Några tankar som jag hittade häromdagen. Tror att det är rätt så ålderstiget, stämde kanske mer förr, vad vet jag, förhoppningsvis är det så.

Jag säger bara en sak: Tack gode Gud för karlar.

Kvinnor är tråkiga, alltid ska dom städa, laga mat och ta hand om barnen. Inte kan dom sitta stilla en sekund.

Nej, tacka vet jag karlar. Dom kan det här med avkoppling. Dom kommer hem från jobbet, kastar sig i soffan och rör inte ett finger förrän sporten på TV börjar.

Kvinnor är trångsynta. Dom bryr sig bara om bagateller, var man ska bo, lägenhet eller villa, hur många barn man ska ha.
Tacka vet jag karlar, dom engagerar sig i de stora frågorna. Kommer Sverige med i fotbolls-VM? Vinner Edberg Stockholm Open?

Kvinnor är oförståndiga. Dom inser inte att man är sjuk när man har trettionio graders feber, nej, dom ska upp i alla fall och laga frukost och se till att barnen kommer till dagis och skola.
Tacka vet jag karlar. Dom hostar en gång och ligger sedan däckade i sängen en vecka och blir ompysslade.

Kvinnor är oekonomiska. Dom kan inte handskas med pengar, dom sätter in dem på banken, köper kläder och mat till familjen eller nya gardiner. 
Tacka vet jag karlar. Dom tar pengarna och går ut och roar sig med grabbarna eller köper en radiostyrd bil.

Kvinnor inser inte sin begränsning. Först går dom ut och jobbar i åtta timmar, sen går dom hem och jobbar åtta timmar till. Och sen ska dom leka med barnen och hinna vara vackra och kanske sova en stund också. 
Tacka vet jag karlar. Dom vet vad dom kan och låter bli saker dom inte klarar av. Som att fälla ner toalettringen, plocka bort ALLA saker från bordet efter middagen, eller torka av det.

Vilken tur att vi kvinnor är så bra på att uppfostra våra söner till karlar!

Ett hjärta som jag såg på diskbänken, då jag skulle torka av den. Tillägnas alla män som har hjärtat på rätta stället, som det så fint heter.

Snön har kommit. En bild ifrån vår balkong.

Sundbybergs grundare: Anders Petter Löfström, har fått lite med snö på huvudet. Tog bilden i morse.

Även denna bild tog jag vid vår morgonrunda. Den blev inte så lång, över parken och bitvis här var det lite halt, annars hade kommunen skött sig bra.

Trevlig lördag.

I dag bara regn hos mig, blir bättre sedan framåt dagen enligt prognoserna. Vi tog inte någon morgonrunda i morse, för blött och vi ska iväg och träna julsånger till glöggträffen på SPF, nu på förmiddagen.

Men härom dagen, i tidiga ottan gick vi faktiskt runt Lötsjön. Det kändes så bra, helt underbart för det var så längesedan som det inträffade. Det tog visserligen sin modiga tid, eller nästan en och en halv timme, men runt kom vi.

Det var så tidigt på morgonen så det hade inte ljusnat, men rådjuren stod och lyste så fint, på en av öarna.

Även svanfamiljen lyste upp på sjön.

Här en bild ifrån andra sidan sjön och lite närmare.

Sjöfåglarna hade vaknat, nästan, försökte få i sig lite frukost. Jag tror att det är Kanadagäss och gräsänder. Den lilla vita anden är ett mysterium. Det finns många sjöfåglar i Lötsjön och det finns många olika växter runt sjön.

Nu är det ett naturreservat. Jag kanske ska göra ett eget litet inlägg om vad som finns på denna fina plats.

Denna resväska låg slängd någonstans och jag förstår inte varför. En fin gammal väska. Någon kanske skulle ut och resa men ångrade sig. Det blir alltid en massa frågor i mitt fantasirika huvud, då saker ligger på "fel" plats.

Gröna stugan har satt upp sina julgranar. Här syns den ena. Detta är ett mycket populärt fikaställe, eller matställe, vilket som passar bäst. Jag har varit här flera gånger. Allt ifrån fester, enskilda kaffestunder till begravnings samkväm.

Nu har vi nått nästan "slutet" på Lötsjön och är på väg hem. Det har börjat att ljusna.

Sjöfåglarna verkar ha ätit nästan klart.

Nu ska vi strax iväg och sjunga. Ha en finfin dag.

Novembergrått och blåsigt, det var ungefär mitt intryck av vädret ute i morse. Vi kunde vandra en dryg timme, innan mysingen ville in för frukost och kaffe och då följde jag med naturligtvis, det kändes dags. 

Annars, det är  lugnt och mysigt att vandra ut i tidiga morgontimman, en lördag eller söndagsmorgon. Inte mycket med bilar och människor, nästan alla verka att sova.

Det var som jag sa till mysingen häromdagen då vi åkte in till stan för att besöka min läkare:

"Hur kan det finnas så mycket med människor ute  så här mitt på dagen, en vanlig vardag. Är de inte på sina jobb"?

Bussen mot Radiohuset var fullsatt men jag fick en sittplats och var nöjd. Inte lätt att stå och hålla sig i någon stropp eller något annat, då bussen bromsar eller tar kurvor. Mysingen sa till mig innan vi steg på bussen:
"Se nu till att trycka på den blåa knappen så att chauffören kan sänka bussen så att du kan kliva av säkert och tryggt".

Tror ni att jag vågade, nej då, men mysingen tryckte, men det blev ingen indikation på att knappen fungerade, så mysingen blev, med rätta kan jag tycka, lite frustrerad.

"Den verkar inte fungera", sa en tjej till mysingen, "men var inte orolig vi hjälper dig ut". Oj, tänkte jag, där försvann min hjälp, omhändertagen av tjejer i sina bästa år. Jag vågade inte titta på hur flickorna skulle bära sig åt för att hjälpa mysingen att komma av bussen. Men då jag kom till dörren och skulle kliva av, var de snälla hjälpredorna borta och mysingen stod beredd att ta mig i hand så att jag inte skulle "ramla" av bussen.  Ni ska veta att det var i alla fall två stycken som fick sig ett gott skratt. Jag och mysingen.

Vi gick förbi NK och såg alla barn som beundrade julskyltningen. Det ville jag också göra.

Så vi gick tvärs över gatan och skulle beundra skyltningen. Men så besviken jag blev.

Det var rymden som stod i centrum. 50 år sedan som människan för första gången reste till månen, skulle tydligen firas. Jag är så barnslig så jag vill ha tomtar, julgran och juldekorationer. Men, barnen kanske tyckte att detta var vackert, vet ej, kanske spännande.

I Kungsträdgården var det ljust och fint.

Likaså på Sergels Torg.

Höghuset längst bort, där har jag min hjärtläkare, men det var inte till honom vi var till denna gång.

Annorlunda småbil, eller vad det är, såg vi flera stycken av ute på stan. Undrar om detta är dagens "budbilar"? Då jag var yngre, så fanns det cykelbud. Tiden har gått framåt och förbi mig, kan jag tycka ibland. Nu behöver de inte jobba för att ta sig framåt. Tak över huvudet också. Häftig färg.

plus 5 grader, mulet och grått. Så var vädret i morse och det håller säkert i sig hela dagen. Bättre än de två föregående dagarna med duggregn och blåst. Så jag är nöjd.

Helgen har varit bra. Tänk att jag kan må så bra emellanåt och kan trivas så bra med livet. Alla har det inte lika bra.

Pratade med min väninna i går, hon som är snart 92 år och då blir jag beklämd. Hon börjar bli dement och vet inte att hon bor hemma hos sig, där hon har bott en massa år, hon tror att hon är någon annanstans. Men hon blir så tacksam och glad då jag ringer och ännu så länge känner hon igen mig. Fyra av mina närstående är stundtals och bitvis borta i sina tankar och närminnet finns inte längre. Det gör mig nedstämd.  Det är inte mycket jag kan göra i dessa situationer, mer än att finnas till om jag behövs.

Älskar du livet?

Förslösa då inte tiden,

för det är den livet består av.

Jag njuter av våra morgonpromenader, då vi kan ta dom. Nu kanske det inte är så roligt att gå här på alla ställen, de bygger och ändrar.

Här har de en liten förklaring, kommunen, hoppas att den stämmer.

Kommunen har börjat med att gräva upp och ändra både här och där. Så det är många ställen här omkring som övergångsställena är borta, tillfälligtvis, men se så fiffigt. De har ritat nya, bra gjort tycker jag.

Mer eller mindre jämna.

Många gröna, men som här vita.

De har verkligen försökt att efterlikna dom vanliga.

Här räckte tydligen inte färgen till, helt och fullt.

Detta var ju upplysande förstås.

Vad jag har sett och förstått är det nya, fina och breda cykelbanor som ska anläggas.

Hoppas att vi alla får en finfin ny vecka.

Några tänkvärda ord av Mark Twain:

För att ha verklig behållning av glädjen

behöver man någon att dela den med.

Så sant som det är sagt.

Nu äntligen har jag varit och tagit mina blodprover. Det har blivit så konstigt och svårt men allt beror ju på att jag inte klarade av vår vårdcentral här, där det inte fanns tider och ingen uppföljning. Min hjärtläkare har ett laboratorium och min andra läkare ett annat. Han hade bytt lokal och då även där man skulle ta blodprover, och jag visste inte det, därav strulet.

Så jag fick åka in till storstaden till S:t Görans sjukhus.

Skulle ha åkt i onsdags men då skulle vi sjunga på förmiddagen så tiden räckte inte till och torsdagen skulle de komma ifrån vår hyresvärld och sätta in en nyckeltub i dörren, mellan 7-16. Ni hör väl, hela dagen blir ju låst, går ju inte att planera förrän de har varit här. Vi måste ju låsa upp för dom och mysingen följer ju med mig på mina ”sjukbesök”, eller ”friskbesök” får det heta istället.

Så, vi fick åka idag istället. Hoppas att det räcker med den marginalen. En vecka innan, heter det, men 6 dagar borde väl räcka. Håller tummarna.

Idag kunde vi ta tunnelbana och det är lättare för mig. Banan direkt till Stadshagen och gå därifrån. Till Solna åkte vi buss och det är inte lätt för mig nu för tiden. Är jag inte beredd, eller har hunnit sätta mig, kan jag stå på näsan då chauffören startar bussen igen. Jag är så ostadig. Det har faktiskt hänt och det gjorde ont plus att jag inte kunde komma upp igen utan hjälp. Då var det medpassagerare som ryckte in och hjälpte mig.

Att gå av en buss ställer också till bekymmer för mig nu, på grund av höften. Men mysingen kom på att man kunde trycka på en blå knapp, då sänkte chauffören bussen och det var bara att kliva av. Tack för den finessen.

Blev detta ett klagande inlägg? Det var i så fall inte meningen, ville bara tala om hur jag känner det. Jag är så tacksam att jag få leva och finnas till och att jag har mysingen.

Vår almanacka som hänger i köket, som varje månad har fina bilder ritade av Kersten Svensson och några tänkvärda ord på vägen. Almanackan heter "Ro för själen", och nu är det snart dags att beställa en för år 2020.

I går morse var jag till Solna för att, på ett laboratorium där, ta några rör blod, fastande, därför åkte vi tidigt, före frukost. Jag kan ju inte äta frukost allt för sent, måste ju ta mina 8 morgontabletter, någorlunda samma tid, varje morgon.

Då jag kom dit fanns det ingen beställning på datorn om provtagning på mig. Så jag slapp lämna 5 rör blod. Nja, det var ju inte så roligt att vara ute i ”ogjort väder”. Fick åka hem igen och försöka få tag i min läkare.  Ja, det gick, efter ett tag, ni vet hur det kan vara att försöka få tag i doktorer. Men i alla fall, han hade bytt laboratorium,  så jag får göra om proceduren i morgon bitti. 

Då jag kom till Solna kom jag ihåg en sann episod som Mysingen berättade för mig häromdagen.

Det tilldrog sig på den tiden då Mysingen hade en egen firma och var ute på ett av sina uppdrag med bilen. I slutet på 70-talet eller i början av 80-talet, han var inte så säker.

Vid Västberga såg han en ung tjej stå vid vägkanten och lifta. Han stannade sin bil för att ta upp henne, eftersom hon var ung, hade schalett på huvudet och en spånkorg på armen. Det lyste lång väg att hon var från ”landet” och han tyckte synd om henne.

Han öppnade bildörren och hon frågade:

”Hur kommer jag till Solna, jag är från landet så jag hittar inte här”?

”Hoppa in”, sa mysingen, ”så kör jag dig dit, om du talar om adressen”. Han tänkte nämligen att det kunde vara farligt för en sådan ung tjej att vara ute på vägarna så där, så jag får ta den omvägen.

”Jag ska hälsa på min bror i Solna, men hittar inte dit”.

”Förstår du inte att det går ej an att du står och liftar så här, du kan råka illa ut, det var tur för dig att det var jag som stannade, det kan ju vara vilken oärlig person som helst som kunde ha tagit upp dig”, sa mysingen, ” det är ju livsfarligt”.

”Ingen fara”, sa tjejen, ”det var ju du som stannade”.

Snart dags för oss att gå till sånggruppen och träna sångrösten lite och umgås.

Snön kom igår. Lite, men det var några snöflingor i luften och idag har det också kommit några korn. Det är så vackert och trevligt, om det inte blir halt förstås. Hörde om en hel del olyckor i Stockholmsområdet igår. På E18, inte så långt ifrån oss, så var det många bilar som hade kört in i varandra.

Enstaka snöflingor, svåra att fånga på bild och de stannar inte kvar på marken.

Men fortfarande finns det rönnbär kvar på trädet.

Svaren på frågorna i förra inlägget kommer här.

Den första fotbollsmatchen gick av stapeln på Heden i Göteborg 1892. Den stod mellan Örgryte och Lyckans Soldater och Örgryte vann med 1-0.

Det andra minnesmärket. Då Svenska Fotbollförbundet bildades 1904. Det skedde på GCI, som då låg på nedre Norrmalm, där Sergels Torg nu ligger. Men, då den ursprungliga "platsen" ej finns kvar så placerades minnesmärket, vid 100-års firandet, på närmast tillgängliga hus, som är det femte Hötorgshuset på Sergels Torg, i Stockholm.

Onödigt vetande kallas väl detta, men eftersom jag och mysingen ibland på våra utflykter ser något som vi fotar, så vill jag gärna ta reda på lite om bakgrunderna.

Ditte och Preciosa hade rätt om Heden och Göteborg. Ditte hade dessutom rätt då det gällde GCI , men ej Kungsholmen, vad jag kan förstå.

En liten söt och sann barnhistoria.

Fredrik pallar äpplen i en grannes trädgård och blir tagen på bar gärning av ägaren.

"Du kunde väl ha frågat först, så hade du gärna fått ta. Vad tror du din pappa säger när han får veta detta? Han vill inte att du ska stjäla. Kom ihåg hädanefter att Gud alltid ser dig"!

"Ja, det vet jag, men Han skvallrar inte".

Nu har vi fått några minusgrader, inte så många och inte dagtid. Bilrutor måste skrapas och en del halkolyckor händer. Här utanför oss har de sandat trottoarerna och det är toppen.

Jag mår rätt så bra och är glad och tacksam över det. Min hjärtläkare som jag besökte i veckan sa att han tyckte att jag såg pigg och frisk ut.  Då behöver han ju inte tjäna pengar på mig, bra så. Men jag är glad och tacksam att jag har möjlighet att besöka honom och att han som är hjärtspecialist, håller någorlunda koll på mig. Pacemaker batteriet skulle räcka drygt ett år till, sa han också. Känns si så där, att behöva operera mig igen. Men tvunget.

Andra som håller koll på mig är mina skyddsänglar, vilket jag är oerhört tacksam för. Mysingen sa häromdagen.

”Dina skyddsänglar verkar att vaka över dig i treskift”.

Troligtvis hade det hänt någonting, kommer inte ihåg vad och min mysing blev glad över att allt gick så bra.

Jo, nu kommer jag ihåg. Jag slog armarna om min mysing för att ge honom en kram, precis då han står och skär upp något på en skärbräda. Han hade en stor nyslipad kniv i handen. Kanske var det nära att jag hade skurit mig.

Det påminner mig om en känd liten sång.

Glöm inte bort att änglarna finns,

att dom är här för att se hur du har det.

Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns!

Är det någon som kan gissa var denna bild är tagen. "Stenen vill markera 100-årsdagen av den första fotbollsmatchen i Sverige, här på heden år 1892", står det bland annat.

Eller denna?  På den här platsen hölls 1904 ett möte där deltagare från hela landet, beslöt att bilda Svenska Fotbollförbundet. De hör ihop dessa minnesmärken, på något sätt, men finns inte på samma plats.

Nu måste jag snart göra mig redo för besök av en väninna som fyller 66 år idag.  Vi ska bland annat ut och äta.

Grattis Ann-Sofi.