Alla inlägg under december 2019

Av wiolettan - 31 december 2019 09:05


I morse var vi ute i ottan, medan mörkret ännu var nästan kompakt, förutom gatubelysning då. 4 plusgrader, uppehåll med lite kraftiga vindar och ingen halka. Allt tillsammans gjorde att det blev en utmärkt morgonpromenad.


Det är inte alltid som nyårsaftonen bjuder på ett sådant tacksamt väder. Nu har det nämligen ljusnat och det syns som om det blir en solig dag. Få se om jag orkar vara uppe till midnatt, för av någon anledning så är det en "sed" att vaka in det nya året. En fin sed många gånger, men dessa raketer gör ju det till en plåga för många, särskilt de som inte orkar vara uppe utan kanske av ålder och trötthet, vill sova, samt alla hundar och katter som är skotträdda.


 

Vi har ju Tornparken precis intill oss, den ligger på en kulle och där ifrån är det mycket populärt att sända upp raketer. Det brukar vara en ström av människor som går förbi hemma hos oss för att komma upp till parken.


Då jag var barn, för över 70 år sedan, så bodde jag i Ångermanland och det var 6 km till närmsta samhälle, med affärer och service. Vi som barn fick ju gå och lägga oss en viss tid varje kväll, jag tror att det var vid 7-8 tiden. Min dröm då på kvällarna var att få vara uppe hur länge som jag ville, men det fick jag aldrig, utom på nyårsnatten. Tänk vad jag såg fram emot nyårsaftonen då jag verkligen skulle få njuta av att slippa gå och lägga mig så tidigt utan vara uppe till midnatt, för det hade min mamma och pappa lovat.


Egenligen förstår jag inte så här efteråt vad det var som lockade. Vi hade ju inte TV och fick inte lyssna på radion, utom på nyheter och Gudstjänster, så varför ville jag vara uppe? Jo, det var för att läsa, spela spel med mina syskon eller sjunga och spela, för, jag var ju ledig, ingen skola och inget hemmajobb som behövde utövas. Ledig och fri att göra det jag ville.


Men, så snopet, jag kommer ännu ihåg den känslan som jag kände då jag inte orkade vara uppe. Ögonen föll ihop, tröttheten tog överhanden och det var bara sängen som lockade. Det var ju ingenting som jag egentligen missade. Hemma i vårt föräldrahem smälldes det inga smällare eller sköts upp raketer och inte kunde man se några ifrån närmsta byarna heller.


Ikväll ska jag försöka att orka vara vaken till midnatt. Det är inte säkert att jag lyckas, men jag ska verkligen försöka.


 

Kanske kan jag fota lite fyrverkerier. Denna bild tog jag föregående år, tror jag.


 

De lyser upp bra, raketerna, i den mörka natten.


 

Någon har önskat oss ett Gott Nytt År.


Jag gör det samma. Hoppas att vi alla får ett Gott Nytt År och får vara friska.


Tack alla snälla bloggvänner som har besökt min blogg detta år och kommit med fina och uppmuntrande kommentarer. Det känns så fint och är guld värt.



Var snälla mot varandra. Tänk på William Shakespeares ord.


Upp flyga orden, tanken stilla står.

Ord utan tanke aldrig himlen når.




ANNONS
Av wiolettan - 29 december 2019 09:21


Nu har vi fått lite vitt pudersnö på marken och det blev genast lite ljusare. Det var på nollpunkten i morse då vi gick ut en sväng, men det blåste mycket kallt så vi gick strax in igen.



 

Någon hade ritat eller i alla fall gjort, ett stort hjärta i snön, på trottoaren och det var inte någon av oss.


 

Lite längre bort fanns det en massa fotspår och i dom hade två fotspår nästan bildat ett hjärta. Nja, ni kanske inte kan se det på bilden, men jag ser ett hjärta, trasigt, men det finns där.


Vår julhelg har varit bra men intensiv. Jag sa till mysingen att detta är nog den sista julhelgen som vi ordnar med julmat och bjuder folk, det kändes alltför jobbigt. Men, efteråt kändes det bra och då vi fick tacksamma kommentarer så försvinner lite av utmattheten. Det är tre bekanta som är rätt så ensamma, som inte gärna vill vara själv på julen och det har blivit en tradition att bjuda dom också hit till oss.


Min 92 årige bror har varit hos oss hela helgen och det tyckte han var mycket trevligt och roligt. Hans fru dog för många år sedan och även en av hans söner. Den andra sonen bor i Skåne, är Jehovas vittne och de firar inte jul. Så min äldste bror är rätt så ensam. Han säger att alla hans kompisar har försvunnit och det gör de ju, med ålderns rätt, om inte annat.


 

Här är jultomten på väg att dela ut julklappar. Han har bara klättrat upp i en lyktstolpe för att hitta rätt.



 

Här är han på väg, lysande givmild.





  



Många människor springer efter lyckan

likt en tankspridd man som nervöst letar

efter sin hatt, medan han hela tiden har

den på huvudet, eller i handen.


Det finns i oss alla ett hinder för fullkomlig lycka.

Det är leda vid det vi redan äger och

längtan efter det vi inte har.



ANNONS
Av wiolettan - 23 december 2019 08:47


…vill jag önska er alla som tittar in på min blogg.


Jag hoppas att vi får vara friska och om tid och tillfälle finns, umgås med våra nära och kära, den kommande julhelgen.


December månad har gått så otroligt fort och det har mest varit grått, disigt och regnigt, samt långa och mörka dagar. Solen har inte visat sig så mycket men nu ska det ju vända, i alla fall enligt almanackan.


   

I går var det redan den 4:e Advent.


   

Vi har försökt att julpynta lite smått och förbereda julen så gott som vi har kunnat. När sjukdomar hälsar på så är det inte så lätt. Mysingen är på bättringsvägen och förhoppningsvis kan vi fira julen med några släktingar.


Julen med sin glada sång kommer till oss än en gång.

Själ, det glada bud mottag: ”Frälsaren är född i dag”.

 

Sjung det ut kring våra nejder, sjung det ut till syd och nord.

Ära vare Gud i Höjden och frid på jord.



   

Vi ska inte glömma bort varför vi firar jul.


 

Mysingen och jag vill önska er alla en riktigt GOD JUL. Var rädda om varandra och även de små djuen.


Av wiolettan - 18 december 2019 08:43


Gud kommer antingen att lugna stormen,

eller låta stormen rasa, medan han lugnar dig.

 

Visst är det trösterikt och hoppingivande. Det är ord som jag tar till mig i dessa dagar.


Mysingen hostar och har det jobbigt ibland, men jag tror att det går framåt, det måste jag tro på. Han blir snart frisk igen.


Igår vaknade han med en puls på 160 och det höll i sig i flera timmar. Vi hade planerat att storhandla inför julen och dessutom var vi tvungna att gå ner till apoteket för att skaffa dropparna som ögonläkaren hade förordat att mysingen skulle ta.


Det blev nämligen ingen operation av knölen vid ögonlocket, på grund av inflammationen i ögonen. Det måste läka först, så någon gång i januari blir det återbesök.


Mysingen hade hög puls hela dagen. På kvällen skulle han iväg på ett möte på Odd Fellow, där han skulle vara sekreterare. Tror ni att han avstod? Nej. Då han gav sig iväg var pulsen 140 i viloläge. Inte bra, enligt min åsikt, men han åkte iväg och då han kom hem var pulsen 90, så det var i alla fall en förbättring.



 

Här kan ni se lite, hur han mår i bra. Blodtrycket bra och pulsen bra. 


 

Här ser ni min syresättning och puls, i morse.



 

Vi har en puls och syremätare och så har vi en blodtrycksmätare. Den reagerar lite märkligt då jag har flimmret, har jag upptäckt. 


Idag har vi tvättstugan. Men, vi tar det lilla lugna, det får ta den tid det tar.






Av wiolettan - 16 december 2019 08:04


En vecka, plus en dag före dan, före dopparedan, är det så? Tiden går och vi med den och jag tänker att så tacksam jag får vara som fortfarande får vara med på denna livsresa.


Det har ju inte alltid varit självklart att jag skulle ha överlevt, om jag tänker på så annorlunda det kunde ha gått, flera gånger i mitt liv och senast då jag fick hjärtstopp för några år sedan. Men, jag får ännu finnas kvar och det är en gåva.


Ibland kan jag tänka, till vad nytta, men jag vet att Gud vet vad Han gör, det är något som jag har lärt mig att lita på. Fast, det måste jag då medge, att vissa gånger så kan jag undra starkt, till vad nytta och till vilken mening? För det är ju inte alltid som jag har vandrat den väg som Gud hade stakat ut åt mig.


En bön av Heliga Birgitta, tänker jag på ibland.


 

Detta kort kommer ifrån Vadstena klosterkyrka.


 

Kyrkan här i Sundbyberg. Bilden tog jag igår morse.


Jaha, detta var ju inte det som jag tänkte skriva, men så kan det bli ibland. Jag sätter mig ner för att plita ner några rader om det som händer omkring mig och tankarna åker iväg.


Idag tänker jag särskilt på min egen Mysing, som envisas med att gå på sina tre bestämda möten idag, fast förkylningen rasar i kroppen. Hostan och snuvan är väl det som besvärar mest nu, plus tröttheten. Hoppas att protokollet han ska skriva blir rätt och att doktorn ger honom några droppar mot inflammationen i ögat, ja båda ögonen har angripits nu, för någon operation av knölen han har, i det ena ögat, tror jag inte kan ske idag.



 

En bild ifrån väggen på Sverigehuset i Stockholm.


Ha en bra dag, alla mina bloggvänner.



Av wiolettan - 14 december 2019 07:01


Regn och 4 plusgrader, men ingen ute promenad, på morgonen som vi brukar. Mysingen är lite däckad, otäck hosta,  hes och 37,4 i feber i morse, det går emot bättring. Nu har han två dagar på sig att bli frisk. På måndag är det styrelsemöte och han är sekreterare, vid 1-tiden ska han till en ögonläkare på grund av en ”bula” som han har på ögonlocket. Det besvärar honom, synmässigt. På eftermiddagen är det buffè och avtackning för terminen som har gått på SPF där eldsjälarna avtackas.


Framträdandet på SPF:s glöggträff i går på Luciadagen gick bra, kändes det som. Det var många som kom efteråt och tackade och påpekade att vi gjorde det bra och att vi förmedlade en sådan fin julstämning.  Det är ju roligt att höra.  Särskilt roligt är det att få beröm då flera hade fått magsjuka och inte kunde komma och mysingen som leder gruppen var så förkyld.  Efteråt var han slut och trött, inte att undra på.


Rune som spelar gitarr till sången blev glatt överraskad då hans son, sonhustru och barnbarn och ett barnbarnsbarn, dök upp. De ville så gärna lyssna på far och farfar och farfarsfar, då han uppträdde.  Jag tyckte det var så roligt, då man såg hur glad han blev. Rune fyller i alla fall 90 år om 3 månader.  Annars är ju dessa träffar endast för SPF:s medlemmar.


 




 

På Luciadagen sjöng vi Luciasången och 12 andra små julmelodier, bland annat denna.


Det strålar en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon står.

Hon lyst över världenes oro och strid i över två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit,

då skrider hon närmre då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.


Trevlig helg önskar jag er som tittar in.



Av wiolettan - 11 december 2019 08:54


Det var fråga om uppsatsskrivning i femte klass och ämnet var Julförberedelser.

En av de unga författarna skrev så här:


"Lite före jul köper min mamma en halv gris och även innanmätet av en slaktare,

som hon sedan gör korv av".


I dag är det precis 2 veckor fram till juldagen. Här ingen jäkt och ingen stress. Vi har inte köpt någon halv gris och inte gör vi korv själva heller. Men jag hoppas att julen kommer till oss ändå. Och, att vi får vara friska. Just för tillfället är mysingen förkyld och det är inte bra. För idag ska han iväg till logen Odd Fellows och äta jullunch tillsammans med änkor till avlidna logemedlemmar och några andra utvalda bröder. Han säger att han måste vara där, som representant för biståndsutskottet, där han är sekreterare.


På fredag leder han oss i sångruppen då vi ska sjunga för SPF medlemmarna på en glöggträff. Han ska också prata mellan låtarna så det inte blir så stelt.


Har ni någon rolig julhistoria som han kan berätta?  Så tala jättegärna om det.


Jag hoppas att han inte blir sämre, nu då han känner att han måste ställa upp.


Mysingen har nämligen samma valspråk som gamle kungen Gustaf V1 Adolf. "Plikten framför allt".

 

I går morse såg det ut så här från vår balkong. Nu regnar det och snön är borta.


 

Rönnbären är fortfarande kvar på trädet utanför vårt fönster. Bra för fåglarna, de som inte flyttar till varmare breddgrader, att ha till vintern, att äta av.



Av wiolettan - 8 december 2019 09:31


...önskar jag alla som läser min blogg. I morse minus 1 grad och i går morse plus 6, då vi tog en sen morgonpromenad. Klockan hade redan hunnit bli kvart i åtta då vi kom ut.


Vi gick över Tornparken och ner till Sturegatan. Då vi kom dit så såg vi att de höll på att stänga av hela gatan för biltrafik. ”Avstängt på grund av mätningar”, stod det på en varningsskylt. Många män i gula västar jobbade där.


Då vi kom längre fram så såg vi en liten medelålders dam som linkade fram. ”Oj,” tänkte jag, ”stackars hon, kanske har hon ont i höften som jag”. Så jag log lite vänligt emot henne och då sa hon: ”Vad du gör, skaffa dig inte diskbråck, det gör så ont”.


”Nej, det ska jag inte göra, jag skickar det vidare, men,” fortsatte jag,  ”vad ska de göra här på gatan.” ”Vi ska ha julmarknad här idag” svarade hon.


   

Då såg vi, det höll på att sättas upp stånd lite här och var.


 


Mysingen och jag fortsatte att gå och närmade oss en man som satt på en bänk. Han såg så ensam ut, kanske uteliggare, i alla fall mycket tärd av livet.


”Vi ska gå hand i hand genom livet”, ropade han då vi kom gående. Mysingen och jag går ju ofta hand i hand och gjorde så även nu.


”Ja, vi är på väg hem för att äta frukost”, sa mysingen. ”Vad får ni då”, frågade mannen. ” Jag dricker kaffe och hon tar the och lite filmjölk blir det också”.


”Kaffe kan man inte dricka, då får man ju springa på toaletten hela tiden”, tyckte mannen. Jag tänkte, hur kan han se så nöjd och belåten ut, då han tydligen har det så eländigt, av utseendet och klädseln att döma.


   

Vi vandrade vidare och kom till en busshållsplats på Vegagatan. Där fanns det ett papper uppsatt och på det stod det att inga bussar stannade vid denna hållplats och några till, denna dag, på grund av julmarknaden. Eftersom vi var på väg hem så sa jag till Mysingen att vi kan väl gå fram till busshållplatsen hemma hos oss, för tydligen skulle bussarna inte stanna där heller.


Då vi närmade oss hållplatsen så såg vi att det stod en 5-6 personer och väntade.  Jag gick in och tittade i kuren. Jodå, det fanns en lapp uppsatt där också, orange till färgen.


”Det stannar inga bussar här idag, på grund av julmarknaden nere på Sturegatan” sa jag till de som stod där. De såg bara vilsna och konstiga ut så jag pekade att de kunde gå framåt ner till Tuletorget, där skulle bussarna stanna.


”Åh, tack så väldigt mycket, men jag har en annan plan, tack för att ni sa till, jag började undra varför det inte kom någon buss”, sa en ung man, samtidigt som han började att springa mot tunnelbanan i Duvbo.


Så glad jag blev. En i alla fall som var glad över att vi fanns och sa till. Kanske de andra också var det, tacksamma att vi brydde oss, fastän de inte sa något. Bra om man kan glädja någon människa. Tror att mannen på bänken och damen med ryggvärken också var glada över att vi ”såg” dom.


I mitt stilla sinne undrar jag? Hur kan så många personer stå och vänta vid en busshållplats, tiden går och det enda de ser är sina mobiler, som de trycker och knappar på.



 

Undrar om de som jag ser hjärtan som lyser upp min väg. Denna bild tog jag i morse.




Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 78 åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se