla sig i ett grumligt vatten,

lika lite kan den Allsmäktige spegla

sig i ett hjärta som har grumlats

av idén om jag och mitt.

Dessa två veckor cirka, på det nya året har gått så fort. Dagarna har bara flutit på och jag har inte hunnit någonting. Hade ju tänkt att bli lite ”energisk” och börja med att rensa i skåp och lådor, men jag har inte ens städat undan julen.

Jag läser de trösterika orden på min almanacka i köket.

På tal om almanackor så damp det ner en försändelse i brevlådan med just en almanacka i, detta var före jul. Jag blev så glad, för den är så fin. Varje månad har sin egen blomma, så vacker.

Den kom ifrån Gotland. Bosse Lidéns fru Solveig som har fotat de tjusiga blommorna. Än en gång: Hjärtligt tack.

Bosse hade en tävling i november på sin blogg och där jag hade tur att få två lotter som pris. Nu har han en fototävling, här i januari, där vi kan få gissa och leka om vi har lust.

Jag har ända sedan jag var barn, älskat detta med tävlingar. Vi var ju många syskon och vi hade ju inte så mycket annat att göra på fritiden än tävla och leka då vi var små. Min Mysing är inte någon tävlingsmänniska och vill helst inte ens spela något spel. Då vi är uppe i Ångermanland så brukar jag och mina syskon spela olika spel och tävla och då kan Mysingen vara med. Jag vill då alltid vara med i hans lag, för han är duktig och det är inte jag. Min yngste bror och Mysingen är ungefär lika allmänbildade.

I går fick vi se solen, inte så mycket men vi fick se att den inte alldeles har glömt bort oss. Vi tog en kort runda på morgonen, efter det att regnet hade dragit förbi.  Det känns så bra att kunna gå ut en stund och inte är det halt heller.

När allt kommer omkring

så är det bättre för oss,

när vi inte vill ha så mycket

av världen och betraktar det,

som den frivilligt ger oss,

som slumpartade fynd.

Att kunna vara nöjd med det lilla, är ibland en stor konst.

I dag är det marsipanens dag.

Det finns många som tycker om marsipan. Det kan vara i godis eller tårtor.  Jag kan äta det, men det är inte något som jag ”måste” ha, eller jag menar, kan bli sugen på som på till exempel choklad. Det blir en helt annan sak.  Marsipan är i min smak så söt.

Eftersom jag tycker att det är så sött, så kollade jag på nätet hur man gjorde egen marsipan. Det stod: 200 g sötmandel, 1 äggvita, 1,5 msk vatten, 2,5 dl socker och 3,5 dl florsocker. Otroligt mycket socker, förstår att det smakar sött.

Det gjordes marsipan redan under antiken, fast då använde man honung istället för socker. Marsipan av modern typ är känd från 900-talet och då från Persien. I Sverige kom den först på 1520-talet. Biskop Brask skrev om marsipan i en bok den tiden. Då såldes marsipan mest på apotek och ansågs vara bra mot impotens och förstoppning.

Biskop Brask, ni vet han som sa: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Det var när Sten Sture drev igenom att ärkebiskopen skulle avsättas som Brask satte en ”brasklapp” som han fäste vid sitt sigill.

En fransk astrolog lär ha sagt om marsipan: ”Det kan användas som medicin men är mycket gott att äta när som helst”.

Marsipankonfekt av finare sort, började under 1800-talet spridas från tyska Lübeck, ja även från Odense i Danmark.

Då Mysingen och jag, år 2010, var på en bussresa till just Lübeck var vi och besökte en marsipanbutik, som en familj som hette Niederegger grundlade redan 1806. Jag vill lova att det var en upplevelse. En mängd fina konstverk gjorda av marsipan. Det var från kända byggnader till välkända personer.

Jag köpte med mig två marsipansaker därifrån som jag fortfarande har kvar. Katter, det gick ju inte för mig att äta upp marsipankatter, så jag ställde in dom bland mina andra katter som jag har. De står i mittersta raden, i mitten, fortfarande i sitt plastomhölje. I vanliga fall står de längre bak i hyllan.

Det var en härlig resa vi gjorde. Vi fick se så många vackra vyer. Både i Tyskland och Österike.

På samma resa besökte vi även Mainau, en ö i Bodensjön och fick se en enorm blomsterprakt. Det glömmer jag inte.

Resans egentliga mål var passionsspelen i Oberammergau, som uppförs vart 10:e år, sedan 1600-talet.

Här är vi på väg att sätta oss vid utomhus scenen.

Kanske jag skulle skriva resereportage om några av de resor som vi har gjort.

Sigmund Graff har sagt:

Det bästa med en resa upplever

man därhemma,

dels före, dels efter.

I går hade vi en hel del snö här hos oss och det kändes ”hemvant”. Nu har vi fått regn så i morse då vi vandrade ut var det smålurigt att gå, men vi gick bara i en halvtimme så var vi hemma igen.

I går fotade jag denna snögubbe.

I morse var den nästan borta. Då det regnar smälte snön undan snabbt.

Märkligt hur ens barn- och ungdomsår, hur det var då, sitter kvar i minnet. Vissa saker kommer jag så väl ihåg, men tror att mycket har jag glömt också.

Men jularna sitter i minnet. Många bra minnen, andra också, men det ska jag inte komma in på här.

Min yngsta bror har sänt mig denna bild. Vår lilla stuga är nästan inbäddad i snö, isig och kall. Vi längtar dit, kanske det blir till våren, hoppas. Nu har det kommit ännu mera snö däruppe i norr och orange varning är det utfärdat där idag.

Pappa letade alltid efter en snygg gran, tidiga höstar, som vi kunde ha som julgran. Eftersom han hade egen skog så var det bara att hugga ner någon som passade.  En utomhusgran  och en som vi skulle ha inomhus.  Närmare jultiden så högg han ner dom och de fick stå utanför tills julaftonmorgonen.

Här är köket där granen stod. Fast denna bild är från julen för några veckor sedan.

Det var också pappas uppgift att klä granen. Märkligt, men så var det. Jag tror att min pappa var mer för att fira jul än min mamma. För henne var det mest mera jobb. Huset som skulle städas. Främmande som skulle ha mat. Det var mycket detta att gå hem till varandra och äta julmat. Plus att vi barn skulle ha fina kläder till söndagsskolfesten.

Julklappar under granen hade vi också då jag var liten. Pappa slog in klapparna i salen, dit fick vi inte gå dagarna innan jul.

Jag kommer inte ihåg att jag trodde på tomten, men vet att min pappa satte ute en skål med risgrynsgröt på julaftonskvällen. Jag frågade honom varför och han svarade att tomten måste få känna att det är jul.

”Det finns ju inte jultomtar på riktigt” sa jag.

”Finns dom inte? Hur kan du vara så säker på det? Titta efter i morgonbitti om skålen är tom”.

Jag tittade efter och visst var gröten borta och skålen tom.

Ofta hade vi jultomtar som kom och delade ut julklapparna också. Jag minns farbror Elof, farbror Pelle och farbror Theodor. Vanliga stearinljus hade vi på julgranen och en julafton så hände det som inte fick hända. Julgranen fattade eld, den var torr och glittret brann bra. Men dom tre tomtegubbarna såg vad som hände och släckte elden.

Nu för tiden har vi elektriska ljus i våra julgranar och det är ju betydligt säkrare.

Var rädda om er och varandra.

Lyckan bor inte i egendomar

och inte i guld.

Lyckokänslan har sin

hemort i själen.

Idag vaknade vi upp till mycket med snö. Mycket för att vara här i vårt område av landet i alla fall. Det var vackert då vi tittade ut, men det var bara utseendemässigt. Blåsigt, småsnöade och det var halt. Inget för gamla människor att ge sig ut i.

"Tror du att det finns några fler 80 plussare som är ute i detta väder, denna tid på dygnet, mer än vi"? frågade jag Mysingen och så fick vi dagens första skratt.

Inte såg vi till några, nja vi såg inte till så många andra heller. En dam kom cyklande och ropade till oss:

"Det ska gå bra detta"! Så skrattade hon så gott och pinnade på. Ja, det gick inte fort och jag såg att hon var tvungen att stanna till flera gånger. Visserligen var det plogat, men inte var det något cykelväder.

Här är vi vid Tuletorget. Ni ser så lugnt det är. Inga människor ute och inga bilar, jo en.

Ni kanske kan se att det är halt. Det var det i alla fall och fläckvis moddigt, beroende på hur mycket som plogbilarna hade hunnit med i tidiga ottan. Som tur var så körde bilarna sakta, de som vi såg.

En blomsteruppsättning som vi fick av julbesökare.

Även en vacker och i mitt tycke, ovanlig Amaryllis.

Vill passa på och tacka er så mycket som har sänt júlkort till mig. Jag är som ett litet barn på julafton då jag får julkort. Dom gläder mig.

Av alla de gåvor som en

vis försyn har givit oss,

för att forma livet absolut lyckligt,

är vänskapen den skönaste.