---att vandra ut i morse.  Minus 5 grader, så det var skönt i luften. Då vi kom till järnvägsövergången, stod det fullt av folk där och väntade. Även bilar stod i en lång rad.  Tydligen hade inte bommarna varit uppe på länge, eftersom det var så mycket med folk. Med barnvagnar och cyklar stod de där, plus vi andra utan något att "hålla" oss i.

Tiden gick, inga tåg. Alla stod tålmodigt och väntade. Äntligen kom ett tåg. Men nej, bommarna gick inte upp efter det, ett tåg till kom, bommarna fortfarande nere. Efter kanske en kvart eller längre, började folk krypa under bommarna, på de stunder då det inte kom något tåg. Fler och fler kröp under och en del lämnade platsen och gick sin väg. Det har ju hänt att folk har blivit överkörda just vid det övergångsstället, så jag tänkte inte försöka mig på några gymnastiska övningar.

Efter en lång, lång tid, gav vi upp och vandrade vidare till nästa ställe där vi kunde komma över, fast där kommer man under. Det går trappor ner och under järnvägsspåren. Men nix, jag kunde inte gå i dom trapporna, min trasiga höft klarade inte av det. Vanliga trappor går bra, men dessa tillfälliga, nej, hopplöst.

Det blev till att ta hissen. Den hissen skulle ni se. Förstår om den inte används så mycket. Smutsig, till och med utanpå. Det var kallt så vi kände inte att det luktade illa. Men jag måste åka den. Nästan så att jag höll andan under nerfärden. Läskig hiss, det är bara förnamnet.

Men, till affären kom vi och även hem. Helt slut var jag då, en riktig pärs, för en så´n som jag.

Piggar upp oss med lite morgontidiga bilder, tagna i ottan.

Vid Prätgårdsgatans tunnelbane ingång, står detta upplysande rådjur.

På andra sidan, ännu ett rådjur.

Sturegatan har också prytts med ljus på sina träd.

Då det är mörkt ute, är det riktigt vackert.

Vi får inte ta oss själva

på alltför stort allvar.

Det man var generad för igår

kan vara humor idag.