Alla inlägg under augusti 2017

Av wiolettan - Tisdag 22 aug 08:44


Idag tänkte jag inte skriva så långt utan ställa en fråga.



 

Vet ni vad detta kan vara? Prylen ligger på ett golv på bilden. Det ser nästan ut som om den hängde på en vägg, i en bod.



I mitt barndomshem i Trehörningsjö finns det en del gamla verktyg och jordbruksmaskiner, de flesta använde vi då jag var ung också. Pappa arbetade tillsammans med sin häst, på det gamla sättet, ingen traktor eller moderna saker.


Den prylen som jag visar här, har jag aldrig använt, kanske jag ska tillägga.


Den lilla stugan som jag har fått av min äldsta bror är gammal. Den byggdes i mitten på 1800-talet, ungefär. Otroligt att den står fortfarande. Användningsområdet var då, på den tiden,  tunnbrödsbakning. På 1960-70 talet renoverades huset och blev beboeligt.



 

Det var vanligt att de förr i tiden inte satte in så många fönster, i varje fall inte på baksidan. Allt för att spara så mycket värme inomhus som möjligt. Så vårt lilla hus har inga fönster på baksidan.



 

I sommar då vi var där kittade min man fönsterrutorna och målade till lite.



 

Han är ju inte så van att hålla på med sån´t, men jag tycker att han gjorde det bra.


Jag målade också lite, på vårt räcke på bron. Tyckte att det var hur roligt som helst. Men, kanske inte så nyttigt. Dagen efter hade jag förmaksflimmer igen. Så jag tog det lugnt sedan.



Oj, jag skulle ju bara ställa en fråga och inte skriva. Men, OK gjort är gjort.


Ha en finfin dag.





ANNONS
Av wiolettan - Söndag 20 aug 08:42


Härlig morgon, solen skiner och jag mår bra. Så vi passade på. Om ni undrar vad vi passade på med så var det både det ena och andra.


Före frukost gick vi ut, frisk luft och motion för benen. Jag kände mig såpass bra så vi gick ner till Lötsjön. Kunde inte gå runt den men vi gick halva sjön runt. Alltså på ena sidan. Mycket skönt och avkopplande. Tänk vilken skillnad det blir de dagar som jag inte har förmaksflimret. Som natt och dag verkligen.


Vi träffade en gammal bekant som var ute med sin hund och fick oss lite skvallernyheter till livs.


Han berättade att i de nya höghusen, de som jag kallar Pizzakartonger, har det blivit mycket skräpigt och smutsigt. En ung man som bor där berättade att många miljonärer har där köpt lägenheter till sina barn som tydligen inte kan sköta sig på den punkten. Det står sopor i korridorerna och skräp lite här och där. Kassar med tomflaskor nere i porten och ibland slängs flaskor ner ifrån fönstren.


Skönt att det finns många fina ordentliga ungdomar också, hur skulle vårt samhälle annars bli.


Blir ju väldigt förskräckt då jag hör nyheterna på radion om den ena dödsskjutningen efter den andra. I Stockholmsområdet, bl.a., av och med unga män. Tror att det är dags att myndigheterna gör något radikalt. Det måste ju finnas något att göra, eller har det gått för långt? De som bestämmer måste komma med något vettigt och något som gör att det inte finns varken tid, lust eller ork att förstöra och förgöra. 


Har ni hört den här historien som man kan ta på två olika sätt.


"Det fattas visst beslut".


Den meningen var tänkt att skrivas in på en platta och sättas upp på riksdagshuset. Det skulle egentligen stå "Här fattas visa beslut". Orden kommer ifrån en riksdagsman Palmaer, levde under mitten av 1800-talet och var då känd som en av landets kvickaste män, men också en av de elakaste.


Ni förstår säkert vitsen. Här inne i riksdagshuset tas det beslut, eller här inne saknas det beslutsfattare.



   

 Sjöfåglarna är kvar vid Lötsjön,



  

Rosor är vackra.



 

Ett hjärta på vår väg. Märkligt på något sätt. Början till ett litet hjärta bredvid. Eller är det bara min fantasi? Jag blir visst aldrig vuxen. Jag och min mysing pratade om det i morse. Båda är vi för barnsliga för vår ålder, fast vi försöker att hålla det hemligt.



 

På denna "öppetskylt" finns också ett hjärta.



 

Här också hjärtan, två stycken. Dessutom klappar dom för varandra. Roligt med våra fötter därunder, tycker jag.




ANNONS
Av wiolettan - Fredag 18 aug 09:05


...han gjorde mysingens dag.


Mulet, lite småregn och ingen morgonrunda. Men, jag är hur glad som helst ändå. Om ni undrar varför så ska jag berätta. Inte?  Äsch, jag berättar ändå.


Först mysingen. Vår bil gick inte igenom besiktningen denna gång. Visserligen är den 17 år gammal, men den har ju gått så bra hittills, inte krånglat, bara lite förbrukninsgrejer. Nu var det oljeläckage, en lastkännande ventil och så behövdes en generatorrem bytas.


Mysingen som är en mycket händig man inom alla områden skulle ju ha klarat detta, men vi har ingenstans som vi kan hissa upp bilen, plus att han är ju i alla fall 75 år och borde få bli pensionerad även ifrån detta. Det fick han. Vi lämnade in bilen på Mekonomen och det är där den trevliga killen kommer in i bilden.


Vid inlämningen står en snygg, ung man som verkligen har "gått kursen". Nej, denna serviceglädje kanske inte går att lära sig, den måste finnas inom honom. Artig, trevlig, kunnig och hjälpsam. Inte blev vi ruinerade heller. Det gick på under 3.500:- och det tycker jag är suveränt. Inkl. att han meddelar så vi slipper att åka och besikta om dessa felaktigheter. Mysingen är så glad, så ikväll ska vi fira.


Min glädje då?



Jo, ni vet ju att jag har haft krångel med att få beställa en återtid hos min läkare, "journalen är inte öppen", som de har meddelat flera gånger.


Igår ringde jag igen,  kvart över åtta på morgonen och telefonsvararen sa att de skulle ringa upp mig 10 minuter i ett.


Strax före nio ringer det och en trevlig tjej hälsar:  "God Morgon, det är ifrån vårdcentralen Helsa, vad kan jag hjälpa dig med"?


Alltså, jag blev så häpen. De ringer fyra timmar före bestämd tid, har aldrig hänt, snarare brukar de vara sena. Så jag kunde inte låta bli att kommentera: "Men ni skulle ju inte ringa förrän vid ettiden, hur kommer det här sig"?


"Jo", kvittrar den unga damen,  "det är så fint väder ute idag så jag ringer upp alla som har ringt ifrån ett hemnummer så ni slipper sitta halva dagen inomhus och vänta på samtal, utan kan gå ut i det vackra soliga vädret".


Ja, vad säger man. Sanning eller ej, så blev jag glad, någon brydde sig. Dubbel anledning att fira.


Känner för att visa er lite hjärtan, passar en dag som denna. Hjärtan som jag har funnit ute på våra promenader.  Skyltfönster, där kan det ofta vara hjärtan.



 



 

Vattenpölen bildar detta hjärta, nästan två. Ni ser kanske det svaga lilla till höger., som försöker och försöker. Är det kanske mysingen och jag?



 

Godsaker.



 

Dimman gjorde att någon kunde rita detta. Förstår bara inte varför det skiftar i olika färger.


 

Ett leende och några vänliga ord, det räcker långt.



Av wiolettan - Måndag 14 aug 09:42


Idag, en sisådär dag. Ringde till vårdcentralen för att beställa tid, gjorde jag i förra veckan.


"Jag kommer inte åt journalen", svarade damen i andra ändan av luren, "du få ringa nästa måndag".


Sagt och gjort, idag var nästa måndag.


"Jo, nu har din läkare kommit tillbaka ifrån semestern, men jag kan inte boka någon tid hos henne, hon har inte öppnat sin journal".


"Vad innebär det då"?


"Du får försöka igen på torsdag".


Jag tycker att det börjar att likna historien om han som gick till skräddaren för att få en kostym sydd.


"Det blev ingen kostym det blev en kavaj". "När är den färdig då"? "På lördag".


Ni har säkert hört historien så jag ska inte trötta ut er med den. Skräddaren förklarade varje gång att det blev ett mindre och mindre plagg, en väst, en vante, en tumme och tillslut ingenting.


Måste pigga upp mig själv med ett hjärta.


 

Ett hjärta på marken hemma i Trehörningsjö.



 

Där jag också var på en loppis. Fick då se detta originella provrum, med ett hjärta på dörren.



 

Den här bilden visar dasset som vi hade hemma på landet då jag växte upp. Det har blivit anfrätt av tidens tand, används inte längre men får stå kvar som minne. Tänk att vara liten och sätta sig på detta hjärta, kunde ju ha ramlat ner i hålet. Jag kommer ihåg att ibland var jag lite rädd, försökte att hålla fast mig.





Av wiolettan - Lördag 12 aug 08:38


Då vi var hemma i mitt barndomshem i juli så var min yngsta syster också där. Hon är, i motsats till mig en person som kan ta tillvara allt som naturen ger och göra något bra av det. Hon är ju dessutom en mycket kreativ och händig person. Dom gåvorna kan jag sakna, men det kanske är träning som fattas.


Men, i alla fall. Min syster sa att hon skulle plocka älggräs, för att göra saft av.


Min första fråga var ju. "Hur ser ett älggräs ut"? Född som jag är på "bonnlandet" så borde jag veta mer än jag kan. Men som ung hade jag helt andra intressen, allt utom det som gällde hushåll och pyssel. Jag ville mest krypa undan och sätta mig med en god bok, eller spela spel, eller andra spel, fysiska lekar och tävlingar och det hade jag många omkring mig som också tyckte om. Dessutom gillade jag att spela gitarr eller orgel och sjunga.


 

Så här ser i alla fall älggräs ut. Då jag kom hem ifrån vår morgonrunda och visade min syster denna bild och frågade om hon verkligen skulle göra något drickbart av denna växt, svarade hon helt självklart, "javisst".



 

"Ja, men", sa jag, "titta närmare på alla små varelser som kryper där". 


"Dom skakar jag av och sedan sköljning och kokning, ingen fara med dom inte".



 

En stor myrstack. Här jobbar en mängd idoga varelser.



 

 Här, en liten humla som gör sitt jobb. Det som förvånade mig då det gällde humlor, var att de var så ovanligt små i år. Tycker att de brukar vara stora, men jag har bara sett små humlor, denna sommar.



 

En fjäril som jag lyckades fånga, ja på bild alltså.


 

Detta vackra kryp är en skalbagge.


 

Dom här två såg så roliga ut, där de småkröp efter varandra. Tordyvlar tror jag. Har för mig att de bara flyger om det är skymning. Förr trodde man att det var lyckobringande små varelser som inte fick dödas utan måste behandlas med respekt. Vilket jag tycker gäller många djur.





Av wiolettan - Torsdag 10 aug 07:12


God Morgon!


Idag känns det bra, solen skiner och just nu är det plus 16 grader. Med andra ord en härlig morgon.


Det var flera av er som undrade angående förra inlägget om jag hade kommit över min skräck för vatten.


Nej, det har jag inte. Tycker inte om att bada på öppet vatten, känner obehag vid båtresor, fortfarande. Det dröjde länge innan jag kunde koppla av, även på stora båtar och färjor. Nu kan jag det, fast det får inte blåsa. Min bror har en eka men jag har aldrig varit ute på sjön med den. Däremot har jag åkt med min ena syster på Vänern i en liten motorbåt. De hade tänkt att åka med mig till en liten ö som de kallade "Island". Men mitt ute på vattnet så tittade de på mig och där satt jag likblek och höll i mig i det jag kunde. Jag sa inget men de vände hemåt igen. Tyckte förmodligen synd om mig.


Har två gånger åkt över Ölandsbron, tyckte att jag hade bara vatten omkring mig och kände stort obehag.


Så, ja, känslorna kommer lite tillbaka av den otäcka upplevelsen. Min äldsta syster som drog upp mig, var vid tillfället ung själv, i de övre tonåren. Hon har som vuxen många gånger tagit upp denna händelse och kan inte begripa vad hon tänkte på. Har bett om förlåtelse många, många gånger. Så det satt djupt i henne också, efteråt, tydligen.


Vill visa några bilder ifrån min oas i Trehörningsjö.


 

Mitt föräldrahem.



 

Vackert omkring, med allt det gröna.



 

Här bakom stugan, kan vi spela badminton. Det har jag gjort många gånger, men inte i år.


 

Liten bit av potatislandet. Det hade inte växt så mycket i mitten på juli. Får se nästa gång vi kommer upp om det finns några potatisar.



  


En härlig utsikt.


 



 Nu ska vi äta frukost och sedan liten tripp till affären för att inhandla förnödenheter.



Av wiolettan - Måndag 7 aug 10:28


Nu har vi fått regn, det känns bra. Det började se så torrt ut i markerna. Idag skiner solen igen.


Tvättstugespring idag. Spring och spring, jag går ju eller åker hiss, men det blir lite fram och tillbaka till tvättstugan. Bra att få det gjort för denna gång.


Om jag tänker efter så inser jag ju så bekvämt och lätt det är nu för tiden att tvätta kläder med de hjälpmedel och maskiner som finns. Annat var det förr.


Då jag var ung, yngre än nu, under 20 år, så var det allt annat än lätt att tvätta lakan och större saker.


För det första så sparades all sådan tvätt över vintern, lades i en stor kista som vi hade uppe på tredje våningen och på våren, då isen på vattnet hade försvunnit och då det gick att hänga ut för tork så blev det den första tvättdagen för året. Vi hade drygt 300 meter ner till ån där vi hade en stor tvättgryta och under den tände vi en eld. Så fick tvätten koka i grytan och sedan sköljde vi allt i ån. Därefter lastade vi skottkärran full med lakan och diverse annat och drog allt uppför vägen hem, där vi hängde upp det nytvättade på linor.


Jag kommer ihåg att jag var så fascinerad av att på morgonen efter det att vi hade hängt tvätten och gick ut och kollade den så var lakan alldeles stela, men oj så vita och fina. Detta gällde tidigt på vårarna.


Det var vid ett sådant arbete som jag för första gången ramlade ner i vattnet och höll på att drunkna.


Jag var bara fem år och var nere vid ån för att hjälpta min storasyster att skölja kläderna. Stod på bryggan och sköljde plagg efter plagg och rätt som det var så tippade jag över och ramlade i. Jag kan fortfarande känna den känslan och förvåningen. Förvåning över att min syster inte drog upp mig någon gång, tyckte att jag fick ligga där i vattnet så länge. Vet inte hur många gånger jag sjönk, eller så. Känslan av att inte kunna röra mig, eller andas.


Min syster har berättat följande:


"Du såg så rolig ut där du låg nere i vattnet med de stora vidöppna ögonen som stirrade rätt upp, du såg ut som en liten ängel så jag var tvungen att titta på dig en stund innan jag kunde dra upp dig".


Stackars lilla mig fick en chock och mina föräldrar fick inte ett ord ur mig på flera dagar, jag slutade att prata. De blev oroliga eftersom jag annars var en så glad och pratsam tjej. Men chocken släppte och jag blev som vanligt igen, utanpå, inuti var en annan sak.



 

Det var vid denna å det hände, fast just inte här, utan lite längre upp. Där var det bredare.



 

Vi hade ju sjön rätt så nära också, men den var inte på pappas mark så där hade vi inte vår tvättgryta.




  gg

Det är rätt så kuperat så jag förstår att jag tyckte det var tungt att dra skottkärran uppför.


 

Blomsteräng.


 

Min bror och min mysing och jag på en morgonpromenad. Undrar vad det var som vi fick syn på eftersom alla tog upp sin kamera och skulle fota, verkar det som. Bilderna tagna i juli i år.











Av wiolettan - Lördag 5 aug 08:48


I juli då vi var i Trehörningsjö så var det för tidigt för att vi skulle kunna plocka bär, trodde vi. Men se vi hade lite fel. Jag har ätit både smultron, lite blåbär och de bästa bären av alla, hjortronen.


Det verkar inte bli något bra bärår, utom då hjortronen, det fanns i mängder. Tyvärr kunde jag inte själv plocka de fina bären för det var en bit att gå, upp till myrarna. Ja, jag skriver upp, för det är verkligen uppför berget som man måste gå och det är inte min starka sida längre.


 

Här kan ni se att det är brant, på stigen uppför berget. Denna bild tog jag ett annat år, på den tiden som jag kunde vandra upp.


 

Här också ett annat år, men det visar mitt föräldrahem där nedanför berget. Till vänster ladugården, min farmors förmånsstuga, huset där jag är född och det lilla närmast skogen är vår lilla sommaridyll. En av myrarna där vi plockade hjortronen ligger långt upp. Bakom det stora berget.




 

Men denna bild är ifrån i år. Min bror och yngre syster var ute en förmiddag och plockade en mängd av dessa goda bär. Så jag fick smaka också. Min mysing hade aldrig ätit hjortron så där färska och nyplockade förut. Han blev glatt överraskad. "Men är de så här goda, det visste jag inte".


Jag fick med mig två burkar med sylt också. Det ska bli gott att äta till bland annat pannkakor. Mina "småsyskon" är så otroligt snälla och omtänksamma. Svårt att hitta deras like.


 

Här en bild ifrån myren uppe på berget. En djup tjärn som jag blev varnad för som liten. Min mamma var så ängslig varje gång som vi barn var där uppe för att plocka bär. Samtidigt ville hon ju gärna ha lite hjortron för att kunna göra hjortronsylt. Jag förstår henne nu som vuxen. Det var sankt runt om och förädiskt, men vi hade änglavakt många gången. För "Högbrunnatjärna" som den heter, är verkligen djup.


 

En ängel som jag fått. Den är kvar där uppe i stugan.


 

Detta, som naturen har  gjort, påminner också om en ängel.



 

Det är så naturskönt, vackert och lugnt hos min bror.





Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se