Återigen en natt som har varit fylld av jobbiga drömmar, vakenhet och oro. Undrar vad det kan bero på?

Ett svar kan vara att mitt oroliga hjärta flimrar av förmaksflimret. Ett annat kan vara att jag oroar mig för dessa tandbehandlingar som ligger framför. En tredje orsak kan vara att mina mediciner ger mig många obehagliga drömmar. I natt till exempel så drömde jag att någon tryckte ner mig emot en badkarskant så att jag inte fick luft. Jag försökte ropa till personen i fråga, men det kom inte fram något ljud.

Jag vet att jag sa: "Jag har en pacemaker inopererad och den trycks ihop, jag kan inte andas". Så skrek jag och vaknade. Vad nu pacemakern hade med andningen att göra, förstår jag inte.

I dag har mysingen mycket att göra. Han har redan, för 45 minuter sedan vandrat ner till SPF lokalen för att göra i ordning medlemsbladet, tillsammans med andra ur styrelsen. Sedan kommer han hem och fixar med våra två "grupper tidningar" som vi ska ut med. Därefter ger han sig iväg och delar ut dom. Han får gå utan mig, denna gång också. Skönt att han är ung och stark. Han säger titt som tätt att han håller på att bli gammal men det stämmer inte. Jo, på pappret kanske, men i verkligheten är han inte 77 år.

Sedan ska han till tandhyginisten och därefter hem för lunch. Efter det måste vi gå igenom materialet som han har gjort i ordning för en musikstund på SPF i början av mars. Han kommer att visa filmsnuttar och spela musik av en känd estradör.

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.

Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Jag blir lite smålycklig, då jag ser ett hjärta, då vi är ute på promenad.

Var rädda om era hjärtan.

I går kväll såg vi polis och brandbilar i Tornparken, som ligger precis där vi bor. Såg också att det bolmade rök så vi tänkte att nu har några busungar satt eld på lekparken. Det finns ju en hel del trägrejer där.

Men i morse då vi gick förbi där såg vi detta. En papperskorg som har brunnit. Trodde först att det var någon som hade slängt ner en cigarett och att den hade orsakat branden.

 
Så såg vi dessa smällare. Det fanns flera stycken och då kanske det var barn eller ungdomar som hade lekt lite, tänkte vi.

Så här ser papperskorgen ut, om den inte har brunnit. Denna står framför Centrumkyrkan.

Vi såg också på vår promenad i tidiga ottan, en tjej som satte upp nya lampor i rondellen. Den högsta lampan, då var hon långt uppe i luften, men det tog jag ingen bild av.  Detta var nog inget "tjejgöra" förr i tiden.

Ett hjärta hade bildats av vattendroppar. Fanns precis vid rondellen.

Nu ska vi ta bilen och åka en sväng. En del inköp måste göras, bland annat, i affärer som inte finns här i vår lilla stad. Hoppas att vi alla får en finfin dag. Vädret här är soligt och 6 grader varmt. Metrologiska våren är här, enligt vad de sa på radion i morse.

Svensken vill sitta i fullständig trygghet

i biografsalongen eller vid sin TV och

se på häftiga actionsfilmer. En märklig

kombination av spänning och trygghet.

Morgonpromenader gör Mysingen och mig gott. Vi försöker, om vi är friska att gå ut en sväng före frukost .

Det är speciellt trevligt att gå ut tidiga lördag- eller söndagsmornar. Lugnt och fridfullt, inte någon trängsel och inte många fordon.

Söndagsmorgonen gick vi, som vi ofta gör, en promenad genom Tornparken, kommer förbi Centrumkyrkan och ner till Sturegatan. Det var inte många ute, någon enstaka vandrare skyndade till T-banan och någon hundägare såg vi.

Men, rätt som det var kommer en ung tjej halvspringade emot oss.

”Får jag kanske fråga Er om något”, sa hon på knagglig svenska.

”Javisst”, sa jag och trodde att hon inte hittade någon adress som hon skulle till. Hon hade nämligen telefonen i högsta hugg framför sig, så mina ögon drogs till den.

"Nej, jag vill bara prata. Det är en mystisk man där framme,  som förföljer mig, känner mig rädd".

Då såg jag honom, han sneddade över gatan med raska steg och låsades inte se oss. Tjejen gick med oss några steg och sedan tackade hon så mycket för hjälpen och fortsatte gatan fram. Hon gick tillbaka samma väg som hon kom, så troligen hade hon inte vågat gå ensam längre, för mannens skull, utan vände för att be oss om hjälp. I slutet på gatan såg vi att hon slank in i en port och då vi efter en stund kom fram dit så stod hon därinne och vinkade och log så glatt emot oss.

Vi kände oss nöjda över att ha fått vara någon medmänniska till lite hjälp. I mitt inre tackade jag Gud och tänkte: "Vilken tur för tjejen att vi tog denna väg, denna gång, så att vi kunde bistå henne. Man vet aldrig hur det hade gått annars. Det finns så många skumma typer i vår värld".

Räkna inte åren, men räkna välsignelsens mängd.

Räkna inte åren, men löftena Herren dig gav.

Räkna inte åren, men räkna med ledning och råd.

Vi gick förbi dessa snödroppar. Dom ser lika glada ut, utan snö.

Skatan har byggt och byggt och har nu fått ett stort fint slott. Detta stora skatbo finns bara ett 50-tal meter ifrån där vi bor, så bilden tog jag på vägen hem.

Hoppas att ni alla mina bloggvänner får en bra dag.

I förrgår hade jag en tid hos en tandläkare som jag hade fått namn och telefon nummer till,  från några vänner vi känner som regelbundet går till honom. De sa att han var snäll och lyhörd.

Så orolig jag var innan jag skulle iväg. Joo, han var mycket vänlig och lättsam att prata med. Jag hade inga hål, men däremot så var mina tänder i uruselt skick och det visste jag ju, eftersom det har börjat att lossna bitar på flera av tänderna.

Tandläkaren gjorde en stor undersökning, eftersom jag inte hade varit på flera år så var det säkert bra.

Kontentan av det hela blev så här.  Många av mina tänder med amalgam fyllningar som gjordes på mig på 1950-talet är inte så bra längre utan tänderna går sönder. På ena sidan har jag varit tvungen att ta bort flera tänder för många år sedan och på andra sidan är det flera tänder som inte kommer att hålla så länge till, de flesta vad jag kan förstå. Så om inte alltför lång tid så kanske jag inte har något som jag kan tugga med, menade han.

Samt att han sa att jag har varit så rädd för behöva gå till tandläkare så jag har borstat mina tänder alldeles för hårt, vilket också har blivit fel. Borstat och borstat, för att det inte skulle gå hål.

Vad som måste göras? Mycket! Det skulle kosta över 57.000:- och jag skulle få betala 22.000:-

Jag frågade honom vad han skulle ha gjort i min situation. Lagat och fixat. Men, det är klart, han säljer den tjänsten så dum vore han väl om han skulle säga något annat.

Vi får se. Jag har fortfarande hosta så jag sköt upp nästa besök i cirka två veckor.

Jag frågade honom om det var lönt att göra så på en 78-åring, men han sa att ålder var bara en siffra. Ska han som är ung säga. Jo visst är det siffror, men det går inte att komma ifrån att jag är lite för ålderstigen för att göra dessa ingrepp i munnen.

I morse tog vi en halvtimmes runda ungefär och det småregnade och blåste. Kanske inte det bästa vädret för mig att gå ut i. Jag har fortfarande en envis hosta, plus av och till ont i ena örat, men hörseln är tillbaka.

Några av balkongerna på "Pizzahusen" vid Tuletorget har fortfarande ljusslingor. Piggar upp, tycker jag. Fick något annat att tänka på i alla fall, istället för besvärliga tandläkarbesök och dyra kostnader.

När jag var ung trodde jag att pengar

var det viktigaste i livet. Nu, när jag är

gammal vet jag att det är så.

Vilken hård blåst, helt otroligt. Ändå har vi inte det så besvärligt som i södra delen av landet. Skönt att jag inte ska med på någon båt eller färja. Det skulle inte vara något nöje, kan jag tänka mig. Hört på radion i dag på morgonen, att många har ingen ström och en hel del träd har rasat, här i Stockholms området.

Om ni undrar. Jag är feberfri, har varit ute i friska luften, två korta promenader, i helgen.

Har också ringt och beställt tid hos en tandläkare. Jag sa att jag kanske kommer att ringa återbud om inte förkylningen släpper. Har fortfarande hosta och snuva så kanske, vem vet. Han sa att det gick bra om jag ringde 24 timmar innan. Nu återstår att se om denna tandläkare ”passar” mig. Hoppas.

Hjärtat har sina skäl,

som förnuftet inte fattar.

Har ni sett? En av mina orkidéer har blommat om, fast ”neråt”. Men ändå, det är första gången som jag har haft en orkidé som har blommat igen.

Denna är också en märklig sak. En amaryllis som vi köpte i början av december, har nu i början av februari blommat om, för tredje gången.

Jag har en stor motvilja mot att gå till tandläkare och har haft det i många år.

Jag tror att det började då jag var liten och hade mycket dåliga tänder så jag fick laga och rotfylla många av dom då jag var barn. Den skräcken sitter i än, det gjorde ont och jag var rädd. Kommer ihåg en gång att min pappa följde med mig och jag ville så gärna visa mig tapper inför honom.

Så blev jag vuxen, gick inte till någon tandläkare på många år. Efter en lång tid fick jag ont och blev tvungen, han lagade och så var det samma visa igen. Vägrade att gå på återbesök.

Kanske har det gjort sitt till att tandäkarna genom åren inte har vetat om, att jag har behövt mera bedövningsmedel för att jag är rödhårig, vem vet. Nu kan de ju läsa det på nätet om de inte tror mig. Men, sak samma, hos mig är skadan redan skedd.

Det blev som det blev. Många hål, många problem, men så kom jag till en "snäll" tandläkare och några år gick det bra.

För att göra en lång historia kort så har jag haft en tandläkare här i vår stad som jag har kunnat gå till. Han kände till mig och mina problem, visste att jag behövde mer bedövning än andra, att jag inte kunde ligga i horisontal läge utan att kristallsjukan gav sig till känna och att jag får kväljningskänslor om det rotas långt inne i mun. Samt att jag har pacemaker och äter blodförtunnande medicin.

Nu har "min" tandläkare slutat  och jag tappade en bit av en tand för flera månader sedan. Har inte vågat söka någon ny tandläkare. I förra veckan lossnade en ny bit av en annan tand så nu är det panik. Det är på två olika sidor i munnen, så var ska jag tugga?

Om livet ger dig regn.

Hoppa i vattenpölarna.

Lätt att säga.  Men, rödhårig är hon, glasögon har hon, fräknig är hon och med hjärtat i halsgropen.

...som jag skulle vilja få svar på men inte får.

Varför tar det så lång tid nu för tiden innan en influensa eller förkylning försvinner för mig?

Jag har skött mig bra. Varit inomhus väldigt länge, inte varit utanför dörren, legat till sängs då jag inte orkat, men annars varit uppe och rört mig. Nu vet jag inte hur febern är, men känner mig kanske lite bättre. Igår morse tog jag tempen innan jag gick upp och då var den 38 grader.

Varför känner jag mig så mycket mera "sjuk" och orkeslös nu då jag drabbas, än förr?

Vet att då jag förvärvsarbetade så kunde jag gå till jobbet med förkylning och klarade det bra. Utom att jag kanske smittade andra. Men, eftersom det var arbetskamrater som ville jag skulle komma, så gjorde jag det. Kände mig kanske behövd.

Nu till något helt annat som det så vacket heter.

Idag är det den Internationella Tvillingdagen. Grattis till alla tvillingar. Det sägs att det inte föds så många tvillingar, men jag har haft förmånen att känna flera par under mina levnadsår.

Mina två yngsta syskon är tvillingar, nu är de 71 år gamla. Jag kommer ihåg då de föddes, jag var 7 år då och min äldsta syster sa: "Vi har fått två syskon, men troligen är det bara en som överlever, den ene är så klen och liten".  Men undret skedde, efter månader på sjukhuset kom även den andre tvillingen hem.

För mig var det något stort att det skulle vara två små barn, hade aldrig hört talas om något sådant. Tänker på dom lite extra idag.

Tänker också på en kär bloggvän Preciosa, som inte längre har sin tvillingsyster med sig på livets vandring. Vi kan inte föreställa oss hur det måste kännas.

Läste något intressant om tvillingar:

En tvilling har generellt bättre betyg i nionde klass, än en icke-tvilling.

De är mindre våldsbenägna.

Mer empatiska.

Förbarma Dig Herre

över våra händer, att de kan smeka,

värma. läka, lyfta och bära.