I går morse var jag till Solna för att, på ett laboratorium där, ta några rör blod, fastande, därför åkte vi tidigt, före frukost. Jag kan ju inte äta frukost allt för sent, måste ju ta mina 8 morgontabletter, någorlunda samma tid, varje morgon.

Då jag kom dit fanns det ingen beställning på datorn om provtagning på mig. Så jag slapp lämna 5 rör blod. Nja, det var ju inte så roligt att vara ute i ”ogjort väder”. Fick åka hem igen och försöka få tag i min läkare.  Ja, det gick, efter ett tag, ni vet hur det kan vara att försöka få tag i doktorer. Men i alla fall, han hade bytt laboratorium,  så jag får göra om proceduren i morgon bitti. 

Då jag kom till Solna kom jag ihåg en sann episod som Mysingen berättade för mig häromdagen.

Det tilldrog sig på den tiden då Mysingen hade en egen firma och var ute på ett av sina uppdrag med bilen. I slutet på 70-talet eller i början av 80-talet, han var inte så säker.

Vid Västberga såg han en ung tjej stå vid vägkanten och lifta. Han stannade sin bil för att ta upp henne, eftersom hon var ung, hade schalett på huvudet och en spånkorg på armen. Det lyste lång väg att hon var från ”landet” och han tyckte synd om henne.

Han öppnade bildörren och hon frågade:

”Hur kommer jag till Solna, jag är från landet så jag hittar inte här”?

”Hoppa in”, sa mysingen, ”så kör jag dig dit, om du talar om adressen”. Han tänkte nämligen att det kunde vara farligt för en sådan ung tjej att vara ute på vägarna så där, så jag får ta den omvägen.

”Jag ska hälsa på min bror i Solna, men hittar inte dit”.

”Förstår du inte att det går ej an att du står och liftar så här, du kan råka illa ut, det var tur för dig att det var jag som stannade, det kan ju vara vilken oärlig person som helst som kunde ha tagit upp dig”, sa mysingen, ” det är ju livsfarligt”.

”Ingen fara”, sa tjejen, ”det var ju du som stannade”.

Snart dags för oss att gå till sånggruppen och träna sångrösten lite och umgås.