I går var det en dag som gick i firandets tecken. Jag och Mysingen har varit gifta i 13 år. Som ni vet så tycker vi att så fort det finns något att fira så gäller det att passa på. Lite guldkant på tillvaron kan aldrig skada.

Dagen började med en sovmorgon. Jodå, vi sov också. Men ni som känner oss vet att för oss gäller det upp i ottan för en morgonpromenad, men inte igår. Då vi kände oss mogna steg vi upp och bland det första jag såg var ett brev till mig.

Måste ju vara till mig.

Jo, ingen tvekan, det är till mig. Ett hjärta, det första denna dag.

Inuti, ännu ett hjärta, eller det var två faktiskt. En fin dikt till mig, hade Mysingen också skrivit.

Det var ett busväder ute, hård blåst och snö som dalade ner. Men jag hade beställt tid hos min hårfrisörska, så det var bara att ge oss ut. Som tur var så märkte vi inte av så mycket av halkan. Men, lite jobbigt var det att ta sig fram. Idag verkar det vara ännu värre. En gul varning är utfärdad i Stockholms området, från igår mitt på dagen till cirka klockan 17 i eftermiddag.  Så ta det lugnt ni som måste ut.

Mysingen följde med mig till salongen och kom sedan och hämtade mig då jag var klar. Är så tacksam för det. Annars måste jag nog ha fått ta taxi och det är ju inte billigt. Dom pengarna kan man ha till något mycket trevligare.

Det var precis vad vi gjorde sedan på eftermiddagen. Använde pengarna till något trevligt. Vi vandrade iväg till en liten restaurang vid Tuletorget, inte långt att gå men det var förutsättningen för att vi skulle kunna göra ett restaurang besök, att det låg nära. På grund av mig och på grund av vädret.

Det var lugnt och skönt, rent och fint.

Jag gillade de tallriksunderlägg som de hade. Det blev så att säga, lite guldkant på tillvaron igen.

Maten var mycket god och vi var hungriga så vi åt med god aptit.

Sedan började flera hjärtan att dyka upp. Då jag skulle ta sista tuggan så såg jag att den hade bildat ett hjärta. Vad är oddsen för det? Jag lovar, jag har själv inte medvetet gjort så att detta som liknar ett hjärta, bildades.

Servitrisen gav Mysingen en kopp kaffe och vad låg där? Jo, två hjärtan.

Servett med hjärtan på. Ja, jag säger då det.

En poet, född i Tyskland i slutet av 1700-talet, Friedrich Rûckert lär ha sagt:

I samma utsträckning

som du vill ha,

måste du ge.

Vill du ha ett helt hjärta,

så ge ett helt liv.

I natt då jag låg vaken och försökte att somna om, gick tankarna tillbaka till hur det var förr. Förstår att jag inte fick mycket med sömn, då jag inte kunde komma bort ifrån dom minnena.

I huvudet började det att cirkulera hur svårt och jobbigt dessa ungdomar verkar att ha det, som växer upp i dagens samhälle och hur många kommer i kant med livet och måste, av någon anledning, ta till våld. För att hävda sig, för att visa att man är någon, på grund av grupptrycket, ja det verkar finnas många olika anledningar. Men varför kan inte samhället göra något får vi höra? Inte vet jag, men det är inte lätt om inte barnen får lära sig att ta hänsyn till sina medmänniskor, lära sig det i tidig ålder.

På vår morgonrunda för några veckor sedan, så träffade vi en man som hade arbetat mycket med barn och ungdomar och han sa så här:

”Det är viktigt att ge barnen regler och normer då de är små. Det är före 3-års åldern som de ska lära sig de grundläggande sakerna”.

Barn börjar vid 3-4 år, bilda sig en uppfattning om sig själva och sin omgivning, börjar observera andra och vill göra likadant. Så viktigt att vi är bra föredömen och att vi ger dom sunda värderingar, kärlek, omtanke och empati för andra människor.

Sedan är jag av den uppfattningen också, att det är fint att ge tonåringar en uppgift eller i alla fall något att göra. Lek, spel, idrott eller arbete, bara det får dom att känna sig viktiga, de behövs och de hinner inte gå och ”slå dank”.

Då jag kom så långt i nattens tankar så gick dom tillbaka hur det var då jag var ung. Inte hann vi med att göra så mycket med bus. Efter skolan var det jobb och läxläsning och den tid vi kunde få över ville vi leka och ha roligt.

Eller ännu längre tillbaka, då min pappa var ung.

Här ett utdrag ur en intervju som min äldre bror Carl-Eric har spelat in då pappa berättade om sina unga år:

”Jag gick i skolan i Kärrsjö något år 1909. På sommaren for jag till vallskogen. Jag har gått lite i skolan. Jag gick några klasser i Remmarn också. Jag var hos Holmgrens i Remmarn tre somrar och två vintrar. Jag var nio år gammal då jag vallade första året, då fick jag det första året 3:50 per ko. Jag tror att jag gick en klass innan jag for till Remmarn. Jag var bara nio år då jag flyttade, då jag vallade kor första året. Jag var aldrig hem på helgerna, jag följde pappa  hem på julen. Jobbade lite efter skolan, jag var ju så ung. Jag fick då ingen lön för somrarna, de födde ju mej på vintrarna.”

Betänk att min pappa endast var 9 år då han ensam var ute i skogarna, veckovis och vaktade kor. Natt och dag.

Det var inte alltid bättre förr. Men det var onekligen annorlunda.

Vi är inte här förgäves.

Ensamma har vi ej gått.

Före oss har många vandrat,

samma väg i tro och hopp.

…tänkte jag i morse. Mina nätter är inte alltid så ”bekväma” om jag uttrycker det milt. Därför, då morgonen gryr, jag kan stiga upp och känner att benen bär mig, så blir jag så tacksam.

Tänk att få vakna tidigt en morgon
utan att sakna natten som var.
Jag älskar livet som Du har skapat,
tack käre Far för livet Du gav.

I går morse tog vi en lång promenad, alltså i mina ögon en långpromenad, nu för tiden. Vi gick nämligen ner till Lötsjön och gick runt den.  Det var härligt att kunna göra det, visserligen tog det tid, men det var söndag och min Mysing var ledig.

Det var mycket länge sedan vi var där så det var intressant att se hur det såg ut.

Lötsjön var täckt av is. Mycket med småskräp låg på isen. Efter den hårda blåsten kan jag tänka mig.

Kommunen har gjort så att isen inte fryser på alla ställen utan sjöfåglarna kan få ha en plats att vara på. Här är det gräsänder som har samlats. Ser ni den vita fina gräsanden? Ett unikt exemplar, tror jag. Kanske en albino.

Denna vackra svan såg vi också, plus en till i närheten.

Här syns det ett annat exempel på att det har blåst. Trädgrenar har brutits av, fastnat i isen.

På vägen ner emot sjön såg vi denna övergivna pulka. Det är inte lätt att åka då snön nästan är borta. Men annars, att åka nerför denna backe måste vara alla barns dröm.

På ena sidan av sjön har kommunen byggt denna pergola och också satt upp ett schackspel. Jag lyfte upp en pjäs, vill lova att den var tung.

Vid Idrottsplatsen var det tomt och öde, nästan.

Längst bort såg vi liv och rörelse. Kan ju undra vad det kunde vara, denna tid på söndagsmorgonen? En traktor

som hade kommit med en liten byggnad.

Aha, tävling på gång.

Här, en förklaring. Varning till trafiken. Loppet två sjöar runt. Löparna springer en, två eller tre gånger runt Råstasjön och Lötsjön, denna dag.

För oss var det inte läge att anmäla oss. Mysingen har visserligen joggat runt Lötsjön, då han var yngre, men det var som ni vet, länge, länge sedan.

Så låser vi till inlägget för denna gång, med ett hänglås med hjärta på, som jag också såg igår på rundan.

Tacksamt tag vad livet bjuder,

sök i allt en mening se.

Den som världens lagar skriver

låter intet fåfängt ske.

...efter det att jag lagt mig och som vanligt riktat mina tankar och böner till Gud.

Ber människor nu för tiden aftonbön, som det var så vanligt förr. Jag tror inte att det finns många 90- eller 100- åringar som inte fick lära sig, som liten:

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer lyckan går. Du förbliver Fader vår.

Jag tror att det är många som kan den bönen. Det är vad jag tänker. Men hur är det nu? Vet inte varför jag tror att det var mer vanligt förr att föräldrar bad aftonbön tillsammans med sina barn.  Jag hoppas att det är så nu också.

Lärarinnan i söndagsskolan undervisar om bönen och vänder sig sedan till Arne:
”Ber du aftonbön när du har lagt dig på kvällen”?
”Näe, men jag tror att mamma gör det”.

”Jaså, varför tror du det”?
”Varenda kväll nästan, säger hon: Tack och lov att ungarna äntligen är i säng”.

En gammal major gästade sin brorsons familj. När han gått och lagt sig på kvällen, fick familjen till sin förvåning höra honom läsa ”Gud som haver” med så ljudlig stämma, att det ekade i hela huset.

Vid frukosten dagen efter kunde inte brorsonen låta bli att säga:

”Det var ju vackert att farbror läser sin aftonbön, men farbror måste tro att Gud är döv.”

”Skämta inte med heliga ting, din pojkvasker”, svarade gubben, ”jag måste läsa högt annars somnar jag innan jag har kommit till amen”.

I dag ska vi få snö, regn och ruskväder med hård blåst. Gul vädervarning över vårt område. I morse då vi vandrade ut var det uppehåll minus fyra grader. Fint promenadväder.

Vissa ställen var det sandat och det gick bra att gå, på andra ställen var det att gå försiktigt och se upp. Vi såg en tjej som höll på att stå på näsan, det var glashalt där. Men hon kunde parera och log så fint mot oss. Kanske tänkte hon: "Bra att det var jag och inte någon av dom där två gamlingarna som höll på att ramla".

En fin handske hängde på en buske.

En tappad kofta såg vi också. Förstår inte att det finns så många tappade klädesplagg ute.

Hoppas att ni mina läsare får en finfin vecka. Var rädda om er och varandra.

Nu har vi också fått en hel del snö. Vet inte hur mycket men det har varit en del för snöskottarna att jobba med. Det blev ju ett ordentligt snöoväder här i Stockholmstrakten, häromdagen, dessutom hårda vindar så det var besvärligt ute i trafiken. Som bra var så behövde vi inte ut den dagen och tog inte heller någon morgonrunda. Det skulle ha varit svårt för mig att gå på oplogade trottoarer.

Så här såg det ut på ena sidan av lägenheten då jag skulle försöka att fota snön utanför fönstret, genom rutan.

Även den andra sidan var det svårt att se något. Men, jag förstår barnen, så trevligt de ska ha det nu då de får leka, åka pulka eller kälke i den vita snön.

Den tiden är förbi då jag älskade att leka i snön. (Åldern skyller jag på)

Kommer ihåg att då jag var ung och bodde i Ångermanland så var bland det bästa jag visste, då vi barn var ute och lekte på vintern, att göra snögrottor, snölyktor och bygga labyrinter. På dessa stora ”lägdor” (ett norrländskt ord för fält eller äng) var det hur roligt som helst att göra, i ett barns ögon, enorma gångar och sedan försöka att hitta utgången. En rolig tävling.

På tal om Ångermanland så mötte vi en dam i går morse på vår morgonrunda som också är därifrån. Ett lustigt sammanträffande. Förr om åren såg vi ofta henne, stannade och pratade ibland, men nu händer det mera sällan.

Hon sa att hon var hemma och bakade bröd den dagen ovädret var och då sa jag att vi äter mest hårt bröd.

”Inte tunnbröd, väl?” frågade hon. ”Jo”, sa jag  ”som ung bakade vi vårt eget tunnbröd i vår bagarstuga”:

”Tunnbröd är gott, jag kommer från Norrland, där äter man gott tunnbröd”, sa hon.

”Varifrån i Norrland”?  Ångermanland, en ort utanför Sollefteå”. Tänk så liten världen blir ibland. Nu bor vi grannar här i Sundbyberg.

Vi skulle kunna prata sinsemellan så få skulle förstå.

"Man gå som na ranglet på na blåis´n och nalta sevlet å. Ett erbarmlet vä´r så man vorte sänke".

Vilket betyder ungefär:

Man går så ostadigt på blankisen och lite sävligt också. Ett eländigt väder så man blir försenad.

Vid vår runda i går så var det så här fint då solen började komma upp.

Snön är verkligen vacker. Jag tycker i alla fall det. Mars månad, då får det gärna vara snö om det inte blir halka också, men här har de varit duktiga med att ploga och sanda.

Många snötyngda träd och buskar.

Länge sedan jag skrev någon liten barnhistoria. Denna är sann.

I Svenska Kyrkan i London gick flera av diplomaternas barn i söndagsskola. En söndag talade man om Paulus och Silas som kastats i fängelse, som det står om i Bibeln. Läraren frågade barnen:
”Vad tror ni att det kunde finnas för anledning till att så goda och snälla människor, som ville alla väl, kunde hamna i fängelse”?
En sexårig diplomat son svarade mycket allvarligt:
”Ja, om jag inte är fel underrättad, så var nog den onde med i spelet”.

Det var så skönt att komma ut i morse, fast det var minus 7 grader. Solen sken och det var vindstilla. Ingen halka att tala om utan nästan barmark.

Det syns här vid Centrumkyrkan. Snön borta, något litet på undangömda ställen och några få isfläckar att se upp för. Solen har vaknat och lyser på kyrktoppen.

Det syns tydligt här på Fredsgatan. En vacker och lugn morgon.

Lugnet före stormen som det varnas om så mycket på radion denna dag. Både en gul och en orange varning.  Det är bara att avvakta, vara beredd så att vi inte behöver gå ut och handla mitt i all snökaos. Men ännu är det fint, nästan vårlikt.

I går var jag inte utanför dörren, men i förrgår vid vår morgonpromenad var det verkligen inget skönt gåväder. Vi ville vända på en gång, men hade ju ett ärende så det var bara att vandra vidare. Det var visserligen sol, minus fyra grader, men så otroligt blåsigt. Jag tyckte att det i de värsta vindbyarna till och med var svårt att andas.

Men vi fick se lite vårtecken. Jag har förstått av det jag läst att många av er längtar efter vår och värme och därför tänkte jag fresta med vårbilder som jag tog i förrgår. För än har inte ovädret kommit hit. Enligt radiorapporteringen så ligger det nu ungefär i Östergötland. I eftermiddag och i morgon så får vi snö och då göms vårblommor under ett täcke igen.

Det blommar på bar kvist.

Snödropparna har börjat att komma upp också.

Vintergäck också, lyser gult.

Kommunen har satt ut cyklar som allmänheten kan hyra. Vet ej vad det kostar men jag är ändå för ostadig för att ställa mig på en sådan tingest och åka iväg. Ser ni något märkligt på denna bild? Jo, det är utmärkt på gatan var cyklarna ska stå, men de som har lämnat tillbaka dem har varit mycket noggranna med att ställa dom utanför den ritade rutan.

Här däremot står de innanför, ordentligt och prydligt.

Detta är ett lopp som sker varje vår, i mars månad. Här under skylten fanns det faktiskt mera snö.

Var rädda om er och varandra.

Se in i ditt inre,

där finns en källa av godhet

som aldrig upphör att sprudla,

om du inte uphör

att gräva efter den.

Lillördag är det idag. Så hette det förr i tiden, eller kanske rättare sagt piglördag. Den dag mitt i veckan som pigorna hade ledigt. Vi får fira lite extra också, dagen mitt i veckan. Det finns det många som gör. Något lite extra just denna dag.

Jag skulle känna för att fira, eller njuta lite mera denna dag, för i natt har jag sovit alldeles utmärkt och jag känner mig rätt så pigg. Till skillnad emot igår. Rörig dag, ingen ordning efter en konstig och annorlunda natt.

Då vi hade gått till sängs så somnade Mysingen rätt så snart och jag låg vaken. Just som jag hade slumrat till så började en väckarklocka att ringa.

"Vad är detta? Är det morgon? Har vi en tid att passa idag också?"

Jag puttade till Mysingen: "Kan du stänga av klockradion, den ringer"? Han har en klockradio på sin sida och jag har en väckarklocka.

Mysingen sträckte ut armen. Tryckte och tryckte, muttrade och muttrade. "Det går inte, vad är det för fel"?

Han steg upp, kröp ner på golvet och skulle dra ut sladden till klockradion. Inget hände, nästa sladd, neej. Men så fick han tag i rätt sladd och radion blev mörk. Men, det slutade inte ringa. "Vad är detta, det går inte, den ringer ändå"? Det ringde och ringde och jag tyckte att ljudet blev högre och högre. Inbillning.

Då kom jag på det. Min klocka var det som ringde. Jag håller på att tappa lite hörsel också så jag hörde inte var ljudet kom ifrån och Mysingen var för trött. Jag stängde av min väckarklocka, ringningen slutade, men musiken hördes fortfarande och mycket högt, märkte vi nu. Stackars grannarna, klockan var cirka halv tolv på natten.

"Vad är det"?, undrade Mysingen. "Du får gå in i Mysrummet och stänga av radion där, jag tror att det är den som har satt igång så här mitt i natten", sa jag. Klart att han steg upp och gick och stängde av radion. Och, det blev äntligen tyst och lugnt.

Det som är så bra med min Mysing är att han ifrågasätter inte något som jag ber honom om, han bara gör det. Han litar kanske så helt och fullt på mig, eller så är han för snäll och vill göra som jag vill så jag inte bråkar. Ja, ni kan ju gissa vad som är rätt.

Det var denna radio som också satte igång och spelade musik. Det hela berodde på att det hade varit strömavbrott och då "säger" den här radion till, då strömmen återvänder, likadant som min väckarklocka gör.

Det är en radio, men den spelar grammofon, CD, kasett och USB. En fin liten allt i allo - som Mysingen.

En bild som jag tog i morse. Det är inte rök utan moln.

Men ska hon inte sätta in någon bild med ett hjärta idag? Jo då. Den uppmärksamme har säkert sett att det finns ett rött litet hjärta, till höger på bilden med radion.

Jag tror inte människor blir

okänsligare med åren.

Men vi blir litet duktigare

på att dölja vår känslighet.