Den dagen då Mysingen fyllde 80 år bjöd jag honom på en resa till Trosa med övernattning. Jag fick också följa med, det var en del av presenten.

Detta utspann sig i början av juni, cirka en vecka innan han blev akut sjuk.

Vi åkte som vanligt gamla, fina vägar, så vi fick se mycket. Vi åkte bland annat med Ekeröfärjan och den hade jag åkt med förut.

Men  färjan över Skanssundsleden hade jag inte åkt med förr. Färjan går mellan Hörningsnäs på Södertörn och Mörkö. 330 meter långt och det tar cirka 3 minuter. Kort och snabbt.

Stannade till i Grödinge kyrka. En gammal fin kyrka i romansk stil som uppfördes på 1100-talet. Gotiska stjärnvalv bär upp taket. Under 1300-talet samt 1700-talet  gjordes det stora förändringar. Senast som kyrkan restaurerades var 1982.

Predikstolen från cirka 1600-talet, är en av de äldsta bevarade i Södermanland.

Då vi kom dit var klockan  cirka elva på en söndag och då passade vi på att besöka en gudstjänst också. Här ser det mycket tomt ut, men det var innan gudstjänsten hade börjat. Efteråt fick vi ett mycket trevligt samtal med prästen.

Då vi kom till Trosa tog vi in på Trosa Stadshotell,  som ligger mitt på torget och som blev hotell 1872.

Rolig spegel ovanför sängen. Där syns nästan hela rummet. Mysigt rum. Där fanns allt som vi behövde.

Det fanns mycket att se i Trosa. Jag har visserligen besökt den staden flera gånger men det är en liten trevlig stad som jag gärna återvänder till. Trosa ligger mellan Södertälje och Nyköping och har varit stad sedan 1300-talet.

Gamla fina hus, lugnt och skönt.

Detta är gamla polis- och brandstationen. Idag är byggnaden en restaurang.

Detta var förr Trosas Rådhus men är nu Turistcenter.

Kanske det stämde in, en gång i tiden, detta talesätt. Vem vet.

Trosaån som mynnar ut i Östersjön, låg stilla och rofylld.

En och annan båt låg intill stranden. Den här ser lite rolig ut. "Påklädd" för vila.

Att gå runt Trosa tar egentligen inte så lång tid, men det gör det i alla fall, för det finns så mycket att se.

"Trosa världens ände" sägs det. Varför? Ja, det finns lite olika förklaringar till det. En är att förr i tiden fanns det bara en väg att köra för att komma till Trosa, sen slutade vägen och det gick inte att köra längre utan man fick vända.

Resor är det bästa sättet

att utbilda sig på egen hand.

Alla svärmödrars dag, är det idag, bland annat.

Varför heter det svärmödrar? Ett märkligt och konstigt ord tycker jag. Det finns säkert en anledning och förklaring men jag kan tycka att ordet svärmor kan bytas ut mot makesmor eller frumor. Jo, jag vet, det är löjligt och låter kanske också så, men svärmor har en sådan dålig klang, något negativt har kommit in i det ordet av någon anledning. Ofta framställs svärmor som någon osympatisk person. Det gör inte svärfar, vad jag har hört.

”Jag har precis varit på en trevlig och efterlängtad tur”.

”Jaså, var har du då varit”?

”Jag lämnade min svärmor på flygplatsen”.

De flesta har säkert en fin relation till sin svärmor. Jag hann inte träffa min mysings mamma, men enligt honom så skulle jag ha gillat henne och hon mig.

Min förra mans mor tyckte i alla fall om mig. Nja, jag vet inte om det var mig som person eller om det var att hon tyckte att jag skulle vara bra för hennes son.

Jag kommer ihåg att då jag och min dåvarande kille, vi hade haft sällskap ett tag, vi bråkade och jag blev arg och flyttade ut ur lägenheten och sa att ”detta går inte, vi är för olika". Det dröjde bara en dag så kom hans mamma och ringde på dörren hos mig, hon ville prata.

Det gjorde hon verkligen. Hon grät och sa att jag inte fick överge hennes son för då skulle han gå under. Han hade haft ett sådant besvärligt liv och hade nu äntligen funnit tryggheten i mig och skulle inte klara av om jag lämnade honom.

Det där begrep jag inte för han hade ju varit gift 2 gånger förut och var 12 år äldre än mig. Jag tyckte inte att det stämde, att jag skulle kunna vara hans räddning. Jag en enkel "bonnjänta", aldrig varit utanför Sveriges gränser, pratade "norrländska", knappt svenska och så han då, kunde svenska, engelska, portugisiska, franska och tyska, spanska, intelligent, beläst, bott både i Portugal och Brasilien och var berest och världsvan. Men jag lovade att tänka på saken. Hon pratade också om att jag borde tänka på hans ena son Peter, som då var 4 år och som min förra man hade vårdnaden om och som skulle bli så bedrövad om jag försvann hur hans liv. Det gjorde jag tydligen, tänkte till, för jag flyttade hem till dom igen och gifte mig.

Min svärmor och jag kom bra överens och vi hade en god kontakt.

Unga människor talar om sina planer och gamla om sina minnen.

Medelålders talar mest om hur gott det är med husmanskost.

I morse plus 7 grader och som synes solen var på väg upp.

Nu har jag berättat om vår miniresa till Enköping i tre inlägg så jag förstår att ni vill vila er ifrån berättande om resor. Jag ska prata om en tur runt Lötsjön istället. Men vänta bara, jag har en resa till att berätta för er, den vi gjorde en vecka innan Mysingen insjuknade, den jag bjöd honom på till hans 80-årsdag. Den dag då han och jag blev lika gamla igen.

Nu var det då Lötsjön. Vi har inte på hela sommaren gått runt hela Lötsjön, orken har inte varit där, men igår morse så dök den upp.

”Ska vi försöka gå runt sjön?”  frågade jag Mysingen.

”Men det är ju kallt” tyckte han. Det stämde visserligen, bara 2 plusgrader så inte var det någon värme.  Men vi travade iväg i ottan.

Tulegatan låg nästan öde, tidigt på morgonen och det var nästan mörkt. Löven var lite förrädiska denna tid på dygnet.

Dimman låg över marken, men vid trädtopparna såg vi solen vakna till liv.

Även över vattnet syntes dimman. Änderna hade vaknat och syns där till höger.

Vid gröna stugan fick vi för första gången se den nya pergulan. De har byggt om där. Förut var det förråd, toaletter och bänkar, plus över alltsammans tak. Syns kanske som om det är tak här också, men det är bara bräder, med mellanrum.  Många vackra blommor hade de ofta där också förut, men inte nu.

Dessa bänkar som dom hade placerat där, var lite annorlunda, men det gick ju att ta igen sig ett tag om man ville. Nu ville inte vi det, för kallt.

Dessa rådjur var kvar, det gladde mig.

Solen började mer och mer komma upp och det kändes bra.

I och med att det var vindstilla, som syns på sjön, så frös vi inte så mycket. Jag frös bara om händerna och fötterna.

Ett hjärta i vår väg, med lite höstlöv på sig.

Det blev en promenad på cirka 3 kilometer och det gick bra, fast det tog tid, men det har vi.

En liten sann barnhistora som jag tänkte på då jag sparkade till ett äpple som låg på trottoaren häromdagen:

Fredrik pallar äpplen i en grannes trädgård och blir tagen på bar gärning av ägaren.

"Du kunde väl ha frågat först, så hade du gärna fått ta. Vad tror du din pappa säger när han får veta detta? Han vill inte att du ska stjäla. Kom ihåg hädanefter att Gud alltid ser dig.

"Ja, det vet jag, men han skvallrar inte".

… En gång om året, åk till en plats

där du aldrig har varit förut.

Jag tycker om dom orden. Jag kan ta dom bokstavligen, alltså ge mig iväg på en resa, en liten miniresa kanske, men bara detta att besöka ett ställe som jag aldrig besökt förut, nya intryck, nya vyer och inte minst kan det bli nya utmaningar. Vi människor mår bra av det och jag kan tycka att det känns bra, i den mån jag orkar, för att inte alldeles stagnera.

Eller jag kan resa i tankarna, minnena eller böckernas värld.

Jag är glad och tacksam att jag har Mysingen som också tycker om att se nya platser, det behöver inte vara så märkvärdigt, men något annat bara. Tack vare honom så kan jag fortfarande komma ut och hemifrån ibland.

Resan till Enköping som jag har berättat om i tidigare inlägg var intressant på många sätt. Eftersom jag älskar blommor så ville vi också besöka någon av Enköpings parker. Vi besökte inte alla för det finns fler än 20 vackra parkmiljöer i Enköping, av olika karaktär.

Ni ska få följa med på en kort tur till Drömparken. Del ett av parken anlades år 1996 och del två 2002, del tre år 2015. Den är ritad av en holländsk arkitekt, fast den tredje delen ritades av en svensk, Johan Arvidsson.

Jag tog en del bilder, men inte så många, gick mest och njöt av dessa fina blomster så här i hösttider.

Det var så fint och på många ställen så ombonat, på något sätt. Härligt att vandra där.

Här syns skuggan av två nöjda vandrare.

Dessa rundlar, gav ett mysigt intryck och det var fint därinne.

Det blommade för fullt, fast det nästan var i oktober månad.

Här står det 11 på en lapp. Det var en lärarinna som gick där samtidigt som oss, i tidiga ottan och satte lappar på olika växter. Hennes skolklass skulle under dagen gå där och lära sig lite om trädgården och dess  blomster.

Vad denna staty var, det har jag glömt.

Något annat som vi var och tittade på var Enköpings Museum. Ett museum som berättar om kommunens kulturhistora från stenåldern till nästan våra dagar. Musèet är inrymt i en byggnad ifrån 1780-talet.

Nostalgi, är bara förnamnet då jag såg dessa kappor ifrån 1960-talet.

Det fanns en mängd av dopklänningar. En hel utställning om dop, dopseder och dopkläder under 200 år.  Många av de vackra dopklänningarna hade används av flera generationers barn, barnbarn och så vidare, deras namn och årtalet var broderat in i klänningarna. Så intressant att få ta del av. Det var rad efter rad med dopklänningar. Ni får se en kort rad.

Symaskiner från mängder av år bakåt, tyckte jag också om att få en inblick i, deras historia. Jag ska inte trötta ut er med det, men några maskiner ska jag visa.

Den ena finare och märkligare än den andra.

En sådan kände jag inte igen, men det gjorde Mysingen. Han hade på 1960-talet i det militära jobbat med en dylik tingest. Fälttelefon.

Ett vardagsrum, tidstypisk för 1950-60 talet.

Golvet vid toaletten var inte mysigt att gå på. Blev nästan vimmelkantig, plus att samma rutmönster gick upp på väggarna. Ja, det var verkligen något "uppåt väggarna".

Det fanns väldigt mycket och intressant att se och uppleva i denna lilla mysiga stad.  Vi hyrde rum på hotell Plaza Astoria, där vi också kunde äta både en god frukost och lunch.

Det var gamla gator, så tillvida att det inte var asfalterat som gator är nu, utan det var stenbelagt. Lite svårare att gå på, tyckte jag som är ostadig.

Lugnt och skönt på morgonen, ingen storstadstrafik, som vi är vana vid.

Strandlinjen fascinerade mig. Vi såg flera sådana, både där det stod år 1400 och som i det här fallet år 1200. Hela Enköpings stadskärna är ju klassad som fornlämning. Här gick alltså strandlinjen år 1200. Jag stod ungefär där jag har tagit bilden ovanför, nästan vid Westerlundska gården, där läkaren som jag skrev om bodde. Tänka sig att vattnet gick dit upp.

Sigmund Graff hade så rätt då han sa:

Det bästa med en resa upplever man där hemma, dels före, dels efter.

Det finns många hällristningsplatser runt Enköping, som har ett av Sveriges största hällristningsområden inom sina gränser. Märkligt att tänka sig att de gjordes för över 3000 år sedan. Boglösa, Stora Hemstahällen, Stora Rickebyhällen, Övre Rickeby, några sevärda platser.  Vi var inte och besökte alla dessa forntida avtryck som fanns, men som ni såg i förra inlägget, en del fick vi beundra.

Vi fick se mycket annat också under vår minitur.

Besökte Vårfrukyrkan i Enköping. Kyrkan byggdes under 1100-talet och är således en av vårt lands äldsta kyrkor. Det har gjorts många förändringar av kyrkan och den största gjordes på 1400-talet. 1548 blev den stadskyrka för Enköping.  I början av 1500-talet kom troligen sakristian till.

Pampig ingång. Denna trappa klarade jag inte av utan vi fick gå runt, men det gick ju bra.

Tog en bild ifrån vårt hotellrumsfönster upp emot kyrkan, det var rätt nära att gå dit, fast brant att gå uppför.

Vi var verkligen glada över att kyrkan var öppen. Det var en "vanlig" port och ingång, inte som kyrkan i Litslena som hade detta märkliga handtag i dörren. Kändes lite konstigt att "ta i hand" och öppna kyrkporten.

Det var så vackert inne i kyrkan och stämningsfullt.

Kyrkfönster har alltid fascinerat mig.  Dessa vackra färgade, eller målade glasrutor, ofta så fina.

En tonårspojke satt och övade på pianot. Det var mycket vackert att lyssna till. Vi satt en stund och lyssnade och njöt av tillvaron, innan vi gick ut ur kyrkan för att se och upptäcka andra små sevärdheter.

En biograf i Örsundsbro som invigdes 1925 med filmen Fyrtornet och Släpvagnen.

Detta är biljettkuren. En biobiljett kostade 75 öre. Biokvällarna var mycket populära och biografen som hade plats för 200 personer var ofta fullsatt. Det visas film där fortfarande, fast bara en gång i veckan under sommaren.

Det syns att det är en gammal bioskylt.

Sådana fina busskurer fanns det lite varstans. Jag tyckte att de var så vackra.

Vi var också och tittade på huset där den kände doktorn Ernst Westerlund hade sin mottagning.

Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund, kallades också Mirakeldoktorn och blev mycket känd, även utanför Sveriges gränser. Det sägs att ingen läkare lär att ha haft så många patienter, han verkade ha arbetat jämt. Han tog sig också an patienter med psykiska sjukdomar, de som andra läkare många gånger avfärdade som inbillningssjuka, så förstod han sambandet mellan kropp och själ. Blev hedersdoktor i Lund och Uppsala. Folk reste långväga ifrån för att kunna besöka den duktige läkaren. Han gav även direktiv om kost och fysiskt aktivitet. Det var ovanligt på den tiden, inte som nu. 

Doktor Westerlund peppade sina patienter med ord som ”vi kommer att bli bra. Vi är redan bättre”. Följde också upp efteråt, att ordinationerna följdes.  Ibland brevväxlade han med dem under flera år.  Doktor Westerlund dog 1924 och fick en stadsmannamässig begravning.

Idag är gården där han bodde ett museum.

Ett citat av Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund:

Ta allting sakta och lugnt. Släpp det gamla, glöm det. Tänk på en ljusnande framtid.

Det fanns också hjärtan på vår väg.

Miniresan, med en övernattning, som vi gjorde för ett tag sedan, gick till Enköping, med många stopp här och där.

Vi åkte Gamla Enköpingsvägen. Tycker om att bila de gamla vägarna, slippa motorvägarnas stress och jäkt. Får på det viset se så mycket mera och det är lättare att stanna till om vi ser något som vi vill utforska närmare.

Här kan ni se vägen vi åkte och motorvägen till höger med ett antal bilar på.

Mot Solhem, Jakobsberg, Kungsängen, Bro, Övergran, Litslena, Boglösa, gick vår färd, med flera pauser.

Bland annat vid denna kyrka. Litslena.

Där fanns ett träd som har ”kedjats” in, en gammal ask, med ett stort hål i. Hålet är så stort att det går att gå in där, därav kanske kedjorna.

Vi stannade även till vid Boglösa kyrka. Kyrkans äldsta del byggdes troligen under tidig medeltid, senast 1200-talet.

Det har gjorts en del ombyggnationer under åren. Under 1400-talet försågs långhuset och sakristians innertak med tegelvalv. Kyrkan förlängdes åt väster under 1700-talet och båda västra valven tillkom, bland annat.

Där i Boglösa finns en av landets märkligaste hällristningar.Sådana är vi mycket intresserade av.

Vi fick gå en bra bit i kornas betesmarker.

Som tur var så var det inte brant där vi skulle gå.

Vi blev varnade, men vågade ändå gå där.

Denna stätta kunde vi gå igenom, men inte korna.

Denna trappa var jobbig för mig att komma uppför. Försökte på olika sätt och tillslut så lyckades jag med Mysingens hjälp. Jag skämdes riktigt ordentligt, det är ju en liten trappa, så jag begriper inte, men upp skulle jag, hade ju annars inte fått överblick över hällristningarna.

Denna i Boglösa innehåller främst det s.k Brandskogsskeppet, plus flera andra mindre skepp, en liten människofigur, 3 skålgropar, bland annat. Brandskogsskeppet är bland de största hällristningsskeppen i Sverige, även unikt så till vida att det här, för första gången avbildas besättning som paddlar fram skeppet.

Vi åkte vidare till nästa hällristning, figurrika Hemstahällen.

Där var det lättare att komma upp och få beskåda alla ristningar.

Det var bland annat många inristade fotavtryck.

Då vi hade sett oss mätta på hällristningarna åkte vi vidare mot Enköping.

"Perspektiv på tillvaron", vi upptäcker strukturen

hos det landskap vi för enda gången genomkorsat.

...att jag inte har skrivit något här på cirka en vecka. Livet har kommit emellan på många olika sätt.

I natt var det regn och även då jag vaknade i morse, men efter en stund så blev det uppehåll och vi kunde gå ut och få luft, vilket vi kände att vi behövde.

Hösten har kommit och det kändes kallare än de 10 plusgrader som termometern visade. Kanske det berodde på att det blåste rätt så bra.

Ett stort äppelträd som står kvar många år efter det att villan som låg här är borta. Men trädet fick vara och det är ju vackert fortfarande.

Och, många äpplen ramlar ner.

Vi har haft celebert besök i några dagar. Mina småsyskon, eller tvillingarna, som de ofta blev kallade som små, var  hos oss.  De kom från Västerbotten, respektive Ångermanland. En mycket trevlig överraskning. Dubbelt så roligt eftersom vi inte har kunnat bilat norröver denna sommar. Då bilade dom ner hit istället, glädjande nog.

Det är trevligt att ha många syskon. Undrar om vi bråkade mycket som små? Jag kommer inte ihåg. Men jag skulle tro att jag, då som nu, hade mitt häftiga humör och då som ung så kanske jag inte behärskade mig som jag kanske gör nu. Jag säger kanske, för jag vet att jag kan brusa upp nu också, det kan säkert min Mysing bekräfta. Jag hade ju en syster som var två år yngre än mig och tvillingarna var 7 år yngre, så i så fall var det väl dom som råkade ut för mitt humör. Dom äldre kanske jag inte "vågade" mig på.

En sann barnhistora, den skulle kanske kunna vara ifrån min  barndom.

"Mamman har undervisat sina pojkar om vikten av att vandra "den rätta vägen", godhetens och kärlekens väg. Den vägen var Jesu väg, slutar hon.

Kalle, som är ett par år äldre än lillebror Janne, har gripits av mors undervisning och ber i sin aftonbön:

Käre Jesus, jag vill gå din väg. Du vet ju att jag vill gå med dig. Hjälp mig, så att jag kan gå din väg.

Janne som ligger med tummen i mun och lyssnar på storebror utbrister till slut:

"Men stick iväg då Kalle och ligg inte där och tjata bara!"

Önskar er mina läsare en trevlig helg.

... 20 mil bara och med en övernattning. Vi gjorde det mest för att se något annat, komma ifrån och kolla hur pass vi orkade efter den gångna våren och sommaren.

Orkade vi? Jo, visst, men blev trötta och mörbultade, fast vi inte gjorde just någonting. Ja, Mysingen orkade förvånande nog, mycket. Det är jag glad och tacksam över.

Då vi kom hem låg det ett brev på hallgolvet om att han skulle till en hjärtspecialist på Danderyds sjukhus, nästa fredag och blodprovstagning en vecka innan. Hur kan ett sådant brev komma så tätt inpå?  Brevet kommer 8 dagar innan han ska till läkaren och blodproven ska tas 7 dagar innan, cirka, samt fastande. 2 av dom dagarna är lördag, söndag. Hur har de tänkt där?

Då han skulle till vårdcentralen för att lägga om såret i magen första gången, då hade de givit honom en tid, men då han kom dit, så fanns han inte upptagen på distriktsköterskans pass. Hur tänkte de där?

Förra veckan skulle han halv nio på morgonen till vårdcentralen för att kollas upp, med andningen. Då han kom dit fanns det ingen notering och rummet där han skulle undersökas var upptaget. Han fick gå hem med oförrättat ärende. Hur tänkte de där?

Jag vet, de är överbelastade och tröttkörda och jag tycker synd om sjukvårds personalen. Vi får ta det som det är och vara glada över att det inte är akuta besvär som ska åtgärdas. Men, om vi skulle missa en bokad tid så får vi betala en vanlig patientavgift.  Då kanske ni kan räkna ut hur mycket som min Mysing borde få för dessa bokade tider som de missade. Tid är pengar, sägs det, gäller tydligen bara åt ena hållet.

Ojdå, jag skulle skriva om resan till en stad inte långt ifrån där vi bor, men det blev inget av med det. Lite bilder kan jag kanske visa i alla fall.

Vi såg många flyttfåglar som var på väg.

Att hösten är på väg syns mycket tydligt. Mellan träden skymtar en av de många kyrkor som vi såg.

Regnet var också på väg, men inte åt vårt håll.

Fast ibland var det nära. Kände några regndroppar, mera oväder blev det inte.

Här har det hänt något, två ambulanser har stängt av vägen. Känns skönt att vi inte råkade ut för några missöden under vår resa.

Ett hjärta på vårt hotell.

Låt gulna varje blad på kvist,

låt falna varje strå.

Guds rika nåd, det vet jag visst,

den skiftar ej ändå.