...kan jag nu njuta av på bild varje dag. Jag har vunnit en almanacka, där det finns många naturvyer ifrån Wales och även sevärda byggnader. Naturmänniska som jag är, så är det fint att få se, att det finns så mycket vackert. Tänk om min dröm går i uppfyllelse att få se allt detta i verkligheten.

Jag hade turen att vinna på en dragning som Lena i Wales hade på sin läsvärda blogg. Brevet kom igår och jag blev så glad. Tack snälla Lena.

Idag ska det bli snöoväder här i östra Svealand, om inte oväder, så mycket med snö enligt prognoserna. Skönt att inte vara tvungen att gå ut.

Vi tog en liten promenad i morse, det kändes välbehövligt. Minus 6 grader och fläckvis kändes det halt. Min Mysing halkade till flera gånger men som tur var så höll jag i honom. Inte för att jag tror att jag skulle kunna hjälpa honom, men han ramlade inte. Annars tycker jag att kommunen är bra på att sanda i år, känns bra. Har läst i närtidningen att de inte vill ha några brutna armar och ben som måste åka in till akuten. Ja, inte bara armar och  ben utan hela personen måste då in för behandling och det är rätt fullt och ansträngt på våra sjukhus.

Eventuellt skulle det kunna komma cirka 20 cm snö idag. Vi har ju en del snö redan, så det känns lite överflödigt.

Denna bild tog jag häromdagen.

Översnöad, nästan, redan i förrgår.

Någon har gjort en söt liten snökatt.

Nja, det kanske är en snöråtta.

Var rädda om er och varandra.

Den som jag skulle vilja uppmärksamma idag är Mysingen, min man.

Han ställer upp för mig alla gånger då det känns som om jag inte kan.

Att jag honom ”fick” på min ålders höst, är något att vara tacksam över.

Han hjälper mig i stort och smått och finns där för mig, då jag det behöver.

Följer med mig till läkare, provtagning, tandläkare och även till min frissa.

Det kanske ni inte förstår och fattar varför, men det går bra att gissa.

Förstod att ni visste utan att jag behövde för er det närmare förklara.

Ja, visst är det så, jag har dåligt lokalsinne, är ostadig och vinglig bara.

Men han är snäll och planerar möten, träffar och sammanträdena sina

så att det inte krockar med det som jag måste gå på, besöken mina.

Att han älskar mig helt och fullt får jag dagligen många gånger höra.

Bara och tacka och ta emot, ja vad annat kan jag göra.

Älska honom tillbaka? Ja, det gör jag, från mitt hjärta, själ och kropp,

så för oss på ålderdomens höst, det känns som om det finns hopp.

Jag ser fram emot att med min kära Mysing få leva och bara vara

Kanske någon gång vi med vår bil eller med statens tåg kan fara

ut på en resa  och se andra platser, orter och även länder.

Men ingen av oss vet vad som oss i framtiden händer.

Huvudsaken är att det även framöver får vara vi.

Ja, bättre och mysigare än med min Mysing, kan det inte bli.

Idag, för 14 år sedan förlovade vi oss,  ”Mysingen och Gosan”. Det var något som jag inte trodde var möjligt, eller skulle ske.

Min förra man avled 2004 och det blev ett tomrum som är svårt att förklara. Vi hade levt ihop i 35 år, upplevt mycket tillsammans, både på ont och gott. Man svetsas ihop, på något sätt. Så chocken blev stor, då min andra hälft inte längre fanns.  

Men, som på beställning, ramlar en annan man in i mitt liv. Klart att jag blev smått chockad. Så går det väl inte till i verkliga livet? Men, efter det fjärde frieriet, så sa jag ja.  Och, nu har vi varit förlovade i fjorton år och av dem gifta i snart elva.

Jag är ett levande bevis på att kärleken kan dyka upp flera gånger och även långt upp i ålder. Många som blir änkor kan inte tänka sig någon annan man. Men, jag tänkte inte, det bara blev.

Jo visst, vi är olika, som natt och dag, men kompromissar, tjafsar, och är vänner igen.

Det låter krasst att säga det, men hur skulle jag ha klarat mig utan min man?  Undrar om inte Gud som ser och vet allt, fixade även detta till mig.

Denna bild är tagen ett år efter vår förlovning, hemma hos oss.

Här blev vi fotade på en promenad, vid Råstasjön. Bilden är tagen två år efter vår förlovning, alltså 2009.

Här, bara för några år sedan. Uppmaningen försöker vi efterleva, fast det kanske inte syns på bilden.

...bryr er om hur jag har det.

Jag har fått pausa här och inget att göra åt.

Mår inte så bra, jobbigt att sitta vid datorn och koncentrera mig. Har ingen bärbar.

Tack för alla kommentarer och vänliga, omtänksamma ord.

Återkommer, snart förhoppningsvis.

Tack också till er som har sänt mig julkort och nyårshälsningar.

Nu har vi fått lite kyligare väder och även lite snö har dalat ner.

Från vårt vardagsrumsfönster kan vi se att det har snöat.

Inte så mycket, men det lyser vitt och fint ner mot Tornparken.

Barnen har roat sig, men jag vet inte riktigt hur de har lyckats åstadkomma denna fina snögubbe.

I morse var det endast på nollan, men det var lite småhalt, inte sandat och ostadig är bara förnamnet på hur jag kände mig. Men, vi var ute en stund och fick lite ny syre i lungorna.

Ett nytt år har börjat, har varat en hel vecka redan. Några nyårslöften har jag inte givit mig själv, men jag har börjat det nya året med TV-gympa. Jag har två gamla band där jag har spelat in gymnastiksprogram, för äldre personer, spelade in det på 1990-talet så nu kan det vara dags att sätta fart. Det låter hurtigt men ni skulle se mig då jag försöker släpa mig fram och göra dessa rörelser. Det sägs att trägen vinner. Jaja, är inte så säker på det, men jag ska nu under det nya året försöka att följa rörelseprogrammet och så gott som jag förmår, "skutta" till musiken.

Vill delge er några tankar som ”det nya året” tänker.

Jag är det nya året.  

Jag är en blank, oförstörd sida i din Livets bok. Jag är din nästa möjlighet i konsten att leva.

Jag är ditt tillfälle att praktisera vad du har lärt dig om livet under de senaste tolv månaderna.

Allt du sökte utan att finna, finns dolt i mig och väntar på att du ska leta efter det med större beslutsamhet.

Allt det du försökte göra utan att lyckas, är mitt, att ge dig när du har färre motstridiga önskemål.

Allt du drömde om men inte vågade göra, allt du hoppades på men inte nådde, all tro du önskade att du hade men inte riktigt kände, allt detta slumrar lätt i mig och väntar bara på att väckas av din vilja.

Jag är din chans att förnya ditt förbund med Honom som säger: ”Se, jag gör allting nytt.”

Jag är det nya året.

En gammal psalm skulle jag vilja sjunga för er:

För det år vi nu fått börja, jag åt Gud mig anförtror.

Som en fader vill han sörja, för sitt folk i huldhet stor.

Han som föder varje sparv. Glömmer ej sitt barn, sitt arv.

Vad som timligt är skall fara, Herrens godhet icke så.

Evigt skall Hans trohet vara. Evigt skall Hans ord bestå.

Vad som viker, vad som far. Gud förbliver den Han var.

Jag vill börja, jag vill sluta i min Faders dyra namn.

Högsta lyckan jag kan njuta, är att vila i Hans famn.

Har jag funnit fäste där, trygg i liv och död jag är.

Nyårshelgen, den kom och gick, rätt så obemärkt. Om jag nu inte ska nämna alla de smällar, raketer och sådant som förstörde lugnet och friden.

Vi hade, för första gången någonsin, beställt hem en nyårssupé ifrån den restaurang som Mysingens ena loge anlitar. Det var dyrt, mycket dyrt, men gott. Vi har ju sparat pengar, de som vi annars skulle ha använt till resor detta år, så vi hade råd att kosta på oss lite extra.

Något litet till bubblet: Tunnbrödsrulle fylld med rensteksmousse toppat med sikrom.

Förrätt: Hummersoppa smaksatt med cognac och en skaldjurssallad.

Varmrätt: Grillade oxfilémedaljonger med västerbottenkroketter, rödvinssky och ankleversmör.

Dessert: Chokladtårta med hallonsås och hackade nötter.

Vickning: Pytt i panna.

Vi hade beställt en extra portion så vi åkte till Farsta till min äldsta bror med en kasse mat också. Han blev verkligen överraskad och glad.

Detta år lyssnade vi på radions P1 vid midnatt, istället för TV.

I mer än 50 år har Sveriges Domkyrkor ringt in det nya året. 15 minuters långt program som leds av Christofer Murray och varje Domkyrka får en egen presentation.

I år tillkom 2 Domkyrkor. Mariestads vid Vänern och Katolska Domkyrkan i Stockholm.  Jag tror att Sverige har 15 stycken Domkyrkor. Så det var många olika klockors klang vi fick lyssna till. Otroligt mäktigt.

På Nyårsdagen kunde vi lyssna till Nyårskonsert från Wien,  Gyllene Salen i Musikverein. Vackert och imponerande.

Det var utan publik på grund av corona pandemin.

Orkestern leddes för sjätte gången av Riccardo Muti, men han har arbetat med filharmonikerna i snart 50 år.

Nu har vi ett nytt år framför oss. Förhoppningen är att det ska bli bättre än 2020, men det är något som vi inte vet. Men, det vi kan är, att så mycket som på oss ankommer,  göra det rätta.

Ibland så känns det som

om livet helt står still.

Och just det man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag,

så vilsen och så feg.

Så känns det till den dag

man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv.

Och plötligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.